Litteratur: Kerstin Dahlbäck - … att ha funnits Med och utan Anna - Tidningen Kulturen




Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Döden är något helt annat

Kerstin Dahlbäck
… att ha funnits Med och utan Anna
Carlsson


”…att ha funnits” är en bra och viktig bok. Viktig om man inser att man fortfarande måste återerövra rätten att leva sin – kanske – sista tid i livet på egna villkor. Bra för att den är osentimental och verklighetsförankrad. Författaren behöver inte lämna några förklaringar till varför hon ville skriva boken. Jag tror att många läsare, med eller utan egna erfarenheter av livsfarliga sjukdomar, efterfrågar just skildringar av sådant som hänt på riktigt.
Kerstin Dahlbäck
… att ha funnits Med och utan Anna
ISBN: 9789173318525
Förlag: carlsson



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Det är lätt att tänka på döden när man är frisk och – kanske – lycklig, eller åtminstone nöjd med tillvaron. Man kan bringa sina saker i ordning (dödsstäda heter det visst?), skriva ett testamente, planera sin begravning, prata med anhöriga och vänner. Men när döden lurar bakom hörnet förändras allt. Man inser att man aldrig ens varit i närheten av det som håller på att hända. Döden är i dag inte en del av livet. Har den någonsin varit det? Efter att på ett par timmar sträckläst Kerstin Dahlbäcks bok om sin dotters sista år och månader i livet börjar jag undra om konceptet av döden som en del av livet som genomsyrar den moderna palliativa vården håller. Efter några minuters funderande bestämde jag mej för att det inte gjorde det. Jag sov på saken. Nej. Den är fortfarande inte någon del av mitt liv. Mitt liv är här och nu. Döden – vad och var är den? Jag tror inte att det handlar om vilket decennium man är född i. Döden ÄR INTE någon del av livet.

Bokens få citat från skönlitteraturen (Gunnar Ekelöfs brev, Konferensmannen av Birger Sjöberg och Främlingens syn av Runeberg, Tolstojs Anna Karenina) är välvalda. Men skönlitterära associationer dominerar inte skildringen som enbart följer händelsernas förlopp och moderns tankar och känslor under hoppets och förtvivlans berg-och dalbana fram till den sista striden. De avslutande kapitlen bildar ett slags efterspel där författaren, modern, sörjer en dotter som gick bort mitt i livet, full av planer, mitt i sina stora, ofullbordade projekt. Och försöker förstå. Sorgen och saknaden badar slutligen i ett för läsaren nästan outhärdligt ljus från forna dagar, långt innan sjukdomen knackat på dörren. Sorgen försvinner inte, som vårdcentralens specialister i sorgbranschen siar om. Modern – författaren – håller den vid liv, ty vad finns kvar om sorgen är borta? Minnen delar rum med en levande sorg.

Jag vill kalla denna berättelse för en optimistisk tragedi (”En optimistisk tragedi” var ett drama av Vsevolod Visjnevskij från 1932) vars hörnstenar är Kampen, Förlusten, Sorgen, Moralisk seger. Scenen intas av många aktörer, som alla kretsar kring en sjuk, så småningom döende, ung kvinna. Familjen, vänner, arbetskamrater, läkare av olika specialiteter, sjuksköterskor. I andra länder finns ytterligare specialister som kan tipsa sina stressade svenska kollegor - som inte alltid verkar mottagliga. Goda råd är förvisso dyra – i detta fall kan det tyvärr ibland bli bokstavligt. Bakom kulisserna döljs myndighetspersoner med sina sparkrav, och ytterst politikerna. Deras osynliga närvaro undgår inte moderns radar. De är dock noga med att inte lämna några spår.

En tredjedel av oss kommer att drabbas av cancer. Och – så gott som alla kommer vi att få vård i livets slutskede. ”…att ha funnits”, även om detta inte är skildringens primära syfte, lyfter slöjan från den moderna onkologkliniken, och - så småningom – den palliativa vården, liksom Alexander Sozjenitsyns ”Cancerkliniken” (1968 i svensk översättning) gjorde detsamma för snart femtio år tillbaka. Nu går vi in.

Detta hände i Sverige för bara några år sedan. Anna, 35 år gammal, mitt i karriären och ideellt arbete, hittar en tumör som snabbt testas och visar sej vara godartad. Tror man. Operationen skjuts upp till efter sommaren. Någon annan behandling sätts inte in. Är det de många och långa väntetiderna som gjorde att tumören hann förändras så att det lilla inslaget av ”någonting annat” plötsligt visade sej vara elakartat? Detta är en av frågorna författaren förgäves ställer. Frågorna blir många fler. Svar som hon får är få och otillfredsställande. Ibland skiljer sej svaren, beroende på vem som svarar. Som i ett indiskt ordspråk: ”Frågor och svar vandrar inte samma väg. Därför möts de inte alltid.” Gedigen kunskap och teknisk utrustning i världsklass, som förvisso finns i vår cancervård verkar vara gifta med underbemanning, tidsbrist, sparkrav och dålig kommunikation mellan olika delar av vården. Viktiga trådar tappas bort. Övergången till modern informationshantering har kostat skattebetalarna en förmögenhet, säkert flera. Ändå verkar vårdansvariga påfallande dåligt informerade om livsviktiga saker. Läkarnas kompetens varierar med säsong och veckans dagar. En hoppingivande immunterapi fördröjs i det längsta av oklara skäl. Optimism om utgången som fanns i början av sjukdomen har då för länge sedan lämnat scenen. Hoppet finns kvar.

Och så dör hoppet. Snarare dödas. Till på köpet av en läkare. Den sent påbörjade utlovade immunterapin fortsätter som vanligt. Läkaren i den palliativa vården är dock mest vara inriktad på att ”skola in” Anna och hennes anhöriga i det förestående döende. Den pågående immunterapin verkar irritera ”dödsspecialisten”. Tesen som spikas är att döden är en naturlig del av livet. De som inte accepterar ska övertygas genom – obligatoriska? – samtal. Författaren ångrar att hon inte lämnade rummet. Tack för varningen! Jag kommer att göra det, om jag någon gång råkar ut för ett liknande försök. På alla fyra om så behövs. I min mening handlar det om ett oförskämt försök att ”sälja in” omgivningens perspektiv till de berörda. Visst, vi tycker alla att det är naturligt att andra dör. Men betraktaren och det betraktade tillhör olika kategorier. Man behöver inte vara en stor filosof för att konstatera detta.

Var kommer denna ”dödskunskap” ifrån? Hur kommer det sej att vår palliativa vård lyckats lösa en gåta som människan grubblat över från tidernas begynnelse? Hur vågar man ge ett entydigt svar på vad döden är? Hospicerörelsen, som la grunden till modern palliativ vård, uppstod i 1960-talets England på kristen värdegrund. Läkaren som övade sej i ”dödsförberedelsen” visade sej vara en troende katolik – som i en katolsk publikation deklarerade att hen brukade fråga patienterna om deras religiösa tillhörighet. Att avkristnandet av svensk sjukvård inte var fullständigt genomfört anno 2015 kommer som en nyhet. Till skillnad från andra förbättringar i vården som står på önskelistan kommer det inte att kosta någonting att uttryckligen skriva in i personalens arbetsinstruktion att svensk sjukvård är inte kristen. Inte heller buddistisk, konfuciansk eller mazdaisk. Just name it.

”…att ha funnits” är en bra och viktig bok. Viktig om man inser att man fortfarande måste återerövra rätten att leva sin – kanske – sista tid i livet på egna villkor. Bra för att den är osentimental och verklighetsförankrad. Författaren behöver inte lämna några förklaringar till varför hon ville skriva boken. Jag tror att många läsare, med eller utan egna erfarenheter av livsfarliga sjukdomar, efterfrågar just skildringar av sådant som hänt på riktigt.

 

 

Elena Dahl

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen