Språkliga förbindelser - Tidningen Kulturen




Kultur
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den danske språkfilosofen Peter Kemp har hävdat, att språket har minst fyra dimensioner: (1) den pragmatiska, (2) den semiologiska eller semiotiska, (3) den fenomenologiska och (4) den hermeneutiska. Hans distinktioner kan diskuteras, men utgör – menar jag – likafullt en intressant utgångspunkt för en vidare diskussion av språkets funktioner, fenomenologin per se och den (främst) moderna existentialismen.


Inom hermeneutiken talar man om förförståelse eller fördomar. Med det menas de kunskaper en uttolkare redan har, som blir bakgrunden till dennes tolkning av ett fenomen. Gadamer menar att uttolkaren bör försöka försätta sig i författarens situation vid tolkningen av en text, och sträva efter att förstå texten förutsättningslöst. Detta kan också uttryckas som att man måste förstå ett meningsfullt fenomen i den kontext det förekommer i, exempelvis det samhälle och den tid som en viss text skrevs i.
Hermes. Musei Capitolini i Rom

Hermes. Musei Capitolini i Rom

Annons:



Till den pragmatiska dimensionen, dvs. den mest handlingsorienterade av de fyra här nämnda, hör den som intresserat sådana språkanalytiska skolor som den logiska empirismen. Språket fungerar bara i kraft av att människor talar det (G.E. Moore & Dewey).

Den semiotiska dimensionen innebär, att språket kan vara nyttigt i en kommunikation, endast emedan satser och ord får sin betydelse i och genom ett struktursystem. Denna semiotiska dimension – denna, jfr Eco och efterföljare – omfattar alltså närmast relationerna inom språket.

Huvudfiguren här är givetvis schweizaren Ferdinand de Saussure (1857-1913) i dennes "Cours de linguistique" (postumt utgiven 1916). FdS förespråkade en allmän teckenlära, varav lingvistiken är den viktigaste delen. Mest bekant är måhända distinktionen mellan det levande talet (la parole) och språksystemet (la langue). Här och nu vill jag bara hänvisa till mina artiklar om Wittgenstein och Eco.

Långt ifrån den i grunden anti-humanistiska strukturalismen står fenomenologin, Kemps tredje dimension. Dennas – egentliga – grundläggare Edmund Husserl har och är på många sätt viktig för en myckenhet filosofi från början av 1900-talet och framåt. Man kan inte förstå språket utan någon som talar det, lika litet som man kan förstå naturen utan någon som varseblir den. Människan förhåller sig intensionellt till världen, dvs. besitter en bestämd avsikt. Vi upplever vidare världen omedelbart som handlingsindivider, inte som objektiva teoretiker, och denna omedelbart upplevda "livsvärld" (se även Alfred Schultz) är enligt Husserl den verkliga världen "i sig själv" (en uppfattning som helt strider mot Kants). Också språket bestäms av vår situation som handlingsmänniskor iför vår "livsvärld" (jfr G.H. Mead och Peter L. Berger). Språket har alltså uppstått i denna värld, som är dess förutsättning. Människan talar inte bara för att tala, utan hon gör det för att tala MED någon OM något (jfr den sene Wittgenstein!).

Till Husserls efterföljare hör – förutom existentialisten Heidegger – fransmannen Maurice Merleau-Ponty (1906-1961). Denne har bl.a. framhållit, att det som sägs inte är något som man först tänker för att sedan uttrycka i ord, utan istället blir tänkt i och med att det blir sagt.

Som en fjärde dimension, slutligen, uppfattar Kemp hermeneutiken (närmast läran om tolkning). Som förste förespråkare av denna, i modern tid och på djupet, bör man nog beteckna den tyske idealistiske filosofen Friedrich Schleiermacher (1768-1834), vars "Hermeneutik" kom ut postumt 1838. Hermeneutiken skulle enligt S visa vägen till inlevelse i det själsliv, som hade yttrat sig i andra människors tal – det skulle alltså bli frågan om att återvända till det uttalades upprinnelse. Detta förutsätter emellertid en själslig gemenskap mellan de individer som skall kunna förstå varandra.

S rehabiliterades, sedan man under senare hälften av det 19:e seklet visat föga intresse för hans lära, av landsmannen Wilhelm Dilthey (1833-1911) i dennes avhandling "Die Entstehung der Hermeneutik". Hermeneutiken blev nu främst en lära om förståelsen och tolkningen av det "kulturella arvet", det vill säga i huvudsak av gångna tiders litteratur.

En något mer modern representant för hermeneutiken är fransmannen Paul Ricoeur (1913-2005), som bl.a. skrivit om Platon och Aristoteles och därvid reagerat mot de analytiska filosofernas "dödsruna" över de klassiska tänkarna. R söker hjälp för hermeneutiken av psykoanalysens tillvägagångssätt.

Numera (efter 1980) kan man knappast diskutera hermeneutiken utan att ta upp namn som Jauss, Bubner, Foucault, Derrida, Bachelard, Lyotard och så vidare – ja, Kuhn. Allra mest torde man dock behöva ta hänsyn till Hans-Georg Gadamer och hans efterföljare. Innan jag i all korthet försöker uttrycka mig något om detta, vill jag dock säga:

Jag tror att man – med fördel – kunde formulera språkdimensionerna på ett annat och mer klargörande sätt än Kemp: relationen mellan språket och verkligheten (den logiska empirismen), relationerna inom språket (strukturalismen), relationen från människan till språket (fenomenologin och den senare Wittgenstein) och relationen från språket till människan (hermeneutiken). Dessa dimensioner kunde kanske kallas referens-, struktur-, intentions- och tolkningsdimensionerna.

"Hermeneutik" betraktas väl idag närmast som vetenskapen om rätt tolkning av en text eller läran om förståelse. Begreppet kommer av det grekiska ordet hermeneuein, efter guden Hermes och betyder tolka, utlägga, förkunna. Hermeneutiken omfattar exempelvis tolkning av religiösa urkunder inom religionsvetenskap, tolkning av litterära texter inom litteraturvetenskap eller försök till förståelse av diskurser inom socialfilosofi. Det är en forskningsmetod där tolkningen är central. Förutom att vara en forskningsmetod kan hermeneutik också avse den existentiella filosofi, som introducerades av Martin Heidegger, och utvecklades av hans arvtagare Hans-Georg Gadamer.
Hermeneutik skiljer sig från exegetik genom att exegetik hanterar frågor kring texternas tillkomst, medan hermeneutiken hanterar frågor om textens innebörd och hur den kan göras relevant för vår samtid.

Inom hermeneutiken talar man om förförståelse eller fördomar. Med det menas de kunskaper en uttolkare redan har, som blir bakgrunden till dennes tolkning av ett fenomen. Gadamer menar att uttolkaren bör försöka försätta sig i författarens situation vid tolkningen av en text, och sträva efter att förstå texten förutsättningslöst. Detta kan också uttryckas som att man måste förstå ett meningsfullt fenomen i den kontext det förekommer i, exempelvis det samhälle och den tid som en viss text skrevs i.

Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är "den hermeneutiska cirkeln" eller "den hermeneutiska spiralen", vilken syftar på att tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Cirkelmetaforen kan emellertid vara missledande då den är sluten, det vill säga förståelseprocessen synes leda tillbaka till samma punkt där den började. Spiralmetaforen visar istället på att förståelsen ständigt förändras och aldrig kan återgå till en tidigare punkt, däremot kan förståelsen antingen bli djupare (spiralen går nedåt) eller nå nya höjder (spiralen går uppåt).

Denna process kan också ses som en pulserande rörelse mellan en inre reflekterande och en yttre prövande dialog i utvecklingen av den individuella förståelsehorisonten.
När man tolkar en text, är helhetsbilden man får beroende av den mening man finner i textens enskilda delar. För att motivera tolkningen av texten som helhet, måste man hänvisa till tolkningarna av olika avsnitt i texten, som meningar eller kapitel. Meningen uttolkaren tillskriver dessa mindre element är också beroende av den helhetsbild eller större mening som han/hon ger till texten som helhet. Begreppet hermeneutisk cirkel handlar om dessa samband mellan helhet och delar; tolkningar bygger alltid på andra tolkningar.

Arne Mellberg skrev i en understreckare i Svd i januari 2007:
"Gadamer hävdade att hela hans filosofiska projekt var dialogiskt och att dialogen – med traditionen, texten, medmänniskan – förutsatte respekt för det Andra. Medan Derrida misstänkte den gadamerska dialogen för att vara inkluderande, utslätande och försonande: när dialogen syftar till det som Gadamer kallar "horisontsammansmältning" innebär det i själva verket en assimilation av det Andra som bara kan ske på egna villkor – och som därmed demolerar det Andra som det Andra.
/.../ I själva verket demonstrerades två tanketraditioner: å ena sidan Gadamers (och hermeneutikens) inkluderande tänkande, där allt till slut skall gå samman i en meningsfull helhet. Å andra sidan Derridas (och dekonstruktionens) différance-tänkande, där skillnaderna betyder allt. Och även om de båda herrarna ansträngde sig för att ¬utveckla en hövlig dialog, så var det tydligt att någon egentlig dialog inte kunde komma till stånd.
/.../ Utan tolkning ingen värld! Och det är just denna tolkningens metamorfos – från metod till fundament – som plockas upp av Heidegger och utvecklas av Gadamer. Samtidigt som andra element av Nietzsches kunskapskritik, framför allt hans idéer om kunskapens beroende av språkets mekanismer, gav uppslag till den franska traditionen, till Derridas dekonstruktioner liksom till Deleuzes konstruktioner. "

Kuhn och Gadamer refererar inte till varandra och utgår från mycket olika teoritraditioner.
"De vetenskapliga revolutionernas struktur" (Kuhn) handlar om naturvetenskapernas utveckling,
särskilt astronomi, fysik och kemi, "Sanning och metod" (Gadamer) om förståelse och tolkning i
humanistiska ämnen som filosofi och idéhistoria. Men trots skillnaderna argumenterar båda
för en i bred mening hermeneutisk vetenskapssyn, samtidigt som båda på olika sätt bryter upp
den traditionella dikotomin mellan hermeneutik och positivism. Gadamer hävdar att tidigare
hermeneutiker inte tillräckligt radikalt gjort upp med positivismen, utan okritiskt övertagit ett
naturvetenskapligt objektivitetsideal som inte passar humanvetenskaperna.

Kuhn ifrågasätter positivismen på dess egen hemmaplan, naturvetenskapen, i en hermeneutisk omtolkning av fysikens, astronomins och kemins historia som får konsekvenser för synen på vad vetenskap är och hur den förhåller sig till utomvetenskapligt tänkande. Därmed läggs en teoretisk grund för den komplexa syn på vetenskapen som växer fram från 1960-talet och framåt, även hos
tänkare som i huvudsak är kritiska mot Gadamer och Kuhn eller inte ens nämner dem. En av
dessa är Michel Foucault, som ytterligare radikaliserar idén om alternativa tankesystem i
historisk-kritiska analyser där vetenskapens utveckling tolkas som en serie strider mellan
olika tankesystem, strider vars utfall bestäms av maktkamper mellan olika samhällsintressen
snarare än av argument.

Och vad betyder då allt detta för oss? Enligt min mening att vi inte bara måste formulera vårt tänkandes förutsättningar, utan ävenså omformulera dem om förståelsen kräver det. Alltså inte bara den humanistiska och/eller samhällsvetenskapliga, utan också den naturvetenskapliga. Vilka regler predestinerar vilka tolkningar, och dessa tolkningars praktiska konsekvenser? Nu är både Gadamer och Kuhn värda mer än en bok var. Här hoppas jag bara att jag något lite oroat läsaren.

Tillbaka till Husserl. I sina tidiga skrifter använder Husserl termen fenomenologi på ett annorlunda sätt än senare. Det finns med andra ord en radikal skillnad mellan tankarna i "Logische Untersuchungen" (1900-01) och de han skrev om senare. I sina tidiga skrifter framstår fenomenologin som en sorts deskriptiv psykologi, som skall beskriva de själsliga företeelserna utan att kausalt förklara dem. I sina senare skrifter använder Husserl termen fenomenologi som en rent deskriptiv vetenskap, som bortser från det rent individuella, och söker att intuitivt, dvs. genom omedelbar upplevelse, gripa det väsentliga - "väsendet". Denna uppfattning kallar han "Wesensschau" . Den fenomenologiska forskaren skall ta sin utgångspunkt i den omedelbart upplevda verkligheten. Sedan gäller det för honom att utföra en "eidetisk reduktion" och se bort från det tids- och rums bestämda eller den faktiska verklighet, där fenomenen uppträder. Jag ser detta som ett i allra högsta grad idealistiskt projekt. I själva verket vill jag personligen återgå till det vi tidigare uttryckte som så:

Man kan inte förstå språket utan någon som talar det, lika litet som man kan förstå naturen utan någon som varseblir den. Människan förhåller sig intensionellt till världen, dvs. besitter en bestämd avsikt. Vi upplever vidare världen omedelbart som handlingsindivider, inte som objektiva teoretiker, och denna omedelbart upplevda "livsvärld" är enligt Husserl den verkliga världen "i sig själv" (en uppfattning som helt strider mot Kants). Språket har uppstått i denna värld, som är dess förutsättning. Människan talar inte bara för att tala, utan hon gör det för att tala MED någon OM något. Detta påminner för övrigt ställvis mycket om Sartre, som dock primärt har Heidegger som inspiratör. Till Sartre ämnar jag återkomma i annat sammanhang. Till Kierkegaard förhoppningsvis relativt snart.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen