Om kvinnors skrivande och skrivande kvinnor - Tidningen Kulturen




Gatto bigio Foto Hebriana Alainentalo

Kultur
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

-Säg ett fult ord.
-Man.
Sa hon och fick en dime, 25 cent, enligt taxan.
Hon hade lämnat en lovande universitetskarriär för att skriva och försörja sig genom att tigga och prostituera sig. Hon skrev manifestet SCUM, försökte mörda konstnären Andy Warhol, och ansågs vara en viktig feministisk provokatör. Valerie Solanas. Född 1936. Död 1988.


vecchia gufa maledetta  Foto Hebriana Alainentalo

vecchia gufa maledetta Foto Hebriana Alainentalo

Att kvinnor skrev om egna erfarenheter var uppseendeväckande, oroväckande, skamligt. Titeln på Kerstin Thorvalls bok: "Det mest förbjudna" hänvisade dock inte till sex, men till dotter kontra mor. K.T tyckte inte om sin mamma. Det var det som var mest förbjudet. En insikt, som möjligen kunde fungera som en frigörelse för många döttrar.
penetrazione arborea  Foto Hebriana Alainentalo

penetrazione arborea Foto Hebriana Alainentalo

Annons:



Könet och ordet

Jag minns en gång på 80-talet, tror jag det var. Vi var några skrivande- och publicerade! kvinnor som samlats i Kerstin Thorvalls lägenhet för strategisk överläggning. Förutom K.T och mig själv minns jag Kerstin Strandberg och Elisabet Petersén, som bl.a. annat skrivit om islamiska PLO, kidnappats av dem och förd i bil till Djurgården. K.S. hade skrivit en artikel till försvar för kollegan K.T., som sänt henne blommor som tack.
Vi behövde varandra. Nu skulle vi gå till motattack.

Resultatet blev, småningom, en helsida i DN, där vi, var och en av oss, hade utrymme att formulera vår situation.

Vad har hänt sedan dess? Hur ser det ut i dag?

På Aftonbladets Kulturavdelning (maj 2016) hittar jag två notiser intill varandra: Den ena om Göran Palm som skildrat "den brokiga arbetarklassen." Den andra om Agneta Klingspors senaste bok om "en kropp som sviker." Visst är det så?

Alltså letar jag fram "Kvinnolitteraturforskning" från 1979. "Rapport sammanställd av Karin Westman Berg." En blå-häftad blygsam utgivning med enkelt tryck och osofistikerad layout, samt ett genomgående konstlöst teckensnitt.

Främst intresserar jag mig för Birgitta Holms uppsats: "Romanteori och kvinnlig romantradition", där hon söker analysera skillnaden mellan manligt och kvinnligt skönlitterärt skrivande. Manliga författare med den objektiva örnblicken, det allmänna förhållningssättet. Kvinnliga författare med det inskränkta titthåls-perspektivet, narcissistiskt. Mannen skildrar det storslagna, världen, skeenden. Kvinnan beskriver det lilla, vardagsrummet, detaljerna, känslolivet. Kortfattat: Män rör sig fritt över stora ytor, varför de blir mer objektiva. Kvinnor sitter kvar i familjens vardagsrum, och inskränks i sitt iakttagande.

Birgitta Holm avstår från att beskriva detta manliga förhållningssätt som pretentiöst, uppblåst eller liknande. Eller inbilskt. Men vi kan ju dra våra slutsatser. Mannen beskriver världen i litteraturen och regerar den i politiken.
Det var då det. I dag, sedan vi t.ex. lärt känna Kulturmannen och nya fräscha ilskna ironiska välformulerade feminister utrycker sin skepsis, kan vi på ett helt annat sätt tillåta oss att knuffa dessa självförgudade andens mästare över kanten.

Kvinnor förekommer. Ja, men hur?

Kerstin Thorvall – som många säkert minns – hade skapat rubriker, ilska, moralpanik genom att skriva om sin egen sexualitet. Det gick bara inte an. "kjolar åkte upp och ned" som en skakad recension. skrev i en, numera, mer eller mindre ökänd recension.
Hon  har, förvisso, fått upprättelse, inte minst genom de kvinnor som känt igen sig i hennes texter.

Att kvinnor skrev om egna erfarenheter var uppseendeväckande, oroväckande, skamligt. Titeln på Kerstin Thorvalls bok: "Det mest förbjudna" hänvisade dock inte till sex, men till dotter kontra mor. K.T tyckte inte om sin mamma. Det var det som var mest förbjudet. En insikt, som möjligen kunde fungera som en frigörelse för många döttrar.

Hur skriver vi oss fria ur det manliga förtrycket – intellektuellt, emotionellt, sexuellt, spirituellt. Uppenbart för mig i dag är att det är globalt. Mödrar överallt på jorden har fostrat och fostrar döttrar, inte på kvinnors mödrars villkor, men på patriarkala mäns villkor. Värsta sederna handlar om könsstympning, då kvinnans fortplantningsorgan skärs till för att anpassas till manliga önskemål. Vi har också "Kvinnan tiger" från Paulus och Bibeln.

Dock tiger inte alltid kvinnan.

Här och var sticker hon fram, tar för sig, påstår, bråkar, blir besvärlig, tjatar, gnäller. Hon sjunger och hon ropar världen över och genom alla tider, ofta med risk för frihet och liv.
Senast blev jag påmind om detta i ett populärvetenskapligt program på TV. (fredag 11e mars i år kl 20 på Kunskapskanalen: "Kvinnors makt i världshistorien.)

För ett par år sedan blev jag kontaktad av Bonniers förlag, som ville ge ut en gammal porrnovell, skriven på 60-talet. Rödluvan och vargen. Efter betänkande gav jag tillstånd, skrev kontrakt och fick lite kaffepengar. Mitt övriga skrivande då?

Som skrivande kvinna har jag själv blivit påhoppad, upphöjd, ikoniserad, idoliserad, utsparkad, spolad, skrämd, förbannad, uppmärksammad. Jag har mött andra skrivande kvinnor, inte minst i deras texter. Vad har de haft att säga? Med vilka uttryck?

Vid mitt eget inträde i Parnassens irrgångar har jag, ofta, inte bara känt mig påhoppad, men också påtvingad. Alltså värderingar, förväntningar, litterär uppfostringsnit, påståelighet och auktoritär beskäftighet. Detta, alltså, skulle beröra det "fria ordet."

Jag minns Elsa Grave, som av sin tids kulturmän utnämndes till "Vår främsta kvinnliga lyriker". Som i B-laget, men först bland de lite mindre värda. Ändå.
Detta var på 1900-talet, då modernismen slagit igenom med "De fem unga" – männen!

Alltså tar jag mig an uppdraget att läsa lite poesi, skrivet av kvinnor någon generation äldre än jag själv. Det som var etablerat, publicerat och på den tiden aktuellt. Det blir Elsa Grave, (som jag kände och umgicks med) det blir Ann-Margret Dahlquist Ljungberg, som jag aldrig träffade, det blir Ella Hillbäck, (En poet i kjol) Ebba Lindquist, Märta Tikkanen. Fler finns, men ett urval blir nödvändigt.

Det som mest roar mig är skaldinnan Ebba Lindqvist – när hon skriver från underjorden till Orfeus, som vill rädda henne. Hur kan han vara så säger på att hon vill tillbaka till honom? Kanske har hon det rentav bättre där hon är.

Monolog i Hades

(Eurydike till Orfeus.)

Vem hade sagt att jag ville följa dig, Orfeus?
Varför var du så säker, att du sökte mig här?
Att du tvang mig steg för steg tillbaka?
Skön var vår kärlek en gång, och aldrig skall den förnekas.

Det roar mig också att läsa hos Ebba Lindqvist om hur kvinnorna vid klagomuren beklagar att de inte har tid att tvätta Mästarens fötter:

Aktuellt

Kvinnor vid klagomuren

Förlåt oss, Mästare,
att vi inte orkar!
Också vi ville två dina fötter
som Magdalena.
Också vi ville lyssna till dina ord
som Maria.
Men vi har inte tid.
Såsom Marta lagar vi mat,
när vi kommer hem,
och såsom hon klagar vi över
att ingen hjälper oss.

Det som mest får mig att tänka efter är AnnMargret Dahlquist - Ljungberg, som skriver bort sig från "jämställdheten." Den räcker inte, menar hon. Hon vill inte, som städerska, byta arbete med sopåkaren.

"Men jag har inte lust att byta jobb
med min man
som kör kommunens latrinplasttunnor
och tömmer dem i Kronoskogen
där de förstör grundvattnet ----"

Nu är det ju inte heller alltid så, att kvinnor alltid förstår och sympatiserar med andra kvinnor. Här finns en risk för kvinnors korruption i den manliga världen. Vi tyr oss ju gärna till makten, ofta utan att förstå att det faktiskt är det vi gör. Männen kan dessutom förvirras av denna brist på systerlighet.

Alltså: bekräftelsen söks i den manliga världen, av män med makt nog att lyfta upp en kvinnlig skribent. Konkret: den tidens kulturredaktörer, främst i DN, Expressen, Aftonbladet, eftersom de angav tonen då.

I dag har dessa sidor ofta kvinnliga redaktörer. Har det hjälpt? Att kvinnors texter oftare publiceras måste inte betyda att det blivit bättre för kvinnor i allmänhet, eller att kvinnor blivit friare, mer autentiska i sitt skrivande, med mindre dragning åt det manliga.

För många år sedan mötte jag en skrivande kvinna som fått beröm för att hon skrev "som en hel karl." När hon ändrade sitt skrivsätt, blev mer emotionell, mindre örnblickande, fick hon veta att hon gått tillbaka i utveckling. Själv ansåg hon att det var tvärtom. Hon hade, äntligen, vågat gå framåt.

Det sker saker bakom det synliga som vi inte får veta mycket om.

Jag minns en ambitiös kvinna i akademisk karriär som övergav sin lesbiska kärlek för att gifta sig med en manlig ledamot av svenska akademin. (Inga namn!) Hon hade för sig att detta var ett steg i jämställdhetens riktning. Nu, decennier senare, lär hon bittert fått erfara att det inte blev riktigt som hon trott.

Dagar och nätter har förvisso gått sedan dess, och värderingarna förändrats, perspektiven förskjutits.

I mannens stora skildringar av världen förekommer ju också kvinnor. Hur skildras de? I våra patriarkala kulturer sker det mesta på mäns villkor, också i romanerna. Mannen ser kvinnan utifrån. Kvinnan ser sig själv inifrån. Agneta Klingspor ser sin kropps förfall i åldrandet, Göran Palm ser "arbetarklassen" som ett skiftande helt.

I grunden blir "örnblicken" både omöjlig och tom utan det som den gången kallades kvinnligt perspektiv. Det som beskådas uppifrån förminskas i perspektivet, och själva meningen med livet går förlorad. Om kvinnor inte uppmuntras att skriva om sina verkliga erfarenheter, går vi miste om tillvarons kärna. Och vi, kvinnorna, skrivande eller inte, läsande eller inte, riskerar att gå miste om både självkänsla och självrespekt.
Vi skriver/lever mot bakgrunden av ett förtryck som ofta inte ens får kallas förtryck.

Birgitta Holm nämner "dragning" i kvinnors skrivande, mot det manliga sättet, det påstått riktiga, där den väsentliga litteraturen blev till. Vi kan ju vända på det – eftersom mannen saknar tillgång till livets vardag och känner sig utesluten, kompenserar han med den objektiva överblicken. Utifrån, eftersom han inte kommer in.

Gamla tiders äktenskap med mannen som försörjare och kvinnan som hemmafru ansågs komma ur naturens ordning. Spåren finns kvar, liksom de bruna fläckarna i svensk historia och politik. En kvinna som inte ville sköta man barn och hem var ingen riktig kvinna. Vad var hon då? Oriktig? Eller kanske oviktig?

Jag läste en spökhistoria – detta var några år sedan. I mitt vaga minne slutade den med att kvinnan i berättelsen talade om för sin man att hon tänkte leva resten av sitt liv med en annan kvinna – "spöket", enligt berättelsen. Enligt mannen det mest skrämmande av spöken.

Överallt kvinnor som söker sig själva som subjekt i en manlig värld som ständigt reser spärrar.
Märta Tikkanen, som inte bara kastade rosorna i nyllet på en häpen karl, men också skrev om Arnaìa/Penelope, kastad i havet av sin far, övergiven av Odysseus, orolig för sin son och likgiltigt bemött av en viss man, dock trofast vid sin väv.

Grekisk mytologi fick ofta fungera som intertext och hänvisning i 1900-tals-litteraturen. Ett exempel i den tidens populärkultur: Romanen Penelope väntar inte, av Dagmar Edkvist.

Vi kan hämta exempel från andra kultursfärer:

Sita i hinduisk mytologi, ständigt trofast och lojal, den goda hustrun även då hon sviks och förnedras.
Kvinnor i Vilda Västern från flera kulturer och olika bakgrund. De vita "Ko-flickorna", svarta slavinnor, indianska kvinnor hos den besegrade urbefolkningen.

Likartat mönster i historien och över hela jorden, bland fattiga och rika. De romerska matronorna hade ställning och auktoritet på mäns villkor. Hetärerna i Hellas kunde leva med en frihet som de gifta kvinnorna inte hade tillgång till.

Allt på mäns villkor, om männen fann behag. Mannen sätter gränser. Kvinnan reagerar, fogar sig, gör uppror, faller på knä, kräver respekt. Allt detta utan tur och i oordning.

Det som mest förvånar mig är kvinnornas fixering vid man/män. Eller kärleken, som det kallas. Tikkanen vid väven, Lindqvist i underjorden/hades. Antingen kärleken finns kvar eller tagit slut.
Odysseus seglar runt världen, Penelope sitter där hon sitter. Hennes väv blir, om än aldrig så vacker, beroende av Odysseus frånvaro, d.v.s. kommer ur saknad efter mannen.
Märta Tikkanens text gör mig närmast brydd. Penelope är en sak. Märta T. en annan. Myten är en sak, vi som lever livet nu en annan. Hon saknar honom, är arg, förtvivlad, anklagar på diktandets egna dialekter, alltså de som växt fram ur litterärt 1900-tal. Märta T. klär sig i myten. Blir myten. Blir välformulerad, litterär. Förälskelsen som blommat ut och kläs i klassiskt sköna versrader.

"För mannen är kärleken ett kapitel, för kvinnan är det hela boken" var ett av den tidens talesätt. Besattheten, ruset, kättjan, åtrån, passionen. Övergivenheten och den stora ensamheten.

Myten kan ges många tolkningar i lager som utgrävningar. Trojanska kriget – det var då det. Odysseus, hjälten, irrar hemåt och seglar ständigt vilse. Målet är dock hon – Penelope vid väven. Om hon inte sitter kvar kan han ju inte hitta henne. Under tiden har han både intresserat sig för andra kvinnor och bundit sig vid masten för att inte förföras. Under tiden har hon avvisat den ena friaren efter den andra. I Hellas. Då. Före Kristus. Här, efter Kristus, ber Märta Tikkanen maken att hjälpa till med disken hellre än komma med rosor varpå hon väver en text sköna ord där hon klagar och klagar och klagar den kärlek som försvann. Klagar på mannen som inte är sådan hon önskar honom vara. Längre. Men var en gång.

Jag kan ha alla möjliga tankar. Om hennes förväntan som bygger upp en man som inte finns eller någonsin har funnits. Om hennes egen tomhets brist men ändå fullbordan vid väven/texten. Om kvinnors sedan länge underordning. Om den dimension hon inte verkar se eller ta på allvar och som ibland kallas livet, men också anden, detta bortom -bortom som till slut skapar livet ur tanken och andningens rytm.

Om att så var Märta Tikkanens liv då, men idag är det säkert på ett annat sätt, och det vet jag ingenting om. Om att hennes text lever i mig och vem som helst annan som hittar fram till den.

Orfeus spelar för Eurydike för att locka henne tillbaka från dödsriket. Men Ebba Lindqvist skriver, att först i "skuggornas land orkade jag leva. " Hon har känt kölden i Orfeus hjärta. "Eros har svarta vingar."

"Det var kring Eurydike som hela händelsen kretsade, ändå frågades det aldrig efter hennes vilja." skriver Charlotta Johansson, teologi student i GBG, i sin artikel om "Kvinnobilden i Ebba Lindqvists författarskap."

Radikalfeministen och författaren Britta Stövling reste jorden runt för att söka efter kvinnor i skilda kulturer. Efter återkomsten hörde jag henne sucka: Det är som om det bara finns en enda gemensam ideologi: Misogyni.

Jag överlämnar ogärna åt tiden att visa om hon hade rätt eller inte.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen