Den antikoloniala frigörelsens bibel - Tidningen Kulturen




Politik
Verktyg
Typografi

Penguin Books har äntligen släppt en ny upplaga av den karibiska filosofen och psykiatern Frantz Fanons bok Black Skin, White Masks (Svart hud, vita masker). Denne tänkare från Fort-de-France på Martinique har influerat såväl modern marxism som kritisk teori och postkoloniala studier. I sitt arbete diskuterar Fanon erfarenheten att vara afrikansk ättling, främst ur ett psykoanalytiskt och fenomenologiskt perspektiv; här förs diskussioner med bland andra Karl Marx, Sartre, Freud och Hegel.




Frigörelsen kan ha olika uttrycksformer och ofta blir den våldsam. Fanon ses ibland som en våldsam filosof. Men poängen är att den koloniserade reagerar så våldsamt mot kolonisatörens krav på frigörelse, att den senare inte lämnas med något annat val än att själv tillgripa våld. På det viset kan utrymme skapas för dialog.

Om projektet att klä av kolonialismen dess utanpåverk kan beskrivas som en kraftkälla, så befinner sig Fanon i den andra polen av vad Joseph Conrad påbörjade i sin kortroman Mörkrets hjärta. Om Conrad demaskerade imperiets koloniala intentioner som genocider, hur de koloniserade genom kolonialismen reducerades till vildar, så befriade Fanon de afrikanska ättade från kolonisatörens blick. Från att tidigare ha varit ett av den vita mannen definierat objekt blir afrikanen, med Fanon, istället subjekt.

Konflikten mellan den koloniserade och kolonisatören är en strid till döds; det är den koloniserades kamp för erkännande; det finns dock inget sådant att hämta i kolonialismen.

Väl medveten om den hierarkiska komplexiteten i ordet neger; använder Fanon det för att beskriva maktrelationen mellan kolonisatör och koloniserad, han vinnlägger sig om att poängtera att han talar om den martiniquiska negern, och samtidigt om negritude i ett teoretiskt och världsomspännande perspektiv. Negerns relation till den vita är definitions-mässigt ekonomiskt och politiskt ojämlik, och bygger på att negern - både av sig själv och av den vita - uppfattas som mindervärdig in i minsta vardagliga detalj.

Fanon menar att negerns situation i allt väsentligt skiljer sig från den vitas. Även om de två delar en socioekonomisk verklighet; så gäller följande hackordning: vita arbetare ser ned på judiska arbetare, och båda ser ned på negern. En afrikan är oftast neger först; även om själva ordet neger nu är taget ur bruk, så är språket rikt på eufemismer som kan ersätta n-ordet: svarta, muslimer, i USA avvänder man african och så vidare.

Men Fanon är inte intresserad av dessa bleka ersättningar - han är intresserad av maktrelationen i sig, alltså dikotomin neger-vit. Det är ännu alltför vanligt att en afrikansk ättad läkare först är sin hudfärg, sedan läkare. Är läkaren europeisk, så behövs inget sådant prefix. Sedan kan man tillföra prefixet kvinnlig; läkare, säger man oftast bara om en vit manlig sådan.

Fanon menar att negern är skapad av de vita, via kulturen och ekonomiska institutioner. Den manliga negern är en alltigenom sexualiserad varelse med ohämmad potens och libido; hans kvinnliga motsvarighet är kuvad och underdånig, med en enda önskan: att bli vit. Då texten beskriver den koloniserade kvinnans förhållande till den vite mannen kan den låta fördömande, och det har den kritiserats för. Om en koloniserade kvinna låter sig kuvas av en vit man, så är det nog för att hon i den vita mannen ser en utväg ut ur sin prekära situation.

I det västerländska medvetandet är neger följaktligen natur och barn. När fransmännen i Paris tilltalar Martinique utgår den förre från att den andre talar en barnsligt klingande pidgin. Men de flesta martiniquer som reser till Frankrike talar inte pidgin alls, möjligen kreol, men eftersom de vanligen tillhör medelklassen talar de istället skolboksfranska, förutom till sitt tjänstefolk. Då Fanon kom till Paris gjorde han den stötande erfarenheten att välvilliga fransmän tilltalade honom med ”Det gudomliga kuttrande”, det vill säga kreol.

Negern är i själva verket den Andre, säger Fanon, lika mycket för martiniquer som för fransmannen i allmänhet. För en martiniquer bor negrer i Afrika, medan de själva är fransmän. Läser ett martiniquiskt barn Tintin i Kongo, så associerar han sig själv med Tintin mot de dumma kongoleserna. Men fransmannen i Frankrike ser martiniquen som negern, och häri finns den motsättning som ligger till grund för bokens titel Svart hud, vita masker. Fanon är både neger och vit, eller varken det ena eller det andra. Han säger: ”Jag ville bli neger, det var en omöjlighet. Jag ville bli vit - det var ett skämt. Det är alienation.”

Fanon beskriver hur han kämpar för att leva ut sin svarthet, sin negritude, men hela tiden blir undanskyfflad som ett undantag: ”I grund och botten är du vit”, får han höra av en fransman som imponerats av hans kunskaper. Och André Breton säger om Aimé Césaire: ”Och det är en svart som hanterar språket på ett sätt som ingen vit i dag kan göra”, som om hudfärg hade med skrivkunnighet att göra. Om Fanon talar om Marx får han jämt höra: ”Vi har lyft er upp till vår nivå och nu vänder ni er mot era välgörare. Otacksamhet! Vi kan uppenbarligen inte vänta oss någonting från er.”

Negern finns inte,” konstaterar Fanon, ”inte mer än den vite.” I rasismen är det den förtryckande som skapar den förtryckta; antisemiten - juden, islamofoben - muslimen, den vite - negern, arbetsgivaren - arbetaren, sexisten - kvinnan. Att frigöra sig är att vara subjektet som sliter av sig sina bojor. Att bli befriad - är att som objekt låta sig undsättas. Antirasismen måste syfta till frigörelse.

Frigörelsen kan ha olika uttrycksformer och ofta blir den våldsam. Fanon ses ibland som en våldsam filosof. Men poängen är att den koloniserade reagerar så våldsamt mot kolonisatörens krav på frigörelse, att den senare inte lämnas med något annat val än att själv tillgripa våld. På det viset kan utrymme skapas för dialog.

Världen sedd ur denna syntes kan leda till flera olika slutledningar. I likhet med Marx’ klassiska citat ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”, så kan inte kolonisatörerna bomba fram demokrati i de koloniserade länderna. Att dessa länder blir befriade innebär bara att ett förtryck ersätts av ett annat. Först i och med deras egen frigörelse kan dessa länder definiera sig själva - bortom kolonialismen - och i sanning bli demokratiska.

Av människors frigörelse följer att de definierar sig själva och Fanon slutade följaktligen vara fransman, martiniquer och neger. Istället sade han upp sin anställning vid det franska mentalsjukhuset i Algeriet och anslöt sig till frihetsrörelsen Nationella frihetsfronten, FLN. Han blev rörelsens främsta teoretiker, dömd till döden som desertör i sin frånvaro.

In i det sista kämpade han som algerier mot kolonimakten Frankrikes despoti mot det koloniserade Algeriet. Han dog i leukemi, visserligen i USA, den 6 december 1961, under namnet Ibrahim Fanon, men vid den slutliga begravningen i Alger sveptes hans kropp i den algeriska flaggan. Till sist definierade Fanon sig själv en sista gång genom sina verk, särskilt genom boken Jordens fördömda (publicerad samma år som han avled, 1961) som blev den antikoloniala frigörelsens internationella bibel. Fanon blev slutligen internationalist och en av förra århundradets viktigaste filosofer.

 

Abdel-Qader Yassine

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts