Vänstervindar på Nya Zeeland - Tidningen Kulturen




Ivo Holmqvist

Samhälle
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

I en understreckare i Fyens Stiftstidende i Odense den 8 januari 1976 påstod jag att den antipodiska skutan höll på att lägga om kursen: ”New Zealand gør højre om”.

I fjol kom 70.000 immigranter till Nya Zeeland, en betydande siffra med tanke på att landets befolkning är 4,8 miljoner. Tillväxten är snabb, under de senaste fem åren har 400.000 invandrat. En betydande del av dem är välbärgade kineser som drivit upp huspriserna i storstäderna, särskilt i Aucklands centralare delar. I de södra förorterna finns en stor polynesisk befolkning som tvärtom lever under besvärliga ekonomiska förhållanden. Jacinda Ardern kommer alltså att få fullt upp att göra, men om man ska tro Helen Clark i vars regeringskansli hon varit anställd så kommer hon att klara av det: ”She's a hard worker, I think she's reflective … She wants to do good, she wants to make New Zealand a better place, and I think she's shown that she has the leadership capacity to get on and do it.”

När jag skrev om kursändringen i Sydsvenskan några månader senare tog rubriksättaren till lätt alarmistiska tongångar: ”Nya Zeeland på väg: mot strålande tider – eller högerextrem halvdiktatur.” Men den följande tiden visade att varken det ena eller det andra var alldeles sant, när den dominante Robert Muldoon som en tid var både premiär- och finansminister tog över efter Labour. Under våra första tre år på Nya Zeeland – de skulle komma att följas av ytterligare femton, i ett par omgångar – hann vi vara med om ett valmöte i den välbärgade stadsdelen Remuera i Auckland. Det var ett pålitligt fäste för de konservativa, och är det kanske fortfarande.

Den blivande premiärministern träffade vi inte, han var kanske upptagen med att med sitt paraply attackera de som protesterade mot att det sydafrikanska rugbylaget bjöds in, mitt under apartheidperioden (han satt vid makten från 1975 till 1984). Men hans hustru var på plats, hon var älskvärd och såg till att te och scones serverades. Nära fyrtio år senare var vi på ett annat nyzeeländskt valmöte, denna gång med Labour vars kandidat David Cunliffe hade sin valkrets i den västliga stadsdel vi bodde i. Han visste mycket om de skandinaviska länderna, särskilt Danmark, och fann mycket där som var värt att ta efter. Men han var chanslös mot den sittande statsministern, den populäre John Key (2008 - 2016) som förmerat sin förmögenhet genom framgångsrika växlingsaffärer på Wall Street.

Key skötte sig bra fast han på sitt favoritcafé drog en servitris i hästsvansen tills hon ilsknade till och fräste ifrån – fler avslöjanden än så kommer nog inte på #MeToo. I fjol trädde han tillbaka nästan lika plötsligt som Fredrik Reinfeldt gjorde, och överlät ämbetet åt sin närmste man, den erfarne finansministern Bill English (2016 - 2017). Nyss var det val på Nya Zeeland, Nationals fick 56 av de 120 platserna i The Beehive, riksdagshuset i Wellington, Labour fick 46. För att uppnå majoritet behövs alltså 61. Den som vill bilda regering är därför tvingad att ingå koalition med något eller några av de båda mindre partierna, New Zealand First som fick 9 röster, och The Green Party med 8. ACT partiet fick en enda plats. Efter sega förhandlingar är nu valet avgjort, med en förmodad kommande kursändring som avskräcker eller väcker entusiasm beroende på var på skalan från höger till vänster man har sina sympatier.

Utslagsrösten har inte alldeles oväntat varit NZ First vars ledare Winston Peters har många rävar bakom öronen. Nu har han bestämt sig för att ge sitt stöd åt Labour. Också honom har vi träffat, när han valfiskade på en av de stora söndagsmarknaderna i Auckland. Han har, kan vi avslöja, ett fast handslag och ett vinnande leende (andra skulle nog säga ett varggrin). Han är advokat och har redan tidigare ett par gånger agerat kunga- eller drottningmakare. Före Key leddes landet länge av Helen Clark (1999 - 2008) som en gång läste Scandinavian Studies på Auckland universitet så att hon kunde sätta sig in i svensk statskunskap. Hon har nu en av topptjänsterna i FN (det hade nog varit klokt om man valt henne till generalsekreterare).

När vi för fyrtiofem år sedan läste på om Nya Zeeland inför vår första flytt dit lärde vi oss ett nytt engelskt ord, egalitarian. Jämlikt, det adjektivet påstods vara betecknande för det nyzeeländska samhället. Med viss rätt: man var först i världen, samman med en av USAs delstater, att införa kvinnlig rösträtt (redan 1893 - Sverige kom långt efter), och man hade tidigt en klok sociallagstiftning, som i Skandinavien. Två statsministrar från Labour, Michael Joseph Savage (1935 – 1940) och Peter Fraser (1940 – 49) var lika framsynta som Per-Albin Hansson och andra av den tidens svenska socialdemokrater. Den trenden bröts tvärt under en senare statsminister från Labour, David Lange (1984 -1989) vars finansminister Roger Douglas släppte marknadskrafterna lösa med sin Rogernomics-doktrin som i ett slag vände upp och ner på den restriktiva finanspolitik man vant sig vid.

Nu kommer Labours Jacinda Ardern att leda Nya Zeelands nya regering, som landets yngsta statsminister på mer än 150 år. Hon är född 1980 och har hunnit skaffa sig en bred politisk erfarenhet bland annat från England som rådgivare till Tony Blair. På hemmaplan har hon marscherat raskt. Hon valdes till arbetarpartiets ledare så sent som den första augusti i år, och genast sköt opinionssiffrorna i höjden. På partiets valmanifest och nu på hennes program står punkter vi känner igen: man ska bygga mängder av nya bostäder till rimlig kostnad, sjukvård och undervisning ska förbättras, miljöproblem åtgärdas. Det sista applåderas av det liberala gröna partiet som stöder den nya regeringen utan att propsa på någon plats i den – Winston Peters däremot kan nog tänka sig att bli vice statsminister.

I fjol kom 70.000 immigranter till Nya Zeeland, en betydande siffra med tanke på att landets befolkning är 4,8 miljoner. Tillväxten är snabb, under de senaste fem åren har 400.000 invandrat. En betydande del av dem är välbärgade kineser som drivit upp huspriserna i storstäderna, särskilt i Aucklands centralare delar. I de södra förorterna finns en stor polynesisk befolkning som tvärtom lever under besvärliga ekonomiska förhållanden. Jacinda Ardern kommer alltså att få fullt upp att göra, men om man ska tro Helen Clark i vars regeringskansli hon varit anställd så kommer hon att klara av det: ”She's a hard worker, I think she's reflective … She wants to do good, she wants to make New Zealand a better place, and I think she's shown that she has the leadership capacity to get on and do it.”

 

Ivo Holmqvist

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen