Statliga samlingar - Tidningen Kulturen




Frederick Whitling. Foto: Kristian Gransson

Kultur
Verktyg
Typografi

I en artikel tidigare år i Tidningen Kulturen (”Museimedel, museimål”, 5/4) diskuterade jag om kultur får kosta något, detta i samband med möjliga konsekvenser av en eventuell sammanslagning av tre befintliga Stockholmsmuseer: Medelhavsmuseet (Fredsgatan), Östasiatiska museet ( Skeppsholmen), och Etnografiska museet (Gärdet). Frågan kvarstår. Sedan 1999 är dessa tre museer sammanslagna i en myndighet under kulturdepartementet: Statens museer för världskultur, med Världskulturmuseet i Göteborg (Korsvägen) som tillägg fem år senare.


Museer måste självfallet även kunna vara arenor för kritiska perspektiv och demokratiska samtal, dock inte på bekostnad av deras samlingar, av den oberoende forskningen och av fackkunskapen. Medelhavsmuseet har även viktiga Islam- och Mellanösternsamlingar, viktigare i dag än någonsin. Man bör alltså noga tänka efter vilka signaler en förflyttning och nedläggning av Stockholmsmuseerna skulle sända till omvärlden.

En tanke väcktes i våras diskuteras nu som åtgärd för att motverka ett budgetunderskott för myndigheten överlag: en eventuell sammanslagning av de tre Stockholmsmuseerna i ett "Världskulturmuseet Stockholm", i analogi med det redan existerande museet i Göteborg. Detta framkommer nu uttalat i myndighetens "Förslag till åtgärder för att förbättra Statens museers för världskulturs ekonomiska förutsättningar" (29/9): alternativet "spara och gneta" i de befintliga museilokalerna rekommenderas inte i förslaget, i stället vill man satsa på antingen en tillbyggnad på Gärdet, en ombyggnad av redan existerande lokaler, eller en nybyggnad: ett "Nytt Världskulturmuseum Stockholm".

Detta alltså som ett förslag för att spara pengar. Att lägga ned den befintliga verksamheten skulle inte bara innebära kapitalförstöring av stora mått. Att bygga nytt är dyrt, så även att bygga om. Stora delar av samlingsbeståndet skulle sannolikt behöva magasineras om de tre museerna slogs samman, vilket säkert skulle påverka tillgängligheten. Kostnaderna för flytt av museiföremål kors och tvärs över Stockholm skulle rimligen också snabbt skena iväg.

Diskussionen kan härledas till en myndighetsanalys från Statskontoret (2015) som betonar behovet av omfattande åtgärder för att balansera myndighetens ekonomi. I en intervju med myndighetens överintendent Ann Follin tidigare i år (SVT, 16/3), hette det att en sammanslagning "[måste] vara ett förslag som vi rimligtvis tittar på och ser vilka konsekvenser det skulle få". I inslaget framhävdes beteckningen "Världskulturmuseet Stockholm" i den interna verksamhetsplanen och styrdokumentet för 2016. På frågan om ett eventuellt sådant sammanslaget museum, var överintendentens kryptiska svar att "vi finns redan här, vi är redan där", och att frågan snarare gäller "hur vi fysiskt kommer att lokalisera oss" än det närliggande alternativet, att dra in på administrations- och personalkostnader.

Delar av personalen har på sistone sagt upp sig; i kombination med tidigare uppsägningar och ej ersatta tjänstledigheter och pensionsavgångar urholkas därmed sammantaget fackkunskapen bland myndighetens anställda.

De större tillfälliga utställningarna i Bergrummet på Skeppsholmen under senare år har tagit en stor del av myndighetens resurser i anspråk. Ett överskott 2010 har vänts till ett underskott sedan 2013; hyreskontraktet sades upp i år. Det kritiserade budgetunderskottet gäller alltså i hög grad en verksamhet som nu är avslutad. De senaste åren har dessutom både myndighetens personalkostnader och lokalhyror ökat, detta dock utan att statsanslaget har räknats upp i motsvarande grad, en ekvation som knappast går ihop. Hyresvärden för de nuvarande museibyggnaderna är Statens fastighetsverk, vilket skapar en iögonfallande rundgång i systemet som inte borde vara alltför svår att åtgärda om man hade möjlighet att agera mer självständigt gentemot marknadshyror (se exempelvis Nils Forsberg i Expressen, 11/10).

Medelhavsmuseet är tillika inhyst i ett av få av de forna bankpalats i centrala Stockholm som fortfarande är tillgängligt för allmänheten – de övriga används (redan, frestas man att tillägga) av regeringen och statsförvaltningen.

Situationen speglar samtidigt utbredda hyrespolitiska problem i huvudstaden. Av de fyra museernas årshyror är Världskulturmuseets i Göteborg dock högst med stor marginal – det sväljer för närvarande 42 procent av myndighetens anslag – samtidigt har delar av byggnaden stått tom de senaste åren. Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet har lägst hyra av de fyra museerna.

Världskulturmuseet i Göteborg har haft problem alltsedan starten – hur kan man då motivera en liknande institution även i Stockholm på de befintliga muséernas bekostnad? Att en sådan tilltänkt ny byggnad skulle ligga i centrala Stockholm är dessutom svårt att föreställa sig (diskussionen kring det föreslagna Nobel Center ger en tydlig referensram i det avseendet).

En allvarlig eventuell följd av en möjlig sammanslagning av de tre Stockholmsmuseerna som sällan lyfts i den nu pågående debatten är att en sådan helt enkelt skulle kunna innebära slutet för stora och viktiga delar av de existerande museisamlingarna. Hot om repatriering av exempelvis Cypernsamlingarna på Medelhavsmuseet – de mest omfattande i sitt slag i världen utanför Cypern – har väckts upprepade gånger på sistone.

En sammanslagning av de olika museisamlingarna det här rör sig om och en nedläggning av de befintliga museerna skulle automatiskt innebära att de starka internationella varumärken som de enskilt utgör skulle försvinna, och därmed en prestigeförlust av stora mått inte bara för Sverige, men även för exempelvis såväl Kina som Cypern.

Cyperns ambassad har tidigare i år "uttryckt oro för vad som kommer att hända med [Cypern]samlingen" (SVT, 22/3). Denna oro har inte minskat på senare tid, snarare tvärtom. Alla de här berörda museerna omhändertar dessutom betydande depositioner från andra museer och akademiska institutioner. En sammanslagning av museerna skulle inte bara innebära krympta ytor utan skulle således riskera att stora samlingar med långvarig koppling till såväl Sverige som museernas tillkomst och identitet skulle lämna landet för att aldrig återvända.

Visst kan museerna i fråga göra betydligt mer för att kontextualisera sin verksamhet i historiskt mångfaldsperspektiv. Den senaste veckans "normkritiksdebatt" (se Fredrik Virtanen i Aftonbladet, 7/10) om partipolitisering och myndighetens möjliga "gemensamma uppdrag" i kölvattnet av Ola Wongs brett uppmärksammade artikel "Bah Kuhnkes politik hotar kulturarvet" (SvD, 28/9) är emellertid en sak, samlingarna är en annan. Den pågående debattens djupare rötter beskrivs väl av Hynek Pallas ("Förändringar kräver politik", DN, 5/10).

Museer måste självfallet även kunna vara arenor för kritiska perspektiv och demokratiska samtal, dock inte på bekostnad av deras samlingar, av den oberoende forskningen och av fackkunskapen. Medelhavsmuseet har även viktiga Islam- och Mellanösternsamlingar, viktigare i dag än någonsin. Man bör alltså noga tänka efter vilka signaler en förflyttning och nedläggning av Stockholmsmuseerna skulle sända till omvärlden.

Enligt kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke ska museer "vara levande verksamheter som ständigt följer med sin utveckling och som tar sig an de olika uppdrag som Regeringen ger dem" (SVT, 16/3). För Bah Kuhnke är det viktigt att överintendenten (Ann Follin) har "erfarenhet av förändringsarbete och förstår min vision kring kulturarvet, vad det kan vara och bli".

Den implicita uppdelningen mellan svensk och "världs"-kultur som ligger i myndighetens namn framhävs i Statskontorets analys från 2015: uppgiften framställs där som "att främja kontakterna mellan svenska och utomsvenska kulturer". "Världskultur" är ett svårt begrepp; ett samordnande i ett museum skulle vara ett steg i fel riktning och skulle sannolikt försvåra problematiseringar av koloniala perspektiv.

Östasiatiska museet bygger på de "Östasiatiska samlingarna" (1926) av förhistorisk keramik insamlade av Johan Gunnar Andersson ("Kina-Gunnar") under en längre period efter första världskriget, ett unikt samarbete mellan Sverige och den unga republiken Kina, en diplomatisk milstolpe i svensk-kinesiska relationer. Medelhavsmuseets tillkomst (1954) föregicks av två museiutredningar (1935 och 1951). De tidigare Cypernsamlingarna, resultatet av den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931), och Egyptiska museet (1928) sammanfördes på Fredsgatan 1982. Både Etnografiska museet och Världskulturmuseet rymmer andra större arkeologiska samlingar.

Såväl Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet som "Medelhavsinstituten" i Rom, Athen och Istanbul (vars finansiering och existens hotades hösten 2014) kan i hög grad härledas till insatser av kung Gustaf VI Adolf och andra viktiga samlare och donatorer, även av fonder för fortsatta inköp. Hur skulle dessa hanteras om museerna skulle slås samman?

Sammantaget väcks stora frågor kring kultursyn, kvantifiering och redovisning av "nytta" i ekonomiska termer. I den senaste museiutredningen ("Ny museipolitik", SOU 2015:89) föreslogs en museilag för att i förlängningen skydda museer ("kunskapsinstitutioner") från politiska och tjänstemannaintressen: "museerna har i alltför hög grad blivit styrda i enskildheter och ofta med utgångspunkt i rådande tidsanda". Samtidigt tydliggör museiutredningen en annan "glidning i språket": "ordet 'vårda' bör ersättas med 'förvalta'". Hur fälls avgöranden om "behov", "värde" och avyttringar av föremål? För vem, av vem, och i vilka syften? Författaren Maja Hagerman har tidigare i år pekat på en ideologisk begreppsglidning i "den nya och luriga användningen av ordet museum (i bemärkelsen utställning, inte samling)" (DN, 15/3), och betonar att det från svenskt håll ofta "har funnits en okänslighet inför det historiska, det som skaver": "när Sverige börjar städa [kan det] ju bli vad som helst".

I museiutredningen 2014/15 betonas att "samlingarna är själva existensskälet för ett museum": "Det finns mycket lite som talar för att en sammanslagning av två eller flera centralmuseer är efterfrågad i sektorn eller att det skulle finnas starka verksamhetsmässiga skäl för en sådan förändring". Statskontorets myndighetsanalys framhäver en av intentionerna med att organisera flera museer i en myndighet: "att kunna använda gemensamma resurser mer effektivt. I ljuset av detta går det sannolikt att minska antalet anställda som arbetar med ledning, administrativt stöd eller mer praktiskt stöd".

Snarare än att diskutera sammanslagningar, är det i ljuset av det senaste årets utveckling dags att vända på steken och fråga sig om myndigheten Statens museer för världskultur är en lämplig organisationsform för de befintliga museerna, vilket lyfts även i debattartikeln "Forskare: 'Vi behöver inte två Världskulturmuseer'" (SvD, 5/10). Sinologen Cecilia Lindqvist har nyligen föreslagit att avföra Världskulturmuseet i Göteborg från myndigheten (Expressen, 8/10); de tre Stockholmsmuseerna skulle då kunna kvarstå, med samlingarna i behåll.

Därmed gäller frågan vad som är bäst för museerna och samlingarna. Dessutom – inte minst viktigt – delar av regeringskansliet är redan inrymt i samma byggnad som Medelhavsmuseet på Fredsgatan. Ministern blir svaret skyldig: vem, är det tänkt, skulle flytta in om museerna försvann?

Tidigare artikel av Frederick Whitling i Tidningen Kulturen

http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/119-samhe/21204-kunskap-ar-bade-medel-och-mal-for-museerna-men-aven-en-vag-till-mangfald

Författaren är historiker och forskare, driver projektet "Gustaf VI Adolf som arkeolog och kulturmecenat"

Frederick Whitling

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen