Myten om invandringens demografiska fördel - Tidningen Kulturen




Diskriminering

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Många ser demografiska problem för Sverige med en åldrande befolkning, och invandring som en lösning på de problemen. Det gäller dock att förstå vilken som är den verkliga krisen i befolkningsfrågan. En alternativ bedömning är att det inte råder någon inhemsk kris, men att vi skapar ett befolkningsproblem genom omfattande immigration.

icke Diskriminering

icke Diskriminering

Vad diskrimineringsspåret och sysselsättningsklyftan missar är att Sverige har ett makroproblem med sysselsättningen genom den snabba ökningen av arbetskraften. Detta överutbud genom den omfattande invandringen är huvudproblemet. Varje år försvinner ett stort antal jobb och många nya tillkommer. I detta finns en viss uppgradering, enkla jobb rationaliseras bort och en del innovativa kommer till. Kommer svensk ekonomi att klara av att skapa många fler arbetstillfällen utöver att ersätta de som faller bort?
Diskriminering?

Diskriminering?

Annons:



Statsminister Löfven uttalade sig så här i Agenda efter den socialdemokratiska partikongressen:

"De här människorna som kommer till Sverige dem behöver vi, därför att vi annars kommer att få en sådan demografi i vår befolkning att allt färre ska försörja allt fler, därför vi blir allt äldre" (Löfven 2015).

Samma dag varnar också DNs chefredaktör Wolodarski för pensionärsökningen och ser invandring som en lösning: "Med tanke på Europas demografiska utveckling, med en åldrande befolkning, kommer efterfrågan på enklare service- och tjänstejobb att växa. Arbetskraftsinvandringen blir bara viktigare. Det ligger i Europas ekonomiska egenintresse att motverka trenden med ett sjunkande antal förvärvsarbetande i förhållande till andelen pensionärer" (Wolodarski 2015). Många framför likalydande budskap, men har de rätt?

1. Livslängdsperspektiv

Om invandrare sägs ofta att de har en "gynnsam ålderssammansättning". Grunden för det påståendet kan ifrågasättas. Låt oss granska påståendet att de kommer att ta hand om de allt fler svenska pensionärerna. Detta är ett påstående som bygger på antagandena att om de hade samma sysselsättningsgrad och om de betalade lika mycket i skatt skulle de med nuvarande åldersfördelning ge ett överskott. Men resonemanget förefaller vara mer ett önsketänkande än en seriös prognos.

Snart är invandraren också pensionär och den faktiska sysselsättningsgraden och skattebetalningar har inte betalat för individens framtida pensionskostnader. Hon blir inte till hjälp, utan en ytterligare ekonomisk belastning. Antagandet om en fördel med föryngring "allt annat lika" faller på sin egen orimlighet. En föryngring med en yngre invandrare innebär per automatik också en demografisk ökning med en person. Det förefaller i högsta grad möjligt att ökningseffekten är större än föryngringseffekten. Det finns aldrig en ren föryngringseffekt allt annat lika, utan invandring har alltid en dubbel demografisk effekt.

En person kan förväntas försörja sig själv under ungefär 45 yrkesverksamma år, sitt barn under 20 år och en pensionär (sitt framtida jag) under 15 år. Detta ger en försörjningskvot med 2 som riktmärke för den arbetande personen (80 tärande år dividerat med 45 närande). Vid arbetslöshet försummar den arbetslöse inte bara att betala för sin egen person, utan också den extra person som han förväntas försörja. Om vi gör antagandena att invandraren får lika många barn och lever lika länge som svensken men skiljer sig beträffande sysselsättningsprocenten – 82 respektive 58 procent (Nylin 2014) – för centrumgenerationen (20-64 år) så får vi följande försörjningsbörda för svenskar respektive invandrare:

Svenskars försörjningskvot: 80/ (45 x 0,82) = 2,17
Utlandsföddas försörjningskvot: 80/ (45 x 0,58) = 3,07

Till detta skall sägas att det ju finns en del under 20 och över 65 som också ingår i den närande gruppen, men detta är den centrala kalkylen. En arbetande person i centrumgenerationen kostar lite, men en icke-arbetande kostar väsentligt mer i skattemedel. Siffran 45 indikerar att invandraren är i Sverige under hela perioden 20-64 år, men många kommer lite senare och det reducerar antalet produktiva år. (Enligt en studie är 30 % av migranterna över 30 år, så en lägre siffra är motiverad, men komplicerar och motverkar översiktligheten). Skillnaden ökar ännu mer om man går från förvärvsår till ekonomiska bidrag därför att de invandrare som arbetar tjänar väsentligt mindre än arbetande svenskar och betalar in mindre i skatt. Inom gruppen utlandsfödda medför de utomeuropeiska invandrarna ännu större problem – deras sysselsättning är 31 procentenheter sämre än för svenskar (Eurostat 2013).

Dagens Nyheter (2015) slog upp en anonym artikel från TT som byggde på en EU-rapport och en källa på finansdepartementet. Enligt den hotas Europa av en åldrande befolkning och invandringen skall vara räddningen. EU beräknas få en pensionsgrupp som blir 50 procent av centrumgruppen (som i denna rapport är 15 - 64 år) medan pensionsgruppen i Sverige beräknas bli 41 procent. Den höga invandringen framställs som räddningen, rubriken lyder: "Hög invandring räddar Sveriges pensionärer". Av artikeln kan läsaren också uppmärksamma att i EU ökar befolkningen till 2060 med 3 procent, men i Sverige är ökning hela 36 procent. Invandringen framstår för den uppmärksamme läsaren mer som en extra "utmaning" att försörja än som en kostnadsfri räddningspatrull. Kommer svensk ekonomi att kunna skapa tillräckligt många produktiva jobb?

Andra beräkningar drabbas av likartade problem när de larmar för ökad livslängd. Hela fördelen med importerad föryngring ligger i att man försummar att periodisera de ungas kommande pensionärskostnader utan väljer att se dessa som en oförutsedd kostnad. En annan förklaring är att man tappar bort barnkostnader. Invandrares nya barn är svenskfödda, inte utlandsfödda, och de blir svenska medborgare även om föräldrarna inte är det. Om man räknar andra generationens invandrare till invandrargruppen så tappar man lätt bort den unga tredje generationen och lägger försörjningsbördan för den på kategorin svenskar. Många nationalekonomer saknar en biologisk syn på människan och då sker sådana misstag. Den gängse forskningsmetodiken, att endast ta i beaktande ett visst års kostnader och intäkter, bygger på att det är en bild av en stabil situation. Då kan man klara sig utan att göra periodiseringar, men vid icke representativa proportioner blir det fel. Man bör se på hela den mänskliga livscykeln och inte på enskilda år.

I en av mina justeringar av Ekbergs kalkyl (2009) lägger jag till halva kostnaden för barn med "blandat ursprung" (en utlandsfödd och en infödd svensk förälder) till invandrarnas kostnader (Tullberg 2011). Ekberg har kritiserat detta med hänvisning till att vuxna med blandat ursprung ger tillräckligt med överskott för att betala denna barngrupp (Ekberg 2014). Det finns två skäl till att denna kvittning inte är motiverad. Den ena är att den aktuella pensionärsgruppen i den befolkningskategorin är så liten att den inte speglar den framtida kostnad som denna grupp bör betala in. Pensionärskostnaden är inte periodiserad och det borde den vara. En ytterligare felkälla är att denna medelåldersgrupp har en hel del egna barn, men dessa räknas inte som tillhörande gruppen blandat ursprung, utan de klassas som svenskar och räknas som en kostnad för det svenska kollektivet. Om de medelålders i blandat ursprung–gruppen skall betala sin egen framtida pensionärskostnad och för sina egna barn finns knappast något överskott för att betala för den stora barngruppen med blandad bakgrund – som inte är deras barn, möjligen deras syskon – utan den kostnaden bör rimligtvis deras föräldrar dela på. Hälften av kostnaden faller då på invandrarföräldern och hälften på den svenska föräldern vilket jag alltså utgått från i min kalkyl.

Låt mig föra ett resonemang om att motverka höjd försörjningsbörda för pensionärer genom invandring av personer med en "gynnsam ålderssammansättning". Låt oss gå tillbaka något i tid och starta med en befolkning med lika många individer per kohort i befolkningen. Alla dör knall och fall vid medellivslängden istället för mer utspritt. Med en livslängd på 74 år har populationen 20 kohorter med barn, 45 i arbetsålder och 9 som pensionärer. Kvoten 1 till 5, för pensionärer till arbetande kan bedömas vara önskvärd och ge en rimligt låg skatt och hyggligt hög pension.

Livslängden ökar med ungefär ett år per decennium enligt pensionsutredningen. Efter 30 år, en generation, har pensionärsgruppen ökat med 3/9 och befolkningen som helhet med 3/74. Vill vi hålla kvoten konstant räcker det inte med att öka de arbetande med lika många utan det behövs 5 ggr fler i de arbetande åldersgrupperna. Efter ytterligare en generation uppstår det ytterligare 3 år att kompensera för att hålla kvoten på önskvärd nivå. Efter en tredje period på 30 år har pensionärsgruppen ökat sin andel till 18 kohorter vilket kräver en dubbelt så stor arbetande grupp för att hålla pensionärskvoten konstant.

Den allt äldre befolkningen leder till en begränsad folkökning på 1,25 promille per år, något som verkar högst hanterbart. Den första perioden blir den kompenserande folkökningen genom arbetskraftsimport 6,25 promille per år. Den andra perioden blir föryngringsinvandringen 12,5 promille och period 3 blir den närmare 2 procent årlig folkökning – en omfattning som är i nivå med fattiga u-länder. Detta kommer ända bara skjuta upp problemet och den dag man gör ett seriöst lösningsförsök har möjligheterna att försörja befolkningen rimligtvis försämrats.

Förutom sisyfosarbetet med att försörja svenska åldringar så uppstår en explosiv tillväxt i antalet pensionerade invandrare som också skall försörjas. Om vi ser på en situation med 3 extra pensionsår att försörja så är antalet extra pensionsår 360 tusen (räknat på 120 000 per kohort). För detta skulle det importeras 1,8 miljoner invandrare för att behålla den ursprungliga kvoten en pensionär per fem arbetande. När invandrarna successivt pensioneras behövs nya invandrare till grunduppgiften att ta hand om de allt mer långlivade svenska pensionärerna. Därtill behövs invandrare som hjälpare till de pensionerade hjälparna. Vid nästa steg är det 9 extra pensionsår för den svenska och den explosivt ökande invandrade befolkningen som skall tas omhand. Om en föryngringsinvandring märkbart skall lätta på det demografiska trycket så måste den vara rätt omfattande. Är den omfattande så leder den till ett kontinuerligt och ökande behov av ersättningsinvandring. Även om man ändrar kvotambitionen till säg 33 procent istället för 20 procent blir det en kraftig invandring med faktor 3 på pensionärsgruppens tillväxt. Förslaget att en ökande livslängd skall balanseras med en föryngringsinvandring är en rekommendation till kedjebrevsfinansiering som leder till demografisk bulimi.

Hela tanken att invandrare har en "gynnsam ålderssammansättning" är en missuppfattning. Möjligen kan man hävda att befolkningsgruppen rökare har en sådan fördelaktig ålderssammansättning. Det är en grupp med färre levnadsår än icke-rökare och den pensionsbesparingen för statskassan kan dominera ett lägre arbetsdeltagande och extra sjukdomskostnader. För gästarbetare finns också en sådan möjlig fördel, men vid permanent inflyttning saknas ett resonemang som motiverar en hypotes om en fördel.

Det finns skäl att påminna om pensionsuppgörelsen och dess principlösning för hur pensionsbomben skall desarmeras. Principen om livslängdsföljsamhet hanterar en längre livslängd genom att pensionstiden förlängs med halva ökningen och arbetslivet med halva. Vi behåller då försörjningskvoten kring två. Det är också realistiskt att bedöma att en längre tidsperiod som 65+ leder till både en längre försvagad tid och en längre tid med produktiv kapacitet. Märkligt nog tycks hela det svenska etablissemanget helt ha glömt pensionsgruppens principlösning som avförts från debatten.

En möjlig fördel med migrationen som dock sällan framförs är att Sverige spar på att importera vuxna individer istället för att få arbetskraft genom uppväxande barn. Detta resonemang undviks kanske för att det låter barnfientligt, medan "kommer för att ta hand om svenska pensionärer" låter betydligt mer attraktivt. Men låt oss ändå fundera över denna potentiella förtjänst. Skolgång och uppväxt betalas dock inte av en stat som är en självgående välgörenhetsmaskin, utan genom en stat som förmedlar skatteinbetalningar från de vuxna. Barnets föräldrar betalar direkt en del kostnader, som barnets mat, och en del indirekt, som skola, via skatten. Svenska staten har inte haft någon skolkostnad för den vuxne immigranten, men har inte heller erhållit någon skatteintäkt från immigrantens föräldrar för sitt barns utbildning. Den universella biologiska ordningen är att föräldrar investerar i sin avkomma som inte återgäldar, utan i sin tur uppoffrar sig för sina ungar. Föräldraskap handlar i neodarwinistiska termer om släktselektion inte om reciprocitet.

Vad som kan ses som en svensk vinst är om en person är exceptionellt välutbildad. Då har andra skattebetalare hjälpt till med utbildningskostnaden. Men det Sverige vinner utgör en ännu större förlust för det fattiga landet och är knappast att betrakta som den rätta universella vägen. Framförallt Paul Collier (2013) har satt fingret på de problem migrationen skapar i emigrationsländerna när den utbildade medelklassen överger landet.

Migrationen förklaras vara en win win, men den blir ofta en lose lose. Hur påverkar en migration den genomsnittliga utbildningsnivån? Om en gymnasieekonom från Syrien flyttar till Sverige blir konsekvensen att den genomsnittliga utbildningsnivån sjunker i Syrien och att den också sjunker i Sverige. Vi får en försvagning i båda länderna. Berikande är tyvärr en osannolik hypotes. Det troliga är att det blir både en brain drain för utflyttningslandet och ett överutbud med lönepress/arbetslöshet i mottagarlandet.

Utöver denna negativa effekt så finns en ytterligare nackdel. En person med en utbildning som gymnasieekonom i Syrien tappar en hel del social och språklig kompetens när han flyttar. Man kan se det som en rejäl nedskrivning av det utbildningskapital som under flera år byggts upp i den individen. Detta kan ses som en global kostnad. Världen är multikulturell, men det är inte enskilda länder, varför den som byter till en ny kultur tappar stora mängder kulturellt kapital. Detta kan ses som en rejäl förlust på investeringen i utbildning.

Enligt ett märkligt resonemang antar migrationsförespråkarna gärna att migranten, av oklara skäl, har en kompetens som inte kommer till sin rätt i hemlandet, men märkligt nog är högst värdefull i det nya landet. Det finns sällan sådana vinster, utan en hög kostnad av att allokera om människor till främmande kulturer. Processen drivs av att migranten får ett lönelyft på en mer välbetald marknad, trots att hans professionella kompetens minskat.

2. Ofördelaktig folkökning

Fördelar med en ändrad demografi föreligger sällan, men det uppkommer ofta en folkökning som är ofördelaktig. Sverige får i och med invandringen en situation som påminner om situationen före the demographic transition, förändringen från befolkningspyramid till befolkningstorn. Eftersom det inte råder någon brist på arbetskraft så medför nytillskottet en marginell ökning av produktionen, men en kraftig utspädning då fler skall dela på nationens produktion. Sverige hade en rätt svag tillväxt i BNP under Alliansens 8 år på endast 1,2 procents årlig tillväxt. Ser man på utvecklingen av BNP per innevånare så blir den närmast miserabel, endast 0,3 procent standardhöjning per år. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att av tillväxten i Sverige gick ¾ till befolkningstillväxt på över 600 tusen personer och endast en fjärdedel till standardtillväxt.

Den förda politiken förväntas fortsätta enligt en prognos från Arbetsförmedlingen för 2015 och 2016. Enligt den ökar antalet jobb med 111 tusen under dessa två år. Men arbetslösheten kommer dock bara att minska från 7,6 till 7,3 procent. Skälet till denna obetydliga förbättring är att arbetskraften förväntas öka med 90 tusen personer genom fortsatt hög invandring (Nandorf 2015). Utan det tillskottet hade förbättringen varit fem gånger högre, arbetslösheten hade tagit ett rejält kliv nedåt till 6 procent.

Ibland klagas det över jobless growth då tillväxten i ekonomin inte skapar förväntade fördelar. Den svenska tillväxten har en snarlik begränsning som ger något av en U-landsprofil. Många länder i Afrika uppnår en viss tillväxt, men en stark befolkningsökning eliminerar en stor del av den möjliga standardstegringen. Vissa regimer är positiva till en sådan utveckling då de ser en växande befolkning som en ökande politisk/militär styrka. Många andra regeringar försöker däremot motverka befolkningsökning och prioritera standardökning. Sverige har knappast några militära motiv för sin befolkningsökning och de politiska vinsterna tycks obefintliga. Få uppfattar väl 20 platser i Europaparlamentet – istället för hypotetiska 15 för ett Sverige utan invandring – som ett viktigt framsteg för svenska stormaktsambitioner.

Den ekonomiska mörkläggningen av invandringens kostnader trappades ner efter Migrationsverkets äskande om stora anslagshöjningar och Reinfeldts öppna-hjärtat tal sommaren 2014. Erik Ullenhag har nu slutat att avfärda ett påstående som Alliansregeringen kallade Myt nummer 9: "Invandringen kostar Sverige 10-tals miljarder per år" (Ullenhag 2012). I vårbudgeten 2015 höjs de delar av invandringskostnaderna som ligger i statsbudgeten för mandatperioden från 153 till 172 miljarder. När ekonomidiskussionen ser omöjlig ut byter etablissemanget spår och demografi blir det som skall rättfärdiga den förda politiken.

Alliansen har haft två stora idéer. Den ena är en bantning av den offentliga andelen av BNP. Många andra borgerliga regeringar i olika länder har samma ambition, men Alliansens stora prestation är att man lyckades genomföra detta med statsfinanserna under kontroll. Alliansens andra stora idé var att bryta utanförskapet. Politiska ledare som Reinfeldt och Borg har hyst en övertygelse om att problemets kärna var en bristande arbetsvilja på grund av för svaga incitament. Men ett ökat utbud av arbetskraft skapar inte sin egen efterfrågan, utan sysselsättningen är också beroende av efterfrågan på arbetskraft i den nationella ekonomin. Det har funnits en viss ökad efterfrågan, men den har dränkts genom det ökade utbudet av arbetskraft som följer av den "generösa" invandringen. Den politiken har slagit undan benen på arbetslinjen. Den nya regeringen har döpt om "arbetslinjen" till "jobbagendan". Men varken den nuvarande eller den tidigare regimen tycks förstå hur invandring hänger ihop med arbetslinje/jobb.

Anders Borg framförde nyligen något som skulle kunna rubriceras som självkritik: "Efter att Alliansregeringen hade vunnit valet 2010 trodde vi att tillväxten i Sveriges ekonomi skulle driva ner arbetslösheten bland ungdomar och nyanlända svenskar. Men så blev det inte, eftersom vi underskattat problemet med trösklar på arbetsmarknaden." Vore det inte på plats att här kommentera volymerna? LO är också oroade över arbetslösheten och i en ny utredning presenteras mer konkreta målsättningar än de som deklarerats av regeringen. Målet sätts till en sysselsättningsgrad på 85 procent för åldersgruppen 20-64 år och en arbetslöshet mellan 2 och 4 procent. Frågan är hur detta mål skall nås? LO föreslår en expansiv statlig politik med underskott på 1,5 – 3 procent av BNP för att stärka efterfrågan. Men inte heller här dyker invandringsfrågan upp. Det blir närmast löjeväckande när regeringen och andra diskuterar arbetslöshetens utveckling och låtsas som om invandringen är en smärre komponent som inte är värd att precisera och diskutera. Den stora folktillströmningen behandlades inte heller av årets socialdemokratiska partikongress, utan skjuts upp till den nästa år 2017.

Som historisk referens till nuvarande migrationen till Sverige kan man använda invandringen till USA under rekordåren 1880-1890. Då var den amerikanska nettoinvandringen 0,67 procent av befolkningen per år. I Sverige var den 0,78 procent för 2014 (Wennström och Öner 2015). Till detta kan tilläggas att Vilhelm Mobergs migranter Karl-Oskar och Kristina kunde lägga obrukad jord under plogen och inom kort försörja sig själva.

3. Prima arbetskraft och diskriminering

De som vill undvika att diskutera negativa effekter av en snabb demografisk expansion tyr sig ofta till en räddningsplanka: Det är inte invandringens omfattning som är problemet, utan att integrationen inte fungerar. Föryngringens förmodade välsignelser uppenbaras inte utan förhindras. Därför integreras integrationen i demografidebatten och blir en central fråga. Befolkningsomvandlingens förespråkare talar gärna om "trösklar" till arbetsmarknaden och sysselsättningsgap (borgerliga) eller diskriminering (vänstern). Men kan arbetsgivaren agera rationellt och undvika kritik för diskriminering?

Ett sätt att grovsortera 100 ansökningar är att ta bort exempelvis unga, gamla, utlänningar, de som bor för långt från arbetsplatsen och de som inte använt företagets formulär. Efter detta finns 20 ansökningar kvar som man sedan kan bedöma mer ingående. Den så sorterade gruppen är rimligtvis bättre än ett rent slumpmässigt val av 20 ansökningar och kan mycket väl vara den mest rationella metoden att starta en urvalsprocess.

Är det rationellt att ta hänsyn till kulturfaktorer som religion och etnicitet när man bedömer ansökningar till anställning? Invändningen att det är förbjudet enligt svensk lag undviker frågan om rationalitet. Besvarar man den frågan leder resonemanget mot ett Bayesianskt svar. Bedömaren väger ihop olika fördelar och nackdelar samt deras sannolikhet för de grupper som personen tillhör. Det kan vara helt diskvalificerande om personen är icke-ingenjör om det är en ingenjör som efterfrågas. Om personen är religiös eller inte har mindre betydelse, men religionstillhörighet har naturligtvis generella effekter på värderingar, arbetsmoral, kriminalitet osv. Det får nog ses som en speciellt svensk åsikt att religionen är en privat enskildhet, medan den tillskrivs betydligt större effekter i andra kulturer. Sverige är ett av världens minst etnocentriska länder med mycket svaga ingruppspreferenser. Trots det, eller kanske just därför, kan svenskar moraliskt förfasa sig över minsta grad av ingruppspreferens.

Problemet är att utbudet på arbetskraft är så stort. Arbetsgivaren kan avfärda den gruppstatistiskt sekunda arbetskraften genom en snabbsortering med utslagningsvariabler. På köparens marknad kan kravprofilen vara 30 års ålder och fem års praktik med liknande uppgifter. Vid säljarens marknad får företaget närmare granska personer med gruppnackdelar närmare istället för att snabbt sortera bort dem. Är muslimen en fundamentalist? Är gymnasieavhopparen en dataspelsnarkoman? Är den äldre personen förändringsfientlig?

Även i den rationella frågan avfärdas ofta all typ av bedömning av personer enligt en grupptillhörighet som "bara fördomar". Detta är en felaktig fördom. Som jag beskriver i en artikel i statsvetenskaplig tidskrift visar mer seriösa undersökningar att människors generaliseringar om grupper är relativt korrekta (Tullberg 2010). När forskare frågar respondenter hur många i en grupp som har en viss gruppkarakteristika har ofta inte en enda svarat "alla". Trots det är en vanlig vanföreställning att människor i allmänhet tolkar en generalisering som att alla individer i gruppen har den egenskapen. Men människor förstår att generaliseringar är en fråga om sannolikhet. Det är ofta så att människor är bättre på att bedöma grupper än att bedöma nya individer (Ecker 2000).

Alternativet till att se personen som en statistisk figur på detta sätt är att lita på sin impressionistiska uppfattning. Man läser av en persons karaktär, noterar personkemin och väger sedan ihop detta med formella kriterier och kommer till beslut. Det människor verkligen överskattar är sin förmåga att bedöma en arbetssökande under en anställningsintervju. Många tror sig kunna läsa av den sökandes sanna karaktär trots den skådespeleriartade situationen (Gladwell 2013). Det finns goda skäl att ifrågasätta kvaliteten på den individuella bedömningen eftersom de flesta av oss har en övertro på vår förmåga att läsa av andra människors karaktär.

Uppfattningar om grupper kan bygga på vandringssägen, en informationskaskad, som den om en råtta i soppan vilket kanske aldrig inträffade. Men postulat som att "H-gruppen är lika duktig som vår F-grupp" saknar ofta empirisk grund, utan är politiskt eller moralistiskt motiverade. James Surowiecki (2005) framhäver i sin bok The wisdom of crowds vikten av privat information för demokratin och marknadsekonomin. Genom egna erfarenheter och andra närstående uppstår en uppfattning om H-gruppen som blir betydligt mer evidensbaserad, mer som en opinionsundersökning, än officiella påståenden från företag, myndigheter och media.

Ali Ahmed (2015) noterar att alla undersökningar om etnisk diskriminering i Sverige är inriktade på araber och muslimer. En eventuell diskriminering av dem anses synnerligen intressant; kanske också synnerligen upprörande för vissa personer och en möjlig bidragande orsak till det hat som de radikala muslimerna hyser mot de västerländska samhällena.

En sidoeffekt av tesen om en omfattande etnisk diskriminering är att den stöder tesen om en segregerad arbetsmarknad. Invandring blir mindre negativ för svenska löntagare om invandrarna endast tar jobb som "svenskar inte vill ha". Då föreligger ingen substitution av svensk arbetskraft utan invandrarna bidrar med en kompletterande arbetskraft. Personer som stöder invandringen med argumentet att den bidrar med kompletterande arbetskraft kritiserar diskrimineringen mer sporadiskt; den anses vara moraliskt fel, men den motverkar kritiken att invandring leder till undanträngning av svensk arbetskraft.

Människor delas upp i flera andra kategorier som sinsemellan behandlas olika, vilket inte heller anses rättvist utan som diskriminering. Ålder är en legitim variabel om den kopplas till erfarenhet och utbildning, men inte när den kopplas till uppfattningar om skillnader i egenskaper hos olika åldersgrupper. Men moralistiska synpunkter på sådana bedömningar är inga bevis för att de inte är rationella. De kan vara empiriskt sanna och då är det rationellt att väga in dem som ett indicium i bedömningen. Diskrimineringen med avseende på ålder är mycket omfattande. Det är väsentligt svårare att få jobb med "fel" ålder jämfört med "fel" etnisk tillhörighet.

En studie av Arbetsmarknadsverket jämförde sannolikheten för personer från olika grupper av sökande på arbetsförmedlingen att få arbete jämfört med en individ som inte tillhör gruppen satt till indextalet 100. Utomnordiska invandrare erhöll 70 i index, sökanden i åldern 55-65 år fick ett index på 57 och funktionshandikappade, index 37, hade statistiskt de sämsta möjligheterna att få jobb (von Heland 2006). I arbetsgivarnas prioritering så är invandrare inte den grupp som ligger sämst till.

Det är inte bara äldre utan också unga som sorteras ut. Det råder allmän politisk enighet om att ungdomsarbetslösheten är ett speciellt problem, men ingen insikt om kopplingen till invandring. Effekten av vanliga preferenser är förmodligen att ett taxibolag, om det är svenskägt, väljer en svensk 30-åring före en muslimsk 30-åring med samma yrkeserfarenhet. Men i valet mellan den senare och en svensk 19-åring med färskt taxikort blir det den erfarne muslimen som får jobbet. För 40 år sedan var taxichaufför ett ungdomsjobb som var en introduktion till arbetsmarknaden, men nu har det blivit ett jobb för medelålders med hög invandrarandel. Min poäng är att påstå att det blir en undanträngningseffekt även om det också finns en svenskpreferens. Denna undanträngning ökar ytterligare om rekryterare tvingas vara neutrala till etnicitet eller om det tvärtom blir mer eller mindre formella kvotkrav som innebär att en muslimsk bakgrund måste räknas som en positiv faktor.

Den tidigare integrationsministern talade ofta om 600 tusen invandrare som går till jobbet varje dag. Arbetsförmedlingens bedömning är att 7 av 10 nya jobb går till invandrare (Strannefors 2013). Det tycks rätt uppenbart att kompletterande jobb som halalslaktare inte dominerar den nyrekryteringen, utan att substituerande jobb som taxichaufför står för en hög andel.

4. Makroproblemet och multidiskriminering

Vad diskrimineringsspåret och sysselsättningsklyftan missar är att Sverige har ett makroproblem med sysselsättningen genom den snabba ökningen av arbetskraften. Detta överutbud genom den omfattande invandringen är huvudproblemet. Varje år försvinner ett stort antal jobb och många nya tillkommer. I detta finns en viss uppgradering, enkla jobb rationaliseras bort och en del innovativa kommer till. Kommer svensk ekonomi att klara av att skapa många fler arbetstillfällen utöver att ersätta de som faller bort?

De nya högproduktiva jobben har inga problem att locka människor som redan finns, men de nyanlända kommer att behöva ett stort antal nya jobb av vilka många kommer att vara lågproduktiva. Också de jobben bidrar till att BNP totalt ökar, men de nya jobben kommer inte att var tillräckligt många och tillräckligt produktiva för att höja BNP per innevånare. Det beloppet kommer att minska. Minskningen drabbar inte alla lika utan låginkomsttagaren bär själv en del av bördan genom att ha en relativt låg inkomst efter skatt. Ett problem för andra medborgare är att låginkomsttagarens skatt inte räcker till att betala för hennes egen person, hennes barn och hennes framtida pension. Befintliga skattebetalare får en försämring då staten transfererar deras skattepengar till den invandrade låginkomsttagaren.

Om vi får detta problem med ett arbetskraftsöverskott finns två politiska handlingsalternativ för att minska skadeverkningarna av en alltför omfattande invandring. Det ena är att sänka löner och skapa en låglönemarknad som kan suga upp arbetskraftsöverskottet. Det andra är att verka för ett mål att lika hög arbetslöshet bland svenskar som bland invandrare. Detta uppnås genom att motverka eventuell diskriminering av invandrare och införa en ökad diskriminering av svenskar som jämnar ut undersysselsättningen. Det uttrycks sällan så här brutalt tydligt, men detta är de reella alternativen.

Just nu skapar politiken en invandrad underklass vilket leder till allt mer akuta problem. Ett sätt att mildra en konflikt med en utlandsfödd underklass är att också skapa en svensk underklass. Detta kan generera en polarisering mellan svenska samhällsklasser, men rädslan är nog större för en etnisk konflikt än en klasskonflikt. Med de stora invandringsvolymerna är det möjligt att skapa båda dessa konflikter. Det troligaste utfallet är att vi får en dubbel polarisering, både en växande svensk underklass och en invandrad underklass som växer ännu snabbare.

Två utsatta svenska grupper för denna utveckling är fattigpensionärer samt svenska ungdomar i invandrartäta skolor. Men trots denna proletarisering kommer det att skapas en etnisk dimension som kombineras med den materiella. Invandrarna kommer att vara fler bland de fattiga och färre bland de välbärgade. Personer med invandrarbakgrund har dock alla möjligheter att bli viktiga i den politiska eliten och att där driva det multikulturella projektet vidare om de svenska politikerna tappar sin entusiasm.

Varför eliten i Sverige alls skapar dessa konflikter är kanske den mest svårbesvarade frågan. Ett möjligt svar är att oförmågan att förstå den demografiska situationen leder till att se fiktiva problem istället för de reella. Misslyckade ansträngningar att lösa det hypotetiska problemet med en "ofördelaktig demografi" genom en föryngrande invandring ökar dock försörjningsbördan istället för att minska den. Demografiska myter om enorma nackdelar med en åldrande befolkning och enorma fördelar med en föryngrande invandring är idéer med omfattande spridning som haft en avsevärd desinformativ effekt.


Referenser

Ahmed, A M (2015), "Etnisk diskriminering – vad vet vi, vad behöver vi veta och vad kan vi göra?" Ekonomisk Debatt, årg 43, nr 4, s 18-28.
Borg, A (2015) citeras av Johan Schück i Dagens Nyheter den 22 juni, s 18.
Collier, P (2013). Exodus: Immigration and Multiculturalism in the 21st Century, Oxford University Press, Oxford.
Eckel, C (2000), Arne Ryde Seminarium, Lund, 10-11 november 2000.
Ekberg, J (2009), "Invandring och de offentliga finanserna", Expertrådet för studier i offentlig ekonomi, ESO 2009:3
Ekberg, J (2014) "En analys av svensk invandringspolitik" Ekonomisk Debatt, årg 42, nr 6, s 60-64.
Eurostat 2013, access 30 juli 2014. Länk
Gladwell, M (2013), "Vad hunden såg och andra äventyr", Modernista, Stockholm
LO-utredning (2015) "Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner". Länk
Löfven, S (2015), SVT Agenda, den 31 maj, 8.50 minuter in i avsnitt 19.
Nandorf, T (2015), "Arbetslöshetssiffrorna fortsätter långsamt nedåt" Dagens Nyheter 11 juni. Länk
Nylin, A K (2014), "Stor skillnad i förvärvsfrekvens 15 år efter invandringen", Statistiska Centralbyrån, SCB Nr 2014:42.
Strannefors, T (2013), Arbetsförmedlingens prognoschef citeras Svenska Dagbladet, 26 november 2013, Näringsliv, sidan 6.
Surowiecki, J (2005), The Wisdom of Crowds, Anchor Books, New York.
Tullberg, J (2010), " Stereotypfördömandet – en fördom om fördomar?", Statsvetenskaplig tidskrift, årg 112, nr 1, 3-19.
Tullberg, J (2014), Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik, Lykeion, Stockholm.
TT Anonym artikel (2015) "Hög invandring räddar Sveriges pensionärer", Dagens Nyheter, Ekonomi 18 maj, http://www.dn.se/arkiv/ekonomi/hog-invandring-raddar-sveriges-pensionarer
Ullenhag, E (2012) "Myt 9" Alliansregeringens hemsida under namnet "Tolerans".
von Heland, B (2006), "Arbetsmarknadspolitik på fel spår", Ekonomisk Debatt, årg 34, nr 8, s 72-76.

 

Jan Tullberg är docent i företagsekonomi med inriktning på företagsetik från Handelshögskolan i Stockholm och utkom 2014 med boken Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Jan Tullberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts