Den personliga biografins klassgeografi - Tidningen Kulturen




Cecilia Persson

Politik
Verktyg
Typografi

”Har du aldrig haft några smeknamn, har du alltid kallats för Cecilia?” Frågan hänger som en tung och svart scenridå och när jag plockar fram kartboken försöker jag minnas alla landskap, städer och gatuadresser som passerat i mitt liv och drar ett djupt halsbloss och blåser ut grå rök i vinterkylan.




Jag började klä mig i plagg efter plagg av den akademiska språkdräkten: diskurser, empiri, hermenutik, ontologi, narrationer, källkritik och efter ett tag hade Cia, Cissi och Cilla raderats och då började det talas om den smarta arbetarklassbruden Cecilia med en hybriddialekt men de flesta trodde att jag var född i Stockholm ─ rikssvenska och skånska har jag aldrig lärt mig även om jag vid här laget har bott i lärdomsstaden på slätten i över tjugo år. Jag ser att meningsbyggnaden är alldeles för lång och krånglig men jag orkar inte just idag bry mig om grammatiska fel. Jag orkar inte bry mig. Egentligen vill jag nog slippa att ta reda på vem jag var på alla de där förnekade och förträngda adresserna.

Värmland. Västergötland. Bohuslän.Södermanland. Medelpad. Skåne. Städernas turordning och jag kastades fram och tillbaka till och hit och dit. Karlstad. Lidköping. Hagfors. Karlstad. Lidköping. Karlstad. Göteborg. Lidköping. Stockholm. Sundsvall. Lund. Jag stirrar på biografins flyttlass och i Karlstad hette jag Cia, i Lidköping både Cilla och Cia. Vad jag främst kallades i Göteborg kan jag inte komma ihåg och inte heller om det var Cecilia, Cissi, Cilla eller Cia, som jag kallades mest frekvent i huvudstaden. Vem var jag i Sundsvall? I Lund blev jag Cecilia men varför vet jag inte. Där finns inga svar. Inget som är rätt eller fel.

Gatuadresserna? Rudsvägen. Drömstaden. Glänthalla. Horsensgatan. Skjutbanevägen. I Stockholm är det andrahandskontrakt, tillfälliga soffor och sängar. Jag är en inneboende i mitt eget liv. En period på Drottningatan i ett stort rum med en vit kakelugn hos konstnärsfamiljen Flavet. Jag var så lycklig i vår lilla etta på Nygatan 23 på Södermalm i Sundsvall även om det var tungt att ta sig upp för backarna. Sidsjön, hästarna, granskogen, havandeskapsförgiftning när dottern föddes. Den gnistrande snön skänkte sällsam lycka. Älska på en bortglömd adress där han trängde sig in och befruktade mig ännu en gång. Ridolyckans trasiga ridhjälm, ambulanssirener, kvinnokliniken, barnet överlevde och föddes på Universitetssjukhuset i Lund.

Jag började klä mig i plagg efter plagg av den akademiska språkdräkten: diskurser, empiri, hermenutik, ontologi, narrationer, källkritik och efter ett tag hade Cia, Cissi och Cilla raderats och då började det talas om den smarta arbetarklassbruden Cecilia med en hybriddialekt men de flesta trodde att jag var född i Stockholm ─ rikssvenska och skånska har jag aldrig lärt mig även om jag vid här laget har bott i lärdomsstaden på slätten i över tjugo år. Jag ser att meningsbyggnaden är alldeles för lång och krånglig men jag orkar inte just idag bry mig om grammatiska fel. Jag orkar inte bry mig. Egentligen vill jag nog slippa att ta reda på vem jag var på alla de där förnekade och förträngda adresserna.

Jag vet att nu borde jag komma på något slagkraftigt, en teoretisk förklaring, och på så sätt skriva om skillnaden mellan centrum och pereferi och att begreppen land och stad är fruktbara för att analysera klasstrukturerna som härskar. Tanken är given. Det är så att säga annorlunda i bruksorten Hagfors än vad någon tänker och känner i universitetsstaden Lund. Jag tänker att jag borde disponera om den här texten och skriva den på ett sätt som en bildad redaktion på en ansedd litterär tidskift förväntar sig att en text om klass och klassresor borde se ut. Det finns en outtalad förväntan på vad den ska innehålla. Jag har lärt mig vad folk vill ha av en person vars skiftande roller de vill att jag ska spela ─ de iscensatta identitetskonstruktionernas fragmentiserade berättelser. Det är rätt löjligt om man börjar tänka efter om det inte vore för att det är så allvarligt och orättvist att var vi föds och av vilka föräldrar är den avgörande medvetandeinstansen för att dra till med pinsamt förenklad marxistisk terminologi.

Jag kan göra det enkelt för mig och gå in och plocka några texter, i ett förlegat och färdigskrivet manus där punkten redan är satt. De duger och jag behöver inte avslöja att det personliga känns för privat ─ ett halvhjärtat misslyckande att framställa mig politiskt när det lika gärna går att framhålla att allt kanske inte är politiskt ─ utan mer psykologiskt. Man föds inte till vad man blir. Man väljer eller pådyvlas främmande roller. Men det är inte riktigt sant att själen skulle vara ett blankt vitt papper när vi kommer skrikande ut ur livmodern. Det är alltmer tabu att prata om biologi och genuppsättningar. Kön är essentiellt och genus sker relationellt är det sagt av de som anser sig veta hur det är. Jag har kommit till en fas och tankemässig utvecklingsnivå då strukturalism och andra högtflygande tankemodeller kan upplevas som hämsko för individens möjligheter att påverka och ta befäl över sitt eget liv.

Slutsatserna är snudd på banalt enkla att dra. Ja, i grunden lika enkla som de var svåra, ibland smärtsamma, att tvingas leva med. Arbetarungen i mig går aldrig att bli fri ifrån. Det är heller inget jag strävar efter. Ändå tvingade de skiftande omgivningarna – de för mig klassmässigt obehöriga – in mig i roller som inte var mitt genuina jag. I den akademiska miljön såg alla på mig med – för mig – främmande blickar. En spricka uppstod mellan vem jag var och vem de såg. Jag drevs in i ett beteende som i grunden var något annat än mitt eget sätt att vara. På samma sätt som andra i till exempel Sundsvall ville se mig som en snäll, glad, lite udda och arbetsam ridtjej som mockade hästboxar med samma starka muskler som jag bar matkassar i hemvården och i smyg skrev poesi. Friheten att förbli mig själv var något som andra konsekvent försökte ta ifrån mig. De ville förvandla mig så att jag var som en av dem utan att någon hänsyn togs till vem jag innerst inne var. Det var som att om och om igen tvingas se mig i en spegel vars bild inte var jag. Spegelbilden förändras. Kvar var en inre kärna som vägrade att acceptera omgivningens krav. I varje miljö, där jag tvingades på ett nytt och annorlunda smeknamn, försökte jag värna mig själv. Alltid ett smärtsam skeende – hur får vi arbetarungar rätten att få ta plats på våra egna villkor? Det är en fråga som förblir lika viktig som aktuell.

Jag är till min läggning en person som verkligen hade velat kunna tro på att det går att vara sig själv utan parenteser. ”Hej! Jag heter Cecilia och är född i Karlstad 1967 och är historiker, författare och socialpedagog. Jag bor i en trea i Lund och har två utflugna barn. Civilstånd: Särbo.”

 

Författaren kommer med en ny bok i maj "Taggtråd i paradiset - en dokumentärroman" (Ord och kulturs förlag)

 

 

 

Cecilia Persson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts