Lars Gyllenstens baklängesminnen - Tidningen Kulturen

Lars Gyllensten

Litteraturens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige, produktive och djupsinnige Lars Gyllensten (1921-2006); strålande författare tvärs över olika genregränser, stridbar debattör, existentialist, läkare och akademiledamot. Han fanns där, i strålkastarljuset, och försvann som en hallucination. Men hans verk finns ju kvar, och mycket finns att erinra.

 


”Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma.”

”Att växa upp till människa är att lära sig tala och tänka och tycka, och varifrån kommer våra ord och meningar om inte ur det allmänna? Inte ens ordet 'jag' är medfött eller skapat av barnet självt – det är de närmaste som lär honom till och med att skilja sin egen person från de andras. Det är de andra, som lär honom vad han får göra och bör göra och kan göra; när man får döda och när man inte får döda och vilka man får döda. Hur skulle någon kunna skriva några regler för staten, när till och med de ord varmed han skriver sina regler är statens lån till honom, och när de regler efter vilka han skriver sina 'nya' regler bara är ogräs, som vuxit upp i någon vrå av allmänningen, där han råkar befinna sig, ur samma mark som han förbannar?” (så resonerar huvudpersonen senator Bhör i Senatorn. En melodram. En bildningsroman. En bildningsmelodram. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1965, s. 30).

 

Låter resonemanget på något sätt bekant? Befryndat? Besläktat. Visst gör det. Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. ”Han kallade själv sitt författarskap för 'existentiell grundforskning' och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).

 

Trolösheten och skepsisen mot alla ideologier är också temat för romaner som Sokrates död, och novellerna i Desperados. Gyllensten utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella böcker som Carnivora och Senilia. Palatset i parken anknyter till Orfeus-myten och I skuggan av Don Juan till Don Juan-gestalten (Betänk här Kierkegaards huvudestet, Johannes, i Enten-Eller).

 

Efter att mycket intensivt ha sysslat med Kierkegaard under några år, och med starka hågkomster från mötena med Gyllenstens verk, återvänder jag nu därför– 2017 – till honom.

Lars Gyllenstens Baklängesminnen (1978) är en passande, höstligt lågmäld bok att börja med. Där finns inga starka variationer i känsloläget; stilla och övervägt flyter orden och satserna fram i ett melankoliskt tonläge. Boken har en djup grundstämning, präglad av människolivets tragik och sorg. Den är lugn, men det är också ett vibrerande liv i den, en stark upplevelse av tomrummet mellan människans möjligheter och hennes förmåga att förverkliga dem: det existentiella grundproblemet. Mellan tillvaron som den kunde vara och som den är. Han skriver:

”Hur många av oss har varit med om sina liv? /.../ Och ur många gånger var jag på plats i det, som jag brukar kalla för mitt liv?”

Ofta lever vi förstrött, som Kierkegaards omedelbarhetsmänniska, är hjälplösa offer för det opportuna, för låsta åsikter, för modemeningar och modetycken, för karriärismens blåslampa. Bakom finns ångesten och rädslan – och att det tycks oss alltför svårt att leva egentligt. Så antar jag att man kan tolka Gyllenstens ”att inte vara på plats”. Men Gyllensten moraliserar inte, hans bok är inte polemisk, såsom hans essäer oftast är, där han gisslar lögnen och opportunismen i vårt s k kulturliv och våra massmedia. Den sidan av hans verksamhet bör vi vara tacksamma för, men tonen i Baklängesminnen är helt annorlunda: den bär på ett milt saktmod.

Några kan väl vara ”mer på plats” än många andra, och klyftan mellan möjlighet och verklighet kan vara mindre djup. Men dessa några bör nog inte förhäva sig. Också när de visat någon sorts självständig kraft har de ytterst varit gynnade av lyckan – av turen. Detta tror jag också är Gyllenstens mening, när han skriver, att man skall ”vara varsam mot människorna”, och då tänker på de många, också på dem som på grund av olika omständigheter – och där är alltid omständigheter – mycket sällan varit ”på plats i sina liv”, men desto oftare levt i förströddhet.

”Jag hyser stor aktning för människorna. De har det inte lätt – också om det kan tyckas som om de lyckades göra det mycket lätt för sig, för det mesta. Vi lever bland våra fantasier och hugskott, eller nödlögner – och i dem yppar sig en högst hårdhänt, skapande och obarmhärtig verklighet, som vi aldrig kan undkomma.”

Själv är författaren i hög rad på plats i denna bok; jag tänker särskilt på det han skriver om gamla människor. Den allmänmänskliga tragiken framträder väl tydligast hos dem, i deras situation, som har livet bakom sig och står slutet nära. Dessa partier, som fyller upp mycket av boken, är intensivt präglade av ett medkännande och samkännande, varsamt och osentimentalt, men djupt allvarligt. Man kunde tala om en gripande verkan, men det är svårt att finna ord som passar – de är alltför grova. Bokens berättare nås av ljudet från grannarnas urmodiga radioapparater, och de gamla pensionärernas högtidsstunder blir också högtidsstunder för honom själv:

”Vad bryr jag mig om gudstjänsten eller om gud!? Men jag bryr mig om de andras iver att bry sig om!” Att bry sig om är också att vara på plats – eller kan åtminstone vara det.

Boken är naturligtvis skickligt skriven, men det är inte det skickliga jag i förstone kommer att tänka på. Den är en roman, står det på titelbladet, men den beteckningen verkar klumpig med tanke på allt som ryms i den genren. Jag skulle snarare vilja kalla den för livsbetraktelser. Det är är klart, att man kan uppleva den estetiskt, som konst, men den väsentliga betydelsen måste vara en annan, en mer stadigvarande. På mig verkar den som en uppfordran och en självrannsakan. Den sticker en nål i samvetet.

Och där finns en bön:

”O Herre Gud Fader. Du som inte finns – låt oss, som inte heller finns, förstå och förbarma oss över alla oss, som lever så självklart vid sidan om oss själva! Förskona oss från förtvivlan och från det grymma föraktet”.

Utanför mitt skrivarfönster målar den Gud som finns eller inte finns med klara, röda och gula, färger. En granne, som är pensionär,vandrar med små steg mot den gröna brevlådan, för att än en gång konstatera att den är tom. Många fönsterögon är nu blinda, och stenrösets malande käftar tränger sig på.

Det är tid för begrundan och kontemplation. Det är gott att återvända till den ständigt aktuelle Lars Gyllensten. Denne l´uomo universale, som förutom att vara på plats i sitt eget liv också gjuter nytt liv i praktiserad existentialism, riktar sin genomträngande blick mot oss och ställer oss till svars.





 

 

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Cron Job Starts