Umberto Ecos medeltida mikrokosmos - Tidningen Kulturen




Umberto Eco Foto Rob Bogaerts CC BY SA 3.0

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans.

 


 

En central roll i berättelsen har också de otaliga, mer eller mindre kätterska, rörelser som inspirerats bland annat av det franciskanska fattigdomsbudskapet. Gemensamt för dessa var avståndstagandet från påvemakten. Eco tar samtidigt avstånd från idén om att de alla skulle vara en del av en och samma rörelse. I boken är det främst inkvisitionen och dess anhängare som ser det på det viset, och då främst eftersom de uppfattar allt kätteri som inspirerat av djävulen. William understryker istället det partikulära i de olika rörelserna, men förklarar samtidigt att detta spelar mindre roll för deras ofta outbildade anhängare.

Annons:



Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild.
Mest typiskt detektivromaninspirerad är nog relationen mellan huvudpersonerna.

Franciskanermunken William från Baskerville framstår som en medeltida Sherlock Holmes, med benediktin- novisen Adso från Melk i rollen som Watson. Liksom i Sherlock Holmes blir detektivhistorien ett slags metafor, eller exempel, för hur analys av empiriska iakttagelser gör det möjligt att se sådant som från början är dolt. Precis som Watson är Adso också bokens jag-person och berättare. Liksom i Sherlock Holmes får vi också del av sammanhangen i berättelsen främst genom att den egentlige huvudpersonen förklarar saker för berättaren, som sedan återger förklaringen för läsaren Vid sidan av Adsos berättelse har Rosens namn dessutom ytterligare en jag-person - den nutida forskaren "Umberto Eco" - som i en fiktiv inledning ger en beskrivning av de underliga omständigheter under vilka han funnit, översatt, och till sist förlorat Adsos manuskript. De många lagren i berättandet är ett tema som också går igen i senare böcker av Eco.

Hela handlingen utspelar sig under några få dagar i ett benediktinskt kloster i bergen i norra Italien. Liksom munkarnas liv är bokens kapitel organiserade efter de gudstjänster som i kloster markerar dygnets olika tider. Året är 1327 och Ludwig av Bayern - kejsaren av Det Heliga Romerska Riket av Tysk Nation - är på väg söderut till Italien för att krönas. I Avignon härskar den franske påven Johannes XXII, och kampen mellan kejsare och påve pågår för fullt. Samtidigt skakas kyrkan av religiösa stridigheter, kättaruppror och kättarförföljelser. Överallt ses tecken på att apokalypsens fyra ryttare är i antågande och världens undergång, historiens slut och Kristi återkomst står för dörren.

Klostret framstår som något av en mikrokosmos för den högmedeltida världen – eller kanske också för världen i stort. Den teologiska diskussion som äger rum under berättelsens gång är ett slags skärningspunkt för det hög- och senmedeltida Europas stora politiska och religiösa strider. Klostrets pro-kejserlige abbot har bjudit in representanter för den mot påven oppositionella franciskanorden för att möta en delegation från det påvliga hovet i Avignon. I teorin är det som ska diskuteras frågan om Kristi fattigdom och huruvida de första kristna ägde egendom, eller om de bara använde föremål utan att göra anspråk på att äga dem. Precis som William påpekar för Adso är det som det verkligen handlar om emellertid inte huruvida Kristus var fattig, utan huruvida kyrkan och prästerskapet bör vara fattiga.

I verkligheten levde det påvliga hovet i Avignon i enorm lyx, medan franciskanerna och deras anhängare förordade fattigdomen som kristet ideal. Även stora delar av franciskanorden levde dock i egna kloster, även om dessa officiellt tillhörde kyrkan, och franciskanerna själva alltså tekniskt sett inte ägde någonting. Samtidigt stöddes de av kejsaren i ett försök att väga upp påvemakten genom att kritisera kyrkans makt och rikedom.

En central roll i berättelsen har också de otaliga, mer eller mindre kätterska, rörelser som inspirerats bland annat av det fransiskanska fattigdomsbudskapet. Gemensamt för dessa var avståndstagandet från påvemakten. Eco tar samtidigt avstånd från idén om att de alla skulle vara en del av en och samma rörelse. I boken är det främst inkvisitionen och dess anhängare som ser det på det viset, och då främst eftersom de uppfattar allt kätteri som inspirerat av djävulen. William understryker istället det partikulära i de olika rörelserna, men förklarar samtidigt att detta spelar mindre roll för deras ofta outbildade anhängare.

Med en insikt som torde vara tillämpbar på upprorsrörelser i alla tider förklarar han att varje rörelse ärver sina företrädares anhängare. Vilken rörelse en person ansluter sig till beror mer på predikanternas personlighet och på rena sammanträffanden, som vem som råkar befinna sig geografiskt närmast, än på det budskap som predikas. Anhängarna kände, enligt William, ofta inte ens till detaljerna i den lära som deras predikanter predikade. Inte heller inkvisitorerna eller de världsliga myndigheter som bekämpade kättarna var särskilt intresserade av dessa detaljer. Skillnaden mellan en kättare och ett helgon ter sig också för William som något av en gråzon: passionen är den samma. Det som saknas är självdistansen, kanske är det också det som enligt Eco gör den totala övertygelsen så destruktiv.

Också Eco tycks instämma i denna måttlighetspredikan där fanatismen som sådan framstår som det främsta problemet, och gör den tydlig genom att kontrastera den måttfullt intellektuelle William från Bascerville inte bara mot inkvisitorn Bernard Gui – som till en början framstår som bokens främste antagonist – utan också mot fransiskanmystikern Ubertino. Både William och Ubertino har själva varit inkvisitorer. William har emellertid avslutat denna karriär eftersom han inte längre vill, eller anser sig kunna, döma om tankens brott eller demoniska aktiviteter, utan enbart om materiella fenomen och händelser i den iakttagbara världen. Det handlar alltså om ett slags filosofisk reträtt från det metafysiska till det empiriska. För Ubertino framstår det däremot som enkelt att se skillnad på goda och onda, helgon och kättare – det handlar bara om att vara stark i tron. Hans konflikt med det påvliga hovet handlar om vem som är kättare och vem som är sant kristen, inte om huruvida distinktionen är meningsfull.

Bernard Gui och William från Bascerville framstår båda som svalt logiska i jämförelse med den passionerat religiöse Ubertino. Medan Gui utgår från att han redan känner sanningen arbetar William istället – som Adso uttrycker det – med att sätta upp ständigt nya alternativ. Med inspiration från sin namne William från Ockham bygger William från Bascerville hypotetiska bilder och prövar dem mot verkligheten, i skarp kontrast mot de övrigas förställningar om att man först bör finna sanningen och sedan utgå ifrån den. Denna attityd står inte minst i kontrast mot den åldrade Adso - bokens berättare - som senare i livet själv snarare tycks ha utvecklat en ödmjukhet inför människans oförmåga att förstå kosmos, än den fascination för det empiriska som kännetecknar William, åtminstone när han inte istället fullständigt misströstar. Därmed framstår radikaliteten i Williams förhållningssätt också ännu tydligare.

Här är den centrala metaforen klostret självt, som också i sin arkitektur utgör ett slags mikrokosmos för världen. I centrum för klostret står biblioteket, en byggnad som endast bibliotekarien, hans medhjälpare och abboten äger tillträde till. Övriga munkar kan endast ansöka hos bibliotekarien om att få böcker utlämnade till sig för läsning i skriptoriet, i våningen under det egentliga biblioteket. Själva biblioteket är utformat som en labyrint där rummen har namn efter olika länder och världsdelar, men som också utgör delar i en kod. Flera av munkarna är övertygade om att biblioteket är hemsökt. Nattetid, då byggnaden är stängd, går enda vägen in genom benhuset, där de döda munkarnas kvarlevor lagras.

Den gotiska beskrivningen av bibliotekslabyrinten kan ses som en metafor för en kunskapssyn där kunskapen vaktas av bibliotekarier, som utifrån sin egen bild av sanningen väljer ut vilka böcker som kan visas för vem. Överst i tornbyggnaden ligger biblioteket, nedanför ligger skriptoriet, där munkarna kopierar, översätter och illustrerar utvalda böcker. Under detta rum för lärd verksamhet ligger köket, en plats för betydligt mer materiel verksamhet, där arbetet dessutom leds av den praktiske, men kätterimisstänkte, broder Remigio. Längst ned ligger benhuset, den dödens plats som William och Adso måste ta sig igenom nattetid och i hemlighet för att komma in i biblioteket. Därefter måste de lära sig att hitta i labyrinten, något som William uppnår bland annat genom att resonera rationellt och empiriskt med utgångspunkt i byggnadens yttre form.

En stor del av Rosens namn handlar om olika försök att få tag i en bok som döljs inne i biblioteket. Till sist visar det sig också att de dödsfall som hemsökt klostret förorsakats av försöken att skydda den kunskap som döljs inne i biblioteket. Att försöka stänga kunskapen inne är emellertid alltid dömt att misslyckas, åtminstone på lång sikt. I senmedeltidens Europa var lärdomen redan på väg att spridas från klostren till städer och universitet. William och Adso är samtida med Dante, och berättelsen utspelar sig i Italien. Klostrets slutenhet är en väg till irrelevans snarare än till att samla kunskap eller makt. Ytterst skyddas inte kunskap av att stängas inne, liksom med fysiska böcker innebär detta snarare att den förgörs. Till och med i det slutna klosterbiblioteket faller böckerna sönder och kunskapen förgås om den inte kopieras till nya böcker.

För William från Baskerville, liksom för William från Ockham – och för Umberto Eco? – är kunskap däremot till för att göra mänskligheten lyckligare. För Eco handlar böcker i hög grad om andra böcker, och biblioteket blir därmed platsen för ett slags samtal mellan författare från olika tider som genom historien kommenterar varandra. När ingen läser böckerna avstannar samtalet och kunskapen förblir död. Samtidigt är Rosens namn emellertid också en hyllning till mänsklig kreativitet; förlorad kunskap kan rekonstrueras, upptäckas på nytt eller ersättas. Historien har inget slut.

Så långt är Rosens namn en lovsång till modern empirism. Inte heller Williams metoder är emellertid ofelbara. Människans benägenhet att se mönster, och dessas förmåga att sedan forma själva verkligheten, är ett av Ecos favoritteman. Det skulle bli huvudtemat i hans nästa roman – Foucaults pendel – men är ett bärande tema också här. Till sist hittar William en gärningsman, men mest genom ett misstag. På ett plan kan detta ses som en av poängerna med hypotesprövning; en välformulerad hypotes behöver inte vara sann, och en idé med tveksamt ursprung kan ibland – vid prövning mot empiriska data – visa sig komma närmare verkligheten. För Adso framstår Williams intellektuella högmod som hans största svaghet.

När hans första teori visar sig felaktig slås William av tvivel. Finns det överhuvud taget någon sanning – eller någon Gud – när vi inte längre är förmögna att bygga heltäckande system? Detta är i hög grad ett problem som är relevant i våra dagar, inte minst för postmodernisten Eco. Det svar som han lägger i Adsos mun är att vi kan finna partiella sanningar; att det är bättre att veta något än att inte veta någonting alls men samtidigt tro sig veta allt. Början till visdom är att veta vad man inte vet. Det är också därför som fanatismens kärna inte bara är övertygelsen om att sitta inne med sanningen, utan också en brist på självdistans som gör det omöjligt att bedöma den egna världs- och självbildens rimlighet. Slutligen är det också därför som humorn blir så central för Eco: utan självdistans, ingen humor, och utan humor, ingen självdistans.

Tobias Harding

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen