Född ner i graven - Tidningen Kulturen




Arnold Boecklin

Litteraturkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Nikanor Teratologen om Giacomo Leopardi, italiensk skald och filosof.



Ett bejakande av förnuftet som måhända ödelägger livet.


 

 

"Moraliska småskrifter" består av en samling dialoger, korta berättelser och parabler som är besläktade med de satiriska dialoger som finns bevarade av Lukianos från Samosata, en man av assyrisk härkomst som skrev på grekiska, död omkring 180 enligt den kristna tideräkningen. Både Lukianos och Leopardi har en naturlig kvickhet i tanke och formuleringskonst, en elegant men slagkraftig skärpa och klarhet i gestaltningen av det sagda, där allt överflödigt avlägsnats. Sjöbergs översättning är utmärkt, det smidiga och vackra i Leopardis italienska strålar genom de svenska ordens rytm och logik.
Giacomo Leopardi

Giacomo Leopardi

Annons:



Det är förstås Samuel Beckett som säger det. I väntan på Godot:

"They give birth astride of a grave, the light gleams an instant, then it's night once more."

Alla levande varelsers oundvikliga öde, förgänglighetens naturgivna välsignelse. I sig finns inget att invända mot att livet tar slut och varelsen upplöses i biosfärens amoraliska ymnighetshorn. Tvärtom: ett evigt liv är en pervers fantasi, grym i sin monotona tristess och primatpompösa självöverskattning. Att veta att inget består och att inget har någon "metafysisk mening" anses ofta vara liktydigt med att företräda en pessimistisk världsåskådning. "Pessimistens" liv antas då vara dystert, plågsamt, en börda, ett helvete.

Saken är dock den att det så kallade pessimistiska tänkandet, i Västerlandet representerat av män som Schopenhauer, Leopardi och Cioran, förefaller mig vara en föreställningsvärld fylld av ljus och glädje, som skänker den mottaglige något av det oundgängligaste människorna kan bibringa varandra. Även om man kan sägas födas ner i graven går det att göra ett åtminstone inre äventyr av denna lugubra luftfärd, detta prekära predikament. Människan skapar sin föreställningsvärld. Och den autentiska svartsynen skimrar, den besjälas av en motståndskraftig, kärv humor och ett i reflekterande likgiltighet grundat överseende med de andtrutet levandes och begärsdrivnas förvillelser.

Det tänkandet, den livskänslan och levnadspraktiken grundas på erfarenhet och förnuft, det rör sig om en djup upplysningstradition som kan spåras till människornas tidigaste bevarade språkutgjutelser. Skepticism, desillusionering, insikten att alla trosövertygelser är vanföreställningar: en stilla glädje, en lugn befrielse. Denna form av förhållandevis varaktig glädje kännetecknar Leopardis och de övriga stora "pessimisternas" verk. Visserligen fastslår han genom sin protagonist Eleander (i dialogen med Timander) att "le parole e gli scritti importano poco" ("ord och skrifter har liten betydelse") - i jämförelse med hur livet levs i vardagen. Eleander säger också: "Jag är inte ovetande om att den yttersta slutsats som ges av den sanna och fullkomliga filosofin, är att man inte behöver filosofera." Och vem vid sina sinnens fulla bruk vill säga emot honom på den punkten?

Även om man kan sägas födas ner i graven går det att göra ett åtminstone inre äventyr av denna lugubra luftfärd, detta prekära predikament.

Foscolo

Det tycks som om ingen av de välbehennade, välbetalda och värdegrundscertifierade kulturredaktionerna i de stockholmscentrerade mediekoncernernas tjänst behagat recensera Gustav Sjöbergs översättning av Operette morali. Jag är inte förvånad: Celanders är ett litet förlag som ger ut kvalitetsböcker, och intresset för klassisk bildningstradition och folkbildning förefaller inte vara stort hos de som bestämmer hos dessa mediaprofitörer. Det är dock lite synd att en skriftställare som Leopardi inte bereds utrymme i deras spalter, och att det därigenom inte uppmärksammas att detta verk nu finns på svenska – han må vara död sedan 1837 (en tidig död, orsakad av kolera, vid 38 års ålder) men är i det han efterlämnade i skrift evigt ung och vis, giltig och angelägen i varje tänkbar samtid där verklig kultur tillerkänns någon betydelse.

Han skrev några av den italienska lyrikens främsta dikter (Ingvar Björkeson tolkade ett urval av dem i volymen I skuggan av cypresser (Alastor Press 2007), där även poem av Ugo Foscolo presenteras). Slutraderna av dikten Ginsten, där Leopardi besjunger den oansenliga växten på vulkanens sluttning, lyder så här i Björkesons översättning. Lavan kommer att än en gång välla fram:

"Och utan motstånd
skall under dödens börda tyst du sänka
ditt oskyldiga huvud;
men dessförinnan skall du ej ha böjt det
i meningslös och feg bön om förskoning
till bödeln som du väntar; icke lyft det
mot stjärnorna i övermodig dårskap;
ej höjt det över öknen
där inte egen vilja
men slumpen gav dig hem och lät dig födas;
visare du än mänskan
och mindre svag, som aldrig trott att ödet
eller du själv förlänat
odödlighet åt dina spröda blommor."

Hans gigantiska tankebok Zibaldone di pensieri (sju översättare arbetade fram en engelsk version som publicerades häromåret, volymen är på drygt 2500 sidor, manuset Leopardi skrev för hand är på 4500 sidor) vittnar om en sällsynt ande, en stor begåvning, en radikal tänkare som lätt och lekfullt handskades med sin omfattande lärdom. Han var häpnadsväckande intellektuellt brådmogen och skärpt: som elvaåring hade han, i sin fars stora privatbibliotek i Recanati, lärt sig behärska grekiska, latin, hebreiska och en handfull moderna europeiska språk. Zibaldone är i viss mening ett långt, fragmentariskt, polyfont samtal med i första hand antika skriftställare, och de frånvarande okända som vid skrivandet levde, om väsentligheter.

Moraliska småskrifter består av en samling dialoger, korta berättelser och parabler som är besläktade med de satiriska dialoger som finns bevarade av Lukianos från Samosata, en man av assyrisk härkomst som skrev på grekiska, död omkring 180 enligt den kristna tideräkningen. Både Lukianos och Leopardi har en naturlig kvickhet i tanke och formuleringskonst, en elegant men slagkraftig skärpa och klarhet i gestaltningen av det sagda, där allt överflödigt avlägsnats. Sjöbergs översättning är utmärkt, det smidiga och vackra i Leopardis italienska strålar genom de svenska ordens rytm och logik. Han har bevarat de ofta förekommande semikolonen, som ska vara kvar eftersom de bidrar till textens andning och nyansering. Efterordet är bra: koncist och perspektivrikt.

Naturen som Kaos

Samtalsämnena i dialogerna är livsfilosofiska, naturbegrundande, världsiakttagande, existenspsykologiska, så även de teman som bär upp de övriga styckena. Till fåglarnas lov är en betraktelse som sägs vara skriven utomhus på landsbygden en vårmorgon av "den solitäre filosofen Amelios": ett lyriskt lovprisande av fåglarnas skönhet och den glädje Amelios förmodar att de ofta förnimmer. Den ståndpunkten ryms inom det skiftande spektrum där dessa texter träder fram, likväl som tanken om "allt levandes naturnödvändiga olycklighet".

Det sistnämnda synsättet uttrycks suggestivt i den förmenta apokryfen Vildtuppens sång, som besvärjer sömnens dödsliknande lycksalighet och uppvaknandets tilltagande fasa, när dagen skrider vidare mot kväll. Avslutningen av Vildtuppens sång är en vision om entropins fullbordan:

"Så kommer det inte att finnas kvar ett enda spår efter hela världen eller de skapade tingens otaliga händelser och missöden; utan en naken tystnad, och den djupaste ro, skall fylla det gränslösa rummet.

Så skall denna den universella existensens förunderliga och fasaväckande gåta, snarare än att förklaras eller förstås, skingras och förloras."

Det handlar inte om självmotsägelse, snarare om vidsynthet och en vägran att förkunna en absolut, dogmatisk sanning. Texterna stelnar aldrig till predikningar som kräver tro eller instämmande, de undermineras ständigt av torr humor och melankolisk ironi. Att vara i rörelse håller sinnet friskt.

 

mon a g leopardi003 2

Månen och Leopardi.

Boken rymmer sjutton dialoger och sju andra prosastycken. I Dialog mellan Naturen och en islänning stöter en kringirrande ensling på Naturen herself i mörkaste, varmaste Afrika, i form av en gigantisk, vilande kvinnogestalt, ett slags Kali. För att kunna kontrastera denne på livsvillkorens jävlighet vältaligt klagande islänning mot Naturen måste Leopardi låtsas som om inte även islänningen vore en del av naturen: men så är det med alla individuationens illusioner. Även om man inser att allt är ett tvingas man förhålla sig till sinnevärldens mångfald.

Naturen lyssnar förstrött på de bittra anklagelserna, som mynnar ut i frågan "vem gläds och vem får ut något av detta universums djupt olyckliga liv, bevarat till skada och död för allt som det består av?", och fastslår kallt: "Du visar att du inte betänkt att livet i detta universum är ett evigt kretslopp av skapelse och förstörelse, bägge förenade så att den ena ständigt tjänar den andra och världens fortbestånd; så fort den ena eller andra av dem upphörde skulle världen upplösas. Därför vore det till dess skada om det där fanns något fritt från lidande." Och så avslutas deras meningsutbyte på ett drastiskt men helt naturligt sätt. Och världen förblir som den är, oavsett vad människan må få för sig.

Och världen förblir som den är, oavsett vad människan må få för sig.

I Filippo Ottonieris minnesvärda yttranden lär läsaren känna en fiktiv gestalt som dristade sig till att i den moderna tiden leva som en antik tänkare, och därigenom ådrog sig ett allmänt hat och förakt. En förtjusande person, denne Ottonieri, influerad av det bästa av det sokratiska och det epikureiska: så lever antikens djupt drabbande men anspråkslösa visdom vidare i jordnära excentriker som obemärkt och stillsamt vandrar fram. Är det en mörk och besk visdom? Nej, jag tycker inte det. Den är luttrad och stilren, nykter och kysk. Och hur mycket man än må älska det dionysiska även i skriftvärlden så är det klara, genomskådande förnuftet också det något omistligt.

"Då han [Ottonieri] fick frågan varför människorna föds svarade han på skämt: för att inse hur mycket mer fördelaktigt det är att inte vara född.---Han brukade få en eller annan bok uppläst för sig, vanligen av antika författare; och avbröt emellanåt läsningen med en utsaga, närmast små verbala anteckningar om den ena eller andra passagen. När han från Diogenes Laertius Filosofernas liv hörde att Chilon, på frågan vari de lärda skiljer sig från de obildade, svarade, i sina goda förhoppningar, sa han: i dag är det helt omvänt; för de okunniga hoppas medan de som vet inte hoppas på någonting."

I Dialog mellan Porfyrios och Plotinos dryftas självmord, en handling som den ene av filosoferna, Porfyrios, grubblar på att genomföra. Inte på grund av någon katastrof som inträffat eller som han fruktar, utan orsakat av "en avsmak inför livet, en leda som jag erfar så våldsamt att den liknar smärta och konvulsion; från inte bara ett slags kunskap om, utan från att se, smaka och röra vid fåfängligheten hos varje ting som visar sig för mig under dagens lopp."

Plotinos drar upp Platons högst tvivelaktiga argument, "att människan inte har rätt att som en slav på flykt egenmäktigt undandra sig detta halvfängelse som hon av Gudarnas vilja befinner sig i; det vill säga att självmant beröva sig livet."

Porfyrios

Genom att i argumentationen låta Porfyrios fokusera på Platon, och inte på den katolska kyrkan med dess hatiska fördömande av självmord, ger Leopardi sig själv utrymme att fritt resonera om detta ämne, som även i dag gör många obekväma. Men det är förstås den på 1800-talet hegemoniska kyrkan som egentligen i första hand förebrås för att ha misslyckats med att genom att skrämma med hopfantiserade helvetesplågor få av natur och fostran dristiga människor att avhålla sig från illgärningar i sin krafts dagar, medan den däremot lyckats med att skickelsedigert och sadistiskt förmörka den i jämmerdalen plågade människans existens, genom att demonisera självmordet, liksom alla andra former av död slutet på allt för individen, och lögnaktigt varna för att det "leder till evig fördömelse".

Inte bara självmordet leder förstås i den psykotiska fantasivärld de troende omfattar till "helvetet", det räcker kanske med ett liv som inte är helgonlikt antiseptiskt och fanatiskt i sin blinda tro.

Porfyrios förkastelsedom över helvetespredikanterna (av naturliga skäl, förmodar jag, symboliserad av den jämfört med de kristna teologerna och prelaterna tämligen oskyldige Platon) har en medryckande slutgiltighet över sig: "Därmed har du i grymhet överträffat inte bara naturen och ödet, utan även de mest skoningslösa tyranner och hänsynslösa bödlar som någonsin funnits på jorden." ("Con che tu hai vinto de crudeltà, non pur la natura e il fato, ma ogni tiranno più fiero, e ogni più spietato carnefice, che fosse al mondo.")

Leopardi bejakar förnuftet, vetenskapen, viljan till sanning, demystifieringen, blottläggandet av reaktionära och obskurantistiska villfarelser grundade i önsketänkande, härsklystnad och rädsla – dock är han ytterst medveten om att förnuftet måhända ödelägger livet, att nihilismen är – förnuftig.

I Zibaldone skriver han: "När allt kommer omkring är inget barbariskt förutom det som är naturvidrigt. Natur och barbari är motsatser, och naturen kan inte vara barbarisk, medan förnuftet ofta är det."

Vidare:

"Det är lika omöjligt för människan att leva helt avskuren från naturen, som vi ständigt fjärmas allt längre ifrån, som det är för ett träd som kapats vid roten att alstra blommor och frukt."

Leopardi romantiserade dock inte naturen: den är en obeveklig process, sublimt likgiltig för individernas lidanden eller arternas undergång. Hans tänkande nådde fram till en monistisk hypotes, som postulerade att allt är materia, men att denna materia "kan tänka och känna". Människosläktet är en liten del av biosfären i ett oöverskådligt världsallt, och borde inrikta sin tid på jorden på att förstå och acceptera dessa grundläggande premisser, och utan några åthävor tillämpa måttfullhet i vardagslivet och barmhärtighet gentemot alla levande varelser. Detta kommer dock inte att inträffa: sinnessjuka religioner, naturförnekande ideologier, sekteristiskt-tribalistiskt hat och amoklöpande förvärvsgirighet är uppenbarligen betydligt mer lockande för dessa allt fler miljarder som nu kravlar på det arma jordklotet.

Vi föds ner i graven: se där ett kostligt kosmiskt skämt. Men medan individen tumlar, virvlar, singlar ner i mörkret hinner den som håller ögonen öppna uppfatta att detta är en vacker, underlig, outgrundlig värld. Och några ord kanske når oss.

Källa
Giacomo Leopardi. Moraliska småskrifter
Översättning och efterord: Gustav Sjöberg. Celanders förlag

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen