Ett slags möte med Pentti Saarikoski - Tidningen Kulturen




Litteraturens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på både gott och ont.




 

 

Pentti Saarikoski dog den 24 augusti 1983 på Joensuu Centrallasarett i Nord-Karelen, och ligger idag begravd invid Valamo nya kloster i Savolax. Han föddes i Impilax i den delen av Karelen som efter kriget blev rysk. Pentti växte dock upp, utbildade sig, gifte sig och gifte om sig, blev vänsterpolitiker, världsberömd författare och översättare etcetera i Helsingfors. Sina sista 7-8 år tillbringade han till största delen i Sverige. Han var en polyglott globetrotter. Själv skrev han ett 30-tal böcker i olika genrer. Som översättare gav han ut ett 60-tal volymer.

Annons:



En annan är Mia Berner, Penttis sista fru, den mångsidigt begåvade och samtidigt odrägliga. Båda är nu tyvärr döda, men båda förtjänar mer än väl företrädesvis goda eftermålen. Båda var mycket mer än trogna arbetare i vingården. Mia (låt mig i huvudsak kalla henne så fortsättningsvis) var av samma skrot och korn som min norska farmor: från överklass och med vanor därefter. Men hon var också en stor översättare (från exempelvis samiska och finska), en så flitig medarbetare i Vinduet i Norge att man kunde tro att hon var dess redaktör,och en nödvändig stöttepelare åt Pentti (som jag fortsättningsvis också väljer att främst benämna med förnamn). Saarikoski och Berner – Pentti och Mia. Två själsfränder å ena sidan, två helt olikartade personer med avseende på klass och beteende å den andra.

Under sina sista år bodde Pentti – och givetvis Mia – i en liten by på norra Tjörn. I Valsäng. Jag tillbringade ca 20 ungdomssomrar bara några kilometer därifrån, och bor nu en roddtur norröver, alltså på sydvästra Orust. Pentti lärde jag känna tidigt som poet och som en hyperintelligent gossen Ruda. På avstånd, alltså. Kroglegenden, politikern, han som hoppade över tre klasser i skolan och behärskade en mångfald språk. Mia hade jag dels som lärare i sociologi, dels som dryckessyster, efter Penttis död. Pentti (1937-1983) dog redan vid knappt 46 års ålder, Mia dog mycket senare, trots att hon var en del år äldre (1923-2009). Trots alla olikheter utvecklade de en själslig gemenskap, som nog var djupare än de flesta får uppleva.

Denna text handlar som rubriken antyder mest om Pentti. Men jag måste också här och där flika in något om Mia. På sätt och vis var de ju ett antal år närmast sammanvuxna. Pentti hade heller kanske inte klarat sig utan henne; åtminstone inte de sista åren. Han drack tre flaskor vin om dagen i vanliga fall – mer om det var fest. Dessa tre flaskor, påstod åtminstone Mia, gjorde dock inte Pentti särskilt berusad. Det var den nivån som krävdes för att vara i balans. Och han skrev praktiskt taget aldrig när han var ordentligt berusad, och slängde i sådana fall vad han åstadkommit dagen efter. Han var helt enkelt, vilket jag naturligtvis återkommer till, en extremt språkbegåvad människa – och med en sådan människas noggrannhet.

Mia hade redan innan hon träffade Pentti en lång karriär bakom sig. Inte bara som sociolog (där hon dock inte var märkbart framstående, enligt min mening), utan som översättare, poet och alltså närmast ständig medarbetare den mycket prestigefyllda tidskriften Vinduet (senare också romanförfattare: Makrillgarn och Galjonsfigurer, båda ungdomsbetraktelser, båda mindre bra). Dessutom var hon något av en litterär journalist eller omvänt. De gånger jag träffade henne – på sociologen och på krogen – visade hon för övrigt prov på sin blandning av insikt och övermod, begåvning och viss arrogans. Men roligt var det!

Penttis karriär var – proportionellt sett! - minst lika lång som Mias. Från ungt geni, massmedial clown, rikssuput, polyglott översättare, författare i en lång rad olika genrer osv. Och posör!

Redan i samlingen ”Om världen”(1961) tog han sålunda avstånd från finska ”poeter skurna ur kartong” och antog en liknande roll som fördömd poet som sina förebilder Arthur Rimbaud och Dylan Thomas.

”När en egen ungdomskultur började ta form i Finland var Saarikoski – som älskade att synas i offentligheten – snar att agera hjälte. Hans översättning till finska av J. D. Salingers roman ”Räddaren i nöden”gjorde honom till ungdomens favorit och till offentlig idol. Nu betraktade Narkissos sig själv i offentlighetens spegel och tävlade framgångsrikt om ära och berömmelse med schlagersångare, skönhetsdrottningar och idrottsmän.”
 (Pekka Tarkka, ur FBL)

Pentti hade också, skulle jag vilja hävda, två karriärer: Den ena sträckte sig från debuten (1956; hyllad av t.o.m. Av det danska oraklet Poul Borum, de norska oraklet Jan Erik Vold, efterhand också Bengt H i DN, och alltså dessas finska motsvarighet, Pekka Tarkka) till någon gång på 60-talet, den andra från perioden med Mia Berner de sju åren på Tjörn (1976-83). Däremellan var han inte bara clown, utan odräglig, nersupen förbi alla gränser och inblandad i ett halvt dussin trassliga kvinnoaffärer med lika många barn som resultat. Samtidigt som han både läste och skrev.

Det var under mitten av 70-talet – under vårvintern 1975 för att vara exakt – som Mia sökte upp Pentti för en intervju. Till en början var denne en aning motsträvig, men sedan gick det som det gick. Snabbt. I Finland uppfattade man att Mia ”rövade bort” det unga geniet från Suomi för att bosätta sig på en ”öde ö” i västra Bohuslän (detta ändrades senare, när Mia blev uppskattad också i Finland). Delvis var – eller blev – ju detta också sant. Pentti glesade ut sina horder av kontakter i Finland, och uppmärksammades knappt alls här i Sverige (och är väl alltjämt mycket ouppmärksammad här med tanke på vem han var och är). Detta tycker jag personligen är sorgens centrum i berättelsen om den ”sene” Pentti. Samtidigt tycks alltså Mia och Pentti tillsammans haft det bra, och de umgicks ju med en rad betydande författare både i Sverige (inte minst Sonnevi och Aspenström) och Finland.

Men så Pentti. Geniet! Språkgeniet. Och Gossen Ruda. Varje gång jag kommer att tänka på – eller samtalar om - Pentti Saarikoski – kommer jag samtidigt at tänka på en annan författare: Anthony Burgess (ett annat språkgeni, en annan idol, och en annan märklig figur). Burgess, som Pentti, var närmast osannolikt språkbegåvad, samtidigt som han var synnerligen ”speciell” (hans mor var nattklubbsdansös i Manchester, och hans son bytte namn från Burgess till något annat, och mer eller mindre flydde till Skottland – från Malta! - där han kom att arbeta som kock). Pentti var renodlad alkoholist, Burgess pimplade rätt mycket whisky. Båda var produktiva, även om Burgess var extrem.

Efter tre månader i Bretagne började Pentti skriva på en skissartad keltisk grammatik i sin anteckningsbok. Burgess var först i världen med att skriva en grammatik på malaj (han var brittisk kolonialtjänsteman i Malaysia under – främst - 50-talet). Båda kunde suttit i sin länders respektive bibelkommissioner (men Pentti blev till sist utmanövrerad), båda behärskade mer eller mindre grekiska, latin, hebreiska, tyska, franska, italienska och ett par språk till. Naturligtvis svenska (någorlunda) och finska i Penttis fall, naturligtvis engelska i Burgess fall.

En av Penttis hjältar och förebilder var Jesus; den geniale läraren och livskonstnären Jesus är ”smärtan och längtan och värken och saknaden och hungern”. Judas, förrädaren, kom också att bli viktig för Saarikoski, liksom Kierkegaard, den europeiska dagbokens mästare, och Kafka.

Men Pentti som författare i allmänhet och poet i synnerhet, då? Han befann sig långt över nivån för bra; ja, han var i sanning genialisk. Men alltså föga uppmärksammad i Sverige, samtidigt som han ju var ett nationalhelgon hemma i Finland (och fortfarande är). Detta är inte bara sorgligt; ur litterär synpunkt tycker jag personligen att det är skandalöst.

Han skrev hörspel, dramatik, biografiska reseberättelser och prosa i övrigt (De lysande böckerna Asiaa tai ei (1980; Angeläget eller ej. Stockholm 1980); Euroopan reuna (1982; Vid Europas rand. Stockholm 1984); och en mängd översättningar (av Homeros, Joyce, Herakleitos, Catullus, partier ur NT), essäer (bl.a. om Eino Leino) dagboksanteckningar och – naturligtvis - dikter ( Jag går där jag går. Dikter i urval. Stockholm (1969);Runoja (Dikter) och Toisia runoja (Andra dikter, båda verken 1958) 
samt hans mäktiga, och avslutande, Tjörnsvit (Thiarnia: Tanssilattia vuorella (1977; Dansgolvet på berget 1977); Tanssiinkutsu (1980; Spela upp till dans. Stockholm 1982); Hämärän tanssit (1983; Den dunkles danser 1984) och mycket mer.

(Ur den sistnämnda, utgiven postumt och i nära samarbete med Mia Berner):

Jag har kommit upp på berget för att ta farväl av dikten
lämna den
Här är de alla, de huggna skulpturerna
jag behöver inte mera nämna några namn
de skrev sina böcker grundade religioner och bestämde
att de skulle balsameras och de balsamerades /.../

Jag satt på stenen, den
sten som jag brukar sitta på
jag tänkte
Denna värld är en enda kyrkogård
ta farväl, som siste man
går jag och till min grav kommer ingen
för att ta farväl
och sätta ett kors som skall ruttna

Både Penttis umgänge, som letar sig in i hans dikter tillsammans med annan trivia, och hans läsefrukter från alla möjliga håll avsätter spår. Som en sträng lärare tuktar han sitt eget glasklara, klangliga och rent grafiska formspråk.

Prosan är glimrande, men samtidigt mycket konkret – exempelvis i ”Vid Europas rand.”

”Hipponax är den äldsta kända parodikern i världslitteraturen och förebilden för Saarikoski då han utvecklade sin roll som kåsör. Under pseudonymen Nenä (Näsan) kombinerade Saarikoski – då han avhånade motståndare genom att framställa deras meningar och tankebanor som komiska. Kåserierna nådde en höjdpunkt i bidragen till studenttidningen Ylioppilaslehti 1959–1960. År 1961 fick Nenä till stånd en smärre skandal i Samlingspartiets organ Uusi Suomi genom att smäda partiets presidentkandidat Olavi Honkaoch samarbetet med socialdemokraterna. I likhet med många intellektuella i sin generation stödde Saarikoski Urho Kekkonen, men rollen som politisk kåsör åtog han sig inte.” (Den störste PS-biografen Pekka Tarkka, aa)

Lyss förresten till denna dikt från plats i min egen närhet:

Jag är så pass gammal att Euripides / inte roar mig längre / jag satt på kinakrogen i Stenungsund / och knuffade / Sofokles stenspröda verser / längs bordet med fingret / när Masa och Sepe störtade in / stör vi skriver du på en bok / det gör jag sitt ner / inte vill vi störa / den som skriver på en bok måste störas / annars blir det en dålig bok / Masa sa att han är så ensam / du har flyttat bort från Helsingfors / men min brorsa han flyttade från landet till Hesa trivdes inte / söp dagarna i ända / klockan fyra på morronen åkte han för att stycka kött / jag var på patologen för att identifiera honom / han hade kört mot en lastbil / ett fisförnämt pack de här svenskarna / här sitter vi då / tre arbetare från Finland / kalla nu inte Saarikoski en arbetare / han kan alla språk och är författare / håll käften Sepe sa Masa / när läste du senast en bok”

Pentti Saarikoski har behållit sin ställning som en av 1900-talets mest intressanta finska författare – påstår inte bara biografen Pekka Tarkka, utan en lång rad andra. Det skrivs biografier och memoarböcker om honom och hans produktion behandlas i avhandlingar. Hans dikter har en liten, men desto mer initierad och entusiastisk läsekrets. Hans postumt publicerade dagböcker visar vilken mångfasetterad person han var. Saarikoski är fortfarande viktig för dem som var unga på 1960-tale som en portalfigur i decenniets revolt och radikalism. Hans publika roll som suput och alkoholistmartyr, en nationell clown i medierna, håller möjligen på att falla i glömska; desto mer minnesvärd är hans åttiotalsgestalt av en i förtid utbränd vis siare insatt i myters och religioners hemligheter.


Pentti, med sin rädsla för gräsklippare och apparater, sitt behov av alkohol och kvinnor, sina läs- och skrivperioder var bland mycket annat – i sin ungdom tex politiker, tonårsgeni, filosof) – också en stor resenär. Han vistades mycket i Östeuropa, dammsög Joyces Dublin och besökte, fast märkligt nog sent, Grekland och Aten tillsammans med Mia.

”Rannsakan” är ett till svenska från finskan översatt collage-verk av Pentti, som förenar delar av fyra andra verk: Tiden i Prag, Brev till min hustru, Jag blickar ut över huvudet på Stalin och Lyckans tid. I detta står. att läsa:

Det är svårt att komma på benämningar för allt man ser, som

när konduktören knipsar ett hål i biljetten, vad skall man på

kalla det som lossnar från biljetten och faller i golvet?

Mia läste detta första gången 1974, varefter ingenting, skriver hon i mästerverket ”PS. Anteckningar från ett sorgeår” (Rabén & Sjögren 1985; härefter bara PS) förblev vad det varit. PS är Mias enligt min mening absolut bästa egna bok. Hennes egna romaner och dikter håller inte alls samma klass. Däremot hennes översättningar, artiklar, essäer och introduktioner.

Storheten i PS beror till största delen på de mycket insiktsfulla och intressanta diskussionerna om val av egna ord i egna texter och om andras översättningar av egna verk och egna översättningar av andras. En hel del i boken är visserligen kittlande på det sätt som skvaller är det, men tyngden bör läggas där jag lägger den.

Pentti är/var om sagt en Gossen Ruda, ett riksfyllo och en fåfäng veckotidningsposör. Men först och främst var han gjord av språk. Delvis var Mia det också. Som litterära samtalspartners och översättare var de ovanliga, för att inte säga unika.

Pentti odlade lokalslang, dialekt och konkret jargong – som en Joyce, en Flaubert, en Ginsberg. Detta grepp tillämpades inte minst i den klassiska översättningen av ”The Catcher in the Rye”. Pentti var också en författare med stark känsla för språkmusik – som en Pound, en Whitman, en Bellow. Försöker man, som jag, tillägna sig något av Pentti på andra språk än svenska, som melodiska ramsor också på finska, märks detta tydligt. Klangligheten.

På tyska låter hans dikter stiliga och delvis ointressanta, tycker vi båda när vi tittar i samlingen 'Ich Rede', som jag har med mig. Anselm Hollos översättning till engelska är något bättre som text, men ytlig och klanglös. Pentti framstår där som alltför påverkad av Allen Ginsberg. Sen kommer Pentti skuttande från övervåningen med ett franskt manus som han slänger på köksbordet. Jag blir sittande i timmar. Översättaren heter Olivier Descargues. Han måste ha gjort ett mästerverk. Ja, säger Pentti enkelt. /.../ 'Här känner jag igen mig, mina läten'. /.../ Enda risken med denna samling på franska är att den är så vacker.”(PS, s. 25).

Han är min diktare skriver Pentti om Eino Leino. Samma musik förmår också Pentti Saarikoski själv framställa.

Lapissa kaikki kukkii nopeasti, ukkoina täällä syntyy sylilapset”.

Vilket spel mellan konsonanterna och vokalerna, först detta mjuka (la), sen hårda (k)-s, sen mörka framvokalerna (ä) och (y) och till slut igen (la).

På svenska blir det mycket torftigare: I Lappland blomstrar allt så snabbt, som gamla gubbar föds små barn här.”.

Descargues kom till Helsingfors och gick omkring i tre månader i Penttis avlagda krokar, träffade folk på gatan och talade med hans gamla vänner. Han skrapade helt enkelt ihop ett varuprov på det virke som Pentti gjort poesi av. De konkreta detaljer, ofta sammanfogade i oförväntade och energialstrande möten, som sedan mynnat ut i haiku-liknande svävningar.

Det är, menar jag, så många beat-poeter arbetade, och sådant Pound noterade och ville lära ut. Vardagen i även den modernistiska poesins bästa kompositioner, eller den nödvändiga vardagen; som sjaskigheten hos Joyces ”Ulysses” (men inte så ofta hos en Eliot eller Ekelöf).

Nu var ju, som vi vet, Pentti själv en stor översättare, och som sådan noggrann som en entomolog. Han översatte ju gubevars från svenska, norska (Ibsens 'Peer Gynt'), klassisk grekiska, evangelisk grekiska (Matteus) irisk engelska (Joyce!), amerikanska (Bellow!), italienska (Calvino), franska (fragment), finska...

Under senvåren 1975 anlände legenden för första gången på allvar till det land han ofta talat illa om,men i vilket han ändå skulle komma att tillbringa merparten av sina sista 7-8 år: Sverige.

På Torslanda kom Pentti först inte alls ur planet och när alla andra passagerare var i tullen dök han upp på plattan och var nära att blåsa omkull i snöovädret. Han var klädd i en jättelik skinnmössa och en knäkort bomullsrock. I ena handen bar han en slankig kasse som visade sig innehålla två par kortkallingar från Marimekko, ganska slitna, och den stora grekiska ordboken samt Websters Dictionary, ännu mer medfarna. I den andra handen hade han fyra tusen mark i hundralappar som han tappade i golvet i taxin in mot staden. Det var hälften av det Finska Statspriset, som han för ett par dagar sedan hade fått för sin bok om Eino Leino.”(ibid., s. 33).

Penttis dikter var, i maskinskrivet skick, utomordentligt grafiska (de hade ”kropp”), för hand var de ofta närmast kalligrafiska. Tonen var musikalisk. Formen påtagligt sträng. Innehållet vardagligt, visst, men också med energi alstrad ur oväntade möten.

Pentti var fixerad (ja, besatt) av en av sina finska förebilder, Eino Leino, och förutsåg att han inte skulle bli äldre än denne, som dog vid 46, också nedsupen. Det blev han inte heller, Pentti blev 45.

En stor del av Mias och Penttis liv bestod av samtal om språk, men också filosofi. Vanligt var även att man umgicks per lappar som dök upp på borden med jämna mellanrum. Lappar som kunde hamna i anteckningsböckerna och – rentav – i diktsamlingar eller prosaböcker.

Både Ekelöf och Pentti söp. Båda var inspirerade av Grekland. Båda var till formen modernister. Men inte till innehållet. Hos Gunnar Ekelöf skiter och äter man inte. Det gör man hos Pentti. ”Men den som flyr den dåliga smaken”, skrev esteten Pablo Neruda, ”ska halka på isen”. Detta visste naturligtvis även och inte minst Joyce och Pound och en räcka beat-poeter.

I den storartade prosaboken ”Vid Europas rand” skriver Pentti:

Evangelierna är i samma mening sanna som Kafkas berättelser, den till himlen uppstigande Jesus är ryttaren som färdas på en kolhink, mannen som beslöt att i allas åsyn ta sig till kolhandlaren, eftersom han där hade en ogäldad skuld, och så rider han genom luften till kolhandlaren på en tom kolhink. På korset fattar Jesus, att gud, fadern, kolhandlaren, övergivit honom och kommer inte längre att ge honom något förtroende, och han ropar Eeli Eeli lama sabaktani. Detta rop är Franz Kafkas.”.

(Finlands ärkebiskop Mikko Juva ville – på grund av Penttis i Finland just då kanske oöverträffade kunskaper i i klassisk och evangelisk grekiska) ha med Pentti i bibelkommissionen. Detta motsatte sig emellertid Helsingforsbiskopen – med flera – med hänvisning till att Pentti var hedning. I slutändan var han alltså inte medlem.)

Pentti skrev tre radiopjäser i en avslutad, sammanhållen, svit: ”Eländets filosofi” (Storlommens åker, Vårens första fångst och Maria och Metodius). Alla delarna är djupt tragiska och djupt förankrade i den tjörnska myllan. En man hade, på grund av en blygsam skuld, vägrats begravning i vigd jord på 1860-talet, En annan man får uppleva sin familjs död till följd av förgiftat bröd, En kvinna är fattig (Maria ve strana) – men äger natur-visdom.

Pentti hade ett öppet öga för konst – även om han inte såg särskilt mycket sådan. Munch och Chagall beundrade han dock mycket. Penttis förhållande till musik var däremot, tycker jag om denne musikaliske poet, märkligt stumt. Vad fattades här? I honom – eller i musiken?

Vilka poeter påverkade Pentti starkt? Även om han tydligen själv inte gärna ville diskutera sådant, framträder några namn i relief: Leino, Mustapää, Björling, Haavikko, Ekelöf, Pound. Vad eller vilka annat/andra? Bibeln, Homeros, Joyce, Kafka, Williams Carlos Williams.

Apropå den sistnämnde så skrev det norska oraklet Jan Erik Vold en artikel i BLM 1983:6. ”Om tillståndet i den svenska poesin”. För Penttis del är det måhända rentav en nyckelartikel. Vold tar där fram Williams och använder honom som lackmuspapper. Pentti hakas här fast i Williams värld. Så full av vardagens bråte. Vold jämför också Goethe och Williams, och menar att ”Där den store tysken söker ett upphöjt lugn bland fåglar som tystnar i skogen, har den demokratiske amerikanen tagit ett snapshot i fullt dagsljus från livet på en yankee-farm som endast för en hundradels sekund befinner sig i lugn – detta ögonblick som 'så mycket beror på'”.

En viktig poäng i artikeln är motsatsförhållandet mellan Eliots Ödeland och William Carlos Williams befolkade, just vad det ”beror på; vardagstal, vardagsmiljö, vitalitet, en synlig värld”. När Eliot vistas i staden och på krogen är denna värld overklig, menar Vold, med ”Vad Williams arbetade för var precis den moderna människans verklighetskänsla, fragmenterad och sönderskuren ibland, hotad och kaotisk, men ändå: det ometafysiska livet så som det är, in some real city.”

Pentti Saarikoski dog den 24 augusti 1983 på Joensuu Centrallasarett i Nord-Karelen, och ligger idag begravd invid Valamo nya kloster i Savolax. Han föddes i Impilax i den delen av Karelen som efter kriget blev rysk. Pentti växte dock upp, utbildade sig, gifte sig och gifte om sig, blev vänsterpolitiker, världsberömd författare och översättare etcetera i Helsingfors. Sina sista 7-8 år tillbringade han till största delen i Sverige. Han var en polyglott globetrotter. Själv skrev han ett 30-tal böcker i olika genrer. Som översättare gav han ut ett 60-tal volymer.

Den dag Pentti skulle läsa sina dikter på Pustervikskällaren i Göteborg, och bland annat hela sociologiska institutionen (inklusive undertecknad) var där, kom han först inte. Han satt och söp på kajen utanför Feskekörka tillsammans med landsmän. Men till slut kom han, inhämtad av en kollega, och gjorde naturligtvis succé.

 

 

 

 

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts