Kunskap är både medel och mål för museerna, men även en väg till mångfald - Tidningen Kulturen




Frederick Whitling.

Samhälle
Verktyg
Typografi

Författaren, historikern och forskaren Frederick Whitling om en politiskt styrd möjlig fusion av Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i ett ”Världskulturmuseet Stockholm”, beläget i Etnografiska museets lokaler på Gärdet. En oerhört kortsiktig ”lösning” på ett tillfälligt budgetunderskott, med potentiellt katastrofala konsekvenser för stora museisamlingar.

Museimedel, museimål


Samlingar skapar mötesplatser, möjliggör utställningar, och är samtidigt en viktig forskningsresurs för skapandet av preciserad ny kunskap. Kunskap är alltså samtidigt både medel och mål för museerna, men även en väg till mångfald, som liksom demokrati skrivs i singularis men syftar på plural. Museer bör givetvis vara öppna för alla – de lockar rimligen fler ju mer man erbjuder i utbyte. Utan expertis och kunskap om museernas samlingar blir mångfalden uddlös. Museer är något så ovanligt som kunskapsinstitutioner och tvärvetenskapliga mötesplatser för dialog mellan forskare, experter och allmänheten. Värdet av detta är mycket stort.

Häromveckan åkte jag hiss i Athens tunnelbana. En dam såg då vänligt till att hissen väntade på mig och några medresenärer. Hon hänvisade lite skämtsamt till "oikonomia", ekonomi: implicit skulle det vara slöseri med resurser att inte fylla hissen i stället för att låta den åka upp och ner en extra gång. Denna påminnelse om ekonomibegreppets grekiska rötter i hushållning av tillgängliga medel skulle kunna kopplas samman med en krönika av professor Lars Strannegård, Handelshögskolans rektor ("Ekonomi är ett medel och kultur ett mål", Statens kulturråd, 2014) som motvikt till den ofta rådande uppfattningen om kvantifierbar kultur som endast berättigas om den kan redovisa "nytta" i ekonomiska termer. Denna krönika har nyligen även uppmärksammats av etruskologen och kulturskribenten Alexander Svedberg ("Världskulturmuseerna, kunskap och demokrati", Tidningen Kulturen, 2 april 2016).

Det är kanske en sliten klyscha, men för att förstå hur vi har hamnat där vi befinner oss i dag behöver vi tillgång till kunskap om det förflutna. I den rollen drar många sitt strå till stacken: lärare i skolor och på universitet, författare, forskare, historiker, arkeologer, konstnärer, samhällsdebattörer och politiker. Till det kommer platser för förmedlande av den kunskap som ständigt uppdateras. De kanske viktigaste mötesplatserna i det avseendet är offentliga museer. Sådana finns det många av, så även i Sverige.

Sedan 1999 är tre större museer i Stockholm och ett i Göteborg sammanslagna i en statlig myndighet under Kulturdepartementet: Statens museer för världskultur, med säte i Göteborg. Världskulturmuseet i samma stad är det senaste tillskottet (2004) i denna museala fyrklöver. Som en konsekvens av och en (kortsiktig) lösning på ett nuvarande budgetunderskott för myndigheten på 5,8 miljoner kronor diskuteras nu som alternativ en eventuell sammanslagning av tre museiinstitutioner i Stockholm: Medelhavsmuseet på Fredsgatan (1954, en sammanslagning av Egyptiska museet och "Cypernsamlingarna", under samma tak på Fredsgatan sedan 1982), Östasiatiska museet i flottans forna tyghus ovanför Bergrummet på Skeppsholmen (1963), och Etnografiska museet på Gärdet (1966), i dess nuvarande byggnad sedan 1980. Etnografiska museet skulle i en eventuell sammanslagning då inhysa dessa tre museers samlingar.

Förutom den nedprioritering av museernas profiler och verksamhet som en sådan sammanslagning skulle innebära, och den mer avlägsna placeringen på Gärdet av samlingar som i dag finns i välanpassade och centralt belägna lokaler, är ett potentiellt problem att det eventuellt inte skulle finnas några samlingar kvar att sammanföra om man skulle flytta (stänga) Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Det är nämligen detta det då möjligen skulle röra sig om. En flytt av dessa två viktiga museer skulle sannolikt leda till repatrieringskrav, en avgörande aspekt som inte tas upp i den myndighetsanalys av Statens museer för världskultur som regeringen gav Statskontoret i uppdrag att utföra i mars 2015. Analysen låg klar i oktober samma år, med tydliga rekommendationer till både regeringen och myndigheten.

Den nuvarande diskussionen om en eventuell sammanslagning av de tre Stockholmsmuseerna kan härledas till Statskontorets analys, som betonar behovet av omfattande åtgärder för att balansera myndighetens ekonomi, med minskade personalkostnader och att möjligen "inordna verksamheten i färre museibyggnader". I en TV-intervju nyligen ("Personalens oro: Två museer kan läggas ned", SVT, 16 mars 2016), menade myndighetens överintendent Ann Follin att man "jobbar med ett antal olika alternativa förslag och konsekvenser", och att slå ihop museerna "[måste] vara ett förslag som vi rimligtvis tittar på och ser vilka konsekvenser det skulle få".

I inslaget framhävdes beteckningen "Världskulturmuseet Stockholm" (i singularis) i den interna verksamhetsplanen och styrdokumentet för 2016. På frågan om det finns någon vision om ett sådant övergripande museum var överintendentens något svårtolkade svar att "vi finns redan här, vi är redan där", och att frågan snarare gäller "hur vi fysiskt kommer att lokalisera oss" än alternativet, att dra in på administrations- och personalkostnader.

Statens museer för världskultur har det näst högsta statliga anslaget av de så kallade centralmuseerna, sedan 2009 museer med särskilda nationella ansvarsområden. De senaste åren har både myndighetens personalkostnader och lokalhyror ökat, detta dock utan att anslaget har räknats upp i motsvarande grad, en ekvation som knappast går ihop, men som knappast är ny (Eva Bäckstedt, "Nyrenoverat Medelhavsmuseum går en oviss framtid till mötes", Svenska Dagbladet, 2 december 2005): "hyresvärden, det likaledes statliga Fastighetsverket, ska ta ut marknadsmässiga hyror. Haken är att hyresgästerna inte har någon marknad att agera marknadsmässigt på. Kulturinstitutionerna är oftast ett med sina fastigheter". Av de fyra museernas årshyror är Världskulturmuseets i Göteborg högst med stor marginal – samtidigt har delar av byggnaden stått tom de senaste åren. Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet har lägst hyra av de fyra museerna.

De publikdragande tillfälliga utställningarna i Bergrummet på Skeppsholmen har tagit en stor del av myndighetens resurser i anspråk; ett överskott 2010 har vänts till ett underskott sedan 2013, och hyreskontraktet har nu sagts upp (2016). Här finns roten till det ackumulerade underskott som nu måste finansieras med statsanslag, vilket framhävs i Statskontorets myndighetsanalys. Underskottet på 5,8 miljoner kronor kan alltså främst tillskrivas Bergrummet, en verksamhet som nu är avslutad. Ökade bidragsintäkter, till exempel genom externfinansierad forskning, skulle kunna täcka upp det ackumulerade underskottet över tid. Även om siffor inte är allt, hade Medelhavsmuseet till exempel närmare 300 000 besökare 2014. Myndigheten skulle överlag behöva ekonomisk stabilitet för att kunna utveckla sitt publika arbete baserat på samlingar och basutställningar. Dilemmat ligger i behovet av att locka publik, vilket skulle kunna mildras av tydlighet från regeringen gällande kompensation för fri entré-reformen (2016).

De nu efterfrågade åtgärderna är ännu inte formulerade, men kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke välkomnar förändring ("Museer ska inte vara statiska institutioner", SVT, 16 mars 2016): Enligt ministern ska museer inte "se ut på ett visst sätt för evigt, och absolut inte på det sättet som de en gång kom till verket. De måste ju också vara levande verksamheter som ständigt följer med sin utveckling och som tar sig an de olika uppdrag som Regeringen ger dem." Vilka är då dessa uppdrag som regeringen (Kulturdepartementet) ger världskulturmuseerna? För kultur- och demokratiministern är det viktigt att myndighetens överintendent har "erfarenhet av förändringsarbete och förstår min vision kring kulturarvet, vad det kan vara och bli". Statskontorets myndighetsanalys betonar problematiken i utvärdering av kulturverksamheter eftersom kulturpolitiska mål "liknar visioner".

"Kulturarv" är dock inte liktydigt med "världskultur" – ett elastiskt begrepp som i sig är långt ifrån okomplicerat. I en offentlig utredning från 1997 definieras världskultur som "kulturyttringar som bidrar till att öka mångfalden i svenskt kulturliv". Den implicita uppdelningen mellan svensk och "världs"-kultur som ligger i myndighetens namn framhävs i Statskontorets analys från 2015: uppgiften framställs där som "att främja kontakterna mellan svenska och utomsvenska kulturer", även det framgår att det "dock [är] svårt att bedöma resultaten eftersom det är otydligt vad myndighetens inriktning mot världskultur innebär". Analysen betonar "kunskapsuppbyggnad" som en del av myndighetens instruktion, samtidigt som den lyfter fram både jämförande perspektiv på olika kulturer hos museernas publik och myndighetens barn- och ungdomsstrategi: "att skapa världskultur för, med och av barn". Myndighetens verksamhetsidé var vid dess tillkomst att lyfta kulturella jämförelser och förändringar, en idé "baserad på upplevelse, delaktighet och insikt". Begreppsförvirringen kring "världskultur" åberopades även i den ovan citerade intervjun med kultur- och demokratiministern.

I förra årets museiutredning ("Ny museipolitik", SOU 2015:89) framhävs att Världskulturmuseet i Göteborg "skulle fungera som inspiratör och draglok" för den nya inriktningen. Enligt Statskontorets analys var det tänkt att de tillfälliga utställningar på museet i Göteborg som man nu delvis frångår med en basutställning skulle stå för "en ny kunskapssyn om vad ett museum bör vara" ("bör", inte "kan"). Museet skulle på så vis "ligga i framkant när det gällde denna modernisering av museirollen". Museiutredningen behandlar "rabatten med den ymniga målfloran", de stundtals otydliga mål för myndigheter fastställda av regeringen, och framhäver vikten av museers möjligheter att agera självständigt, som "mötesplatser för teori och praktik".

Vad är museernas roller i förvaltandet av kulturarv? Ingen verksamhet kan förvisso fortgå utan förändring, men man tappar lätt styråran om man glömmer vad verksamheten baseras på. Museerna som tillsammans utgör Statens museer för världskultur härstammar från och representerar olika traditioner och inriktningar. Museer baseras i de flesta fall på samlingar och kan inte gärna vara museer utan dem. Samlingar förvaltas genom och genererar kunskap. De möjliggör kulturhistoriska insikter, (fort)bildning, sammanhang och perspektiv. Nyligen har författaren Maja Hagerman pekat på en ideologiskt motiverad förändring och begreppsglidning i "den nya och luriga användningen av ordet museum (i bemärkelsen utställning, inte samling)" ("Låt museer vara tidens bryggor", Dagens Nyheter, 15 mars 2016). Museers "långtidsminne" eller "brygga från gårdagen vidare in i det okända", som Hagerman uttrycker det, ligger just i dess samlingar.

Samlingar skapar mötesplatser, möjliggör utställningar, och är samtidigt en viktig forskningsresurs för skapandet av preciserad ny kunskap. Kunskap är alltså samtidigt både medel och mål för museerna, men även en väg till mångfald, som liksom demokrati skrivs i singularis men syftar på plural. Museer bör givetvis vara öppna för alla – de lockar rimligen fler ju mer man erbjuder i utbyte. Utan expertis och kunskap om museernas samlingar blir mångfalden uddlös. Museer är något så ovanligt som kunskapsinstitutioner och tvärvetenskapliga mötesplatser för dialog mellan forskare, experter och allmänheten. Värdet av detta är mycket stort.

Tanken på en sammanslagning av de tre Stockholmsmuseerna har dock en förespråkare i Göran Björnberg, tidigare omvärldsanalytiker på Riksutställningar, då "många av föremålen" är "så svårt förknippade med stölder, gravplundringar, etiska frågeställningar kring mänskliga kvarlevor, repatrieringsfrågor och en i grunden kolonialistisk syn på omvärlden att de är svåra att visa i en demokratisk kontext", med en uppdelning av museerna "hämtad ur en föråldrad syn på omvärlden" ("Tankar utifrån en TV-intervju", blogg, 18 mars 2016).

En sådan svepande historiesyn är i sig ideologisk, och likställer återigen museer med utställningar (samlingarna kan man enligt Björnberg "placera i ett centrallager"). Den grova och generaliserande anklagelsen vittnar om en bristfällig insyn i hur Medelhavsmuseets och Östasiatiska museets samlingar har skapats över en längre tid – förvisso ursprungligen i en kolonial kontext, men i vetenskapligt syfte, och i allt väsentligt i enlighet med vid tidpunkten gällande lagar och förordningar. Ett museum vardera i Stockholm, Göteborg och Malmö är Björnbergs melodi: knappast en bärkraftig lösning på myndighetens tillfälliga budgetunderskott. Att museer måste "följa med tiden" som han påpekar, är obestridligt; det finns dock mer eller mindre politiskt styrda sätt att hålla sig à jour.

"Mångfald är framtiden". Så löd titeln på slutbetänkandet av "Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006" (2007). En utveckling av detta skulle utöver mångfald inkludera kunskap, dialog och nyfikenhet, att låta publiken få tillgång till kunskap baserad på museernas samlingar på relevanta, intressanta och stimulerande sätt. Som saken nu ligger kan det komma att handla om att få tillgång till samlingarna överhuvudtaget. En kostsam flytt av Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet skulle i princip vara liktydig med deras nedläggning. Förutom att större delen av samlingsbeståndet skulle behöva magasineras om de tre museerna skulle slås samman, skulle möjliga krav om repatriering riskera att stora samlingar med långvarig koppling till såväl Sverige som museernas tillkomst och identitet skulle lämna Sverige för att aldrig återvända.

Östasiatiska museet bygger på de "Östasiatiska samlingarna" (1926) av förhistorisk keramik insamlade av Johan Gunnar Andersson ("Kina-Gunnar") under en lång period efter första världskriget, ett unikt samarbete mellan Sverige och den unga republiken Kina, en diplomatisk milstolpe i svensk-kinesiska relationer. Den stora Cypernsamlingen i Stockholm är den största i sitt slag utanför Cypern. Då den kom till Sverige 1931 möttes den med viss kyla av myndigheterna. Kylan blev påtaglig: under flera års tid förvarades samlingarna i primitiva förhållanden i lagerlokaler utan uppvärmning. Denna situation, med skadliga konsekvenser för ett antal föremål, uppmärksammades av pressen under 1930-talet. Alfred Westholm, medlem av den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931) blev föreståndare för "Cypernsamlingarna" 1934, då inrymda i Oxenstiernska Malmgården på Storgatan. Resultaten av Cypernexpeditionens arbete publicerades kontinuerligt, även om besökande forskare uttryckte förvåning över hur samlingarna togs om hand.

En museiutredning tillsattes 1935 med ett förslag om vad som skulle bli Medelhavsmuseet, efter andra världskriget. En ny utredning 1951 resulterade i museets tillkomst tre år senare. Samlingarna sammanfördes slutligen på Fredsgatan 1982. Förre riksantikvarien Sigurd Curman konstaterade i utredningen 1951 att "existensen av ett välordnat 'Medelhavsmuseum' skulle vara till stor gagn icke blott för svensk vetenskap och kultur, utan även för den internationella forskningen", och framhävde kopplingen till de "livligt verksamma Svenska instituten i Rom och Athen", som har gett Sverige "en ställning, som förpliktigar och som det gäller att vidmakthålla och förkovra." Såväl dessa Medelhavsinstitut (vars finansiering och existens hotades hösten 2014) som Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet kan i hög grad härledas till insatser av kung Gustaf VI Adolf och flera andra viktiga samlare och donatorer, även i form av fonder för fortsatta inköp. Hur skulle dessa hanteras juridiskt om de två museerna skulle upphöra att existera?

I den senaste utredningen, Museiutredningen 2014/15 ("Ny museipolitik"), föreslås en ny museilag – den första i Sverige – för att i förlängningen skydda museer från politiska intressen. Ett museum definieras samtidigt som "en institution som bedriver utställningsverksamhet" (och som har avlönad personal), en begreppsbestämning som nyligen kritiserades av bland annat Maja Hagerman i P1:s "Godmorgon, världen!" (27 mars 2016). Hagerman menar att lagförslaget är "väldigt starkt" – hon talar om "en glidning i språket" och om museer definierade som utställningshallar, där verksamheten i förlängningen likställs med "en slags journalistik". Museer bör självfallet även kunna vara arenor för kritiska perspektiv, men det kan rimligen inte ske på bekostnad av samlingar, forskning och kunskap. Svaret på frågan som ställs i radioinslaget – "vad ska vara huvuduppgiften för framtida museer, att i utställningar spegla samtiden eller i sina samlingar förvalta historien?" – måste rimligen kunna vara ett emfatiskt "både och".

Den nya museiutredningen (2015) hänvisar till museer som just "kunskapsinstitutioner": "museerna har i alltför hög grad blivit styrda i enskildheter och ofta med utgångspunkt i rådande tidsanda". Clas-Uno Frykholm, den särskilde utredaren i Museiutredningen 2014/15, hänvisar bland annat till "detaljstyrning". Samtidigt tydliggör museiutredningen en annan "glidning i språket": "ordet 'vårda' bör ersättas med 'förvalta' [...] som inte kan anses innefatta att varje enskilt föremål ska bevaras". Den föreslagna formuleringen möjliggör alltså aktiv utgallring av föremål om sådana inte "behövs för verksamheten", att "avhända sig föremål som inte behövs i verksamheten" för avyttring till andra museer, och "destruktion av gallrade föremål". Hur fälls avgöranden gällande "behov", "ekonomiskt värde" och "kulturhistoriskt värde"? För vem, av vem, och i vilka syften?

I museiutredningens historiska översikt beskrivs Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet under rubriken "Upptäcktsresornas museer". Utredningen behandlar även arkeologiskt "massmaterial", och etiska perspektiv på "kulturföremål som är krigsbyten eller koloniala arv". Västerländsk kulturhistoria blir onekligen svårhanterlig om tidigare förutsättningar och perioder med nödvändighet måste betraktas och dömas i relation till samtida (demokratiska) samhälleliga värderingar. Maja Hagerman betonar att det från svenskt håll ofta "har funnits en okänslighet inför det historiska, det som skaver": "när Sverige börjar städa [kan det] ju bli vad som helst".

Nästa år är det 90 år sedan Cypernexpeditionen inleddes, med stöd av kronprins Gustaf (VI) Adolf och representanter från svenskt näringsliv. Detta skulle kunna uppmärksammas med en satsning som även skulle kunna bidra till att ordna ekonomin. Cyperns ambassad har nyligen "uttryckt oro för vad som kommer att hända med [Cypern]samlingen" (Kritik mot samordningsplaner: "Kortsiktigt och ogenomtänkt", SVT, 22 mars 2016). En sammanslagning av museerna skulle inte bara innebära krympta ytor utan skulle få flera konsekvenser: magasinering av stora samlingsbestånd, eventuella repatrieringskrav, rentav avyttring.

Museiutredningen 2014/15 betonar att "museerna och deras samlingar är betydelsefulla som en del av forskningens infrastruktur och även som arenor för universitetens forskare": "samlingarna är själva existensskälet för ett museum". Trots en viss otydlighet gällande hänvisningar till myndigheten Statens museer för världskultur som ett av "de fjorton centralmuseerna" (sammanlagt tio myndigheter och fyra stiftelser) och samtidigt till "Världskulturmuseet i Göteborg" som ett av dessa centralmuseer, uttrycker utredningen en tydlig tendens ("separationer snarare än sammanslagningar"): "Det finns mycket lite som talar för att en sammanslagning av två eller flera centralmuseer är efterfrågad i sektorn eller att det skulle finnas starka verksamhetsmässiga skäl för en sådan förändring"; "större strukturomvandlingar [skulle] i stället troligen bli både resurs- och tidskrävande, med risk för att verksamheterna blir lidande."

De tre Stockholmsmuseernas samlingar är en viktig del av statens kulturella kapital. Alice Bah Kuhnkes paroll om "mer kultur till fler i hela landet" är förvisso lovvärd, liksom ökade satsningar i kulturbudgeten. Att slå igen två i flera avseenden centrala museer i Stockholm är dock inte ett sätt att erbjuda fler människor "mer kultur", snarare det motsatta.

En insyn gällande visionen eller tanken som ligger bakom det politiskt styrda sammanslagningsalternativet, vilket skulle få avgörande konsekvenser för de tre museernas framtid, måste åtminstone först förklaras och preciseras. Har kulturdepartementet insett de mångfacetterade konsekvenserna av det eventuella förslaget? I vilket och vems namn skulle detta ske? Vem skulle tjäna på denna "lösning"? Får kultur inte kosta något? Delar av regeringskansliet är inrymt i samma byggnad som Medelhavsmuseet på Fredsgatan. Skattebetalarna står sannolikt för notan oavsett vem som eventuellt skulle flytta in i Medelhavsmuseets attraktiva lokaler.

Kulturrådets förutnämnda krönika framhäver att ekonomi skapar förutsättningar för kultur, inte tvärtom. I samma intervju som ovan nämner kultur- och demokratiministern vikten av en "effektiv användning" av "våra allmänna medel". Hur definieras en sådan effektiv användning? Återigen: för vem, av vem, och i vilka syften? Ett beslut om en sammanslagning av de tre museerna skulle få långtgående konsekvenser för hela verksamheter. Både Medelhavsområdet och Kina är i dag centrala världspolitiska regioner. Som enda museum i Sverige har Medelhavsmuseet även viktiga Islam- och Mellanösternsamlingar (tidigare på Historiska museet), viktigare i dag än någonsin. Man bör alltså ställa sig frågan om vilka signaler en förflyttning och nedläggning av de två Stockholmsmuseerna skulle ge.

Kulturdepartementet har inte preciserat uppdraget gällande "världskultur". Statskontorets myndighetsanalys framhäver en av intentionerna med att organisera flera museer i en myndighet: "att kunna använda gemensamma resurser mer effektivt. I ljuset av detta går det sannolikt att minska antalet anställda som arbetar med ledning, administrativt stöd eller mer praktiskt stöd". Hushållning, med andra ord, "oikonomia", med samlingarnas bästa i åtanke och med Statskontorets granskning och den nya museiutredningen i färskt minne. Ytterst gäller dock saken kultursyn, visioner, mening och mål.

Statens museer för världskultur (SMVK, 1999)

Medelhavsmuseet, Stockholm (Fredsgatan): etablerat 1954 genom en sammanslagning av Egyptiska museet från 1928 och "Cypernsamlingarna", resultatet av den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931), i dess nuvarande lokaler sedan 1982

Östasiatiska museet, Stockholm (Skeppsholmen): "Östasiatiska samlingarna" 1926, Östasiatiska museet 1963

Etnografiska museet, Stockholm (Gärdet): "Etnografisk avdelning" (Riksmuseet) 1900, Etnografiska museet 1966, i dess nuvarande byggnad sedan 1980

Världskulturmuseet, Göteborg (Södra Vägen): etablerat 2004, växlande tematiska utställningar, tog över samlingar från Göteborgs etnografiska museum (etablerat 1946), som i sin tur kan härledas till Göteborgs museum (1861)

Författaren är historiker och forskare, driver projektet "Gustaf VI Adolf som arkeolog och kulturmecenat"

Frederick Whitling

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen