PK-beteende och samhällsklimat - Tidningen Kulturen




Jane Fonda när hon inte var politiskt korrekt. (Wiki)

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
I en intellektuell, öppen debatt så är moralen väldigt tydlig. Debatten ska vinnas med argument, inte med övertalande definitioner.

"Om reklamen skapar normer ska den också kunna krossa dem". Detta låter aggressivt, men talaren är inte nödvändigtvis en kulturmarxist som vill krossa kapitalismen.
Michelangelo Della Morte, Fracta

Michelangelo Della Morte, Fracta

I dagens debattklimat tycks dock andra ideal gälla och den mest extrema formen ställer ledande frågor som ”Väljer Du det goda A eller det dåliga B”. Det kan formuleras lite mindre uppenbart: ”Vi är för ett välkomnande Sverige” skriver Svenskt Näringsliv i en annons. I texten framkommer att B-alternativet är ”Idag ser vi krafter som vill hindra utvecklingen. Försvåra, förminska, stänga in." Detta är tramsigt, det centrala är argumenten för och mot de två alternativen.

I en vetenskaplig debatt söker man oftast använda rätt neutrala termer så att man kan jämföra åsikter och bedömningar utan att haka upp sig på reklamord och demonetiketter. I en politisk debatt blir etiketterna ofta så värdeladdade att det inte fungerar med en gemensam vokabulär. Vi får inte bara två olika verklighetsuppfattningar utan två olika persuasiva språk. Men också detta kan fungera. Lyssnaren förstår att man talar om samma regering även om en debattör använder termen "den handlingskraftiga regeringen" och motdebattören talar om "den handlingsförlamade regeringen".

Det som gör politisk korrekthet besvärligt är att det inte bara är ett val utav en egen terminologi, utan att man insisterar på att meningsmotståndarna skall övergå till den terminologin. Motståndarna skall förhindras att använda termer som speglar deras egna värderingar och istället använda emotionellt laddade termer som går emot deras egen uppfattning. Dessa termer kan stå i konflikt till såväl de "inkorrekta" personernas värderingsmässiga bedömning som till deras empiriska uppfattningar. Varför skall man kalla människor som inte är flyktingar för flyktingar för att ta ett färskt exempel. Även neutrala termer faller utanför det tillåtna, den politiska korrektheten önskar inte öppenhet utan kräver ett hänfört instämmande. Att kalla gruppen för "migranter" uppfattas som att underlåta att lyfta fram de mest behjärtansvärda i gruppen.

Det som skiljer vanligt språk, som ju har en del inslag av reklamord, och PK-vokabulär är att det senare söker bli ett hegemoniskt språk. Det påbjudna språket genomdrivs genom tillrättavisningar och dissidenter berövas möjligheten att argumentera för sina åsikter genom ett harmoniserande ordval, utan pressas till att beskriva sin åsikt på ett paradoxalt sätt.

I engelsk litteratur använder man ibland begreppet "self-congratulation concepts". Ett svenskt exempel är "den generösa flyktingpolitiken". Det är väl alltid bra att vara generös, men illa att vara slösaktig. Den som argumenterar mot "den generösa flyktingpolitiken" argumenterar mot flyktingpolitiken, inte mot generös. Så hur blir plötsligt generositet rekryterad som vapendragare? Den som ogillar flyktingpolitiken beskriver bättre sin uppfattning som kritiker till "den slösaktiga flyktingpolitiken".

Men en debatt där man söker övertrumfa varandra med handlingskraftig respektive handlingsförlamad blir tjatig. Det gäller att förklara varför ett regeringsbeslut är adekvat eller om det är helt otillräckligt. Idealet är ett relativt neutralt beskrivande språk och att värderingar och bedömningar kommer som slutsatser och inte som premisser. Om man inte klarar av en sådan sansad ton så blir den näst bästa lösningen en från start polariserad debatt där parterna börjar med värdeladdade slutsatser i premisserna och sedan söker rättfärdig varför dessa är berättigade.

Men den sämsta situationen är en hegemoni av politisk korrekthet. Debattörerna skall ta sig fram i en snäv åsiktskorridor och helst fälla motståndaren för fotfel, att kliva utanför ramarna. Faller inte den värderingen utanför värdegrunden? Det som gör PK-retoriken lockande är just de kommunikativa fördelarna. Kan lyssnaren fås att instämma i det välbekanta så undviker talaren den svåra uppgiften att få andra att revidera sina åsikter. Låter åsikten konventionell så kan lyssnaren bara nicka igenkännande utan att behöva tänka till. Det blir mjukförsäljning istället för en mer krävande intellektuell övertalning.

För att vara PK behövs inte ett speciellt berättigande, utan man tar sig rätten att tillrättavisa och avkräva inte bara argument utan också en ursäkt av den politiskt inkorrekte. I en demokrati krävs det motkrafter som skyddar en seriös debatt från en enfaldighetstävlan i att vara mest PK. Kan man hitta en ny skyddsvärd grupp som kränks på något sätt? De behöver inte själva uppleva något påhopp då förtrycket kan vara så "strukturellt" att det uppfattas som normalt. Den som slår larm anser sig då förtjäna extra poäng för sin sensibilitet.

De värsta med politisk korrekthet är den antiintellektuella moralismen. De som har en dominans i offentligheten har enligt min mening en skyldighet att bevara ett språk som ger möjlighet till diskussion för och emot. Men dominansen kan utvecklats till en moralistisk ångvält som försöker mosa alla invändningar. Detta görs inte med intellektuella argument utan med moraliska anspråk på kvasireligiös grund. De självutnämnt goda hyllar sin självgodhet. Ansvaret för ett det gemensamma språket ersätts med två inkompatibla faller på de som missbrukat sin dominans till en förkvävande hegemoni. Kritikerna ställer frågor som vilka är svenska folkets intressen och är den förda politiken åsiktsrepresentativ. När sådana frågor anses falla utanför den anständiga ramen, så är det ett tecken på att det är den offentliga diskursen som har spårat ur.

Antaganden om goda och onda personer blir ett sätt att rättfärdiga politiska positioner. De goda kommer till sina slutsatser genom rättmätig harm och de onda genom orättmätigt hat. Det finns en närmast parodisk indignation som riktas mot hatet, andras hat. Medan det egna hatet får en helt annan etikett. Det blir löjligt med beskrivningar som Mathias Wågs påstående "De så kallade 'jämställdistiska' bloggarna, där antifeministiska drev utformades, har blivit färre efter att de tongivande frontpersonerna dragit sig tillbaka på grund av den offentliga kritik som riktats mot hatet på deras sidor" (Magasinet Arena #3 2015). Det han kallar "offentlig kritik" är drev mot dessa bloggare, drivna av hat. Drev sliter på de utsatta.

Vänsterpersoner som Wåg har kort minne och glömmer snabbt den tid då de själva ville "försöka synas mer och ta plats i den offentliga debatten, istället för att bara vara hänvisade till sin subalterna motoffentlighet". Nu uppfattas en sådan strävan som omotiverad och närmast obegriplig, den politisk korrekta hegemonin står över ifrågasättande. Bara ett glödande hat kan förklara avvikarnas kritiska inställning.

PK i dagens värld har många kopplingar till kulturmarxism inte minst för att dess utformning i hög grad gynnar kulturmarxism. Men jag tror man skall vara restriktiv med att se strategi och konspiration när det räcker med dumhet och opportunism. Kulturmarxism är en ideologi som rekommenderar politisk korrekthet som metod. Men PK är ingen ideologi utan ett beteende och många hamnar i det beteendet utan att vara kulturmarxister. Jag anser att det är just att parter med olika ideologisk bakgrund samt personer som kan betecknas som icke-ideologiska kan enas kring PK som gör att det blir så dominerande. En hög frekvens leder till ännu högre frekvens om det saknas motkrafter.

Människor är sociala varelser och opportunister. Vi läser snabbt av den hierarkiska ordningen mellan människor, men också mellan åsikter. Vi har ett lågt intresse i många frågor och då ligger det nära till hands att välja en opportunistisk handlingslinje. Att vara anpasslig ses som praktiskt och smidigt snarare än som karaktärslöst.

Reklambranschen genomförde en märklig kampanj i samband med vårens utdelning av priser för reklam, s k guldbaggar. Journalisten Håkan Haggren skriver (Dagens Nyheter 27 april) om denna symboliska minikampanj, "Vem får synas i svensk reklam?", och intervjuar projektledaren Jessika Bjurström. Kampanjen skall bredda mångfalden i svensk reklam och bygger på en undersökning som visar att de funktionsnedsatta bara finns på 15 promille av bilderna, alla familjer är hetero och 87 % av alla kvinnor är vita. Läsaren finner knappast detta märkligt eller stötande, men det gör projektledaren som manar till förändring: "Om reklamen skapar normer ska den också kunna krossa dem". Detta låter aggressivt, men talaren är inte nödvändigtvis en kulturmarxist som vill krossa kapitalismen. Jag tror att vi ofta underskattar opportunismen och överskattar eventuell ideologi. Alla som lyssnar på den rådande jargongen vet vilka föreställningar som anses goda. De ofta bespottade reklamarna gör en avbön inför smakdomarna och deras PK-värderingar.

Reklambranschen vill inte ses som bov utan vårdar sitt varumärke, dvs de anpassar sig. Projektledaren vill bort från de anklagades bänk: "Det finns inte bara en bov i dramat" säger hon urskuldande. Kampanjens mångfaldsreklam visar upp gamla kvinnor, färgade kvinnor, homosexuella eller funktionshindrade. De alternativa modellerna är dock bara med på affischerna som "en post-it-lapp med en störande bild". Betraktaren skall uppmärksamma att de vanliga modellerna inte är alternativa. Det märkliga är att reklambranschen inte ens försöker sälja med sina alternativa modeller, utan endast gör ett underdånigt erkännande till PK-klagomålen. Konsumenten känner också av PK-trycket och bedömer kanske gesten som väluppfostrad.

Men konsumenten är inte PK i sina köpbeslut utan lockas mer av ung och vacker än av gammal och funktionsnedsatt. Och det är konsumentens köp som är det primära när det kommer till kritan för guldbaggegänget. Projektledare slår fast att utan reklam ingen försäljning, och utan den ingen produktion och inga butiker, "Konsumtion är vad som får ett land att snurra runt". Men också ett så kommersiellt djur som reklambranschen vill försöka att undvika PK-kritik genom att själva stämma in den klagokör mot modeller som de flesta ser som gestaltande något åtråvärt. Det sägs att hyckleri är lastens hyllning till dygden, men i denna kampanj är det snarast lastens hyllning till hyckleriet.

Jan Tullberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen