Litteratur: Stig Saeterbakken; Genom natten - Tidningen Kulturen

Warning: file(links/tidningenkulturen.se.txt) [function.file]: failed to open stream: in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 12

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 19




Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

Bortom dagen

Stig Saeterbakkens bästa roman,Stig Saeterbakken
Genom natten
Översättning: Niklas Darke
Vertigo 

Jag läser en bok och jag darrar. Det är inte så många gånger som detta händer men när det händer är detta ett bra omen. Det betyder att det jag läser är värt något. Ofta darrar jag av glädje eller av lidelse, ty det som jag läser kastar mig utanför det vardagliga livet och tillåter mig en tillfällig trance.

Skillnaden mellan liv och litteratur ligger i princip i detta: att i livet är det som påstås ingenting, om inte ett medel eller, lika väl som ett medel, ett hinder; det som räknas är inte längre vindens påstående (som i litteratur), utan bara vinden.

 Jag försöker närma mig ämnet i denna roman, och det är svårt.

Genom natten är, för mig, Stig Saeterbakkens bästa roman, och den skulle bli hans sista.

Det händer inte hos alla författare, speciellt inte hos dem som skriver för att underhålla, men andra författare vet att vissa böcker kräver en oerhörd ansträngning, en sorg som för berättaren över gränsen som skiljer det estetiska skapandet från det verkliga livet.

 Genom natten är en desperat roman, ett lysande testamente, en metafor om självmordet.

Annons:

Vi följer Karl Meyer på en resa genom Europa, hans son Ole-Jakob har begått självmord, 

Karl Meyers upplösning som människa spelas i en rad komiska men sedan allt mer och mer mardrömslika sekvenser, detta med hjälp av en underbart skrämmande berättarteknik.
Genom natten kunde inspirera en filmregissör, en blandning av Carpenter, Tarkovskij och von Trier.

Karl Meyer upplever ett totalt utanförskap efter den tragiska händelsen med sonen.

“Hon, min fru, blev i den stunden en främling, en jag inte visste något om, en som jag inte kunde vänta mig någonting av. Jag tänkte: Allt jag lärt mig om dig under loppet av de tjugo år vi varit tillsammans kommer till korta i denna stund. Det spelar ingen roll hur jag har lärt känna dig, ingenting om vad du tänker, vad du känner, hur du uppfattar mig, hur du bedömer det jag har gjort och det jag har sagt, hur jag lade fram det, mitt erkännande, vad du tyckte om det, vad du tyckte om att det kom först. Nej. I detta ögonblick, min kära, vet jag ingenting om dig, har jag ingen aning om vad i dig som är verkligt och vad som inte är det, är jag ur stånd att bedöma vad som är äkta och vad som är falskt av det som du från och med nu kommer att säga mig.

Om du hatar mig när du säger att du hatar mig. Om du älskar mig om du säger att du älskar mig. Jag kommer inte att ha en aning om vad jag ska göra om du ber mig om du ber mig att stanna hos dig och barnen. Jag kommer inte att veta någon levandes råd om du ber mig att dra åt det helvete jag kom från. Vi vet ingenting om varandra tänkte jag. Vi känner inte varandra. Ingen som står på kanten till ett stup känner varandra. ”

Stig Saeterbakken lyckas låta romanens surreala och fruktansvärda sanning glida långsamt i berättelsen, och håller den hemlig till de slutliga orden.

Det gör ont att läsa denna bok, men läsningen ger oss en underbar känsla av exakthet.
Språket går rakt på saken utan filter. Några har skrivit om realism i Saeterbakken, men jag skulle kalla den en sorts irrationell realism med berättelsen som gräver sig in i mörkret men som samtidigt och paradoxalt nog befriar. 

Själmordet är någonting centralt i denna bok.
Karl Meyer ser i ett ljust men paradoxalt kapitel av boken en kvinna vid en bro.
Han tror att kvinnan är där för att kasta sig ned, han hindrar henne och kvinnan tappar en dyr kamera i vattnet, hon är fotograf.

Kvinnan, som heter Caroline, blir efter ett bråk och löftet om en ersättning och kanske någonting mer vän med Karl.  Han kan berätta för henne om sonen Ole-Jakob. Han kan tala om det som tystar alla munnar, han kan tala om sorgen och döden.

Caroline är en enkel och spontan person som fungerar som andlig värdinna, en ängel som tröstar honom, utan att dock dölja sina bestämda åsikter om självmord: ” När man väljer att ta sitt eget liv är man ensam i världen. Sa Caroline, man vet inte vad man ska göra av sig själv. Det är ett beslut som är fattat långt innan det sker. (…) En gång i tiden fick man dödsstraff för självmordförsök – sa hon till slut. Men det måste väl vara det som kallas att komma billigt undan.”

 Karl Meyer möter, under sin resa till huset i Bratislava, konstiga, bisarra, surreala människor.
 I några finns en rörande mänsklighet i andra inte.
Musiken intar en viktig roll i romanen, liksom fotboll, spår, minnen som kvarlevor av den döde sonen.

Stig Saeterbakken ger röst åt de döda. De döda talar.
Som om döda och levande bodde i två olika parallella dimensioner.
I den ena är de döda inte riktigt döda, i den andra är de levande inte riktigt levande.
När dessa två dimensioner korsar varandra har vi det jag kallade irrationell realism.
Det är inte riktigt samma sak som förhållandet mellan dröm och verklighet.
Det som skapas här är, stilistiskt, en mycket aktuell berättarteknik, inte helt ny men nästan ny. Jag tänker mest på Cartarescu och Elsa Morante.

 Men Stig Saeterbakken skapar en stil som i sig är unik och visar vilken litterära guldgruva som gått förlorad i och med författarens död.

Jag är inte lika entusiastisk över Stig Saeterbakkens litterära geni om jag tänker på de tidigare böckerna, med undantag för Sauermugg Redux förstås, men i Genom natten når han toppen av berget. Den esteticerande och sparsamt postmoderna romanen forsvinner och den stora romanen, experimentell med ändå klassisk, träder in.

Hela tiden verkar Karl Meyer sätta gränser mellan sig själv och de andra, mellan sin sorg och livet som ständigt fortsätter.

Det är som att spilla en stor mängd blod eller sperma i onödan, inte på slagfältet eller in i en kropp utan som efter en desperat fest, ensamheter emellan, en tête a tête med den spöklika sjuksköterskan på ett ålderdomshem, det är som att befinna sig i den terminalsjukes beska famn, ett skrik utan en riktig röst, en lång och tråkig konvalescens, och ibland är det som att vara ingenstans. 

Ändå är denna bok en bok om längtan. Kan man klara av längtan och begäret?

Längtan förirrar sig in i och frigör Karl från sig själv, i en sinnesrörelse som gesterna föregriper och hjärtat tystnar, ett psykiskt område där organen inte längre tolererar tankarna och varje ord som formuleras redan verkar vara satt ur spel. Ett tyst skrik från en öppen mun.

 Tvärs igenom denna bok råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls. Å ena sidan klamrar sig huvudpersonen fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer livet honom till den grad att alla dess omständigheter får honom att önska sig döden.

 Detta därför att det är genom döden som vår isolering från varandra och universum undanröjs.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte genom vårt medvetande om livet som vi kan nå en sammanslutning med varandra.

Det är det erotiska begäret och rädslan som tvingar oss att öppna våra ögon för det vi kallar döden. Och avgrunden är ingen avgrund utan en lång våg av bärkraft och segelyta.

” Någon hade bott där. Det hade aldrig bott någon galning i huset. Inget lik låg ingjuten i källargolvet. Ingen galning hade sprungit från rum till rum och skrikit i dödsångest med en bur fastspänd vid bröstet. Det var inget förskräckligt som hade ägt rum där, det var bara en oöverkomlig mängd enkla mänskliga göromål, den ändlösa räckan av svunna dagliga tilldragelser”.

Var befinner Karl sig egentligen? Här i huset, där utanför eller ingenstans?

Fortfarande och efter ett så långt spår av exil, förnedring och ensamhet… vad eller vem saknar han egentligen? I dödens hus är allt normalt. Den andra sidan skiljer inte sig från vår sida. Som sagt, de döda är en aning mindre döda, och vi de levande är en aning mindre levande.

Stig Saeterbakkens författarstil är vacker, men det finns någonting annat, ett ordmaskineri som krökt ut ur sig själv löper vidare, utan pauser, och knappt hämtar andan.

Sonen är nu någon annan än den fadern älskade. Andra verkligheter har kommit på besök och stannat kvar. (Eller var det hos Karl som allting hände?). Jag ska inte avslöja mer.
Paradoxalt nog är Karls sätt att stanna kvar att ständigt vara annorstädes.

Stig Saeterbakkens författarskap tillåter honom inte att föreställa sig läsaren som mottagare, han kan inte tänka på ett ansikte i väntan... han känner in i sitt innersta att den ursprungliga känslans sanning kan gå vidare och möta läsaren, i tystnaden mer än i talandet.

Ty för honom kan rösten aldrig fullständigt uttrycka sanningens egen födelseort.

 Guido Zeccola

Annons

Annons

Litteratur. Författaren Bodil Malmsten avled under fredagen efter en tids sjukdom. Hennes förlag Finistère berättar om bortgången för nyhetsbyrån TT.
Malmsten berättade förra året att hon hade drabbats av cancer, genom ett inlägg på Twitter. ”Jag har cancer, radikalopererades (det heter så) november 2013, återfall december 2014. Nu handlar det om livskvalité. Men när gör det inte det", skrev hon då. Hon skrev också: "Fråga mig ingenting, jag berättar det jag vill berätta när jag kan berätta det. Alla dör ändå på slutet, annars hade livet ingen form". Hon ville inte göra en stor sak av sin sjukdom. – Jag är verkligen inte ensam om det här. Det är en sådan folksjukdom, sade hon till TT förra året.
Läs mer...

Musik. Re:BELLE är ett samarbete mellan poeten Daniel Boyaciouglu, sångerskan Qarin Wikström och duon there are no more four seasons. Duon George Kentros och Mattias Peterson har tidigare gästat INES-serien i sitt projekt där man framför Vivaldis Årstiderna tillsammans med elektronik. I detta nya projekt sätter man en nationalskald från 1700-talet i ett nutida svenskt perspektiv, där integration, genus, musikalisk form och laptop är några element som vidrörs. Kvartetten tar avstamp i några av Fredmans Epistlar och funderar på vilken relevans de kan tänkas ha för dagens Sverige. Konserterna sänds live över nätet och ligger sedan kvar: www.inesplay.se Tidigare konserter finns på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Lör 6 februari kl. 18.00 - Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek
Sön 7 februari kl. 15.00 - Evenemangsplatsen, Kulturhuset Komedianten Varberg
Läs mer...

Litteratur. Kulturjournalisten, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang. Priset utdelas under Sara-dagen 2 april som äger rum på Sagateatern i Umeå under rubriken ”Sara, kvinnorna och freden”. Årets Sara Lidman-pris, det tredje i ordningen, tilldelas kulturjournalisten, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman. Hon är en unik röst i dagens samhällsdebatt, som vidgar perspektiven till att handla om mer än representativitet. Med en humor som befriar slår hon hål på myter och med skarpa betraktelser uppmanar hon oss att försöka förstå kapitalismens maskineri. Hennes två första böcker Skulden: eurokrisen sedd från Aten (2013) och Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010) slår båda hål på myter. Den första ger en annan bild av skuldkrisen, och visar att grekerna inte var lata utan att de tvärt om fick betala notan för den skuldkris som började i USA och sedan muterade till Europa. Den andra analyserar med feministisk skärpa normaliseringen av människohandel och prostitution: den klyvnad som sker mellan jaget och kroppen när människan görs till en vara. Skulden är översatt till grekiska (”Den stulna våren”) och Varat och varan är översatt till både engelska och franska. Kajsa Ekis Ekman skriver på Dagens Nyheters kultursida, är ledarskribent på Dagens ETC samt medlem av redaktionen för tidningen Brand. Ett urval av hennes texter finns samlade i Texter 1998- 2015 (2015). Med vass analytisk skärpa och stor kunskap tar hon sig an till synes obegripliga frågor och gör dem begripliga. Vi görs klarsynta och mer intresserade av vår omvärld. Ur detta väcks hopp och en lust att förändra.
Läs mer...

Inrikes. En ny genetiskt värdefull varg har identifierats i Tunturireviret, norr om Orsa. Länsstyrelsens personal börjar nu spåra i området för att se hur långt reviret sträcker sig.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen


Cron Job Starts