Dra åt fanders Herr Poeten - Tidningen Kulturen




Freke Räihä. Foto: Wikipedia

Kultur
Verktyg
Typografi
Var är den sägenomspunna toleransen? Försvann den med folkbildningsidealen och är litteraturen mest till för att rättfärdiga denna enkelhet, ett målgruppstänkande riktat åt de som kanske ändå inte är självförvållat intresserade av litteratur. Poesin konkurrerar inte med samma förutsättningar eller om samma tid som strömmat medieinnehåll eller inredningsmagasin. Kan det handla om uppdelningen mellan salongskultur och stugkultur?

Och nu är jag ju publicerad, på ett av det svenska språkområdets mest spännande förlag, med en tydlig internationell profil. Var jag arg på förlagen innan. Var jag arg på refuseringsbreven jag fick? Jag skrev en bok där jag approprierade en stor del av alla meningar som fanns i refuseringarna. En slags terapi kanske. Ett konstnärligt uttryck kring vad som skulle kunna vara misslyckanden. Men alla mina verk är otillräckliga. Det ligger i formens natur. I skrivandet. Som inte går att leva på. Inte som poet, inte utan stöd. Inte utan förlag. Någon annan måste också stå upp för texten.

Litteraturdebatt, som inte ens finns i den stavningskontroll som min skrivmaskin kommer utrustad med — ett ord jag alltså inte ens skrivit innan —, litteraturfestival föreslår maskinen istället. Jag föreslår karneval, språkmaterialistisk elitpoet som bara skriver helt obegripliga böcker som jag är. Som offentlig person med offentliggjorda verk definieras en av offentligheten. Privat är jag en annan, en nyfiken och ödmjuk läsare. Det råder en del inte särskilt konstruktiv brist på dialog i debatterna kring den svenska poesin som vara i en offentlighet som kategoriskt överöses av livsstilsreklam vars andra varor ska som göra en lycklig, snygg och framgångsrik. Om alla poeter var lika attraktiva som Sean Connery kanske poesin hade blomstrat? Debattnivån i sommarens poesidebatt nådde inte ens upp till att diskutera poeten som sexobjekt.

I debatten anklagas och försvaras några förlag — de som omsätter absolut mest i den svenska grenen av branschen och har ett starkt grepp om det offentliga samtalet — för att inte se och publicera några av de yngsta och faktiskt mest spännande poeterna. Å andra sidan är det väl sällan att så är fallet — någon av den mest spännande litteraturen sker i dag och ett antal år tillbaka på helt andra plattformar, hur skulle några få förlag kunna publicera allt intressant som ges ut. I ideellt drivna elektriska tidskrifter, förlag och en del mer traditionellt färgade pappersboksförlag, de garguantiska inkluderade på ett hörn — med poesin som ett brinnande inflammerat appendix — händer så oerhört mycket mer än vad som kan rapporteras på kultursidorna.

Komplicerat är inte ett orimligt begrepp för att beskriva strukturerna. Det är kanske inte så konstigt, aktörerna bakom de ideella krafterna rör sig i helt andra fält än de som tar beslut i de förlag som måste tjäna pengar på litteraturen för att det är deras levebröd. De flesta av oss andra jobbar med andra saker vid sidan om. Fast vi blickar runt på varandras sociala-medieprofiler för att se vad som händer, eller träffas och klunkar lådvin på någon stämma eller något evenemang som samlar tillräckligt kulturellt kapital. Men det är gamla sanningar, det vill säga, allt det här har debatterats så här ganska länge. Världen är orättvis och den tänker inte förändra sig inifrån. Initiativen till förändring kommer från gräsets rötter.

Men att ha ett större förlag bakom sig ökar, som Gabriel Itkes-Sznap säger, ens förmåga att verka enkom i det litterära fältet. Ett rimligt antagande. Vi måste ha stålar för att käka. Jag hade gärna fått ett högt förskott för en bok som möjligen hade producerats på bekostnad av mer eftertraktade, lite som välgörenhet eller ett litterärt pris. Men ändå, poesi köps i mindre grad, trots att det är där som språket händer. Poesi är billigt att ge ut och poeterna duktiga på att skriva sig in i, jo — att generalisera är nödvändigt för att tala, annars blir det en undantagens polemik — en samtid och är drivna att samtala om denna samtid.

De är författare, vi är författare många. Men alla har inte samma lust som undertecknad att driva samtal om problemen med politikens korruption, skatteflykt och ägandet av produktionsmedel, kruxet med ett vedervärdigt samhällsklimat (nej, det blir inte bättre för att det kommer regn, bokmässa eller semester) eller de ojämlikhetsbefästande strukturer som omger oss. Någon nöjer sig med en fråga i väven, en hjärtefråga — liksom som en hake att tala utifrån sitt författarskap med ett annat språk.

Den senaste tiden har jag blivit kategoriskt utskälld i media. Blivit utpekad, alltså indirekt, som mindre värd eftersom jag inte utger mina texter på ett av de större — och då menar till omsättning — förlagen. Men också den eviga anklagelsen för elitism har fått sin plats i det som kallas en poesidebatt men snarast kan liknas vid en kritik mot strukturer inom förlagsbranschen. Felicia Mulinari kallar debatten om förlagen som Anna Axfors satte igång igen för en intressant debatt om demokratisering versus kommersialisering, som i slutändan handlar om ägande och makt. Om det finns någon poesidebatt i detta så är det den gamla frågan om vem som har tolkningsföreträde medelst huruvida texterna som utges är begripliga eller inte.

Och den frågan var gammal redan förra seklet. Ett samtal måste gå vidare, historien måste ge oss lärdomar. Malte Persson twittrar att han också klagade på förlagen innan han blev publicerad — men det är en förenkling, såsom twitter är en arena för sarkastiska enradingar där inget intressant kan sägas. Men kanske ligger det någon sanning i det. Jag lägger ingen vikt vid hur lite poesi som publiceras, jag hinner knappt läsa all den som jag kommer över. Jo, jag lägger vikt vid det. Det dränerar mitt bankkonto och min uppmärksamhet.

Och nu är jag ju publicerad, på ett av det svenska språkområdets mest spännande förlag, med en tydlig internationell profil. Var jag arg på förlagen innan. Var jag arg på refuseringsbreven jag fick? Jag skrev en bok där jag approprierade en stor del av alla meningar som fanns i refuseringarna. En slags terapi kanske. Ett konstnärligt uttryck kring vad som skulle kunna vara misslyckanden. Men alla mina verk är otillräckliga. Det ligger i formens natur. I skrivandet. Som inte går att leva på. Inte som poet, inte utan stöd. Inte utan förlag. Någon annan måste också stå upp för texten.

Men att läsa texten på dess egna villkor, de som texten skapar i samklang med läsarens erfarenhet. Vilka lärare försöker förmedla detta? Det kan inte ligga på elevens ansvar att pedagogen inte entusiasmerar dem. Det handlar om vem som har ansvar, vem som får betalt. En fråga som alltså också till stor del handlar om inlärd vana vid konstnärliga anspråk; en vana som undermineras av kraven på lättillgänglighet.

Det kan tyckas vara elitistiskt att anse att en komplex tanke kan tjäna på att uttryckas komplext, mer öppet för tolkning, och därtill skulle jag vilja påstå att ingen av de poeter som anses begripliga, danskar eller ej, är särskilt lättillgängliga eller avstängda för andra tolkningar än den gängse — utan snarare handlar det om frågan om smak (som bara är osmakligt att diskutera) och fördomen som självklar inkörsport till ett enskilt verk.

Var är den sägenomspunna toleransen? Försvann den med folkbildningsidealen och är litteraturen mest till för att rättfärdiga denna enkelhet, ett målgruppstänkande riktat åt de som kanske ändå inte är självförvållat intresserade av litteratur. Poesin konkurrerar inte med samma förutsättningar eller om samma tid som strömmat medieinnehåll eller inredningsmagasin. Kan det handla om uppdelningen mellan salongskultur och stugkultur?

I så fall har nog de senaste 50 åren glidit förbi någon obemärkt. Men om att tänka svart på vitt är denna enkelhet som eftersträvas, en retorik utan nyanser, så bekräftar det den kringstående dystopin kring vad debatt är och hur ett samtal skulle kunna föras. I ett samtal är det viktigaste att lyssna.

Vi måste ha en syndabock säger författarna, säger debattörerna — det är inte vårt fel, ansvaret ligger på andra, svarar förlagen, dagspressens kultursidor och några frilansande kulturarbetare. Kulturrådet öser ut alla pengar de kan på en massa litteratur med hopp om att den ska bli läst. Bibliotekarierna, bokhandlarna, läsambassadörerna, författarna — alla som är inblandade. Litteraturen blir läst. De som läser är de unga.

Vi andra beskyller varandra. Istället för att skapa ett samtal så skyller vi på varandra. Kulturdebatt är i dag bara ett fantasilöst positionerande. Även denna text positionerar mig, kanske som utanför, vilket känns lite löjligt, jag är också delaktig som konsument, som debattör och återgår till mitt övriga konstnärskap med en känsla av att debatten ändå kommer att leda till ett stillestånd och sedan bli återupplivad när den mycket skickliga Anna Axfors är etablerad.

Freke Räihä

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts