Lätt patinerade rapporter från Riga - Tidningen Kulturen




Ivo Holmqvist

Samhälle
Verktyg
Typografi

Rolf Karlman skrev på den här sidan en intressant och sakkunnig artikel om ryssarna i Baltikum, och samma dag (21 augusti) Svenska Dagbladet ägnar fyra helsidor åt intervjuer med folk däröver.


Ett halvsekels ockupation och cynisk folkomflyttning har satt spår i Rigas förfärliga förstäder. Men den sovjetiska järnhanden avstod i stort sett från att riva och röra runt i centrum. Några rekordår upplevde man inte och slapp därför sargande bulldozers. Nationalromantiken blommar fortfarande på fasaderna i Riga.

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-5/ovrigt-kat-8/21784-ryssarna-i-baltikum

http://www.svd.se/vi-tranar-for-att-kunna-bekampa-alla-fiender/om/varlden

Första delen av den gamla vitsen "Det är inte lätt att vara balt" stämmer fortfarande, men förhoppningsvis också fortsättningen, åtminstone då och då: "Men det är ganska ballt att vara lett". Mycket har hänt under senare år i Estland, Lettland och Litauen, och skyskraporna trängs numera i centrala Tallin, Riga och Vilnius. Men mycket är sig också likt sedan jag skrev detta för nu ganska länge sedan, under ett år då jag ibland pendlade dit:

Trolleybuss och Tramvajs står det på de gula skyltarna. Lettiska är inget lättgenomskådat språk, med undantag av internationella lånord som dessa. Vid hållplatserna stannar trådbussarna och spårvagnarna, alla lika slitna och urmodiga. Och ständigt är de överfulla. Värre kan det inte vara i Tokyo där särskilda påpackare trycker in folk genom dörröppningen. I Riga behövs de inte, trängseln sköter passagerarna själva. Jag fastnar, inkilad som en sardin i en mycket trång ask (och inser hur genial Werner Aspenströms rad om att "sardinerna vill att asken öppnas mot havet" är) och är nära att gripas av panik och drabbas av akut klaustrofobi. När jag tänker stiga av går det inte alls. Jag tvingas vänta ett par kilometer extra, och hamnar i en stalinistisk femtiotalsförort bortom all ära och redlighet. Bostadskasernerna i betong på ödsligt vindpinade fält är nergångna och gråa. Det hela är trist, tröstlöst och hopplöst. Så går en rörelse blixtsnabbt genom hopen vid bussen, kontroll av biljetterna. I falsett börjar en äldre man skrika uppretat på ryska, med en strid ström av svordomar. Angrepp är bästa försvar, han saknar förstås biljett.

För övrigt har Rigas gatubild nu fått en kosmopolitisk ansiktslyftning. Bland alla fyrtiotalistiska trådbussar och tramvajs kör gula HT-bussar förbi och reklamerar för Tuborg och Carlsberg, med venlig hilsen fra Københavns bytrafik. Och på en grönvit buss från Uppsala stadstrafik har man inte ens hunnit plocka bort värvningstexten "Lev Uppsalas rörligaste liv, bli bussförare på sex veckor", fast raderna är oförståeliga i denna nya omgivning. På sidan av andra bussar står "Bergen-Hardanger", allt exempel på det välbehövliga understöd som nu flyter in i landet västerifrån.

Bristen på varor faller inte längre i ögonen. På marknaderna märks tvärtom ett måttligt överflöd. Framför allt är de koncentrerade till fyra enorma byggnader bakom centralstationen, uppförda under trettiotalets första år som hangarer för väldiga zeppelinare. Nu köper man fisk i den ena, kött i den andra, och i den tredje ister och flott, smör och ost. Också utanför myllrar det av människor och varor. Stadiga matronor saluför handstickade vantar i brokiga färger, kaffebönor och cigarettpaket. Och djurvänliga äldre damer lockar med hamstrar, hundvalpar och kattungar. En rännil från den sovjetiska arméns beredskapslager har runnit hit, med diverse elektroniska manicker, skruvmejslar och telefontråd. Folk står tålmodigt i långa rader och håller upp ting till salu, en tröja, nya skor, ett leksaksgevär, fast efterfrågan tycks begränsad. Jag släntrar längs raden och upplever en konstig sak. Som om en flodvåg vällde fram upplöses raden framför mig. Det man visat plockas skyndsamt ner i påsar eller döljs under rymliga täckjackor.

Några steg bakom mig marscherar en polis med bestämda steg. När han passerat kommer kommersen igång på nytt. Från otaliga bord säljs böcker på ryska och lettiska, till sympatiskt rimliga priser, oftast mycket mindre än de hundra santimas som utgör en lat. Ett drygt stenkast från marknaden är det annorlunda. I skuggan av de internationella lyxhotellen Latvija – som är ett rysligt ryssbygge - De Rome och Riga (där mer än en gäst har sett råttorna sitta och vänta under bordsduken) liksom i gränderna i den upprustade Gamla stan där husväggarna fått färg på nytt har man siktet inställt på köpstarka turister från väst. Grafik, keramik och bärnsten, linnedukar, vävda band och folkdräkter är ofta prissatta långt bortom gränsen för den inhemska köpförmågan. Och i närheten finns den vackra grekisk-ortodoxa domen vars kupoler får ny förgyllning. Under ockupationsåren städade man bort allt religiöst och gjorde om den till vetenskapsmuseum, men nu är den återställd till sin forna funktion.

Polityrgubbar kallas de i Helsingfors när de dricker träsprit på Hagnästorget och regelbundet blir inhystade i polispiketen. Vad de kallas i Riga vet jag inte, kanske dzerajs som betyder suput. Minst lika många vingelpettrar finns det här, vodkadoftande figurer på ostadiga fötter. På en rivningstomt bevittnar jag något som dessvärre inte är särskilt ovanligt, två vacklande figurer som låter flaskan med Smirnoff gå på tur mellan sig (ungefär som på den inledande kyrkogårdsscenen i Victor Sjöströms stumfilmsklassiker "Körkarlen" där det går riktigt illa för den supiga David Holm). Med en på samma gång triumferande och dyster min konstaterar de hur snabbt nivån sjunker. Hela företaget ses inte bara av mig där jag håller mig på behörigt avstånd. Mitt framför kumpanerna är en sittvagn med en femåring parkerad. Storögt och stumt iakttar hon när pappa och hans kompis halsar flaskan.

Bredvid sig har hon storasyster, en blek liten varelse, lika tyst och tålmodig hon. De senviktorianska genremålarna älskade sådana sentimentalt samhälleliga motiv, inte bara storstadens H. C. Andersenska småflickor med svavelstickor att lysa upp sitt elände med. På åtskilliga tavlor finns en späd unge som rycker far i rockärmen utanför krogdörren, med bevekande text: "Pappa, kom hem!" Det är ett tema som behållit sin aktualitet åtminstone här i Baltikum. I den västerländska välfärden dricks det kanske mest bakom stängda dörrar. Sällan ser man det så öppet som här. Om jag hade haft kamera med hade jag kunnat sälja bilden till Systembolaget, att användas i avskräckande syfte: "Pappa sup inte!" Men i Riga super man, fast mera importerad rysk vodka än den mörka Riga Balsam som säljs i vackra keramikflaskor, liksom Bols i Holland eller Steinjäger i Tyskland. Den är stark och bitter, ett litet glas av den är nog och mer än nog, ett andra ger huvudvärk..

På östra stranden av floden Daugava står ett hiskligt monument över tre rödgardister. Det är nog bara en tidsfråga innan de socialrealistiska heroerna i granit fraktas bort. Men redan på nästa gata börjar Gamla stan, en sevärdhet också med västeuropeiska mått mätt. Den är inte lika sammanhållen som Tallins äldsta delar, och någon ringmur finns inte. Men medeltid samsas med renässans, barock, rokoko och 1800-talsempir. Upprustningen är i full gång kring Svenskporten, uppförd under några korta årtionden kring sekelskiftet 1700, den gången Sverige ännu var en stormakt och staden en svensk besittning, något som Rigaborna minns med stolthet: här har svenskarna ett gott drygt trehundraårigt rykte. Härifrån är det långt till femtiotalets hafs- och slarvbyggen. Reinhold Smelings var stadsarkitekt i Riga under en dryg mansålder, från 1879 till första världskrigets 1915. Stadskartans centrum är tät av röda prickar över hans verk, gymnastiksalar och brandstationer, marknadshallar, sjukhus och polisstationer.

Allt är byggt i en gedigen tegelromantisk stil som skulle kunnat kallas nordbaltisk om inte termen vore förbehållen medeltida kyrkor. Förvånande mycket av vad han åstadkommit finns kvar. Han har upprättat ett monument varaktigare än koppar åt sig. Samtidigt försåg en uppsjö av hans kolleger de centrala hyreshusen med vackra framsidor i jugend. Ståtligare än de på Albertsgatan finner man knappast ens i Prag eller Paris. Alberta Ieala är värd ett långsamt spatserande, fast mycket färg, puts och hantverksomsorg behövs för att återställa den forna glansen. Ibland känns det som att vandra i de södra delarna av Helsingfors, i Eira eller Berghäll. Eller längs Ringstrasse i Wien eller förbi berlinska hyreskaserner som skonades när andra hus bombades sönder och samman, till Trümmer.

Ett halvsekels ockupation och cynisk folkomflyttning har satt spår i Rigas förfärliga förstäder. Men den sovjetiska järnhanden avstod i stort sett från att riva och röra runt i centrum. Några rekordår upplevde man inte och slapp därför sargande bulldozers. Nationalromantiken blommar fortfarande på fasaderna i Riga.

Brivibas Iela heter huvudgatan i Riga. Den leder från Oktober-bron över Daugava längs en nordöstlig diagonal och är många kilometer lång. I början är den flott när den tangerar parker och har ett högt monument i blickfånget. Kvinnan högt uppe på sockeln bär upp stjärnor, en symbol för den frihet som ordet brivibas betyder och som man fått kämpa så bittert och så många gånger för i Lettland. Sedan tar sekelskiftets hyreskaserner vid längs gatan som så småningom förslummas. Vägen stryker längs elverk och fabriker, och går över en bro vid rangerbangården. Så blir det tristare, och trådbussen far fram längs svartnande hyreshus, alla lika enformigt fattiga. Så långt bort ligger det studenthus där jag är inhyst. Det är en upplevelse att bo där, fast en dansk säkert skulle tala om "en blandet fornøjelse". På varje våningsplan härskar ett par rysktalande damer, stadiga kvinnor som inte är att leka med. De skulle klara sig galant som gyttjebrotterskor. Inte vill jag möta dem i en mörk gränd sent på natten. Jag känner igen typen, deras medsystrar på Aeroflots flygplan är bastanta värdinnor som man inte besvärar i onödan. Dagens skandinaviska studenter skulle nog må bra av ett studiebesök (glöm inte att ta med eget toalettpapper!) Man får ett annat perspektiv på tillvaron efter ett frugalt liv i Baltikum, bortom all onödig lyx. Av rummets fyra lysrör fungerar ett enda. Och på universitetets restaurang får man låta sig nöja med gaffel och sked i böjlig aluminium, kniv finns inte alls. Stor sak, en trerätters måltid kostar bara 3,50. När jag till slut flyger hem lämnar jag Riga med ett uns av saknad. Efter en tid under knapphetens kalla stjärna tycks det glänsande svenska överflödet nästan obscent.

Lettland är kontrasternas land. Under mellankrigstiden hade man, samman med Tjeckoslovakien, den högsta levnadsstandarden bland östländer. Men ett mångårigt sovjetstyre har satt sina tydliga spår. Väl utanför miljonstaden Riga hamnar man lätt i 1800-talet, på gott och ont. Ludvig Nordström gjorde en reportageresa i svenska bygder 1938 och skrev en bok om vad han fann, "Lort-Sverige". Mycket skulle nog också kunna skrivas om Lort-Lettland. Det är skräpigt på många bondgårdar. Eller också är det bara en funktionell röra av gammalt skrot. Det mesta kommer säkert till nytta hos luttrade människor som tvingades vänja sig vid den gamla fattigdomen. Särskilt pensionärerna är utsatta för en nyfattigdom. Också där märks kontrasterna. De nyrika bräcker med sina skinnjackor och bilar, blankpolerade Mercedes och BMW, medan äldre människor är fårade, krumma och trötta. Men det finns många vackra trähus från förra århundradet som är snickarglada och ofta försedda med svalgångar. Framför ett av dem, i Valmiera tio mil norr om Riga längs landsvägen till Tartu och Tallin, stod också något som gör en västerlänning grön av avund – en tvåfärgad BMW från tidigt trettiotal. Snart nog har den väl sålts västerut och hamnar hos en samlare eller på museum. Men ännu gör den tjänst i det inre av Lettland, i ett område som är genomsyrat av kultur. Framför allt har en konstart hållit ihop landet under de många svåra åren, körsången. Kanske kan den, trots alla problem, svetsa samman den nya nationen som ännu bara har några få år på nacken (1993).

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen