Litteratur: Roberto Bolaño - Isrinken - Tidningen Kulturen




Roberto Bolaño

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

Skulden inte själva saken

Roberto Bolaño

Isrinken

Översättning Lina Wolff

Bonniers

 

Berättelserna köar i varandra, spinner nät av nästan kverulerande positioner med sinnrikt utlagda sidopresentationer, att de här personerna, åtminstone inledningsvis, inte verkar vara riktigt att lita på ens i de egna sanningarnas innersta substans.




Det finns iögonfallande bevekelsegrunder utlagda, berättade ur slingrande intriger, som partiska utlöpor, eller ingångar om man så vill, men i huvudsak är det egentligen ett slags tveksamheter, en sorts ryggande inför det som föreligger, intresset för den vackra isprinsessan och sedan det där otäcka mordet, en uppgivenhet eller en underliggande defaitism utklädd inför sakta lösgörande fakta, kanske spelad med skulden som oroande flipperkula studsande febrigt och nervöst inuti de hela.
Roberto Bolaño

Roberto Bolaño

Det är flera närvarande jag. De framför sina berättelser. Menar på hur det hela egentligen ligger till sett ur just deras synvinkel, ja egentligen hur deras livsutvecklingar löper i olika fåror och till sina tendenser rör sig allt närmare och förhåller sig till isprinsessan, den undersköna Nuria. Det är Enric Rosquelles, Remo Morán, Gaspar Heredia, med deras ivriga röster, som låter just som om de önskar att få vara i sina ärenden orubbade men att de egentligen också själva tvivlar, och att man lyssnar på detta, och på nästa version, och på nästa del av deras berättelser, en efter en stigande i varandra.

Enric Rosquelles säger:”Jag vet att allt jag säger bara ytterligare kommer att bidra till min undergång”

Remo Morán säger:”Det finns ingen mening med att försöka åtgärda något som inte längre går att åtgärda”

Gaspar Heredia säger:”Jag kände omedelbart igen henne och fylldes av en känsla av vällust. Jag ville gå fram till henne vidröra hennes rygg, men något som jag inte kunde sätta fingret på där och då höll mig tillbaka”

Det hela utspelar sig i den spanska staden Z. Och det bärs av språket, av de flödande intrycken manifesterade i de sjungande uttrycken:

”Och under tiden log den gamla och pratade på, gåtfullt som om hennes ord vore krypterade, som om allt som fanns runtomkring - träden, terrassernas ojämna yta, de tomma borden, reflektionerna som rörde sig över glastaket höll på att suddas ut lite i taget, och bara de två var medvetna om det”

Och vidare i flödande ordmängder sammansatta som glittrande sånger:

”Om jag såg på henne så såg jag att hennes ansikte fungerade som ett suddgummi. Det kom och gick. Det kom och gick med en sådan kraft att till och med campingens belysning ändrade intensitet, det gick från starkare till svagare och till starkare igen, och jag vet inte om detta hände samtidigt som jag såg på henne eller om belysningens rytm snarare följde sångerskans röst. För en kort stund kändes det som om allt höll på att brista: skuggorna blev längre, tälten svullnade upp som tumörer som inte kunde släppa taget om gruset, blänket från bilarna gick över i ren, metallisk smärta.”

Berättelserna från de tre köar i varandra, spinner nät av nästan kverulerande positioner med sinnrikt utlagda sidopresentationer, att de här personerna, åtminstone inledningsvis, inte verkar vara riktigt att lita på ens i de egna sanningarnas innersta substans.

Det finns iögonfallande bevekelsegrunder utlagda, berättade ur slingrande intriger, som partiska utlöpor, eller ingångar om man så vill, men i huvudsak är det egentligen ett slags tveksamheter, en sorts ryggande inför det som föreligger, intresset för den vackra isprinsessan och sedan det där otäcka mordet, en uppgivenhet eller en underliggande defaitism utklädd inför sakta lösgörande fakta, kanske spelad med skulden som oroande flipperkula studsande febrigt och nervöst inuti de hela.

Det handlar om ett mord det måste man förstå, men också om kärlek, och lust, det är alltså situationer bemängda med stort allvar.

Isrinken är Roberto Bolaños debutroman, en kort men intensiv sak. En finurligt upplagd flertrådig intrighärva som Bolaño presenterar. En sammansatt berättelse som avkräver närvaro av sin läsare då inget är vad det synes vara. Uppgiften är att röra sig mellan händelsepelare krypa ned i undertexter, nosa efter det falska såväl som det sanna, läsa av det skenbart underordnade vardagsrefererandet, stå kvar i ögonblicken, lyssna av.

Det finns mitt i alltihop en stilla glädje i berättandet, en språklig virtuositet varsamt och vackert översatt av Lina Wolff, där det är som om Bolaño stannar till, förälskar sig i stunder, positioner, tankelägen över personers sekundvisa fixeringar, att han korta ögonblick blir svävande som en ordrik kolibri som stillnar på stället i den ljumma kvällsluften och bara kvillrar.

Det räcker långt. Egentligen bryr jag mig inte om vem som är skyldig eller vad slutsumman möjligen kan bli av det hela, jag bara finns i berättelsen, trivs att vistas där i all denna sällsamma närvaro:

”Det var därifrån som musiken kom. Jag gick ner. Marken täcktes av ett golv i marmor och väggarna var dekorerade med gipsreliefer som förfallet brutit ner till oigenkännlighet. Något rörde sig i ogräset, kanske var det en råtta. Men hela min uppmärksamhet var nu koncentrerad till dubbeldörren framför mig. Det var från den som musiken kom, tillsammans med en kall luftström som snabbt torkade svetten från mitt ansikte...”

Vid sidan av de stora verken 2666 och De vilda detektiverna skrev den chilenske författaren Roberto Bolaño 1953-2003 kortromaner. Isrinken 1993 tillsammans med Avlägsen stjärna 1996 är nu utgivna i svensk översättning. I dessa bägge anknyts mer eller mindre till hans gängse tematik om våldet, litteraturen och exilen.

 

 

 

 

 

 

Benny Holmberg

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen