Frostsprängning av urberget - Tidningen Kulturen




Bild av Francesca Woodman.

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Artikelindex

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar.

Nikanor Teratologen läser Thomas Bernhards roman "Frost".



Nikanor Teratologen om Thomas Bernhard.


Thomas Bernhards gravplats.

Thomas Bernhards gravplats.

 

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen.
Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Annons:



En ung man, en så kallad allmäntjänstgöringsläkare, anställd under handledning en tidsperiod innan läkarlegitimationen utfärdas, anländer vintertid med tåg till en avsides österrikisk dalgång. Han har åkt dit för att under falska förespeglingar observera målaren Strauch, på uppdrag av sin handledare, kirurgen Strauch. Den unge mannen är en medicinsk spion, utsänd av kirurgen, som fruktar att hans excentriske bror målaren, med vilken han sedan länge inte har någon kontakt, slutgiltigt håller på att gå under. Ett par decennier har gått sedan bröderna Strauch senast träffades, men rykten från orten Weng, där målaren huserar, har nått kirurgen. Uppdraget är att i brevform och senare när de möts förmedla bl.a detta:

Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, "värja sig mot människor". Om hanteringen av hans käpp. "Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste." 

Den unge mannen utger sig för att vara juridikstuderande och har inga problem att vinna den gamle målaren Strauchs förtroende.

Strauch visar sig vara en talträngd, frispråkig misantrop, förvånansvärt öppen och meddelsam. Han är medveten om att han är sjuk, och yttrar när de två umgåtts några dagar:

"Vad säger folk om mig", frågade han. "Säger de: den idioten? Vad säger folk?" Han ville ha svar. "Jag retar dem, så är det. Mitt huvud har alltid retat dem. Idag, i det här tillståndet, framträder även andra egenskaper som tidigare varit dolda. Inte trängt ända fram till huvudet. Det är sant: i en sådan sjukdom kan man inte längre gömma något."

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar. Han är en oresonlig självplågare och radikal civilisationskritiker och den förste i raden av larger than life-gestalter som ska komma att dominera Bernhards berättelser:

1967 kom Verstörung, om en läkare i en liknande alpdal som tar med sin son på en rundfärd bland sina groteska patienter; boken tas över av furst Sauraus inte helt själsfriska monolog, som löper över ett hundratal sidor; i Das Kalkwerk (1970) möter vi den egenartade och grymme Konrad som tillsammans med sin handikappade och hunsade hustru tagit sin tillflykt till ett nedlagt kalkbruk, enligt Konrads förmodan den bästa tänkbara platsen för att äntligen kunna skriva ner den ultimata studien om det absoluta gehöret, en studie som han säger sig ha haft i huvudet under decennier, men hindrats överföra i skrift tack vare alla tidigare omgivningars störande olämplighet; i Korrektur (1975) har en namnlös berättare dragit sig tillbaka till "Höllers takkammare", som förmodas vara ännu en sådan plats där tankar och skrivande äntligen görs möjliga, för att ordna den självmördade Roithamers efterlämnade papper: liksom i Frost och Kalkverket och i flera kommande verk når oss huvudpersonens mässande ordflöde genom en förmedlare, gärna namn- och konturlös.

Frost var Thomas Bernhards första roman, publicerad 1963, när han var 32 år.

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen. Som jag ser det bröt han ny mark med Frost: ingen hade gjort något jämförbart tidigare. Det finns en befriande kompromisslös djärvhet i Frost; något rått och ursprungligt och tämligen utpinat, eller kanske snarare pinat till vanmäktigt storhetsvansinniga språkliga konvulsioner. Det knotiga och styltiga i det tyska språket, som är ett vackert tungomål, laddas med osalig energi, hudflängs och rådbråkas till knastrande taggighet, när målaren Strauch ger utlopp för sina hutlösa, abrupt avsnörpta tirader. Mer om dem senare, nu till miljöskildringen. Den unge mannen skriver:

Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett.---Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna.---Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten.

Nedanför Weng, i botten av dalen, ligger järnvägsstationen. Där finns butiker och en cellulosafabrik. Nära byn byggs ett stort kraftverk. Tillståndet hos befolkningen är så erbarmligt att det väl aldrig skådats i sinnevärlden, åtminstone inte i Österrike. Den unge mannen berättar om sina intryck:

[Orten] är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus.---I själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning.

Denna proletariserade landsbygdsbefolkning påstås ha "försupna barnröster" och sägs närhelst tillfälle ges hänge sig åt glädje-och hänsynslös liderlighet. Strauch har en hårt avvisande och djupt äcklad hållning till sexualitet, och till kvinnor. Till allt, kan man väl egentligen säga. Vid ett tillfälle, i ett genom sina överdrifter komiskt utfall mot livet på landet, fräser han bland annat:

"Perverst", sade målaren, "är allting på landsbygden, speciellt här är allting perverst. Det är dock ett stort misstag att anta att folk på landet är mer värda: folk på landet, ja! Folk på landet, det är ju dagens undermänniskor!---Landsbygden är inte längre något källbezirk, bara en fyndgruva för brutalitet och svagsinthet, för otukt och storhetsvansinne, för mened och dråpslag, för systematiskt utdöende!---Här råder arbete och armod och inget annat. Här hänger man sig eller hoppar i floden.

Den unge mannen bor på samma värdshus som Strauch, och de tillbringar det mesta av dagarna tillsammans. Mest strövar de mödosamt omkring i den snöfyllda skogen, och ner till stationssamhället, och tillbaka till värdshuset vid middagstid. Den unge mannen sammanfattar:

Det är alltid samma promenader. Det är inte alls några promenader. Helt enkelt gående i snö, i blåst och skog, i kyla.

Den halsstarrige Strauch stapplar kraftigt framåtlutad och sönderpinad av smärta vidare, med Pascals Tankar i rockfickan, dag efter dag, och mal sin bitterhet och upprördhet och förtvivlan. Kvällarna tillbringas i värdshuset, där åldringens beska ord fortsätter välla fram som varet ur ett obotligt sår. Förunderligt att denna outtröttliga, hyperboliska kverulans, som kan sägas vara romanens väsentliga handling, kan vara så pass underhållande: i den verkliga världen skulle samma slags jämrande och ilskna utgjutelser förstås inom kort bli outhärdliga.

Även i boken, denna alternativa verklighet, berättad i tjusosju kapitel som motsvarar samma antal dagar i Weng, blir det påfrestande för den unge mannen att nästan hela sin vakna tid passivt och receptivt lyssna till den maniske svartsynspredikanten. Ett av de sista kapitlen består av de brev den unge mannen sänt till kirurgen Strauch, utan att få något svar. Sättet att skriva påminner då om Strauchs sätt att tala, och även den tigande kirurgen dras där genom vissa formuleringar in i den malström av vad som kanske kan kallas vansinne som Strauch och därmed även den unge mannen virvlar kring i. Han, som börjat med att observera och citera Strauch, parafraserar honom senare, infiltreras, invaderas av hans slamskredsordvält, av hans tankevåld. Identiteterna luckras upp, logiken sviktar. Samtidigt kan den unge mannen punktvis se mycket klart på Strauch och hans predikament. Vid ett tillfälle skriver den förstnämnde:

Målaren Strauch hör till dem som gör allt flytande. Allt de rör vid smälter. Karaktären, det mest stabila. "Mig kan man inte se, för man ser ingenting", sade han.

En annan gång beskriver han Strauch så här:

Han var blott ordfragment och omflyttad satsfogning.

Denna första bok handlar om ett sönderfall, liksom den sista av Bernhards romaner skulle göra det (Auslöschung: Ein Zerfall, 1986). Strauch är på väg mot något slags sammanbrott. Han, den i ord ihärdigt självmordskretsande, får ett slut, och därmed får den bok han gav liv ett slut, ett slut som lär ha inspirerats av den läsvärde Robert Walsers livsslut. Men innan Strauch, denne osannolike antihjälte utan något som helst att kämpa för eller hoppas på, tar slut har han bjudit den läsande på mängder av tvärsäkra utlåtanden, outrerade hypoteser och mörkerglimmande resonemang. Om det är tankar så är det existens-undergrävande och tankeförintande tankar. Ofta är iakttagelserna frätande och omdömena roliga. Han har sedan länge vänt sitt tidigare målande ryggen:

Konstnärer, målare, författare, musiker, det är de onanipliktiga på jordklotet, dess oaptitliga förstelningscentra, dess böldperiferier, dess varhärdsrättsordningar...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts