Litteratur:  Stefan Zweig - Världen av igår - Tidningen Kulturen




Stefan Zweig

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

Före katastrofen

Världen av igår är på en gång personlig minnesuppteckning och tidsskildring. Stefan Zweig skildrar de monumentala samhälls- och kulturförändringar som ägde rum i Väst- och Centraleuropa under hans livstid, från slutet av 1800-talet och fram till Andra Världskriget. Med 1941 som utgångspunkt är det lätt att se denna förändring mindre som en positiv utveckling och mer som en färd mot avgrunden. Trots detta var Zweig knappast pessimist av naturen. Tvärtom tycks han större delen av sitt liv ha drivits av en stark tro på den gemensamma europeiska kulturens inneboende upplysningsvärden; en engagerad fredsvän och författare som ägnade hela sitt yrkesliv åt tyska språket, men som var väl hemmastadd i Paris konstnärskretsar såväl som i Wien och Berlin.

 Stefan Zweig
Världen av igår
ISBN: 9789187219382
Översättare: Hugo Hultenberg, Anna Bengtsson
Förlag: Ersatz

Klicka här för att finna information hos Bokus apropå den här boken. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Österrike före Första Världskriget blir i Zweigs minnen en trygghetens tid, en värld där människor kunde räkna med att deras besparingar skulle finnas tillgängliga för deras barnbarn. Man levde i samma hus generation efter generation, samtidigt som ekonomin och vetenskapen ständigt utvecklades och växte. Demokratin ökade, om än långsamt, och rättssäkerheten i de flesta Väst- och Centraleuropeiska stater var redan långt mer pålitlig än någonsin tidigare. I jämförelse med större delen av 1930-talets Centraleuropa var sekelskiftets Österrike ett under av frihet, demokrati och rättssäkerhet. Wien var en kosmopolitisk världsstad, huvudstaden i ett rike som täckte en stor del av Centraleuropa. Wien var samtiden den mest etablerade kulturstaden i det tysktalande språkområdet. Trotskij och Freud tillbringade sina dagar på stadens kaféer och även Wittgenstein, Popper och Mieses var alla verksamma i stadens intellektuella liv. Hitler sålde tavlor i gathörnen. Sekelskiftets Europa var också en värld med en hög grad yttrande- och rörelsefrihet. Något av det som Zweig under 1930-talet fann närmast omöjligt att förklara för yngre bekanta var att man före kriget inte bara kunde säga och skriva vad man ville utan också resa i stort sett vart man ville, helt utan pass, tillstånd eller registrering.

Det var i detta Wien som Stefan Zweig växte upp i judisk borgarfamilj. Han beskriver det genomdisciplinerade skolväsende som var typiskt för det gamla Europa, och förväntningarna på att borgerskapets söner skulle förvärva universitetsexamen i ett samhälle som från vaggan till graven var organiserat i hierarkier. Exakt vad examen skulle vara i spelade mindre roll. Zweig valde därför att skriva in sig vid filosofiska institutionen och arrangerade sina studier så att han över huvud taget inte behövde infinna sig förrän det under utbildningens tredje år var dags för examina. Fram tills dess kunde han alltså ägna sig åt sina litterära ambitioner på heltid. Pengar fanns hela tiden att tillgå, så länge som familjen hölls övertygade om att han gjorde någonting meningsfullt (det är för övrigt påtagligt hur sällan Zweig nämner sin egen ekonomi, som av allt att döma sällan var något överhängande problem).

Redan som gymnasist hade han skrivit dikter. Han lyckades tidigt bli publicerad i den exklusiva kulturtidskriften Blätter für die Kunst. Där kom han bland annat i kontakt med Hugo von Hofmannstal, även om han aldrig verkar ha blivit någon del av den hårt sammanhållna diktarcirkel som med tiden bildades kring tidskriften. Däremot blev han en allt mer etablerad del av den wienska kulturscenen, där han var en av många som deltog i den konstnärliga förnyelse som ägde rum under decennierna kring sekelskiftet. I tämligen unga år vann han erkännande i två av de mest centrala institutionerna i stadens kulturliv: han blev pjäsförfattare för Burgteater och började publicera sig på essäutrymmet "under strecket" i kultursidorna i den ledande dagstidningen Neue Freie Presse (ett utrymme som måste ha kopierats av Svenska Dagbladet redan före kriget). Han skulle senare beskriva mötet med kulturredaktören Theodor Herzl som ett starkt möte med en stor historisk gestalt, men kanske framförallt som ett ögonblick då hans egna litterära ambitioner fick ett publikt erkännande. Efter att han hade släppts in i båda dessa bastioner kunde också familjen erkänna hans skrivande som en respektabel position i samhället, och inte bara en ungdomlig förströelse.

Den centrala vändpunkten i boken är Första Världskriget – och fredsslutet i kanske ännu högre grad än krigsutbrottet. Stefan Zweig talar om sina flera olika liv. I och med världskriget tar hans första liv slut tillsammans med hela den trygghetens värld där han hade levt det. Det är denna del av skildringen som är bokens stora styrka: insikten om att till synes trygga strukturer kan vändas upp och ner över en natt.

Under kriget ställde sig de flesta intellektuella sig till krigsmobiliseringens förfogande, i skarp konstrast mot det kosmopolitiska europeiska kulturliv som de fram till krigsutbrottet hade varit en del av. Själv tjänstgjorde Zweig visserligen i österrikiska armén, men tillbringade större delen av kriget i krigsarkivet. I likhet med flera andra av Första Världskrigets litterära skildrare var han samtidigt aktiv i fredsrörelsen. Han fortsatte också under hela kriget att brevväxla med bekanta i Frankrike och Schweiz, bland annat i syfte att möjliggöra ett återuppbyggande av den gemensamma kulturen efter kriget.

I Österrike och Tyskland blev krigsslutet emellertid en minst lika omvälvande upplevelse som krigsutbrottet. Våld sågs fortfarande som en politisk lösning. Samtidigt såg han hur hyperinflationen innebar att alla besparingar och all penningegendom upphörde. Arbete och strävsamhet lönade sig inte längre och människor som blev rika blev det nästan uteslutande med metoder som tidigare hade betraktats som ohederliga, eller åtminstone suspekta. Också politiken hade i många länder helt förlorat folkets förtroende. Visserligen hade den i Tyskland och Österrike blivit formellt demokratisk, men de ledande skikten uppfattades samtidigt som medskyldiga i det totala sammanbrottet, oavsett om de anklagades för kriget eller för freden.

Trots att han hade uppskattat den ökade jämlikheten mellan könen under åren före kriget var Zweig heller inte helt positiv till den relativa sexuella frigörelse som ägde rum under 1920-talet, inte minst i Berlin. Istället skildrar han – något freudianskt – nöjeslivet och kulturlivet i Europas metropoler under denna tid som en feberyrsel; ett medvetet avvisande av den gamla ordningen där könsrollerna ställdes på ända och kulturlivet präglades av hyllningar till allt som bröt mot tidigare etablerade estetiska regler. Samtidigt menar han att samhället hela tiden längtade tillbaka till ordningen och att periodens slut kom när någon utlovade denna återgång till ordningen. I hans bild av utvecklingen ledde kriget till att pendeln började slå från extrem till extrem.

Själv hade han före kriget hört till de konstnärliga förnyarna. Nu var han istället en mer återhållsamt modern författare vars böcker efterfrågades av allt större skaror och översattes till allt fler språk. Det är uppenbart att den bildningsborgerlighet som han fruktade skulle försvinna själva uppskattade hans skrivande. Följaktligen fann han sig också ha en ansenlig inkomst, som när väl hyperinflationen var över innebar att förlusten av familjens kapital blev mindre katastrofal än vad man hade kunnat vänta sig.

För Zweig var konsten aldrig i första hand politisk, istället fascinerades han av det kreativa ögonblicket som sådant. Hans böcker är ofta skildringar av individer och sinnesstämningar, även när han som i Världen av igår försöker fånga sinnesstämningar i en hel tidsepok. Hans stora hobby var att samla originalanteckningar från personer som han uppfattade som geniala: från ungdomens autografsamlande till senare förvärv som notanteckningar gjorda för hand av Beethoven eller manuskriptutkast av berömda författare. Allra helst skulle det vara texter skrivna då den geniala inspirationen till kända verk fästes på papper för första gången. Samtidigt var han högst medveten om det egna skrivandet präglades minst lika mycket av hårt arbete som av plötslig insikt, även om han uppfattade det senare som det avgörande draget. Här är han sannolikt synnerligen representativ för sin tid.

Av allt att döma uppfattade han det också som ett av de stora brotten i den totalitära staten att den inskränkte möjligheten till tänkande, skrivande och skapande som aktiviteter utförda enbart för sin egen skull, och inte för statens, klasskampens eller rasens skull, en tanke som han åtminstone delvis hade gemensam med bland andra Hannah Arendt (som ju också tillhörde Centraleuropas tyskspråkiga akademiskt bildade judenhet). Under sitt första och enda besök i Sovjet, på en författarkongress, fick han bekräftat att detta också gällde kommunismen. Genom en lapp som anonymt stacks ned i hans ficka uppmärksammades han av någon på att vartenda steg han tog i Sovjetunionen var övervakat och alla möten regisserades. Man hade bara kunnat önska att senare västerländska besökare diktaturer, både till höger och till vänster, hade kunnat förstå liknande tecken som annat än fientlig propaganda.

Flera drag i hans världsbild kommer till uttryck också i porträttet av Theodor Herzl, kulturredaktören som grundade den moderna sionismen. Själv såg Zweig inget behov av sionismen; hans identifikation med Europa och den tysktalande kulturen var allt för stark, i synnerhet före kriget. Varför skulle han vilja lämna det Europa som han så starkt identifierade sig med för att bli nybyggare i Mellanöstern? Däremot hyste han stor sympati för Herzls egna, högst privata, dilemma: skulle han offra allt för sitt politiska projekt? I samtalen med Zweig uttryckte Herzl inte minst en tvehågsenhet inför att överge sitt kulturella och litterära arbete som kulturskribent. Det framgår tydligt att detta är ett val som Zweig själv aldrig skulle ha gjort. Det hindrar dock inte att han störde sig på vad han såg som den sionistiska rörelsens otacksamhet gentemot Herzl, en otacksamhet som upphörde först med det stora judiska skaror som strömmade in till Herzls begravning för att visa sin tacksamhet. En av bokens starkaste scener är när en person som det bildade Wien mest uppfattade som en kulturredaktör med en oförklarlig politisk besatthet till allas överraskning blir föremål för något som närmast måste beskrivas som en landssorg och en statsbegravning i ett land som ännu inte existerade.

I bakgrunden till mellankrigstidens kulturella omvälvning hörde Zweig hela tiden fascismens stöveltramp. Första gången han uppfattade dem var i Venedig kring 1920 då han blev vittne till en gatustrid mellan fascister och socialister. De förstnämnda var överlägset organiserade och kunde därför lätt övervinna sina till antalet överlägsna motståndare. I Världen av igår ter sig scenen närmast som ett profetiskt förebud om vad som komma skulle: de fascistiska partiernas massorganisering och utmanövrering av sina illa samordnade och ofta aningslösa motståndare.

Zweigs framställning av sin egen roll i dramat är en Cassandras; den varningens röst som ingen lyssnade på. Tvärtom upplevde han hur det skrivna ordet spelade allt mindre roll i politiken samtidigt som utrymmet för det fria tänkandet undan för undan inskränktes. Under Första Världskriget hade författare och poeter spelat centrala roller i mobiliseringen. Det hade dessutom varit fullt möjligt att skriva artiklar i tysk rikspress om behovet av ett återuppbyggande av den gemensamma europeiska kulturen efter krigsslutet (det enda som censurerades i Zweigs artikel var enligt honom själv en sats med innebörden ”oavsett vem som segrar”, eftersom Centralmakternas kommande seger var det enda som inte fick ifrågasättas). Det hade också varit möjligt för en österrikisk författares texter att översättas och publiceras i fransk press. Under upptakten till Andra Världskriget framstod det däremot för honom som att det enbart var våldet som gällde, medan propagandan var en ursäkt som inte ens de mest övertygande anhängarna av de olika ideologierna kunde ha trott på fullt ut.

Ibland är det lätt att uppfatta Zweig som politiskt naiv. Trodde han verkligen att Första Världskriget, eller ens hämndambitionerna efteråt, skulle kunna stävjas av de europeiska intellektuella som under kriget höll möten i Schweiz? Hur var det möjligt att förbise den nationalistiska dynamit som fanns inbyggd i president Wilsons program för Östeuropas uppdelning i nationalstater, eller för den delen för Zweig att samtidigt applådera Wilson och uppfatta Österrike-Ungerns undergång som dödsstöten för Europa? Faktiskt menade han att ett nationernas Europa också skulle behöva ett övernationellt organ, och att Österrike-Ungern fyllt just denna funktion i det gamla Centraleuropa. Han tänkte sig dock uppenbarligen att detta Nationernas Förbund skulle kunna byggas på den gemensamma kosmopolitiska kulturens och fredsviljans grund, medan Europeiska Unionens föregångare efter Andra Världskriget istället fokuserade på att skapa gemensamma ekonomiska intressen i Kol- och Stålunionen. Kanske stämmer det som Zweig själv tänkte sig; att idéer och ord hade större tyngd innan 1800-talets idéer och ord hade använts som ursäkt för krig, blodbad och diktatur, och därmed förlorat det mesta av sin tyngd, trovärdighet och förmåga att engagera. Detta är i så fall bakgrunden till efterkrigstidens betydligt mer pragmatiska politik, som Zweig aldrig fick tillfälle att uppleva.

Samtidigt är det tydligt att Zweig inte i första hand var någon politiker eller drevs av någon politisk drivkraft, i alla fall inte i snävare mening. Istället var han främst en iakttagare och en reflekterande skildrare av händelser och människor – en människa som in i det sista sa sig vara lycklig över att ha genomlevt och sett alla dessa händelser: att få leva inte bara ett liv utan flera, och genom den erfarenheten kunna leva fullt ut. Det politiska i Zweigs gärning – om man vill se någonting sådant – består i oviljan att ge upp det intellektuella livet i kortsiktig politisk konflikt: viljan att skapa och förstå, som motsats till viljan till makt.
 

Tobias Harding

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen