Den vite mannens iakttagelseförmåga och inbillningskraft - Tidningen Kulturen




Wazir Khan i Lahore. Foto Kamram Aslam

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

"Vilddjurets märke" innehåller åtta av Rudyard Kiplings berättelser, samtliga präglade av ett slags välkomnande mörker, genomådrade av något kusligt förebådande, tröstlöst dödsmärkt, gengångaraktigt osaligt. Det är verk skrivna av en mycket ung man, en sällsamt berättarbegåvad och existentiellt mogen yngling, som publicerade sina tidiga noveller i den tidning han som sjuttonåring började arbeta på, Civil and Military Gazette, som gavs ut i Lahore och Simla, och vars läsekrets var de brittiska administratörerna av imperiets jewel in the crown, det väldiga Indien.




 

 

"When he first became a public figure in 1891 he reacted to any perceived breach in his privacy with a hostility that bordered on paranoia, and that distrust grew more pointed with every passing year. The thought of his life and the life of those closest to him coming under the scrutiny of biographers filled him with horror."
Rudyard Kipling

Rudyard Kipling

Annons:



Kipling gav ut sina berättelser från tiden på Gazette i bokform 1888, när han var 23 år. 1888 publicerade Kipling inte mindre än sju titlar, bland anddra novellsamlingarna Plain Tales from the Hills och The Phanton Rickshaw and other Eerie Stories, som bland annat innehåller The Strange Ride of Morrowbie Jukes, den kanske allra bästa av novellerna i Vilddjurets märke, och The Man Who Would Be King, som den store John Huston 1975 gjorde en härlig äventyrsfilm med Sean Connery och Michael Caine av. IMDB ger intrigförutsättningen på ett par rader:

"Two British soldiers in India decide to resign from the Army and set themselves up as deities in Kafiristan – a land where no white man has set foot since Alexander."

Kipling lämnade som 24-åring år 1889 Indien, för att aldrig återvända. Han skulle leva till 1936. Minnena av och drömmen om den myllrande subkontinenten förblev starka, och fann uttryck i de båda Jungle Books (1894-95) och den underbara romanen Kim, skriven tillsammans med fadern, kurator på museet i Lahore, och publicerad i följetongsform år 1900. 1907 fick den då 42-årige Kipling Nobelpriset.

I motivationen talar Nobelkommittén om hans "oerhörda iakttagelseförmåga" och "beundransvärda inbillningskraft". Vilket sätter fingret på just det som gör Kiplings verk så levande, det som förmått exempelvis Jorge Luis Borges att tala så varmt uppskattande om berättaren Kipling, och vandra i hans fotspår. Ett par av Borges berättelser, Blå tigrar och Shakespeares minne, tilldrar sig i Lahore med omnejd, och cirklar kärleksfullt kring Kiplings vision av staden och landskapet. I Blå tigrar säger berättaren, som undervisar i filosofi vid universitetet i Lahore:

"Surely one of the pages of Kipling contains that village of my adventure, since all of India, all the world somehow, can be found there."

Dranna Suvorova sammanfattar i essän "Lahore: "City of Dreadful Night" Kiplings skriftligt själsliga Lahore:

"Kipling was a born flâneur and strolled all around Lahore. While erring through the city and talking to local inhabitants, he learned many things of which most English people in India were unaware. Some traits of Kipling's personality and his in-depth knowledge of the psychology and customs of different groups of Indian society were reflected in his favourite character – the policeman Strickland, a talented scholar of India, an actor who could assume any guise, and a clever detective.---

Kipling's image of Lahore is without parallel in European literature. Precise down to the smallest detail yet vividly exotic, this image is made up of direct impressions (in the short stories) and recollections (in the novel Kim) stemming from the writer's youth and passed through the idealizing prism of memory. Kipling did not create his novelistic image of Lahore immediately after his stay in India; he postponed it and let it ripen before returning to it during the most productive (American) period of his work. Over the decades, he managed to keep this image so alive and full-blooded as if he were still living in Lahore. This was the case to a certain extent: Kipling called his house in Vermont ―Naulakha after the famous palace-pavilion in Lahore Fort."

Det finns en exakthet, en lätthet, en ibland demonisk verklighetsnärvaro, ett nyfiket och livligt outsiderperspektiv i Kiplings bästa verk. Rätt ord finner rätt plats, han skådar genom och bortom sina litterära konstgrepp och de marionetter han skänker ett ögonblicks förbiflimrande liv. Även när han skriver som insider, exempelvis i sina satiriska skisser från britternas högt belägna sommarhuvudstad Simla, dit de flesta av imperiets tjänare och profitörer tog sig under de olidligt heta sommarmånaderna, ådagalägger han en frihet i blick och ton: han är där, han umgås med folk, han iakttar skarpt, men är inte i det han skriver slav under de trista och ängsliga konventionerna.

De åtta novellerna i Vilddjurets märke ger en fin introduktion till detta, misstänker jag, i dagens kulturutarmade Sverige föga lästa författarskap. I The Dream of Duncan Parrenness får en ung skrivare i Brittiska Ostindiska Kompaniet i Calcutta en febrig nattlig vision, ett besök av sitt eget framtida, förstörda jag: "Jag såg att hans ansikte var mitt eget, om än förvridet och fårat och sargat av sjukdom och syndigt leverne." - Denna gestalt tar något från unge Parrenness, och skänker något annat.

Berättaren berövas sin idealistiska tro på män och kvinnor, och något mer: "Och sålunda föll det sig att han, medan han hela tiden iskallt tittade på mig, så att säga ur mitt hjärta slet ut allt som återstod av min barndoms själ och mitt samvete.---I mitt hjärtas innersta kammare fanns istället en dödlig kyla."

Duncan Parrenness förlänas genom förlusten av tro och illusioner styrkan att uthärda, trots allt, att med öppna ögon ta sig fram i världen som den verkligen är, bortom alla fromma önskedrömmar och vackra fraser, tills hans tid är ute.

I The City of Dreadful Night tar berättaren läsaren med på ett strövtåg genom ett sovande Lahore, ett av augustihettan utpinat nattligt Lahore, upplyst av fullmånen.

Färden tar sin början utanför staden, där den litterärt brådmogne Kipling bodde i en bungalow.

"The dense wet heat hung over the face of land, like a blanket, prevented all hope of sleep in the first instance. The cicadas helped the heat; and the yelling jackals the cicadas. It was impossible to sit still in the dark, empty, echoing house and watch the punkah beat the dead air. So, at ten o'clock of the night, I set my walking-stick on end in the middle of the garden, and waited to see how it would fall. It pointed directly down the moonlit road that leads to the City of Dreadful Night."

Människorna sover på grund av hettan utomhus, männen ligger i långa rader längs vägen, som lik, kvinnorna och barnen sover på hustaken. Inne i det kvalmiga, stinkande Lahore ligger en sovande polisman tvärs över en gränd, och en sovande böneutropare sträcker ut sig vid foten av trappan till en minaret, som berättaren klättrar upp i för att skåda ut över dödens rike.

Det är en fantastisk, sorgetung, vansinnesnuddande stämning som frambesvärjs bara genom det den som talar ser i den ögonskenligen döda natten, där de levande ändå plågas. Även i andra noveller som äger rum i Lahore, The Gate of a Hundred Sorrows, On the City Wall, In the House of Suddhoo, Beyond the Pale, Without Benefit of Clergy, finns en hel del ruvande mörker och ödesmättad meningslöshet. Den livsförförande, ljusa och tjusande aspekten av fantasins Lahore finner Kipling ord för i Kim.

The Phantom Rickshaw utspelas i Simla och handlar om skuldkänslor som tar sig övernaturliga eller kanske bara psykopatologiska uttryck. En man har behandlat en naiv och ömhetstörstande kvinna illa, uppsåtligt elakt, hon har tynat bort och dött. Hon återvänder som påträngande verklig och oroväckande spöksyn i sin ricksha, med de fyra indiska bärarna, även de döda, i deras fall bortryckta av en epidemi. Den döda kvinnan gör inget skrämmande eller hotfullt, hon är som hon var i livet – men den skuldtyngde finner den återkommande vålnaden, eller åkomman, svår att hantera, trevar "genom tvivlets, eländets och den fullkomliga hopplöshetens mörka labyrinter", och störtas i fördärvet.

I The Strange Ride of Morrowbie Jukes följer vi en tämligen högmodig och vital brittisk civilingenjör, som ute i fält, "någonstans mellan Pakpattan och Mubarakpur", i en ödslig, sandig region i Punjab, företar en feberyrande nattlig ritt för att i fullt raseri med spjut jaga undan de ylande vildhundar som cirklar kring hans läger. Man och häst tumlar efter att länge ha jagat fram i ödemarken ner för en sandsluttning, och när Morrowbie Jukes kvicknar till förstår han att läget är prekärt:

"Föreställ er sålunda, som jag tidigare har sagt, en hästskoformad sandkrater med tvära bankar omkring tio meter höga. (Jag skulle kunna tänka mig att lutningen var cirka 65 grader.) Denna krater omgärdade ett stycke slättmark, kanske femtio meter lång och som mest trettio meter bred; i mitten fanns något som liknade en brunn. Runt bottnen av kratern och omkring en meter högre än den plana marken fanns en sträcka av åttiotre halvcirkelformiga, ovala, fyrkantiga och mångsidiga hål – samtliga cirka en meter stora."

Dessa hål visar sig vara sovtunnlar, kratern är befolkad av en eländig samling indier, många av dem men inte alla gamla, samtliga magra, smutsiga och förvildade. Bland dem finns en lismande och illvillig brahmin vid namn Gunga Dass, som Jukes för ett antal år sedan stött på i tjänsten. Det går inte att ta sig uppför de branta sandsluttningarna, sanden bara rasar och drar en med sig.

Kratern vetter mot en grund flod, men dagtid ligger en båt ute i floden, och den som försöker gå ut i vattnet beskjuts med varnande gevärseld. Vid stranden finns också kvicksand, som förhindrar flyktförsök. De som befinner sig i detta helvete är indier som inte varit riktigt döda när de enligt hinduisk sedvänja skulle brännas, i tron att de var lik. De har fraktats hit och hålls nödtorftigt vid liv genom att en del mat ibland slängs ner i sandkratern, Gunga Dass fångar också, på ett slugt och grymt sätt, kråkor, som han steker.

En av Nordens främsta författare genom tiderna, Nobelpristagaren Johannes V. Jensen, publicerade 1912 en uppfriskande och insiktsfull bok om Kipling, som han upplevde som den store befriaren när han var i artonårsåldern och försmäktade på ett läroverk och i ett kälkborgerligt samhälle. Den litterära offentligheten i Danmark på den tiden upplevde Jensen, efter att Kipling och även Hamsun öppnat de stora perspektiven på livet och frigjort sinnet, som inskränkt och blodfattig, hemsökt av nervsjuka gråtrunkares och förtvinade navelskådares flanörspleenssuckar över någon ogin kokott eller näbbig grisett, eller helt enkelt kraftlösa litanior om allts gräsliga hyckelkristliga enahanda under en grå himmel. Jag minns att han talar om "litteraturen som tvångsinstitution". Kipling talade om resor, äventyr, spänning, krig, och han gjorde det på ett för de mottagliga ynglingarna i det tidevarvet oemotståndligt fascinerande sätt, rättframt och medryckande. Jensen har en rolig tolkning av Morrowbie Jukes predikament:

"Naar jeg tænker paa denne afskyelige Sandgrav, der skrider i Siderne ligesom Myreløvens Faldgrube, og det modbydelige Selskab af hungrende Invalider, som spiser Krager, paa Bunden, er det mig umuligt ikke at opfatte Historien som et Symbol, Skribenten der falder blandt Landsmænd. Tidligt forudsaa Kipling sin Skæbne. Anede han den Rædsel der er forbunden med Skribentvirksomhed, i Følge Sagens Natur uadskillelig forbunden dermed: Offentligheden, det prostituerede Hul hvor enhver Slave af Pennen kan gnide sin Lighed af paa Frembringeren, naar han først er skreden derned og der ikke er noget Tilbage for ham? Eller er det Tilværelsen i Almindelighed Kipling har tænkt paa? Man gyser og glæder sig til at blive vasket i Ild paa Krematoriet, naar man har læst denne Historie om skidne Fangers Had til den fri Mand, som tillader sig at have en Mening oppe i Lyset, man lugter Paria, Tryksværte og sorte Negle."

Man kan ju även tänka sig att det helt enkelt handlar om en renlig, stram och ordentlig brittisk kolonialherres nedstörtande i det djupaste, smutsigaste, råaste indiska underklassarmod. Hur som helst är det en spännande och suggestiv berättelse.

Men Jensens förmodan finner i alla fall stöd i hur Kipling, på sin tid omåttligt populär i den engelskspråkiga världen, upplevde offentligheten och försöken från påflugna murvlar att invadera hans privatliv, det stillsamma familjelivet. Charles Allen skriver i sin utomordentligt läsvärda Kipling Sahib: India and the Making of Rudyard Kipling:

"When he first became a public figure in 1891 he reacted to any perceived breach in his privacy with a hostility that bordered on paranoia, and that distrust grew more pointed with every passing year. The thought of his life and the life of those closest to him coming under the scrutiny of biographers filled him with horror."

Han brände många brev: av de tusentals brev som genom åren skrevs mellan honom och hans föräldrar finns endast två bevarade – ett från far till son, ett från son till far.

The Wandering Jew handlar om en man vid namn John Hay som våndas i en tärande dödsskräck. Han har tack vare ett arv resurser till sitt förfogande och försöker genom att ständigt så snabbt han kan resa österut jorden runt, överskridande tidszonerna, vinna extra tid. På drygt två månader tar han sig runt jorden och räknar då med att ha lurat döden på ett dygn. Och så fortsätter han detta maniska resande, som innefattar en tretton dagars tågresa från Calais till Calcutta. Tre år håller han på så. På vilket sätt kan det ta slut?

Mark of the Beast sändes innan den publicerades till en nu bortglömd engelsk romanförfattare, William Sharp, vars omdöme om texten efterfrågades. Svaret kom i form av en träbocks indignerade snörpning på sina livlösa läppar:

"I would strongly recommend your brother's friend instantly to burn this detestable piece of work...I would like to hazard a guess that the writer in question is very young and that he will die mad before he has reached the age of thirty."

Historien handlar om en alldaglig och rätt oförarglig engelsman som ärvt ett litet stycke land nära Dharamsala, där en tibetansk koloni i vår tid håller till. Denne Fleete närvarar vid nyårsfirandet i Simla, och blir väldigt berusad.

Berättaren och den om indiernas seder och bruk kunnige polismannen Strickland ledsagar tidigt på morgonen Fleete hem genom basaren. De passerar ett tempel vigt åt apguden Hanuman, Fleete störtar fram och gnider den pyrande askan av sin cigarrstump mot pannan på den röda stenstatyn av Hanuman. Stor uppståndelse och bestörtning bland prästerna, men gudahädaren vägrar röra på sig. En naken, sönderfrätt, spetälsk man skrider då fram i den stränga kylan, "väser som en utter", tar Fleete om midjan och lägger sitt huvud mot hans bröst. Så småningom står det klart att Fleete drabbats av en fruktansvärd och verkningsfull förbannelse, som förvandlar honom på ett ohyggligt sätt. Men läsaren får sig till livs en kusligt trevlig och välkonstruerad skräcknovell.

I The Lost Legion befinner vi oss i det brittiska Indiens nordvästra gränstrakter, i de afghanska bergen. En straffexpedition bestående av några hundra man, engelsmän, nepalesiska gurkhas och inhemska trupper i brittisk tjänst, beger sig till byn Bersund för att gripa bandithövdingen Gulla Kutta Mullah och hans män levande. Men i Sheor-Kôts dalgång i närheten av byn tycks de döda under natten för framryckningen och omringningen vara osaliga, det hörs märkliga ljud...en av Gulla Kutta Mullahs vakposter flyr i panik, tillfångatas, han säger att det är gengångarna av ett regemente indier, 650 man, som försökte uppvigla pashtunerna att göra gemensam sak med dem under det blodiga Sepoyupproret mot det brittiska herraväldet 1857. Men de afghanska bergsstammarna hade nyligen lidit nederlag mot den brittiska armén och trodde inte att rebellerna skulle ha en chans att hävda sig i längden.

Så det upproriska regementet trängdes längre in i bergen av britterna, och utmattade och demoraliserade blev de sedan ett lätt byte för pashtunerna, som med liv och lust slaktade dem och lade beslag på deras hästar och utrustning.

They publicerades lite senare (1904) och utspelas på landsbygden någonstans i södra England, där berättaren utan att leta efter något särskilt kör omkring i en tidig bilmodell och hamnar på en gammal gård, "ett uråldrigt, lavklätt och väderbitet stenhus, med tvärdelade fönster och rosenrött tegeltak". Bilföraren tycker att huset och omgivningarna är det vackraste han någonsin sett. Han skymtar barn, genom övervåningens fönster och i trädgården, barn som tycks leka. De förefaller vara skygga och undflyende, berättaren uppfångar bara glimtar av dem. En blind men vacker kvinna uppenbarar sig. Hennes tal är lite gåtfullt, men hon är vänlig. Mannen i bilen återvänder en månad senare, och så en tredje gång, och omständigheterna kring denna sällsamma plats, och vilka den blinda kvinnan och de många svårgripbara barnen är, klarnar. Sorgen man som förälder får uppleva när ett barn dör hade Kipling själv varit med om, när hans sexåriga dotter 1899 dog av kikhosta.

De åtta novellerna ger den som inte läst Kipling tidigare en aning om vad han gjorde med ord. Det är inget experimentellt eller gränsbrytande, men där finns en autenticitet i det skrivna, och en naturlig förmåga att nå fram till läsaren, som bör försöka ikläda sig den anspråkslöst klädsamma rollen av en lyhörd och förväntansfull lyssnare. The Strange Ride of Morrowbie Jukes inleds med meningen: "There is, as the conjurors say, no deception about this tale." Nå, då är det väl så då.

Källa:
Rudyard Kipling
Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser
Översättare: Arthur Isfelt. Illustratör/Fotograf: Jonas Wessel. Efterord: Per Klingberg
Hastur förlag

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen