Litteratur: Tatjana Brandt (red) - Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet - Tidningen Kulturen




Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

En vacker liten bok

Tatjana Brandt (red)

Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet

Ariel  

 

Åtta essäer av åtta olika författare: Tatjana Brandt, Susanne Christensen, Pauliina Haasjoki, Elisabeth Hjorth, Maïmouna Jagne- Soreau, Johanne Lykke Holm, Peter Mickwitz och Magnus William-Olsson. Med en inledning av Tatjana Brandt som sammanställt och redigerat boken.




Och nu, äntligen, i ett nu har jag nått fram till vad jag längtade efter. Att få skriva om essän om Tua Forsströms diktsamling Sånger genom Tatjana Brandt… Samtidigt känner jag av min ålder, min trötthet, min leda och förvirring inför allt det undanglidande, irreala världen blivit för mig under detta avslutande skede i mitt liv. Med säkerhet det sista kvartalet, förmodligen kortare…
Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Och nu till själva essänsen (sic!), innehållet, Korsstygnen. Vi hämtar andan vid denna Rastplats uttröttade i förundran över att efter en förfluten storhetstid som spjutspets för modernismen tvingas ställa oss frågan: finns vi alls till? Finns det en ”finlandssvensk poesi”… Den frågan ställs redan i Tatjanas i viss mening uppgivna, resignerade på samtiden uttröttade ton, tv-soffornas ytliga, platta och latent hotfulla attityd. Att vara vad som återstår av en minoritet som uppfattats som privilegierad, mytologiserats till en rest av en förtryckarkolonialistklass gör att vi försöker förstå allt, hat och hot, att ligga lågt, och försöka undvika såväl gnäll och bitterhet, för att inte provocera fram än mer ilska. Vi vet ju enligt Cartesiansk logik att vi finns till, att vi är. Men vi kämpar med den alltmer tilltagande känslan av att betraktas som något mer eller mindre pinsamt förflutet, i Sverige en amputerad lem som knappast väcker några varmare känslor, redan lätt illafaren, (kanske luktar den redan?)och i vårt fosterland som ett främmande element som på sätt eller annat, antingen smälta bort, in i den minimala finska språkgruppen, eller så emigrera; ”go home” till det Sverige därifrån vi illegitimt kommit i någon obestämd forntid i den ondsinta och elaka avsikten att tvinga det fredliga finska folket att tala svenska, och veta hu

Magnus William-Olsson skriver om Chôra och Topos, om ”platsigheten” och hur den digitaliserade och postdigitaliserade världen upphävt rummets konkreta ”platsighet”. Han berör även frågan kring sin egen bakgrund, sin moders finlandssvenska identitet och sin egen anknytning därtill. Och jag känner mig såväl fascinerad av Magnus mångkunnighet, originalitet, och ärliga vilja till förståelse, som provocerad, ja irriterad av hans vacklan och ”rikssvenska” arrogans. Visst kan man fnissa åt Runebergsbysten, men den rätten kan vi i realiteten unna endast oss själva. Ity Runeberg otvivelaktigt är en större poet än Tegnér Geijer, Ling, & co, (för att inte tala om Dybeck!!!) och att det inte alls är sagt att Finland som vi känner det skulle existera utan honom. Sverige som aldrig varit hotat eller ockuperat i modern tid, som ur finsk (och finlandssvensk) synpunkt alltid spelat ett dubbelspel och svikit då det gällt. Till och med nu hukar man bakom vår rygg, och hoppas på att vi sköter försvaret… För de svenske är det obegripligt att vi både vill bli helt accepterade och helst beundrade och inte upplever det som enbart lustfyllt att helt uppgå i moder Sveas arroganta och infantiliserande famn. Vi är känsliga i vår utsatta position. Vi minns Chrusjtjovs antydningar om ” att när vi nu är så goda vänner, kunde vi väl ta bort gränsen” Själv blir jag alltid arg både när man här säger ” det är väl inget problem, du är ju precis som vi” som när man säger: ”det här kan du inte begripa, eftersom du inte är svensk”. Min narcissism säger ju att jag vill dels förklaras vara jämbördig och lika god, men dessutom något därutöver, ”lite bättre”, inte en lite avsigkommen, lite pinsam föråldrad fattig förbrylling från ett bortslarvat föredettings land. Någon som är ”likadan” men alltså ”lite sämre”. Hur detta skall gestaltas performativt vet jag inte. Är då finlandssvenskan en ”dialekt” ett eget språk i stil med ”meänkieli”, ett relikt. Eller något som ”inte finns”. Tatjana säger att skriftspråket är identiskt, och att man endast kan urskilja finlandssvenskan vid uppläsning. Så är det ju inte. På nära håll har jag hört om en bok som då den skulle ges ut i Sverige genomgick en hästkur där det på varje sida förekom ”korrigeringar” för att texten skulle bli och vara begriplig för de svenske. Finlandssvenskans långt mer icke konformistiska, mer vildsinta satsbyggnader och ålderdomligare ordval måste ”rättas” till. På samma sätt har Tove Jansons Muminböcker ”tämjts” och anpassats efterhand redan av henne själv för det rikssvenska i nyutgåvorna. Fantasifullheten få ge vika för det rationella. Som min moder påpekade: det rent germanska blir ofta mera tråkigt”…

Elisabeth Hjort skriver en initierad essä om våld och icke våld hos Matilda Södergran och Henrika Ringbom. ” Att förlita sig på ordens opålitlighet, eftersom det man vänjer sig vid är allt man har. Och detta poesins våld och icke våld finns ingen annanstans”… Och jag tänker då på den sene Wittgensteins tankar om vardagsspråket, och på den franska psykoanalytikern Piera Aulangiers tankar om ”Våldet i tolkningen” och min egen instinktiva motvilja mot hela begreppet, våldet, våldsromantiken samtidigt som jag kan förstå storheten i Iliaden, i Jüngers ” I stålstormen” … Och jag upptäcker att min motvilja och vrede grundar sig på känslan av den kvinnliga, feminina, feministiska (falska?) dubbelheten och fascinationen och sentimentaliteten inför våldet, inte som något som i vissa situationer är en obehaglig nödvändighet ” ett jobb som måste göras” utan onödiga känslor ( som en kirurg, eller en soldat som kämpar för sin och främst för sina kamraters överlevnad). Varför blir jag då upprörd då kvinnor berör samma område? Kanske för att jag som romantisk idealist hoppas på att det fanns något bättre… Och betänker allt det onda som sker då efteråt säger: jag gjorde bara mitt jobb, jag gjorde bara min plikt, vad som var nödvändigt just då etc…

Så till det konstruktiva, helande samtalet mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz om relationen mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga samtida litteraturen. Tonen i denna brevväxling, i detta samtal är uppriktig, samtidigt dock hovsam, artig, intresserad och välvillig. Det besynnerliga i bristen på kontakt och kunskap om varandra i de breda folklagren berörs knappast. Den har ju inte heller funnits i den ”högre” litteraturen i någondera av språken. Dialogen är både behjärtansvärd, efterlängtad och nödvändig. Björlings Solgrönt översatt till finska…

Så följer då Johanne Lykke Holms betraktelse Apostat. Om att vara bilingual och därmed sakna ett modersmål, en Mothertongue. En kort, vacker och poetisk text, som tar avstamp i Cia Rinnes poesi.

För mig som finlandssvensk är det så: att jag talar två språk, vartdera mitt hemlands gör att risken för att falla till föga för de ohemula kraven på ”yksi kieli, yksi mieli” ( ett språk, ett sinne) faller på sin cyklopiska enögdhet. Tyvärr saknar jag multilingvistens facettögon.

Därför, och just därför känner jag igen genialiteten i Cia Rinnes poesi/konst. Trösten i det som ger ett eko av min bortgångna dotter Stellas sätt att bryta sig ur språkets bur. Hon som lärde sig italienska på tre veckor för att kunna studera i Bologna. Dada eller multilingvistisk poesi. Spegling av strävan till det transcendenta i bortom varat. Även var det en glädje att plötsligt finna att det var lätt och obehindrat att läsa danska. Susanne Christensen gör här en stark ansats till en djupsinnig analys, men för mig, tillhörande en annan generation, känns även här att massan av dessa postdigitala stimuli som sköljer över oss stundom splittrar och distraherar så att vi än en gång hamnar i samtidens kaos i form av flyktingskap och -strömmar vi inte kan vare sig överblicka, förstå eller hantera.

Verkligheten ersätts av den hallucinatoriskt omedelbara lustprincip med dess ytliga tomhet den virtuella ”verkligheten” vill och kan döva oss med. I dess fotspår följer omedelbart den persekutoriska skräcken och de paranoida fantasier och apokalyptiska visioner det övermäktigt schitzoida drar med sig… Hieronymus Bosch helvetesvisioner, skräckfyllda och förföriskt sköna lockande och skrämmande tar över.

Ralf Andtbackas egenartade, befriande humoristiska och samtidigt poesi i Fält behandlas rätt ingående och skickligt av Maîmouna Jagne-Soreau i en Bourdieu och därmed marxistiskt inspirerad text. Ordet postnationell lyser här upp det finlandssvenska dilemmat och visar hän mot dess upplösning och lösning. Där det trånga perspektivets instängdhet via vidgningen stärker identiteten i dess därmed sannare och mer reala form.

Och nu, äntligen, i ett nu har jag nått fram till vad jag längtade efter. Att få skriva om essän om Tua Forsströms diktsamling Sånger genom Tatjana Brandt… Samtidigt känner jag av min ålder, min trötthet, min leda och förvirring inför allt det undanglidande, irreala världen blivit för mig under detta avslutande skede i mitt liv. Med säkerhet det sista kvartalet, förmodligen kortare…

Jag vill krossa alla dessa skärmar som hindrar sikten för det som ligger bakom, eliminera alla dessa pseudobegrepp, tömma ur allt detta ljumma smutsbadvatten av underhållning som hindrar mig att få grepp om den renande tvålbiten… jag vill ha en renande rökbastu med björkris och löyly, något konkret påtagligt något som svider i skinnet. Jag vill skrika ut åt ”sann”(?!) finnjävlarna att utan den svensktalande fiskarpojken Mikael Agricolas insats hade ni inte ett eget skriftspråk, utan det svenska ” förtrycket” hade ni varit livegna bönder i det kejserliga Ryssland, utan den finlandssvenske Sibelius hade ni inte haft en aning om era känslomässiga djup. Utan den svenskspråkige Mannerheim, general Ehrnrot, och Lagus hade ni varit i samma situation som balterna. Och åt de rikssvenske vill jag ryta att er ”moraliska överlägsenhet = arrogans är ett stans hyckleri grundat på svekfullt dubbelspel och att ert beteende för närvarande är lika skandalöst som då ni ännu i krigets slutskede vägrade att sluta med malmtransporterna till Hitlertyskland trots att de allierade erbjöd sig att ekonomiskt kompensera er om ni bara kunde förmå er att avstå… Kunde man om vill kalla er ”feministiska utrikespolitik” för ”käringaktig” utan att i likhet med vissa betydande författare kastas på sophögen?

 

När jag nu på detta sätt bestämt och med basta renat mig från förargelsen över det ”finlandssvenska” dilemmat, efter att ha vuxit upp i ett land som under senaste sekel genomlevt fyra krig här där man fnissar åt vår kärlek till det land vi kämpat för nu då äntligen övergå till det som står mig närmast och mest sant.

Tua Forsström är den som står mig närmast generationsmässigt och som jag bäst förstår av allt det som här berörts. Hon är utan vidare den mest etablerade av de finlandssvenska poeterna idag, och omnämndes även som nobelpriskandidat, men givetvis var det en omöjlighet. Det var enklare och mer dramatiskt att ta till Bob Dylan, och därmed överskrida som man hoppades ” djärvt” en genregräns. För mig och många andra var detta nog en eftergift åt och inför den nivelleringsprocess som pågår. Tiden kommer ju att utvisa om de stora orden om ”Homeros” och Shakespeare skall infrias. Hade då inte till exempel Villon varit mera ”lagom”. Måste man ta till Dante och Goethe för att övertyga är man nog rätt desperat. Eftertankens kranka blekhet blir bara mera påtaglig om man försöker dölja den bak aldrig så tjocka lager av smink, Ett geni mår bäst av att erkännas i sin egenart, genre och ram…

 

Men nu då till Tua och hur essän förhåller sig till hennes poesi.

Först och främst: när man vill undersöka ett broderi, en vävnad eller en bonad är det avigsidan, avan som avslöjar hur något är gjort. När det gäller korsstygn måste även detta gälla. Dvs. det icke utsagda är minst lika väsentligt som det som sagts. Och än mer avslöjande. Vad jag tycker mig se är såväl ett försök att vara objektiv, sann och ärlig. Att varken förfalla till panegyrik eller överkritiskhet. Mellan raderna tycker jag mig ana en viss ambivalens, och en yngre förmågas irritation över någon som på något sätt kan stå i vägen för… detta kring temat digitalt och postdigitalt. Som om vi som inte växt upp med detta på samma sätt inte riktigt kan förstå… och de som vuxit upp närmare denna revolution inte heller kan förstå oss helt och fullt. Det är givetvis sant. En knapp generation skiljer Tatjana från Tua, drygt en från mig. Själv har jag ju tyvärr gått in i den ålder då man alltför lätt tycker sig se en viss impertinens i hela det ungdomliga projektet. Att småsint hakar upp mig på citat: ”Den egna identiteten verkar, det är min iakttagelse på prov, rotas i en svängning mellan staden som man bor i och en global fantasi eller vision”… vem har sagt att alla bor i städer numera? Eller skall det då stå staten, men i så fall ser jag en skillnad mellan ”landet” som en levande organism och ”staten” som är en död konstruktion eller maskin. Alltså: är detta nu ett av de lite väl många korrekturfel som numera förekommer i nästan alla texter (inte minst mina egna, men som kritiker eller recensent har man ju rätten att kasta sten även i glashus). Tatjanas text är otvivelaktigt klartänkt, intelligent, rik i sina anknytningar till andra författare. Men just här kommer något av problematiken fram. Texten kretsar ständigt runt och omkring det den försöker ringa in via i sig bestickande referenser och citat. Detta leder till långt fler andra författare än Tua själv, citeras berörs och analyseras. Det är ju symptomatiskt för hela boken att den ständigt viker undan, själva kärnan, det smärtsammaste, det svåraste det plågsamma och därigenom helt visst heroiskt undviker gnällighet, ilska, att provocera. Några av Tuas titlar kan vi påminna om, Sånger, Snöleopard, Marianergraven, En kväll i oktober rodde jag ut redan klassiker… Och låt mig nu som avslutning hänvisa till den innerliga dikten ur Sånger om den sakrala, Heliga Haren som torkar ”alla världens tårar som rinner ner längs glaset/Haren torkar natten lång och alla morgnar/ med sin trasa”

Alla drabbas vi av sorg, Fler och mer oåterkalleliga ju äldre vi blir. Alltmedan vår insikt fördjupas. Om vi ger oss tid att se bakom skärmen…

Så ge er tid att läsa… både boken och poeterna som där nämns…

Alltid, alltid bör man gå till källorna.

Och med deras vatten skölja bort all den smuts kommersialism och underhållning ständigt sköljer över oss. Förblindar…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oliver Parland

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur.
1472 – Den dansk-norske kungen Kristian I pantsätter Orkney- och Shetlandsöarna utanför Skottlands kust till den skotske kungen Jakob III. Ögrupperna har tillhört Norge sedan 800-talet, men då Kristian har ont om pengar överlämnar han öarna som säkerhet för sin dotter Margaretas hemgift, sedan hon 1469 har gift sig med Jakob. Öarna ska förbli i skotsk ägo tills hemgiften är betald, men eftersom pengarna aldrig kommer att erläggas kommer öarna i och med detta att förbli skotska och därmed upphör de sista resterna av de vikingatida norska besittningarna på brittiska öarna.
1513 – Vid den dansk-norske kungen Hans död efterträds han som kung i båda länderna av sin son Kristian II. Sedan Hans blev avsatt som svensk kung 1501 har han försökt återta den svenska tronen och Kristian övertar anspråken på den. Först 1520 lyckas han dock göra sig till kung även av Sverige.
1636 – Den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna utfärdar förordningarna Om Post-Bådhen, Beställning för Postmästaren Anders Wechell samt Beställning för Oluff Jönsson att resa omkring landet och förordna Posterne, vilka blir grunden till det svenska Postverket. Redan 1620 har en postlinje inrättats på sträckan Stockholm–Markaryd–Hamburg, men nu åläggs en del bönder (mot skattefrihet) att låta sina drängar befordra post mellan de större städerna i det svenska riket. Redan 1685 är den svenska postorganisationen utbyggd med postmästare och -ryttare, så att det finns postlinjer över hela Sverige, upp till Torneå i norr, Nyen (nuvarande S:t Petersburg) i öst, Stettin i Svenska Pommern i syd och Hamburg i väst.[2]
1928 – En telefonlinje mellan Sverige och USA öppnas officiellt. Det första samtalet mellan Stockholm och New York har dock utväxlats redan den 29 november året innan.
1935 – Dansk-norskan Caroline Mikkelsen blir den första kvinnan som landstiger i Antarktis. Detta sker över 100 år efter den första landstigningen på kontinenten (1821).
1990 – Knappt tre och en halv månad efter att Berlinmuren har öppnats (9 november året innan) är hela mursträckan mellan Berlins gamla riksdagshus och gränsövergången Checkpoint Charlie nerriven.
2002 – Under en kvartsfinal i ishockey under årets vinter-OS i amerikanska Salt Lake City mellan Sverige och Vitryssland skjuter vitryske spelaren Vladimir Kopatin ett skott från halva planen. Pucken studsar på svenske Tommy Salos axel och glider sedan in i mål. I och med detta blir ställningen 4–3 till Vitryssland och under matchens få återstående minuter ändras inte läget, varför Sverige förlorar gruppspelet och därmed är ute ur ishockeytävlingen.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur. 1923 – Den brittiske egyptologen Howard Carter öppnar den förseglade ingången till faraonen Tutankhamuns gravkammare, under stor bevakning från världspressen, lite mer än tre månader efter att själva graven har upptäckts (4 november året före).
1959 – Sedan den kubanske presidenten Fulgencio Batista har blivit avsatt och tvingad i landsflykt från Kuba av kommunistiska kubanska revolutionärer den 1 januari samma år kan revolutionsledaren Fidel Castro nu ta över som landets premiärminister. Han innehar denna post till 2 december 1976, då han istället blir landets president och förblir så till 2008, då han avgår av sjukdomsskäl och lämnar över makten till sin bror Raúl.
1962 – Det svenska 1600-talsörlogsfartyget Vasa, som bärgades den 24 april året innan efter nära 333 år på botten av Stockholms ström, visas för publik för första gången på Wasavarvet. Här kan besökare bese fartyget fram till slutet av 1980-talet, då man istället flyttar det till det nuvarande museet, som öppnas 1990.
1987 – En ny svensk 100-kronorssedel införs med bild på 1700-talsforskaren Carl von Linné. Den ersätter den tidigare 100-kronorssedeln med bild på 1600-talskungen Gustav II Adolf och blir den första svenska sedel, som inte har en kunglighet som motiv. Den följs under 1990-talet av en 20-kronorssedel med Selma Lagerlöf och en 50-kronorssedel med Jenny Lind och idag (2017) är 500- och 1000-kronorssedlarna de enda, som fortfarande har regenter som bild (Karl XI respektive Gustav Vasa). Från och med 2015 ska helt nya sedlar införas, som helt saknar kungliga motiv.
1990 – Kjell-Olof Feldt avgår från posten som Sveriges finansminister, dagen efter att statsminister Ingvar Carlsson har lämnat in regeringens avskedsansökan. När Carlsson den 27 februari bildar ny regering är samtliga ministrar från den gamla regeringen kvar, utom just Feldt, som tillfälligt denna dag efterträds av Odd Engström och i den nya regeringen av Allan Larsson, då han har blivit kraftigt kritiserad för sitt ekonomiska åtstramningspaket.
2005 – Den internationella överenskommelsen Kyotoprotokollet träder i kraft. De flesta länder i världen har skrivit under och ratificerat avtalet, som säger att de globala utsläppen av växthusgaser ska minska med 5,2 procent mellan 1990 och 2012. Medan några få länder, såsom Västsahara, Somalia och Afghanistan, inte har skrivit under avtalet är idag (2017) USA det enda av de underskrivande länderna, som har vägrat ratificera det.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur. 399 f.Kr. – Den grekiske filosofen Sokrates döms av atenska myndigheter till döden, för gudlöshet och fördärvande av ungdomen. Han vägrar gå i exil och tvingas därför ända sitt liv genom att dricka odört.
1362 – Den norske kungen Håkan Magnusson väljs till kung av Sverige i opposition mot sin far Magnus Eriksson, vilket är första gången källorna omnämner att representanter från den östra rikshalvan (Finland) deltar i ett svenskt kungaval. Senare under året ingår de båda dock en förlikning och kommer överens om att gemensamt styra Sverige som samregenter.
1364 – Kung Magnus Erikssons svåger Albrekt av Mecklenburg, som hösten innan har inkallats av svenska stormän, för att avsätta Magnus, väljs till kung av Sverige vid Mora stenar, varvid både Magnus och hans son Håkan förklaras avsatta som svenska regenter. De vägrar dock erkänna avsättningen och trots att de lider ett avgörande nederlag mot Albrekts trupper året därpå kommer kriget mellan de båda partierna pågå i många år, innan Magnus och Håkan erkänner sig besegrade och drar sig tillbaka till Norge.
1891 – Den svenska Allmänna Idrottsklubben (AIK) grundas av några ungdomar på Biblioteksgatan 8 i Stockholm och ordförande blir initiativtagaren Isidor Behrens. Namnet antas, för att man har tänkt ägna sig åt alla möjliga olika sorters idrotter, till skillnad från de flesta andra idrottsklubbar, som bildas vid denna tid, som oftast är inriktade på en enda idrottsgren. 2017 är den Nordens största idrottsförening med över 16 000 medlemmar.
1899 – Den ryske tsaren Nikolaj II utfärdar det så kallade Februarimanifestet, vilket inleder en aktiv förryskningspolitik av det autonoma ryska storfurstendömet Finland. Manifestet anger, att rikslagarna (finländska rikslagar, som kan beröra hela Rysslands intressen) inte längre ska stiftas gemensamt av tsaren och den finländska lantdagen, utan att tsaren ensam ska ha beslutanderätt och lantdagen endast yttranderätt i dessa ärenden. Efter flera protester, bland annat den stora deputationen i mars samma år, utfärdar tsaren 1905 det så kallade Novembermanifestet, som upphäver Februarimanifestet och bekräftar rikslagarna.
1978 – Rhodesias premiärminister Ian Smith går med på att tillåta en övergång till färgat majoritetsstyre i landet. Han kvarstår som premiärminister till den 30 juni 1979, då han avgår och efterträds av den färgade nationalistledaren Abel Muzorewa.
1990 – Den svenska socialdemokratiska regeringen lämnar in sin avskedsansökan, efter att dess förslag om lönestopp har fallit i riksdagen. Då det inte finns underlag för någon borgerlig regeringsbildning kan statsminister Ingvar Carlsson bilda ny regering den 27 februari, där samtliga ministrar från den gamla regeringen återkommer, utom finansminister Kjell-Olof Feldt, som har blivit starkt kritiserad för sitt ekonomiska åtstramningspaket och därför tvingas avgå den 16 februari. Carlssons nya regering sitter sedan fram till hösten 1991, då de borgerliga vinner årets riksdagsval och Carl Bildt kan bilda den första borgerliga regeringen i Sverige sedan 1982.

Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen