Torgny Lindgren 1938-2017 - Tidningen Kulturen




Torgny Lindgren Foto Jarle Vines CCBYSA3.0

Litteraturens porträtt
Verktyg
Typografi

Ivo Holmqvist om Torgny Lindgren och tre av hans sena romaner




 

 

Magnus Nilssons avhandling (2004) heter ”Mångtydigheternas klarhet: om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller till Hummelhonung”, Anders Tyrbergs bok har titeln ”Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren (2002), och Ingela Pehrsons avhandling ”Livsmodet i skrönans värld: en studie i Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hälleberget, Bat Seba och Ljuset” (1993). ”Klingsor” finns med på årets bokrea som nu är inne på sin sista vecka – köp den!

Annons:



Selma Lagerlöfs hälta tvang henne att sitta still när andra dansade på de värmländska herrgårdarna. I stället lyssnade hon uppmärksamt när de äldre pratade och skvallrade, och lagrade i sitt minne alla historier och legender om säregna original som hon fick höra. Det hade hon sedan god nytta av för sina många böcker. Torgny Lindgren blev, kanske genom att han tidigt fick lungsot, en lika god och eftertänksam lyssnare. Han hade ett lika gott minne, kanske var det ofelbart. Konturer av krumelurer han mött eller hört talas om under sin norrländska barndom och uppväxt finns med i hans många säregna romanfigurer, liksom deras lapidariska repliker och norrländska tonfall. Han kom från samma västerbottniska trakter som Sara Lidman och P. O. Enquist – skickliga berättare och fenomenala uppläsare av egna verk

Till Svenska Institutets sommarkurser för lektorer utomlands i Grebbestad och på Tjörn inbjöds och inbjuds kanske fortfarande författare att presentera egna verk, läsa upp ur dem och diskutera dem. De två som var allra skickligast på att fånga och fängsla de utländska studenterna var dels Göran Tunström som var född 1937, dels Torgny Lindgren som var ett år yngre, med pipan i hand, en suverän tolkare av vad han själv skrivit. Han var alltid lika vänligt intresserad av frågor som eleverna ställde, och han kom med kluriga svar som hellre avslöjade för lite än för mycket. Man märkte snart att han gärna höll en viss distans till sig själv, och att yvas över egna förtjänster låg inte alls för honom. Nu finns inte heller han längre – man tänker gärna på Heidenstams dystert vackra ord vid kollegan Gustaf Frödings jordafärd 1911: ”Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld…”

För nu en hel del år sedan ställde jag samman och kommenterade ett par händer fulla av svenska noveller som sedan översattes till färöiska av Jákup i Skemmuni och som gavs ut på förlaget Nylendi i Thorshavn, ”Svenskar stuttsøgur 1-2”. En av de antologiserade var Torgny Lindgren, med ”Stubbrytaren”. Förlaget följde upp det några år senare med hans ”Ormens väg på hälleberget” där jag bidrog med ett efterord om denna märkliga historia om djup ondska, långt lidande och brått slut. Vad jag där skrev om Torgny Lindgrens utläggning av teodicéproblemet minns jag inte nu, och har inte ”Vegurin hjá ormi yvir klettin” till hands så att jag kan se efter. Men jag tror mig komma ihåg att i mitt exemplar av boken ligger ett vänligt brev från författaren som jag nog hade försett med min eftertext på båda språken. Här återger jag i stället vad jag skrev om tre av hans romaner när de var nya.

Dorés bibel” (2005)

“En bok ska naturligtvis enbart handla om sitt ämne!” Så tvärsäker är berättaren i Torgny Lindgrens avslutande del av den trilogi som inleddes med “Hummelhonung” och fortsatte med “Pölsan”. Kanske ska den hellre kallas triptyk: bilder tar väl så stor plats som ord, inte minst i denna historia om mannen som skapar en identisk kopia av Dorés samlade bibelillustrationer. I fråga om skrivkonsten är han däremot en obildbar alektiker. Bokstäverna drar förbi hans blick som myggsvärmarna i hans västernorrländska inland. Trots att han utsätts för Beskow-Siegwalds “Vill du läsa” (betecknande nog utan frågetecken) förblir han analfabet, förutom den gången han råkar supa sig full. Då stillnar bokstäverna och raderna blir läsbara: “Det var i den stunden jag beslöt att aldrig mer smaka starka drycker.” Det hindrar honom inte att med en bandspelares hjälp författa den bok vi nu läser. Han befinner sig i gott sällskap: “Mängder av våra komministrar och kyrkoherdar kan inte läsa och skriva. De predikar ändå. Detta är en svårighet. Men inte ett hinder (...) Att skriva böcker, det är i vår tid en bagatell även för analfabeter”. Ironin är som ses framträdande (Magnus Nilsson ägnade det ämnet en hel avhandling häromåret), möjligen också kulturkonservatismen - en av de böcker berättaren får uppläst för sig är Freuds “Vi vantrivas i kulturen“. Det tvärsäkra konstaterandet till trots består monologen av ständiga utvikningar. I det som i annat är han opålitlig - till yttermera visso parafraseras halvvägs fram i romanen André Gides “Pastoralsymfonin“, om pastorn som bedrar sig själv och länge också läsarna.

Torgny Lindgrens berättare är son till en strong jägmästare med drag av både Nietzsche och nazism som förpassar den obildbare till en vanföreanstalt där han likt Henrik Ibsens Hjalmar Ekdahl (i ”Vildanden”) lever med en livslögn men slipper en sanningssägande Gregers Werle. Han bär med sig genom livet ett oöppnat brev från fadern, och kan utantill vad däri står, ord fulla av kärlek och omsorg. För läsaren blir det en chock att läsa de verkliga raderna, fulla av förakt för den debile sonen som äcklar honom. Och trots det: “Men naturligtvis älskar jag dig (...) I den rätta stunden kommer jag dock att sluta dig till mitt bröst.“ Det inbjuder förstås till en teologisk tolkning (där man har nytta av Ingela Pehrssons och Anders Tyrbergs tidigare Lindgren-analyser). I boken förekommer också notisjägaren Marklund, känd från förr, för vilken Chefredaktören är Gud: ”Jag har ju aldrig sett honom, sade Manfred, ändå tror jag på honom.“

Boken inleds med nyhetsnotisen om de nazistiska bokbålen 1933, och avslutas med en motsvarande inhemsk brasa. Lagret efter den legendariske antikvariatsbokhandlaren Bok-Viktor i Uppsala eldas upp på soptippen, sedan en nyrik boksamlande industriman (lätt att känna igen) sparat dyrgriparna: “Den intellektuella hållningen skapar vankelmod. Dessbättre hade det svenska näringslivet ingripit...”. “Dorés bibel” är en roman om konstens bräcklighet och den gudomliga nåden, stundvis dialektiskt uppbyggd kring motsatserna liv och död, bild och ord, eld och is. Säkert ska man ta på allvar bokens inledande citat, ”Den plats jag skildrar, den ligger i mig”, hämtat från en östtysk hembygdsförfattare med två intressen i livet, litteratur och hästar. Honom har författaren uppenbarligen intervjuat: “Där, hos den berömde Erwin Strittmatter, lärde jag mig att man inte behöver skriva för att skriva. Och att man kan göra det med lösa tyglar, i skritt eller trav eller galopp, det gäller bara att sitta någorlunda tryggt i sadeln.” Torgny Lindgren sitter mycket tryggt i sin sadel.

”Norrlands akvavit” (2007)

”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.” Är det ett ironiskt självporträtt som Torgny Lindgren stoppat in halvvägs genom sin nya roman, ungefär som Hitchcock snabba förbiglidande i egna filmer? Man får hoppas att det här bara är hans senaste och inte sista bok, men annars stämmer det att han på nytt inmutat ett västernorrländskt område, mycket välkänt från tidigare böcker, där några figurer i marginalen känns igen från förr, bland dem den olycklige nygifte mannen som förolyckades när han bröt stubb men hann skriva kärleksord till hustrun innan han dog.

En författarkollega från samma trakter finns med på ett hörn: när en blind åldring lyssnar på talbok så är det P. O. Enquists ”Lewis resa”. Över det norrländska inland dit förre predikanten Olof Helmersson för en tid återvänder per buss medförande en hopfällbar cykel vilar också något omisskännligt Stig Claessonskt, det här är en avfolkad bygd som trots byråkratisk centralstyrning söderifrån (”Glesbygdsverket”) vägrar att ge upp. Olof som på femtiotalet omvänt många själar med sin vältalighet och sitt dragspel (man minns Eyvind Johnsons lovtal till det instrumentet, i "Romanen om Olof") har i mellantiden lämnar bygden och bosatt sig i storstaden vid kusten, arbetat på sinnessjukhuset och förlorat sin tro. Nu drygt åttio år gammal tar han bussen tillbaka och känner sig både hemma och främmande.

Ett bönhus sägs ha rivits fast det sedan verkar finnas kvar, i en av många mystifikationer i den här boken som nästan ropar efter en lärd teologisk utläggning. Olof Helmersson har sin särskilda självpåtagna mission när han kommer tillbaka till trakter där han en gång var känd. Han ska förkunna att Gud är död och att all andlighet saknar betydelse i en nutid uppfylld av massiv materialism. Men sekulariseringen har inte gripit alla. Några få envisa själar finns kvar som på nytt vill höra hans glödande predikan, bland dem den döende Gerda. Fast fagra ord finns det dålig plats för längre. I en av många satiriska slängar berättas om predikstolar som blivit över när kyrkor avkristnats. De byggs om till bikupor, fast honungen blir inte särskilt himmelsk.

Som genom ett mirakel hittar Olof en dotter som han inte visste fanns, fast läsaren får själv lägga pussel om hur det hela hänger samman och har viss hjälp av Olofs kyrkogårdsvandring när han kommenterar vem som vilar under gravstenarna. Olofs virilitet har en historisk parallell i det som jämsides berättas i kursiva avsnitt, den lokale reporters historiska roman om Karl XV:s festliga besök i dessa bygder, pigorna till fromma. Kungligt suveränt sätter han sin signatur på en målning som den försupne konstnären Boklund gjort, eller läser upp Stagnelii dikter som sina egna, och när hans kungliga hand kramar kons spenar mjölkar den trefalt. Till och med landskapet blir befruktat, som sägs med ohämmat skabröst bildspråk.

Lite vid sidan av finns ett mystiskt mord med, en bihandling som mest bara antyds (1990 skrev Torgny Lindgren samman med sin gamle parhäst Eric Åkerlund – dock pseudonymt - en sorts deckare, ”Den röda slöjan”). Men det är Olof vacklande inställning till sin forna tro som är bokens centrum. ”Förnekelsens äventyr” hindrar honom inte från att ge Gerda nattvarden eller att som en Dante detaljrikt lägga ut texten om helvetets fasor. Till synes som för att bevisa att de omtalade lokaliteterna verkligen existerar – också bönhuset mot en tät granridå – finns landskapsbilder inlagda i texten, som i W.G. Sebalds romaner, och som i Karel Capeks klassiska ”Salamanderkriget” finns typografiska lustifikationer: annonser, notiser ur uppslagsverk, en handledning i att bygga norrländska snipor, och så vidare.

I en intervju som aldrig kommer i tidningen får återvändaren Olof Helmersson frågan ”Men kristendomen är alltså i stort sett utrotad?” Hans svar är det välkända, att Gud är död fast människorna inte vet om det: ”Men vi måste komma ihåg att Gud fanns under en mycket lång tid, det är fullt möjligt att hans vilja fortfarande sker. Det kan du skriva.” Och så lägger han till: ”Kan det vara Canetti? Ja, det är nog Canetti.” Här lägger den sluge Torgny Lindgren medvetet ut ett villospår, det är mera Nietzsches ande som vilar över vad Olof säger. Men hänvisningen till nobelpristagaren Elias Canetti som envisare än de allra flesta paradoxalt och mot bättre vetande förnekat dödens existens passar bra in på en man som vacklar i trosfrågorna, även om Olof tar lättare på det än t.ex. de gravallvarliga existentiella resonörerna i Pär Lagerkvists romaner.  

Olof som snart ska ta bussen tillbaka till kusten sitter på slutsidorna samman med sin nyfunna dotter Marita som plötsligt blivit förmögen – det är Gerda som testamenterat en försvarlig bunt sedlar åt henne. ”Så att, sade Marita. Nu då jag har de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.” I det stycket har hon sin fars helhjärtade gillande. Men det är lättare att vältra sig i synd söderut, som bokens allra sista replik konstaterar, med kraftig underskruv: ”Ja, sade Olof Helmersson. Utbudet är större.” När man tar sig fram genom Torgny Lindgrens roman tycker man sig hela tiden höra honom läsa den högt, norrländskt eftertänksamt och med många underdrifter (den kommer säkert snart som talbok, i hans egen inläsning). Det är en bländade mästerlig uppvisning som ställer många frågor och ger eggande få svar. Nu väntar vi bara på den lärde teologen…

”Klingsor” (2014)

Några sidor in i sin nya roman smyger Torgny Lindgren in denna brasklapp: ”Hur fick ätten Klingsor sitt namn? Inte från en opera av Richard Wagner där namnet förekommer, inte heller från den kortroman av Hermann Hesse där en målare med samma namn upplever sin sista sommar av glödande färger och rusande vin. Nej, när de verken skapades var Klingsorarna sedan länge bofasta i Västerbottens innersta, brytande tjärstubbar, nyodlande, timmerhuggande, gjutande malmklockor, snickrande bord, stolar och kistor.” Men kallar man en roman för ”Klingsor” så kommer de läsare som var i mottaglig ålder när Hesse-febern grasserade som värst för femtio år sedan att tänka på kortromanen ”Klingsors sista sommar”, från 1920. I inledningen till den skriver Hesse så här, innan historien om konstnären Klingsor tar vid: ”Hans verk lever vidare och i en liten krets av nära vänner lever också legenden om hans liv och hans sista sommar.” Det kunde varit en sammanfattning av Torgny Lindgrens skildring av en särling från Västerbotten med få vänner (noga taget två) som lär sig måla stilleben per korrespondens.

Arvid Brenner som översatte Klingsor karakteriserade Hesses huvudperson som en undantagsmänniska. En sådan är också den norrländske målaren vars historia rullas upp när en postum bok om honom ska skrivas. Hesses Klingsor finns i Lugano, Torgny Lindgrens rör sig från myrmarker och granskogar till Malmös Möllevång och Östergötland. Efter många kursbrev till institutet i Malmö (Hermods, kan man förmoda) som den tålmodiga akvarellisten Fanny besvarar beger sig Klingsor till Paris där han iakttar elevers och lärares gång på konstskolorna. Han gör inget väsen av sig och blir synlig först när han dricker sig redlös på rödvin (det förekommer också hos Hesse). Han målar envetet sina stilleben, ideligen samma motiv. Så söker han upp Fanny och gifter sig med henne. Han har den självlärdes självöverskattning av de egna oljemålningarna och en nedlåtande underskattning av Fannys konst, men hon är lojal och stöttar honom ständigt.

Vad som sedan händer ska här inte relateras, inte heller ska de två blixtsnabbt förbipasserade knalleffekterna på slutet summeras (repliken ”Det är jag som är änkemannen…” hör dit). De fick mig att hicka till fast jag borde ha vant mig från Torgny Lindgrens tidigare romaner. Och så slutet: Hermann Hesses Klingsor målar ett enormt självporträtt innan han lägger penslarna på hyllan, men hans västerbottniske kollega har en fobi mot att måla av folk. Dock klarar han i en drömvision av det, på en slutsida där Torgny Lindgrens på några få rader visar sin mästarklass – det är grandiost. Så långt fram i boken har man fått ingående beskrivningar av form- och perspektivläran, olika slags hantverk, och recept på färger men också på norrländsk husmanskost. Luftiga spekulationer om ande och materia och slikt filosoferande förs med lätt hand in i en berättelse som är lika rolig, festlig, underfundig, finurlig, vänligt satirisk, krumelurig och klok som man kunnat förvänta sig. Så får någon annan litteraturvetare med uppdrivet spårsinne jämföra i detalj med Hermann Hesse och frilägga alla andra såväl öppna som dolda allusioner, en gång i framtiden.

 

 

 

 

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts