Jesus and Yahweh - Tidningen Kulturen




Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi

Harold BloomLitteraturvetaren Harold Bloom är kanske mest känd för Den västerländska kanon, och då kanske i synnerhet för dess lista på västerlandets 26 främsta författare. Stora delar av sin karriär har han ägnat åt Shakespeare, enligt honom en av de största författarna någonsin. Konkurrensen kommer från ett för sekulära läsare kanske något oväntat håll: den anonyme författaren till de äldsta delarna av Moseböckerna, och därmed av Bibeln, den som bibelforskningen betecknar med ett J. Detta är den text som Bloom i The Book of J försöker frilägga från senare omtolkningar och presentera i sin ursprungliga form.

Läser man Bloom när han skriver om Shakespeare är det lätt att få intrycket att han läser Hamlet som andra läser Bibeln. Han avvisar med emfas moderna försök att historisera klassikerna eller tolka dem i sin kontext. Istället hävdar han deras universella relevans och kräver att läsaren öppnar sig för dem och tränger in i dem på djupet. När han i Jesus and Yahweh: The Names Devine på liknande sätt tar sig an Bibeln visar det sig emellertid leda till en ytterst originell och samtidigt djupt personlig läsning. Även om man inte nödvändigtvis håller med honom är det svårt att undgå att fängslas den. Till skillnad från hans studier av skönlitteratur har dock ingen av hans böcker om Bibeln hittills översatts till svenska.

Ett stort litterärt verk kan enligt Bloom kännas igen på dess förmåga att få läsaren att känna sig märklig till mods. Med det måttet mätt framstår den Gud som den anonyme Bibelförfattaren J kallar för Yahweh som den märkligaste och mest fascinerande litterära karaktären någonsin. Jesus and Yahweh är i första hand en läsning av Bibeln med fokus på Gud som litterär gestalt.

Yahweh är den Gud som vid ett tillfälle besöker Abraham, äter middag med honom i hans tält och där låter övertala sig att ge de rättfärdiga i Sodom en sista chans (1 Mos 18:1-33). Yahweh framstår för Bloom som en ytterst mänsklig Gud, men inte nödvändigtvis som en särskilt sympatisk sådan. Som litterär gestalt betraktad blir denne Yahweh en person som kan liknas Shakespeares Kung Lear. Därmed drar han också en parallell mellan Yahwehs relation till Israel och Lears till den förskjutna men ändå trogna dottern Cordelia. I andra sammanhang påminner Yahweh honom närmast om den sluge Iago i Othello.

Vad som framförallt tycks fascinera Bloom är Yahwehs fullständiga oförutsägbarhet. Detta drag blir så mycket tydligare i Bibelförfattaren J:s högst distanserade framställning. Bloom drar slutsatsen att författaren var något av en främling för Kung Salomos Israel – möjligen en främmande kvinna – men i så fall en synnerligen väl insatt sådan.

I Jesus and Yahweh är fokus emellertid inställt på gudsgestalterna, inte på Bibelns författare. Den bild som framträder betonar skillnaderna mellan de bibliska böckerna. Den Yahweh som agerar i de äldsta delarna av Bibeln framstår som en annan litterär gestalt än den Gud som Jesus i Nya Testamentet tilltalar som abba, fader. Jesus blir i sin tur en annan litterär gestalt än teologernas Kristus. På ett liknande sätt blir treenighetens båda andra personer – Fadern och Helige Ande – andra än denne Yahweh och den ”Guds ande” som i Första Mosebok (1:2) ”svävade över vattnet.”

Tillsammans leder detta till vad som framstår som den centrala tesen i Jesus and Yahweh: den hebreiska bibeln är inte förenlig med Nya Testamentet. Det senares anspråk på att fullborda det tidigare är ett i litteraturhistoriska termer unikt anspråk: ingen text kan enligt Bloom fullborda en annan. Trots att de faktiska skillnaderna är små är Gamla Testamentet därför heller inte identiskt med den hebreiska bibeln. Det är en del av ett större – eller åtminstone längre – verk; den kristna Biblen som också inkluderar Nya Testamentet. Verkets tolkning skiljer sig eftersom slutet skiljer sig.

Blooms analys är emellertid mer komplex än så. Ser man närmare på hans tolkning av Nya Testamentet fäller han ytterst olika omdömen om dess delar. Särskilt beundrar han Markusevangeliet. I likhet med de flesta experter uppfattar han detta som det äldsta, men också som det som står närmast judendomen. För Bloom bekräftas detta av likheterna mellan Jesus hos evangelisten Markus och Yahweh sådan han beskrivs i de äldsta delarna av Bibeln. Vid tillfällen som då Jesus vid bröllopet i Kana förvandlar vatten till vin blir likheterna särskilt tydliga.

Om Jesus, sådan Markus beskriver honom, är Blooms favoritkaraktär i Nya Testamentet så är Johannesevangeliets Jesus den han uppskattar minst. Johannes framstår här inte bara som den senaste, utan också som den minst judiske evangelisten. För Bloom framstår det som tydligt att Markusevangeliets Jesus fortfarande rör sig i en judisk kontext och predikar den judiska lagen. Medan Jesus i Markusevangeliet är gåtfull framställs Jesus av Johannes som närmast ivrig att förklara för världen att han är Guds Son. Medan Johannesevangeliets inledning identifierar Jesus Kristus med Guds, före skapelsen existerande, Ord, och därmed förebådar treenighetsläran, innehåller Markusevangeliet betydligt mindre sådana teologiska förklaringar.

Framförallt är det hans obegriplighet som gör Markusevangliets Jesus mer besläktad med J:s Yahweh och Johannes mer teologiska framställning som gör hans Jesus så främmande för Blooms läsning av den hebreiska bibeln. I viss mån klarar sig det apokryfiska Tomasevangeliet bättre. Även i dess Jesus ser Bloom vissa likheter med Yahweh, men paradoxalt nog inga med Markusevangeliets Jesus. Även detta tas till intäkt för J:s överlägset komplexa personlighetsteckning. Delvis rör det sig alltså om en kvalitetsbedömning. Bloom uppfattar helt enkelt Markus som en bättre författare än Johannes.

Detta blir särskilt tydligt när han presenterar tesen att Markusevangeliets Jesus, i William Tyndales engelska översättning från 1526, förebådar Hamlet i sina kryptiska och ironiska formuleringar. Följaktligen är det inte heller förvånande att han uppfattar Tyndale som en av de mest inflytelserika engelska författarna, något som kanske också bekräftas av det intryck som den från hans översättning delvis utgående King James’ Bible fortfarande gör i den engelsktalande världen.

Aposteln Paulus röner ungefär samma omdömen som Johannes. Bloom tar istället tydligt ställning för Jakob, Jesu bror, och dennes judiska kristna (i kontrast till Paulus mission som sträckte sig långt utanför den judiska gruppen). Själv beskriver sig Bloom emellertid som en ”kättersk jude” snarare än som en judisk kristen. Han talar också väl om kabbalan, men säger sig ”inte lita på Förbundet” (dvs. förbundet mellan Gud och Israel). Trots detta är det just förbundets Gud som han fascineras av så mycket att han beskriver hur han ibland vaknar någon gång mellan tolv och två om nätterna av att han drömmer mardrömmar om Yahweh i gestalt av en cigarrökande Sigmund Freud.

I samstämmighet med stora delar av den sekulära Bibelexpertisen uppfattar han inte treenighetsläran som biblisk. De tolkningar som strävar efter att belägga den i Bibelns text framstår för honom som sökta och främmande för texten. Jesus från Nazareth framstår så att säga inte som samma litterära gestalt som Jesus Kristus Guds Son. Kristi uppståndelse blir ett lån från omgivande folks mytologier och mysteriekulter av döda och uppståndna gudar, som Attis och Osiris. Hans offer får mer gemensamt med Odens offer i Yggdrasil än med de judiska profeternas Messias. Treenigheten blir en polyteism. Fadern framstår som avlägsen, främmande och passiv i jämförelse med J:s (i Nietzsches mening, får man förmoda) ”alltför mänsklige” Yahweh.
För en läsare som söker litterära kvaliteter framstår treenigheten uppenbarligen som märklig. När Bloom tolkar Yahweh och Jesus som litterära gestalter framstår de inte för honom som teologiskt abstrakta gudar, eller så är det han som har en väldigt torr uppfattning om teologi. Som ett tillägg till treenigheten fogar han en Jungfru Maria, som inte självklart har några större likheter med Jesu mor sådan hon beskrivs i evangelierna. Tillsammans utgör dessa fokus för en kristenhet som för Bloom framstår som avgjort polyteistisk, i praktiken om än inte i sin teologiska teori. Ingenstans i Bibeln hittar han emellertid någonting sådant som en dialog mellan några av treenighetens personer. Såväl Fadern som Jesus talar, men aldrig i dialog med varandra.

Det som framställs som mest oförenligt med gudsbilden i de äldsta delarna av Bibeln är dock inte treenighetsläran utan Kristi död på korset. För Bloom är detta helt enkelt ingenting som Yahweh skulle göra. Yahweh beter sig oresonligt och förstör ibland hela städer i vredesmod. Däremot framstår det som otänkbart att han skulle begå självmord, och det är just så som Bloom uppfattar korsfästelsen när han försöker tolka den i ljuset i treenighetsläran. I Blooms egen tolkning av Markus är Jesus och Fadern istället två olika personer (i vardagsspråklig mening, inte bara i teologisk). Detta framgår inte minst när den döde Jesus kastar ut frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är vare sig judarna eller romarna som är skyldiga till Jesu död. Fallet är uppenbart: det är Yahweh som är skyldig.

Vad man känner igen från Den västerländska kanon är emellertid inte bara Blooms djupa lärdom, eller ens hans ibland långtgående subjektivitet, utan även hans allt överskuggande pessimism. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas av Allah och den gud han beskriver som Den Amerikanske Jesus. Inte heller denne Jesus, som hyllas i vad han betecknar som Den Amerikanska Religionen, är nämligen samma personlighet som den som beskrivs av vare sig Markus, Johannes, eller ens av de kyrkofäder som skapade treenighetsläran. Om den treenige guden är en teologisk gud är Den Amerikanske Jesus postteologisk. Han har för Bloom mycket lite att göra med treenighetsläran. Fadern – som redan från början var en blek figur i jämförelse med den gamle Yahweh – har nu helt försvunnit i bakgrunden. Möjligen kan den Helige Ande som åkallas av tungomålstalande pingstvänner på sikt bli en konkurrent.

I The American Religion beskriver Bloom vad han kallar Den Amerikanska Religionen. Den Amerikanske Jesus är den Gud som framställs i populärkulturen och i USA:s evangeliska kyrkor. Han härskar suveränt över vad som för Bloom tycks vara på väg att smälta samman till ett nytt självutnämnt Guds Folk. Det är också detta som är den religionsutveckling som räknas: kristendomen är på väg att dö bort i Europa (Irland undantaget), i Amerika lever den, liksom i Asien och Afrika. I USA är det inte religionen som sådan utan treenighetsläran som är på utgående. I Asien och Afrika framstår Allah – och kanske framförallt wahabiternas Allah – för Bloom som den främste konkurrenten till Den Amerikanske Jesus. Kampen visar inga tecken på att bli oblodig.

Ändå är det svårt att undgå misstanken att Blooms motvilja mot Den Amerikanske Jesus i grunden är av samma slag som den han i Den västerländska kanon låter läsaren ana inför populärlitteraturen. Predikanter som Jerry Falwell är helt enkelt undermåliga som författare. Samtidigt är Blooms invändningar inte heller helt igenom estetiska. Den Amerikanske Jesus, sådan han framställs av Bloom, är en fundamentalt enkel och begriplig Gud. I likhet med mystiker i alla tider insisterar Bloom på att Gud inte är fattbar för människor. I den meningen är det reduceringen av Gud till någonting lättfattligt som han vänder sig emot.

Bland de minst övertygande inslagen i Blooms resonemang är kanske hans uppfattningar om Fadern och Yahweh. Just eftersom Gamla Testamentet är en del av den kristna Bibeln har Fadern ibland tillskrivits en mycket tydlig personlighet. Dessa inslag i kristendomen uppfattar Bloom emellertid som judiska snarare än kristna. Detta gäller i så fall t.ex. gudsbilden hos 1600-talets gammaltestamentligt orienterade protestanter. Skillnaden är knappast så entydig. Kristendomen och judendomen har ömsesidigt påverkat varandra under nära 2000 år. Det innebär inte att judendomen och kristendomen skulle ha en gemensam gudsbild, eller ens att deras gudsbilder skulle vara konsekventa var för sig. Som Bloom själv förklarar har lättfattlighet emellertid ingen given plats i gudsbilden.

Lyckligtvis behöver man inte hålla med Bloom för att uppskatta hans författarskap. Hans ingående kunskap och imponerande formuleringsförmåga undgår aldrig att fängsla. De utgör i sig ett argument för tesen att läsning av de bästa böckerna skapar ett fängslande språk och ett fängslande tankeliv.

Tobias Harding

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen