Litteratur:Jean Lorrain - Monsieur de Phocas - Tidningen Kulturen




Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ett samhälle befolkat av kadaver

Finns det något att lära av dekadensen? Har dess verk fortfarande relevans? Kan dess mest fullödiga konstnärliga uttryck skänka den mottaglige något som gör honom eller henne lite rikare, kunnigare, mer benägen att förstå civilisationens våndor och åkommor?


 

de Phocas är mycket medveten om att "det är civilisationen som har deformerat livet" och att "det förflutna är ett kadaver", och i boken finns en desperat längtan efter något radikalt annat än det parisiska umgängeslivet, där han ser ett slags uppsminkade och förställda kadaver mekaniskt utföra samma gester och handlingar i groteskt meningslösa upprepningar av en trist helvetesdans, en ond lek där status och yta är det som räknas. Han drömmer om "bretagnarnas saltvattensögon" och "kelternas källsprångsögon", men står absolut inte ut med tystnaden och lugnet på landsbygden, i naturen.
Jean Lorrain
Monsieur de Phocas
ISBN:  9789189633322
Översättning av Elias Wraak. Förord av Kristoffer Leandoer.
Förlag: Alastor Press

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


 

Ja, svaret på de frågorna måste bli ja: den form av dekadens som Monsieur de Phocas ordfäster på ett så livfullt, vassögt, delaktigt, naivt, hänfört och förtvivlat sätt finns inte längre – men det var ett fängslande kulturfenomen, och andra former av dekadens, mindre estetiskt lockande, och i betydligt mer vidsträckt och vulgär omfattning, drabbande hela folk och nationer, och inte endast ett konstnärsskikt, har obrutet sedan dess, och i synnerhet under de senaste decennierna, förhärjat Europa. Vi lever i allra högsta grad fortfarande i ett dekadensens och nihilismens tidevarv, den europeiska civilisationen är nu långt värre däran än den var när Nietzsche revolterade mot sin tids dekadens och urartning.

Monsieur de Phocas publicerades 1901. 1906 dog Jean Lorrain (född Paul Duval i Normandie), 50 år gammal. Dödsorsaken var bukhinneinflammation: mångårigt drickande av eter hade frätt sönder tarmarna. Under 1890-talet hade han genomgått två tarmoperationer p.g.a. sin faiblesse för eter. Han knarkade allt som fanns tillgängligt, hasch, opium, kokain. Han hade syfilis. Ett påfrestande liv, i stor utsträckning tillbringat i parisiska salonger.Monsieur de Phocas ger avskräckande stämningsbilder av det klientel som flockades där:

"De är alla imbeciller, fega frossare i skandaler och vidriga ynkryggar.---Herrarna i mina kretsar, mina bedrövliga likar, gör mig bara irriterad, beklämd och sorgsen med sitt tomma och högljudda pladder, sin eviga och monstruösa fåfänga, sin förfärliga och ännu mer monstruösa egoism, och sitt skvaller på klubben!---
Å! Mina samtida, mina kära samtida...Deras idiotiska självbelåtenhet, deras utblommade och feta självtillräcklighet, deras enfaldiga förevisning av sin goda tur, de tjugofem-eller femtiolouismynt som ständigt klingar deras ekonomiska bragders lov, deras hönskacklanden eller svingrymtningar när de uttalar vissa kvinnors namn, deras hjärnors fetma, deras obscena ögon och deras håglösa skratt!---så jag hatar dem, så jag avskyr dem, så jag skulle vilja sluka dem med levern och gallan, och så väl jag förstår anarkisterna och deras bomber!"

På de soaréer som beskrivs dominerar dock kvinnor scenen, de flesta lika monstruösa och tröstlöst förstörda som männen. Bokens homme fatale, den manipulative och samvetslöse engelske societetsmålaren Claudius Ethal, ordnar tillställningar som skänker "monsieur de Phocas" (hertigen de Fréneuse) sitt lystmäte av "djur i ett menageri", "monster i ett skräckkabinett"; Ethal njuter av att tala illa om de inbjudna, han fröjdas över de välbeställdas ruttenhet:

" "Fåfängans marknad!" flinade Ethal som äntligen återvänt till min sida. Ethal såg riktigt diabolisk ut där han stod mitt i denna sabbat av lystnad, äregirighet, hyckleri, rivalitet, illvilja och låga instinkter som han frambragt och nu lämnat lösa tyglar."

Gatulivet är inte heller något uppbyggligt för den överkänslige betraktaren monsieur de Phocas:

"Näsborrarnas och munnarnas obscenitet, den skamliga snikenheten i leendena hos kvinnorna man möter på gatan, den skändliga tarvligheten, och överallt hyenor och vilddjur på väg att hugga: handlarna i sina butiker och flanörerna på sina trottoarer."

Det är en dagboksroman vi har att göra med; papper som anförtrotts bokens introduktör av den excentriske unge hertigen de Fréneuse, när denne står i begrepp att bege sig till Asien, utan planer på att återvända. Monsieur de Phocas är hans nya, självvalda identitet: dagboksanteckningarna vittnar om hans besatthet, hans sjukdom, som han själv kallar sitt tillstånd, som han trots allt hoppas kunna tillfriskna från när han lämnat "det gamla Europa", där det inte finns utrymme för hans visioner "och deras kusliga uppmaningar,---viskningarna som hemsöker mig i nattens fasor."
Leandoer skriver i sitt läsvärda förord:

"Texten utgår från en novell som delvis byggts ut med hjälp av återanvända krönikor, konstkritik, societetsskvaller, nidporträtt av samtida som maskerats med lättgenomskådade alias. Dagboksformen är en nödtorftig fiktion som faller på sin egen orimlighet och hela tiden hotar att bryta samman."

Och ändock fungerar boken; den är rolig att läsa, intensiv i sina ångestladdade lidelser, drypande av syrliga omdömen om seder och beteenden i "detta fin de siècle av börsspekulanter och bankirer", ödesmättad i sitt skräckromantiska överdåd, där det utsökta och exklusiva i konst och tradition, den kallblodiga förfiningen, den utlevade överretningen, den extatiska esteticeringen, bryts mot den grådaskiga banaliteten och det dödsmärkta eländet i det människoexploaterande, sekelskiftesförljugna Paris.

Monsieur de Phocas är dock när allt kommer omkring inte särskilt fördärvad. Han är snarare tämligen sund, och rentav medkännande mitt i sin allomgripande misantropi och livsleda.
Han hemsöks av mordlust, men begår inte några illdåd. När han till sist mördar är det berättigat, antagligen nödvändigt, och en välgärning. Hans besatthet handlar först och främst om ögon, om blickar, om längtan efter att upptäcka en själ:

"Vare sig det är en ädelsten eller en blick jag lustar efter, är det ett slags sjögrön genomskinlighet som förtrollar mig, nej, besätter mig; det är som en hunger i mig. Förgäves söker jag denna glans i pupiller och ädla stenar, men inget mänskligt öga har den. Ibland har jag skymtat den i en statys tomma ögonhåla eller under de målade ögonlocken på ett porträtt, men det har bara varit en illusion, lystern försvinner nästan innan den ens hinner upptäckas."

Denne beundrare av Barbey d'Aurevillys och Villiers de l'Isle-Adams i vår tid tyvärr alltför sällan lästa prosa finner en själsfrände i en essä av Greklandskännaren Charles Vellay med titeln "Le Culte des yeux", där det bl.a. sägs:

"Jag har tillbringat år med att söka efter ögon som andra män inte kan se."

Monsieur de Phocas grubblar över sin besatthet:

"Den moderna människan har ingen tro, och därför har hon inte längre någon blick. Till syvende och sist måste jag hålla med prästen. De moderna ögonen? Det finns ingen själ i dem längre;
de ser inte längre upp till himlen. Även de renaste av dem är upptagna av det som finns framför dem; vulgär lystnad, småsinta intressen, snikenhet, fåfänga, fördomar, föraktliga aptiter och tyst avundsjuka: dessa är vidrigheterna som myllrar i samtiden; notariers och kockars själar. Det finns ingenting under våra ögonlock annat än återskenet av räkningar och rättegångshandlingar; vi har inte ens längre den gula glansen på den berömda tavlan av ockrarna med sitt guld. Det är därför ögonen på porträtten i museerna är så hallucinatoriska; de reflekterar böner och tortyr, förkrosselse och ånger."

de Phocas är förutom ögon även besatt av masker och marionetter. E.T.A. Hoffmann åkallas och är närvarande i texten, inte minst i gestaltningen av konstären Claudius Ethal, som målar och skulpterar de döende, som gör allt för konsten, även om det innebär att döda och profitera på lidandet.

de Phocas är mycket medveten om att "det är civilisationen som har deformerat livet" och att "det förflutna är ett kadaver", och i boken finns en desperat längtan efter något radikalt annat än det parisiska umgängeslivet, där han ser ett slags uppsminkade och förställda kadaver mekaniskt utföra samma gester och handlingar i groteskt meningslösa upprepningar av en trist helvetesdans, en ond lek där status och yta är det som räknas. Han drömmer om "bretagnarnas saltvattensögon" och "kelternas källsprångsögon", men står absolut inte ut med tystnaden och lugnet på landsbygden, i naturen.
Claudius Ethal, som på ett obehagligt sätt liknar en dvärg porträtterad av Antonio Moro (Anthonis Mor Van Dashorst, död 1577) vill inte veta av några flyktförsök:

"Bara misären och prostitutionen kan ge er, som är ett godtroget offer för lagarna, en glimt av blicken som frestar er.
Det är de torterades ögon ni söker, den hysteriska gudomliga extasen och den bönfallande, skräckslagna vällusten i ögonen hos Sankt Agnes, Sankt Katarina av Siena, och Sankt Sebastian. Vi kommer att finna de ögonen, det lovar jag, men ni får inte trotsa mig!"

Där finns dock en dröm om att lämna "hela detta gamla Europa som kört fast i gamla hjulspår och ruttnar bort." En viss Thomas Welcôme uppträder som ett slags motpol till den demoniske Ethal. Sent i boken får de Phocas brev från dessa två, där båda uppmanar honom att besöka Gustave Moreau-muséet på Rue de la Rochefoucauld. Welcôme bönfaller Fréneuse/de Phocas att därefter komma till honom i Benares, där han vistats ett par månader. Han har uppenbarligen en lustig missuppfattning att det är buddhism som de myllrande pilgrimerna där är hängivna och utövar. Men hans beskrivning av staden lockar de Phocas:

"[Rasen] är uppfylld av hallucinatoriskt hopp, oåtkomlig i sin vision, försjunken i kontemplation av naturen och likgiltig inför samtidens eventualiteter; och andras oro runtomkring tjänar bara till att stegra den egna livskänslan.
Umgänge existerar inte för fakiren. Å! Så långt ifrån det gamla Europa vi är här!"

Beskrivningen av upplevelsen i Gustave Moreau-museet, som finns kvar på samma adress i vår tid, är febrigt hänförd. de Phocas blir omtöcknad av mästerverken denne "de uråldriga teogoniernas perversioners målare" lämnat efter sig:

"Och överallt, i tavlorna av Helena, av Salome, och av Messalina i Suburra, av Herkules hos Thestius döttrar eller i Lernas träsk, ser man samma besatthet av antika myter; överallt förevisas de dystraste och grymmaste aspekterna: de varbubblande massgravarna av lik som dödats av Sfinxen, de bleka benknotorna av Hydrans offer, högarna av sårade, plågade och döende, dominerade av den lugna och tysta Ennoïa; Johannes Döparens och Orfeus blodiga huvuden; Selenes sista dödsspasmer, förtärd, i knäet på en orubblig Zeus...jag vacklade omkring i en atmosfär av massakrer och mord; det var som om en stank av blod hängde i luften."
Men där finns också annat, som Alexanders triumf. Thomas Wêlcome jämförde i brevet från Benares stämningen i staden med den målningen, och de Phocas ser den nu:

"Och över allt härskar en obeskrivlig atmosfär, som ett damm av droppande guld och irisars kronblad; gult och blått som badar det förtrollade landskapet. Och ur alla dessa nyanser, alla dessa detaljer, emanerar en sådan behagfull lockelse och en sådan mildhet, en sådan berusad livsglädje; en stämning som på samma gång alstrar en smärtsam sorg över att man aldrig känt dessa epoker och dessa folkmassor, och ett så djupt äckel för vår egen tid och vår civilisation att man lätt kunnat dö av det."

Nikanor Teratologen

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen