100 år av Balfourdeklarationen - Tidningen Kulturen




Abdel-Qader Yassine

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
I år firar man 100-årsjubileum av Balfourdeklarationen från 1917, förslaget om att upprätta ett judiskt hemland i Palestina, förutsatt att det inte skulle påverka den i Palestina boende arabiska befolkningen.

" En judisk stat har i århundraden varit det judiska folkets mål. Det är ett mål som för närvarande inte kan förverkligas. Det finns inte med i Balfour-deklarationen. Om deklarationen hade avsett att en judisk stat skulle bildas, skulle den ha nämnt det. Det finns inget löfte om en judisk stat där. Vad som lovades var att den brittiska regeringen skulle ställa sig välvillig till skapandet av ett judiskt nationellt hem - termen var mycket noga utvald - i Palestina.

Att turkarna drog sig tillbaka från Palestina under första världskriget ledde inte till någon självständighet för palestinierna, vilket annars var fallet med övriga folk som befriades från turkiskt herravälde som en följd av de löften som Storbritannien givit araberna. Detta för att ett motsatt löfte hade givits av Storbritannien till sionistiska judar den 2 november 1917 i ett brev från Arthur James Balfour, den brittiske utrikesministern, till Lord Rothschild. Detta brev, som blev känt som Balfour-deklarationen, ändrade historiens gång i Palestina och resten av Mellanöstern. I sitt brev förklarade Balfour:

”Det är mig ett stort nöje att i Hans Majestäts regerings namn till Eder översända följande sympatiförklaring för de judisk-sionistiska strävandena, vilken framlagts för oss och godkänts av kabinettet.Hans Majestäts regering betraktar med välvilja upprättandet av ett nationalhem i Palestina för det judiska folket och kommer att göra största möjliga ansträngningar för att främja uppnåendet av detta mål, varvid det naturligtvis faller av sig själv att ingenting kommer att företagas som skulle inkräkta på i Palestina befintliga icke-judiska samfunds medborgerliga och religiösa rättigheter och politiska ställning eller på judarnas rättigheter och politiska ställning i något som helst annat land.Jag vore tacksam om Ni ville bringa denna deklaration till Sionistiska Federationens kännedom,"

Balfour-deklarationen utfärdades av den brittiska regeringen i syfte att vinna de sionistiska judarnas stöd under kriget på samma sätt som den tidigare gjort genom att ge ett flertal löften till araberna för att vinna över dem på sin sida.

Vid en diskussion om sionismens mål är det nödvändigt att man skiljer mellan å ena sidan andlig sionism vilket alltid funnits och återspeglar judarnas religiösa och religiös-mystiska bindning till Jerusalem, speciellt efter det romarna deporterat dem och å andra sidan den politiska sionism som uppstod vid slutet av 1800-talet son en följd av förföljelserna av judarna i Östeuropa.

Den andliga sionismen hade inga politiska, territoriella eller nationalistiska avsikter och gav inte någon anledning till oro hos palestinierna, som judarna levde mitt ibland och även sökte sin tillflykt till efter fördrivningen från Spanien 1492.

Politisk sionism däremot förutsätter nationalistiska och territoriella ambitioner. Sionismens grundare var dr Theodor Herzl, en österrikisk journalist som inför förföljelserna mot judar i Europa förespråkade idén om att skapa en judisk stat antingen i Palestina eller Argentina i en debattskrift kallad "Der Judenstaat" (dvs Judarnas stat)som han publicerade 1896.

Herzl vände sig till Turkiet med en begäran om att få kolonisera Palestina, men detta avvisades. Han vände sig då till den brittiska regeringen och fick dess stöd för en judisk kolonisering av vad som idag är känt som Uganda i Östafrika.

Herzl sammankallade en sionistkongress i Basel 1897, men idén om att skapa en judisk stat fick inte något gynnsamt mottagande av kongressen som istället rekommenderade bildandet av en "hemort" för det judiska folket i Palestina

Under beskydd av allmän lag ("die Schaffung einer öffentlich gesicherten Heimstätte in Palestina")Herzl försökte därefter att intressera den tyske kaisern för att stödja en judisk kolonisering i Palestina, men utan framgång.

Den sionistiska planen, som stöddes av ett mindre antal judar, fick vila fram till första världskriget då världskriget då sionisterna under ledning av Chaim Weizmann, en rysk jude, fick möjlighet att vinna den brittiska regeringens stöd för den sionistiska saken. Balfour-deklarationen blev den lyckosamma höjdpunkten i deras ansträngningar.

Vad innebär ett "nationellt hem"?

Innebörden av "ett nationellt hem för det judiska folket" i Balfour-deklarationen var oklar. Troligen var det helt avsiktligt. Sionistiska judar uttalade sig i skilda ordalag om detta nya begrepp. En del hävdade att det nationella hemmet till slut skulle leda till att en judisk stat uppstod, medan andra förnekade att detta var avsikten eller meningen med det. Bland dem som tillhörde den senare kategorin kan nämnas en framstående sionistisk historiker, Nahum Sokolov, som deltog i utformningen av Balfour-deklarationen. 1919 skriver han:

"Det har sagts och upprepas fortfarande envist om och om igen av antisionister att sionismen har som mål att skapa en självständig "judisk stat". Men det är helt missvisande. En "judisk stat" har aldrig ingått i sionisternas program."1

Även Norman Bentwich, en sionistisk jude och en gång brittisk kronjurist i Palestina, skriver:

"Statssuveräniteten är inte väsentlig för föreställningen om en judisk nation. Frihet för judarna att få utvecklas med sina egna traditioner och i sin egen miljö, är allt som begärs."2

En auktoritativ tolkning av Balfour-deklarationen gavs av Sir Herbert Samuel, själv en framstående brittisk jude som deltagit i förhandlingarna om Balfour-deklarationen med den brittiska regeringen och valts till den första High Commisioner (högsta ombud för den brittiska regeringen) i Palestina - en post han innehade i fem år. Sir Herbert Samuel förklarade i överhuset 1947:

" En judisk stat har i århundraden varit det judiska folkets mål. Det är ett mål som för närvarande inte kan förverkligas. Det finns inte med i Balfour-deklarationen. Om deklarationen hade avsett att en judisk stat skulle bildas, skulle den ha nämnt det. Det finns inget löfte om en judisk stat där. Vad som lovades var att den brittiska regeringen skulle ställa sig välvillig till skapandet av ett judiskt nationellt hem - termen var mycket noga utvald - i Palestina.

Deklarationen säger inte att Palestina skulle bli det judiska nationella hemmet, bara att sen ställde sig välvillig till ett judiskt nationellt hem i Palestina (förutsatt att detta inte var till förfång för den arabiska befolkningens medborgerliga och religiösa rättigheter," 3

I flera politiska uttalanden förklarade den brittiska regeringen att Balfour-deklarationen "inte behöver väcka bestörtning hos den arabiska befolkningen i Palestina" för den innebar inte att en judisk stat skulle skapas eller att de palestinska araberna skulle underordnas de judiska immigranterna.

Men vad som än kan ha ansetts vara meningen med det judiska "nationella hemmet", så var Balfour-deklarationen ur laglig synpunkt ogiltig, moraliskt förkastlig och politiskt en ständig källa till konflikt. För det första var den lagligt sett ogiltig eftersom Palestinas folk som var landets inhemska och suveräna befolkning (suveräna i ordets fulla bemärkelse efter det de skilts från Turkiet) - deras samtycke frågades aldrig efter och erhölls aldrig heller.

Balfour-deklarationen var också ogiltig eftersom Turkiet, som vid tiden för Balfour-deklarationens utfärdande hade legal suverän makt över Palestina, aldrig gav sitt medgivande. Detta undgick inte dr Chaim Weizmanns uppmärksamhet. Han var Balfour-deklarationens mest framstående sionistiske förhandlare och han framhöll för den brittiska regeringen "vikten av att Balfour-deklarationen inkluderades i fredsavtalet med Turkiet". Den brittiska regeringen gick plikttroget med på hans begäran och insisterade på att en hänvisning till Balfour-deklarationen skulle skrivas in i det fredsavtal som slöts med Turkiet och som är känt som Sèvresfördraget av den 10 augusti 1920.

Detta fördrag föreskrev i sin artikel 95 att parterna kommit överens om att i enlighet med artikel 22 i Nationernas förbunds stadga anförtro Palestinas styre åt en mandatärmakt som skulle vara ansvarig för att förverkliga den deklaration som den brittiska regeringen gjort den 2 november 1917 till förmån för upprättandet i Palestina av ett nationellt hemland för det judiska folket4.

Turkiet vägrade emellertid att gå med på denna bestämmelse och att ratificera fördraget. Som en följd därav uteslöts punkten om Balfour-deklarationen från Lausanne-deklarationen den 24 juli 1922 som ersatte Sèvresfördraget.

Balfour-deklarationen var dessutom också ogiltig eftersom den brittiska regeringen, en utländsk makt i förhållande till Palestina, inte ägde och aldrig heller ägt någon suveränitet, rätt att disponera över, eller någon jurisdiktion över Palestina, som skulle ge dem rätt att bevilja ett främmande folk några rättigheter - vare sig politiska eller territoriella - över Palestinas territorium.

En givare kan inte ge bort det han inte äger. Det är anmärkningsvärt att vid det datum då den brittiska regeringen utfärdade Balfour-deklarationen saknade den inte bara suveränitet över Palestina, utan de hade inte ens kontroll över landet. Balfour-deklarationen var som att utfärda en falsk revers.

Balfour-deklarationen var moraliskt förkastlig, eftersom den innebar att "en nation högtidligt lovade en annan nation en tredje nations land"5.

I själva verket förnekade Storbritannien, genom sitt löfte om ett nationellt hem i Palestina för judarna, Palestinas folk dess nationella rätttill självbestämmande. Avsikten att förneka palestinierna deras självklara naturliga rätt till självbestämmande i det egna hemlandet medgavs av Balfour-deklarationens författare själv den 11 augusti 1919 då han i ett memorandum till Lord Curzon - som snart skulle efterträda honom som utrikesminister - skrev:

"För i Palestina har vi inte ens för avsikt att gå igenom formaliteten att ta hänsyn till landets nuvarande invånares önskemål... De fyra stormakterna har tagit ställning för sionismen. Och sionismen, må den ha rätt eller fel, vara god eller dålig, är djupt rotad i uråldriga traditioner, i dagens behov, i förhoppningar om framtiden som är av mycket större betydelse än önskemålen och de förutfattade meningarna hos de 700.000 araber som f.n. bebor detta uråldriga land".6

Politiskt blev Balfour-deklarationen en källa till ständig oro, eftersom den sått fröet till en blodig konflikt mellan araber och judar, vilka tidigare hade levt tillsammans i frid och harmoni i århundraden i Palestina. Dessutom fick den katastrofala följder för Palestinas folk. Dessa konsekvenser förutsågs profetiskt när det engelska överhuset debatterade Palestinamandatet 1922. Lorderna motsatte sig att Balfour-deklarationen skrevs in i det brittiska mandatet över Palestina.

Lord Islington sade att det mandat som föreslogs var ett brott mot de löften Hans Majestäts regering hade givit till Palestinas folk. Dessutom var dess bestämmelser vad gällde upprättandet av ett judiskt nationellt hem oförenligt med artikel 22 i Nationernas förbunds stadga vilken utgjorde grunden för mandatsystemet. Lord Islington fortsatte:

"Mandatet ålägger Storbritannien ansvaret att stå som förmyndare för en sionistisk politisk övermakt (i ett land) där 90 procent av befolkningen är icke-sionister och icke-judar... I verkligheten betraktar väldigt många ortodoxa judar, inte bara i Palestina utan över hela världen, den här principen om ett sionistiskt hem i Palestina ned den djupaste misstro, för att inte säga ogillande....Förslaget om ett sionistiskt hem är ett försök att stärka en sionistisk politisk övermakt i Palestina genom att till landet införa utomstående och främmande judar från andra delar av världen...

Denna plan att införa ett främmande släkte mitt in i ett inhemskt lokalt släkte står i strid mot samtliga vår tids strävanden. Det är ett onaturligt experiment... Det är bokstavligen att inbjuda till en senare katastrof..."7

Lord Sydenham svarade att det sionistiska experimentet inte skulle lyckas, "men den skada det åstadkom genom att stjälpa av en främmande befolkning i ett arabland kommer aldrig att kunna avhjälpas... vad vi gjort är att genom att göra eftergifter... inte för det judiska folket utan för en sionistisk extrem grupp, dra igång ständiga misshälligheter i Österlandet, och ingen kan förutse hur långt dessa misshälligheter kommer att gå,"8

Dessa profetiska ord har inte mist sin aktualitet än idag och misshälligheterna har blivit till en fruktansvärd tragedi för det palestinska folket. Det palestinska samhället nedmonterades. Det har gått så långt att t o m det historiska faktum att Palestina tidigare funnits till och det palestinska folkets existens har ifrågasatts och framställts som om dess autenticitet kunde betvivlas.

Ofta glömmer man hur nyligen det var som Palestina utplånades. Professor Janet Abu-Lughod har beskrivit både det unika i denna tragedi och hur nyligen den inträffade. Om utplåningen av det palestinska samhället skriver hon:

"Med undantag för utrotningen av tasmanierna finns i modern historia inga andra fall i vilka den inhemska befolkningen i ett land praktiskt taget helt ersatts av en främmande befolkning på så kort tid som två generationer. Ändå är detta vad man faktiskt försökt göra i Palestina sedan 1900-talets början. Hon varnar för risken att man glömmer bort hur "förvånansvärt nyligen" det var som Palestina utplånades. Vår naturliga tendens att anta att det som existerar idag alltid har funnits, ger oss själsfrid, men bara till det förfärliga priset av att förneka verkligheten. Och när en gång den historiska verkligheten förnekats, förstörs samtidigt vår förmåga att förstå och reagera på ett meningsfullt sätt."9

 

FOTNOTER

 

1 Nahum Sokolov, History of Zionism (New York: Ktav, 1919), s. 24.

 

2 Norman Bentwich, Palestine of the Jews (London: Kegan Paul, 1922), s. 195.

3 Doreen Ingrams, Palestine Papers 1917 - 1922: Seeds of Conflict (London: John Murray, 1972), s. 89

4J. G. Hurewitz,Diplomacy in the Near and Middle East (Princeton, N.J. Van Nostrand, 1956), Volume II, s. 84

5 Arthur Koestler,Promise and Fulfilment (London: Macmillan, 1949), s. 4.

6 . Documents on British Foreign Policy 1919 - 1939, 1st Series, IV, Public Record Office (PRO), FO 371/4183

7 Hansard's Reports, House of Lords, 21 June 1922,

8 Ibid. s. 1015

9 Janet Abu-Lughod, op. cit.

Abdel-Qader Yassine

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen