Den bortglömda massakern - Tidningen Kulturen




Abdel-Qader Yassine

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Idag är det 35 år sedan massakerna på palestiner genomfördes i flyktinglägrena Sabra och Shatila i södra Beirut. En attack av de libanesiska falangisterna under överseende av den israeliska militären som då hade ockuperat Beirut. En massaker som glömts bort av västvärlden men inte av palestinierna.

Att en lyckosam tur förskonade oss från att vara där, när israelerna och deras falangistiska allierade kom för att begå sina bestialiteter, gör inte att vi är mindre delaktiga i sorgen, mindre gripna av det obeskrivliga.

Vi blev massakrerade i Sabra och Shatila, inte för att vi var muslimer eller kristna, inte för att vi var rika eller fattiga, inte för att vi var radikala eller konservativa. Vi blev massakrerade för att vi var PALESTINIER.

Det var därför vi blev massakrerade 1982, och det var därför vi blev utkastade från våra hem och vårt hemland 1948. När sionistiska bosättare med terror drev oss ur i exodus 1948 var det främsta skället att vi var Palestinier.

Sabra och Shatila var två flyktingläger för palestinier i södra Beirut i Libanon. Den 16 och 17 september 1982, under landets inbördeskrig och medan Beirut befann sig under israelisk ockupation, massakrerade libanesisk kristen milis (falangisterna) hundratals palestinska flyktingar i de båda lägren. Detta skedde under Ariel Sharons tid som israelisk försvarsminister.

Den 6 juni 1982 hade Israel invaderat Libanon med målet att köra ut den palestinska befrielserörelsen PLO, som i flera år opererat mot mål i Israel från baser i landet. Under sommaren omringades Beiruts västra förorter. Den 18 augusti skrevs ett vapenstilleståndsavtal under efter amerikansk medling ledd av Ronald Reagans speciella sändebud Philip Habib; PLO:s väpnade styrkor skulle lämna Libanon under internationellt överseende och Israel lovade att inte avancera längre in i Beirut.

I avtalet garanterades säkerheten för de palestinier som stannade i Beirut. En internationell styrka, MNF, som skulle övervaka PLO:s tillbaka-dragande bildades. Den 1 september var tillbakadragandet fullgjort. Drygt 15 000 palestinier hade lämnat Beirut.

Den 23 augusti hade falangisternas ledare Bashir Gemayel valts till Libanons president. Den 1 september träffade han Menachem Begin, Israels premiärminister, i Nahariya i norra Israel. Begin ville att Libanon skulle skriva under ett fredsavtal.

Den 11 september sa Ariel Sharon att 2000 beväpnade PLO-milis fortfarande fanns kvar i palestinska flyktingläger. Detta påstod palestinierna inte var sant, men den 14 september mördades Bashir Gemayel när falangisternas högkvarter i Beirut sprängdes i luften.

Följande natt ockuperade israeliska styrkor västra Beirut, i strid med avtalet från augusti. På kvällen den 16 september gick 250 beväpnade falangister under ledning av Elie Hobeika in i flyktinglägren Sabra och Shatila. När falangisterna lämnade lägren 36 timmar senare lämnade de efter sig 950 döda palestinier, män, kvinnor och barn.

Efter att det tre dagars långa blodbadet var över efter att kropparna staplats i groteska högar längs flyktinglägrens smutsiga gränder, efter att barn hackats till döds med kropparna lämnade att ruttna i solen, vandrade de få överlevande fram genom gränderna i Sabra och Shatila.

Bland de fanns barn utan händer och vuxna som bragts till randen av hysteri när de fann att alla deras familjemedlemmar saknades.

En av dessa överlevande, en 70-årige kvinna, skrek till västjournalisterna : ”Berätta för världen vad som hänt.”

Vände oss ryggen

Världen fick veta. Och världen vände oss ryggen, som om den velat säga att den tröttnat på att varje gång trots kväljande misstankar söka förklara eller försvara Israels handlingar av monstruös ondska.

En annan kvinna ropade till journalisterna: ”Säg åt världen att vi aldrig glömmer och aldrig förlåter Sabra och Shatila!”

Ekot av dessa ord hörs långt efter att rösten tystnat. Vi kommer aldrig att glömma Sabra och Shatila. Inte bara för att händelsen gått in i vårt medvetande och tänt en eld, utan för att varje palestinier på ett mycket levande och påtagligt sätt kommit att se sig själv som en överlevande från massakern i Sabra och Shatila.

Den har blivit en oskiljbar del av vår nationella identitet, en existentiell verklighet.

Vi blev massakrerade

Att en lyckosam tur förskonade oss från att vara där, när israelerna och deras falangistiska allierade kom för att begå sina bestialiteter, gör inte att vi är mindre delaktiga i sorgen, mindre gripna av det obeskrivliga.

Vi blev massakrerade i Sabra och Shatila, inte för att vi var muslimer eller kristna, inte för att vi var rika eller fattiga, inte för att vi var radikala eller konservativa. Vi blev massakrerade för att vi var PALESTINIER.

Det var därför vi blev massakrerade 1982, och det var därför vi blev utkastade från våra hem och vårt hemland 1948. När sionistiska bosättare med terror drev oss ur i exodus 1948 var det främsta skället att vi var Palestinier.

Man gjorde vår egen identitet till ett skäl i sig - för brutalitet, utdrivning och terror.

Lyckligtvis förstår inte de sionistiska bosättarna i Palestina historiens dialektik. De förde med sig och praktiserar tyrannens kod och ett språk av blod och eld. Det kampsätt de valde mot oss gav oss nationell identitet, sammanhållning och livsmod.

Om vi som palestinier bekämpas uteslutande på grund av vår nationella identitet, då är det den nationella identiteten vi skall skydda. Från den skall rötterna till vår existens utgå.

I många år kommer Sabra och Shatila att följa oss, dess röst att höras i varje vrå av vårt inre. Ingen händelse i ett folks historia är bokstavligen ”förbi”. Den igångsatta kraften blir aldrig helt eller ens delvis skingrad. Istället kommer den åter för att ge ny vitalitet åt folkets kamp, stärka den nationella känslan med dess värderingar, myter och visioner.

Utdrivandet av oss från Palestina skedde geografiskt och kulturellt i ett ögonblick av vår historia, då vi var Palestinier. Just vid tiden för massakrerna i Sabra och Shatila definierade vi oss själva som palestinier.

Det är det största hotet mot Israel, som fruktar följande fråga: Om dessa människor är palestinier, vem hindrar dem då från att återvända till och bo i Palestina?

Att med det palestinska folkets erfarenheter se händelserna i Sabra och Shatila i ett historiskt perspektiv, är att se dess historia, av allt som föregått – och även det som skall följa.

Det obarmhärtiga krig som Israel fört mot oss har förts för att vår existens och vår identitet förnekar deras egen. Man kan inte skapa en judisk stat i ett land vars ursprungliga befolkning inte är judisk utan att det medför alienation, utdrivning och eliminering av palestinierna som folk, som nation, och som en politisk rörelse.

Palestinierna berikas

Men här möter vi det för Israel paradoxala: Ju mer det utarmar palestinierna, desto mer berikas dessa i realiteten. Människor behöver motpoler för att uppnå en förstärkt känsla av självmedvetande.

Varje krig Israel sätter igång mot oss blir svårare att föra. Ändå kommer Israel ständigt tillbaka, släpande på sin stridsvagn från det ena arablandet till det andra, från en arabisk huvudstad till en annan, som en gam som söker sitt kadaver. Man ser alltid framför sig det ”sista kriget” som skall besegra oss.

Lykurgus, regeringschef och lagstiftare i Sparta, uppmanade spartanerna gång på gång att följa doktrinen att aldrig kämpa mot samma fiende mer än en gång. Annars skulle den i sinom tid slå tillbaka. Spartanerna ignorerade rådet och utkämpade många slag mot Thebe - tills de förlorade.

Lykurgus kände till krigets dialekt och den sociala verkligheten. Israelerna gör det lyckligtvis inte.

De 69 åren som mäter i Israels närvaro i Palestina är på historiens skala inte mer än tjockleken på ett skrivmaskinsnednedslag i jämförelse med den arabiska eran i Palestina. Mycket snart kommer den arabiska historien, eggad av den dystra högheten av händelserna i Sabra och Shatila, Jenin och Gaza, att börja reflektera över sig själv som den hade för vana att göra i det förflutna.

Återvändsgränd

Därför kan man ifrågasätta om inte den styrka med vilken sionisterna förutsäger risken att Israel förstörs är en förberedelse. När israelerna blir besatta av kravet på ”säkerhet” och hävdat att 10 000 kämpande palestinier utgör ett ”militärt hot” MOT Israels ”överlevnad” - vilket framtvingar en stormaktskontroll från Pakistan till Marocko - så rör det sig om mer än frågeställning eller ett påstående.

Det faktum att man kan inta en sådan hållning kan bli början till den upplösningsprocess som man förmodligen fruktar.

Om Israel håller fast vid en färdriktning som innebär blod och eld, död och förståelse, och en hysterisk expansion, kommer det oundvikligt att hamna i en återvändsgränd, förlora sin militära reflex och senare försvinner ur sinnevärlden, efterlämnande endast en fotnot i historieböckerna.

Med Sabra och Shatila i åminnelse skulle många hälsa en sådan utveckling som något gott - men ändå måste världen i stort hoppas på en seger för besinningens krafter.

 

 

* Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare bosatt i Borås..

Abdel-Qader Yassine

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen