Det normalas bräckliga normativitet - Tidningen Kulturen




Starka ledare har förmåga att påverka de sociala normerna i sin omgivning. Foto: Ras67/Wikipedia

Politik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Det finns många olika källor till normer, men här skall en källa fokuseras – de många människornas beteende. Detta skapar det normala, och det normala är inte bara något deskriptivt, utan också något normativt. I Platons bok "Gorgias" hävdar Kallikles att de många maktlösa människorna genom att stå för det vanliga, det normala, skapar de gängse normer som styr de starka, den mindre grupp som innehar statens exekutiva makt.

En bärande tanke för dessa revisioner av demokratin är att majoritetens beslut kan gå ut över minoriteten. Demokratins teoretiker är väl medvetna om att det i demokratin finns en risk för majoritetsförtryck, och man söker minska de riskerna utan att ifrågasätta majoritetsstyre som bärande samhällsmodell.
Starka ledare har förmåga att påverka de sociala normerna i sin omgivning. Foto: Ras67/Wikipedia

Starka ledare har förmåga att påverka de sociala normerna i sin omgivning. Foto: Ras67/Wikipedia

I våra dagar framförs en kritik som hävdar att det normalas normativa makt skall begränsas, att den är negativ. Detta leder till en såväl filosofisk som politisk diskussion, då andra tillskriver normaliteten en positiv normativ kraft.

I statsvetenskapliga kretsar uppfattas demokratin i första hand som en modell för en procedur. Det är en teori om tillsättning och kontroll av makthavare. Men den är inget partiprogram om skattesatser, pensionsnivåer och miljöregler och den ger inte heller direktiv i moraliska frågor som människolivets helgd. Den leder inte till bestämda positioner om dödsstraff och abort och naturligtvis än mindre om homoäktenskap i kyrkan, rökfria miljöer och transsexuellt anpassade, offentliga toaletter.

Ändå lockas grupper med massmedial makt att påstå att en samling värderingar är lite mer demokratiska än andra. Dessa kan paketeras ihop och upphöjas till grundläggande och gemensamma värderingar, ofta kallad värdegrund. I och med denna kanonisering antas de ha fått en tyngd som kräver instämmanden. Det behövs ingen demokratisk process som beslutar vad som är folkets uppfattning och som dess representanter skall verkställa. De som inte instämmer i värdegrundens dogmer uppfattas som att de inte har en respektabel åsikt, ens om de utgör en majoritet.

En bärande tanke för dessa revisioner av demokratin är att majoritetens beslut kan gå ut över minoriteten. Demokratins teoretiker är väl medvetna om att det i demokratin finns en risk för majoritetsförtryck, och man söker minska de riskerna utan att ifrågasätta majoritetsstyre som bärande samhällsmodell. Majoriteten behöver inte romantiseras; den har inte alltid rätt, men i en demokrati så får den rätt. Det är sedan upp till en ny majoritet att justera de beslut som visar sig mindre lyckade. Yttrandefrihet och allsidig information är central för möjligheter att upprätthålla denna korrigerande funktion. Ett större hot än majoritetsförtryck är oftast att majoritetens intressen blir åsidosatta av särintressen, inte minst i form av organiserade minoriteter mot den oorganiserade majoriteten. Men i vår tid ser sig makteliten i högre grad som minoritetens godhjärtade förespråkare än som representanter för majoriteten. Tvärtom har majoriteten blivit ett hot och minoriteten de förväntade offren. Den demokratiska grundsynen har övergivits, nu ses majoriteten som fördomsfull; dess makt bör begränsas och den skall omskolas. Det märkliga i det nya synsättet är att majoriteten inte på något sätt behöver förtrycka en minoritet för att uppfattas som problematisk. Den anses vara förtryckande bara genom att vara en majoritet. Även själva positionen att faktiskt vara i majoritet, det normala, anses vara något beklagansvärt som skall retuscheras bort. Det föreslås att vi inte skall räkna antal individer utan kollektiv; HBTQ är fyra grupper, men hetero är bara en grupp. Som ett barnprogram visionärt insåg: fem myror är fler än fyra elefanter. Denna anklagelse bör ses som ett totalangrepp på demokratin.

Majoritetens mjuka maktutövning

Den liberala majoriteten är väl medveten om att avvikelser från den normala åsikten förekommer. Det uppstår dock inget problem om avvikaren ses som just avvikare, men inte fördöms. I den moderna liberala nationalstaten ökar toleransen. I viss mån beror detta på vidsynthet, men också ointresse. Man kan intressera sig för andra pars kärleksliv, men inte utifrån perspektivet att en gudom upprörs. Kommersialismen i sig är stark, men intresset från andra för den egna konsumtionen är inte så omfattande. En slagdänga för några år sedan gör nog en riktig bedömning: ”Ingen frågar var du köpt din tröja”.

Det råder ett begränsat tryck på den som avviker, men den som avviker kan ändå se det som ett problem. Frank Knight gör en tänkvärd observation: alldagligt mänskligt begär kan i förbluffande hög grad reduceras till ”önskan att vara som andra och önskan att vara annorlunda”. Det rimliga är att acceptera att man i vissa frågor är i minoritet och i andra tillhör majoriteten. I ett pluralistiskt samhälle är det knappast graverande att ibland bli klassad som ovanlig, inte vanlig.

Det är viktigt att skilja mellan passiv social konformism och en konformism som drivs fram med påbud, statlig propaganda och i sista hand hot om fängelse. Den första är den som Tocqueville kallade mjuk despoti, den är en social kraft som verkar utan tvångsmaskineri bara genom sin höga popularitet. Med auktoritärt stöd kan även en minoritetsåsikt bli obligatorisk och då talar vi om ”vanlig despoti”.

En auktoritär nyordning

En despoti utövas inte bara genom säkerhetspolis utan också genom många opportunister. Socialt ogillande, genom ansiktsuttryck, frown power, och byte av samtalsämne kan i hög grad bli ett vapen också mot en majoritet. Människor vet vilka uppfattningar som anses fina och vilka som anses fula och fördöms med moraliserande åtbörder. Media sätter an tonen. Alla vet att vissa åsikter aggressivt kan avfärdas som ”vidriga” eller ”hatiska”, medan andra åsikter måste bemötas synnerligen hovsamt, om de alls får ifrågasättas.

En dagstidning frågade ”människor på gatan” i en mindre kommun utanför Stockholm vad de ansåg om ett beslut av kommunen att säga nej till en förfrågan från Migrationsverkets om att ta emot en grupp invandrare. Reportern noterade att en majoritet av dem tillfrågade stödde kommunens politiker och de ville vara anonyma. Den minoritet som ansåg att kommunen skulle ta emot fler invandrare var däremot positiva till att få namn och bild i tidningen. Alla visste rätt väl hur det konventionella trycket ser ut. Trots majoritetsförhållandet så visste de utfrågande att det var minoritetsuppfattningen som var den hyllade, medan majoritetens inställning var mer kontroversiell och kunde leda till negativa reaktioner.

I Danmark används termen ”Smakdomarna” om den självrekryterade aristokrati som söker bestämma vad som får diskuteras och vilka åsikter som är godkända som alternativ. Detta etablissemang beslutar vad de anser ingå i värdegrunden som därmed är fredad från ifrågasättande och demokratiskt inflytande. Den massmediala eliten och den politiska har i hög grad förenats i denna åsiktreformation. Maktens män och kvinnor känner också av det uppenbara hotet: den som inte är med oss är emot oss. Vill man inkluderas i eliten får man inte opponera mot uppfostringsprojektet.

En mängd professionella offer och offerorganisationer klagar över det påstådda majoritetsförtrycket. För tjugo år sedan var det tillåtet att säga att en författares homosexualitet gjorde en bok mer intressant, men bedömaren kunde också anse och framföra att författarens engagemang för sin läggning gjorde boken mindre intressant. Det fanns en tolerans för båda uppfattningarna, men i vår tid har intoleransen ökat och den som inte gillar boken får svårt att anföra det homosexuella inslaget som en nackdel. Bedömaren nödgas snarast säga, kanske tvärtemot sin egentliga uppfattning, att han inte uppfattar personens homosexualitet som en nackdel utan som en fördel, men att han trots detta inte gillar boken. Det är mycket som deklarerats som berikande och den som inte instämmer kommer att mästras. Den som avviker från den omhuldade avvikaren skall vara återhållsam med att uttrycka sin uppfattning, kanske erkänna sin oförmåga ungefär som att hänvisa sin brist på entusiasm för viss musik med bristande musikalitet. Kritik av det ”annan-klassade” är inte längre acceptabel utan stämplas som ”kränkande”. De kränktas ökande intolerans mot att det framförs kritik beskrivs högst missvisande som toleransregler; förhoppningen är att intoleransen skall döljas bakom den reklammässiga toleransetiketten.

Det finns också andra beteckningar än tolerans som ofta används som missvisande varumärken. Beteckningen ”Normkritik” står inte för en kritisk inställning till normer utan en ny uppsättning normer utan någon mer reflekterad argumentation. Enligt ett kontinentalfilosofiskt ”tvärtomspråk” betyder kritik närmast vägledning. Anhängarna föreslår inte heller nya normer som är mer öppna för kritik, utan de nya är mer rigida och absoluta. Förslag på nya obligatoriska åsikter presenteras med strikta krav på lydnad. Förespråkarna till de nya normerna vet att de inte omfattas av flertalet, så de måste därför hårdsäljas och tvingas på en motvillig, men rädd, befolkning som blir skrämd och skyr att ”säga fel”, med Bengt Ohlssons ord ”de blir stela som fiskpinnar”.

I retoriken och i skolans värdegrund hyllas ”kritiskt tänkande” vilket rimligtvis skulle kunna leda till reell normkritik av denna värdegrund. Men detta är inte tillåtet utan den svenska konformismen förnyas med nya direktiv. Lärarens uppgift är att få eleverna att självständigt komma till de åsikter som satts upp på förhand. Myndigheterna noterar att lärarna behöver kompletterande utbildning i ideologisk opinionsbildning.

De tillåtna åsikterna blir allt färre när diskussionszonen successivt omvärderas till förbjudet område; åsiktskorridoren blir smalare. Idédebatten avslutas och ersätts med en diskussion om marknadsföring och kommunikation; hur skall indoktrineringen utformas? En variant av den nya tron är uppmaningen Celebrate diversity. Man hoppar över argumentationen varför detta skulle vara bra och alla uppmanas att deklarera sin tro med glädje och övertygelse. Få eller ingen är intresserad av den intellektuella substansen i påståenden som ”mångfald är berikande” och ”alla människors lika värde”. De behöver inte försvaras med några argument, utan de har glidit in i den konventionella basretoriken och då blir de användbara som enfaldiga mantran. Situationen liknar den i en religiös sekt. Om någon tvivlar på tron visar det inte på svagheter i tron, utan i personens förmåga att tro. Även den som skulle söka argumentera för att tesen alla människor lika värde är sann i någon relevant betydelse av begreppet värde kommer att bli ifrågasatt av trosfränderna. Hans resonemang kan väcka invändningar och blotta ansatsen att fundera tyder på svagheter i tron.

Det förefaller motiverat att känna skadeglädje snarare än medlidande när den nya konformismen råkar ut för interna schismer. Ett sådant glädjeämne är när trosvissa antirasister med förväntningar på guldstjärnor får höra att de blott är ”vita s k antirasister” och utgör ett problem för de riktiga antirasisterna, de med det bättre mörkare pigmentet. De senare är dock inte annorlunda genom mängden melanin, utan genom en mental strukturell process; de är genom en mystisk process ”rasifierade”. Om allt egentligen är resultat av en konstruktion, alternativt en dekonstruktion, så skulle nog många av de vita s k antirasisterna vilja få sin vithet dekonstruerad och sedan bli rasifierade, kanske med hjälp av en rastafrisyr. Men de erbjuds inte någon sådan möjlighet, utan den rådande antirasismen tycks vara lika biologiskt strikt som raslagarna under apartheid. Med en parafras på Antonio Gramsci så är antirasismen en rasismproducerande ideologi. Uppenbart mycket mer inflytelserik än de marginaliserade nazisterna som inte har statsunderstöd för sina rasistiska idéer.

Den nya normordningen har ingenting med tolerans att göra, utan är ett utslag av intolerans som söker dölja sig genom ett Orwellinspirerat namnbyte. Det är svårt att riktigt förstå varför etablissemanget övergav det framgångsrika nationalstatsprojektet för att bli storskaliga mångfaldsimportörer. Det nya projektet har dock en väsentlig fördel som lockar ledare av många olika slag: det är ett uppfostringsprojekt.

Copy Cats

Parallellen i företagens värld är omstrukturering och fusioner. När anställda på mellannivå sköter den löpande verksamheten och den successiva utvecklingen så blir ledningen hänvisade till motsvarigheter till ”Det stora språnget”. En verkställande direktör vill inte vara en ”transactional manager”, en som sköter ett chefsjobb, utan vill vara en ”transformative leader”. En sådan företagsledare skall gilla nya mål och omdana företaget och dess anställda. Den stora synden för företagets medarbetare anses vara att hysa ”förändringsfientliga” attityder; ett motstånd mot ett specifikt beslut av företagsledningen beskrivs gärna som en allmän psykologisk blockering. Här föreligger en intressant parallell till ”främlingsfientlig” som motsvarande avfärdande psykologisering inom den politiska sfären. De styrande i företagen visar också sin tillhörighet och lojalitet med den politiska klassens uppfostringsprojekt. Olika organisationer arrangerar med entusiasm genusseminarier och antar värdegrunder som är oskiljbara från alla andra, men ändå påstås vara unika. Att vara transformativ ledare blir en egotripp som visar mycket lite respekt för andra människors integritet. De anställda skall inte bara följa instruktioner, de skall anpassa sina åsikter och värderingar.

”Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut” är ett känt uttalande av lord Acton. Det är dock inte så relevant eftersom få personer har absolut makt. Men begränsad makt kan bli maktfullkomlig genom att samordnas med andra makthavare. Det vi ser är drevets och kartellens logik. Den liberala modellens strategi är att splittra makten och skapa konkurrens, först då uppnås reell pluralism och en kvalitetsaspekt kan tillföras i valet mellan handlingsalternativ. Men enighet ger styrka så makthavare söker intensivt slå följe med andra makthavare. Man driver gärna liknande förändringsprojekt så att de andras beslut blir en sorts legitimering för de snarlika beslut personen själv fattat. Ledarna dras med i ett flockbeteende. Eftersom det blir svårt att särskilja de som fattat ett självständigt beslut, kan många framställa sig som en ledare ”i framkant” som springer som trendsetter, inte som medlöpare i ledarflocken.

Vi lider idag av ett pågående förändringsprojekt som får alla små makthavare att känna sig betydelsefulla och som ingjuter fruktan i de förändringsfientliga. Kritiken har svårt att bilda en motkraft då en mobiliseringsstämning hetsats fram i nästan hela organisationssverige. Att inte vara med är att utsätta sin organisation och dess medlemmar för bannbullor. Sverige avlägsnar sig alltmer från en demokrati i en upplysningstradition där det finns utrymme för olika åsikter. Istället lanseras ett ”mångfaldsprojekt” med samma åsikt från femtioelva olika organisationer. Den tankemässiga mångfald som ligger i ordet pluralism ersätts med diversitet i kören; det finns olikheter mellan alla de individer och organisationer som sjunger Halleluja. Saligheten anses finnas i en samstämmig hyllning till värdegrunden.

Människor har för det mesta levt under ett hårt konventionellt tryck. Ofta kan man i någon mån avvika från normerna, men det behöver göras diskret. I och med upplysning och liberalism kunde de konventionella normerna utmanas och vi fick en utveckling mot pluralism. Den vanliga uppfattningen blev inte längre obligatorisk, men den blev inte heller avfärdad. Demokratin gav incitament till en viss hövlighet.

Hierarkin slår tillbaka

Den snabba tekniska och sociala förändringen är en kraft som stimulerar en visionär hybris hos ledarskapet på olika områden. Omoderna idéer skall ersättas med moderna. Tidsandan från de auktoritära och radikala 30- och 70-talet återskapas. Förkastandet av det vanliga, det normala, som normativ grundregel ersätts med normer hos ett självutnämnt avantgarde vars främsta merit är att deras normer framstår som avvikande från de normala. Den som anser att det onormala borde vara det normala har konverterat till den nya normativiteten.

Alexis de Tocqueville funderade mycket över en motsättning inom demokratin. Folkets representanter skall vara dess tjänare men också dess förmyndare. Det förvånar inte att förmyndarrollen lockar mer och det behövs ansträngningar för att förhindra en sådan utveckling. Den starka trenden mot maktkoncentration kallas Oligarkins järnlag och formulerades av Robert Michels: ”Organisation föder de valdas dominans över väljarna, de som fått ett mandat över de som utfärdat det, och de som mottagit en delegering över de som delegerat. Den som säger organisation säger oligarki”. Demokratin organiserar sina motståndare.

Den norske författaren Bjærn Staerk sammanfattar väl det pågående projektet i Sverige med sin boktitel ”Fostra Folket!”. Eliten påtar sig uppfostrarrollen med en irritation över myndlingens tröghet: förändringsfientlighet, främlingsfientlighet och avvikelse från påbjuden värdegrund. En övertygelse om sin egen moraliska överlägsenhet och bättre värderingar är lockande för den som själv vill transformeras från betrodd tjänare till förmyndare. I Platons diskussioner har Kallikles en meningsmotståndare Thrasymachos. Denna argumenterar för att elitgruppen inte bara står för den verkställande makten utan också fastställer moralens regler; de få, inte de många, har makten över det normativa. Den bedömningen tycks stå i samklang med dagens Sverige.

 

Jan Tullberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen