Ord som blöder - Tidningen Kulturen




Litteraturens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
En essä om Agneta Klingspor


Det som skiljer ut Agneta Klingspor från många andras – ytterst få – försök som gjorts i samma anda är inte enbart hennes språk. Hon äger ett språk som lever och bråkar och tränger sig på som en oinbjuden och högst ovälkommen gäst, som envist tvingar sig in i alla mentala springor och själsliga skrymslen; påträngande, krävande, uppfordrande ja, nästan äcklande – precis som så mycket i samtiden – i sin hänsynslösa ärlighet och ogenerad öppenhet. Nej, det är också Agneta Klingspors välutvecklade sinne för det konkreta; detaljen är viktigare än osammanhängande analyser, i detaljen bor sanningen – i Djävulen bor i detaljen. Hon flyter aldrig ut i svävande och till intet förpliktigande resonemang om tidens ondska eller förfall.

Annons:



Det är mitt på dagen. Människorna har bråttom. De går med raska steg, nästan småspringande kryssar de fram mellan bilarna och parerar för att inte springa på varandra. Tiden är kort, utmätt på sekunden. Klockorna flåsar dem i nacken; chefens vassa blick bränner redan deras tankar. Lunchen är inte mycket mer än en halvtimmes Rikskupong att inlösas mot en trist tallrik uppvärmd mat. Platsen är Stockholm, närmare bestämt uppe på Söder. Eller låt oss vara exaktare i positionsangivelsen: Platsen är Östgötagatan där den brant strävar upp mot Mosebacke.Intill en husvägg hukar en ensam man. Hans slitna, sedan länge otvättade och fransiga byxor är neddragna till fotknölarna. Han lutar sig mot husväggen och tömmer tarmen, han släpper sitt träck rakt ner på trottoaren.

Ska vi förfasas?

Ska vi bli indignerade och upprörda? Ska vi som rättrådiga och skattebetalande medborgare ropa på polis? Ringa de sociala myndigheterna för transport av mannen till närmaste dårhus?

Ändå. Tänk efter! Är det inte dags att dröja en stund mitt i det stressade steget? Borde inte frågorna vi ställer vara av en helt annan natur?

Ty varför sitter det en illa klädd man hukad intill husväggen och tömmer sin tarm? Är det hans fria vilja som visar sig på detta aningen udda och – kanske för somliga – stötande sätt? Ägnar sig mannen kanske åt att utöva sina medborgerliga rättigheter?

Vill han kanske manifestera något, rentav protestera mot orättvisor och förtryck?

Sanningen är självfallet, som så ofta, trivialare än så. Mannen är helt enkelt skitnödig. Tarmen måste tömmas. ”En meter från honom ligger hans kassar med tillhörigheter” skriver Agneta Klingspor, ”hans hem, och ser man det så, har han rätt att göra det på trottoaren.” Den hemlöses hem är gatan. Där har han sitt vardagsrum och kök, sin sängkammare och självfallet då även sin toalett. Agneta Klingspor betecknar sin bok Går det åt helvete är jag ändå född för positionsbestämning. Hon försöker ta ut bäringen.

Det har blivit hög tid att ta temperaturen på Sverige, att överblicka det egna livet och andras sätt att förvalta de få år som givits dem här på jorden. Klingspor skriver: ”Positionsbestämning: Jag är författare utan fast anställning, utan tillgång till a-kassa, bidrag och arv, utan bostadsrätt, sommarstuga och bil, utan livförsäkring, aktier, obligationer och make … Kort sagt utan livlina. Jag balanserar på en mycket skör tråd och ängslas ständigt över att falla, inte klara mig. Men när jag skriver, får jag inte ängslas för nånting.”

Det som skiljer ut Agneta Klingspor från många andras – ytterst få – försök som gjorts i samma anda är inte enbart hennes språk. Hon äger ett språk som lever och bråkar och tränger sig på som en oinbjuden och högst ovälkommen gäst, som envist tvingar sig in i alla mentala springor och själsliga skrymslen; påträngande, krävande, uppfordrande ja, nästan äcklande – precis som så mycket i samtiden – i sin hänsynslösa ärlighet och ogenerad öppenhet. Nej, det är också Agneta Klingspors välutvecklade sinne för det konkreta; detaljen är viktigare än osammanhängande analyser, i detaljen bor sanningen – i Djävulen bor i detaljen. Hon flyter aldrig ut i svävande och till intet förpliktigande resonemang om tidens ondska eller förfall.

Allt är konkret. Allt är här och nu. Allt är på blodigt allvar.

Oundvikligt. Nära. Tätt, tätt intill, ända in på huden. Det gör ont. Samtiden svider. Agneta Klingspor ser sprickorna. Hon ser hur den verklighet vi vant oss vid bokstavligt talat krackelerar. Hon ser med den svartaste svärta i blicken och skildrar med sylvass precision misären, det tilltagande förfallet som existerar vägg i vägg med den växande villaegoismen. Hon registrerar sammanbrottet som vi lever mitt uppe i utan att egentligen bry oss speciellt mycket. Nej, idag är det extrapris på lammkotletter. Borde vi inte passa på och köpa ett gott, riktigt fylligt rödvin till? Gräsmattan är klippt, pedantiskt ansad även i kanterna. Köket skiner av antibakteriella putsmedel och barnen är parkerade som zombier framför teveapparaten. Alla är nöjda, mätta och oförlåtligt fördummade.

Hon skriver om de hemlösa, de övergivna. Hon skriver om de försummade som ligger i de ekande salarna på ålderdomshemmen, om hemtjänstens underbetalda slavar, om paranoikerna som bär sanningen som en obriserad bomb i hjärnan. Hon akriver om de förbisedda och osedda, de föraktade och avskydda. Om alla glömda och redan offrade människor som försöker framhärda och överleva från den ena dagen till nästa, de som lever sitt liv här mitt ibland oss.

Det är som om Agneta Klingspor lyckas förena Gunnar Ekelöfs vämjelse inför sophelikoptrarna som flyger om nätterna och de fyrkantiga molnen och könlösa vitaminarbetare med den Kristina Lugn som står och råmar ut sin allra blåaste ångest i cykelstället om nätterna då ingen hör henne.

Hon blir – högst ofrivilligt, misstänker jag – en Dante i det rämnande folkhemmet. Infernos hetsande lågor svider och bränner, slickar köttet svart och huden krispigt hård. De lidande lider inte dessa kval på grund av sina synder. De är inte ens döda. De straffas, grymt och orättfärdigt, redan i detta liv. Här och nu. Deras brott är deras utanförskap, deras anpassningssvårigheter till det modulfyrkantiga, antiseptiska, avhumaniserade, genomkontrollerade och alltmer intoleranta samhälle som är dagens Sverige.

Boken gör ont att läsa. Den vill något. Den ställer krav. Den växer och blir till ett välartikulerat skrik, en rapport från Helvetet, vårt alldeles egentillverkade och av IKEA-möbler monterade och möblerade, hemmasnickrade och blankt skinande folkhemshelvete.

Det är få svenska författare som äger ett så rakt och rått språk, så vässat och slipat. Det river, det bråkar, det skriker och vrenskas när det krävs, det flår huden av den verklighet hon skildrar.

Agneta Klingspor tar sig alltid under ytan, tar sig omutligt förbi det som till synes sker för att blotta den nakna och sanna verkligheten. Hon går nära det hon skildrar, tätt intill. Hennes ord luktar, de låter och väsnas och vägrar att tystas av andras dumhet eller inbilskhet, av arrogans och allra minst av maktens språk och anspråk.

 

Det är i murens sprickor, de kvarlämnade gliporna, de glömda hålen i bygget som Klingspor söker upp eller av en tillfällighet alltid lyckas snubbla över. Det är livets orättvisor hon vänder sig mot. Mot förtryck och segregering, mot oförnuft och kränkande av människans värdighet och fundamentala värde. Hon har en ovanligt välutvecklad blick för det vedervärdiga och vidriga i världen och samhället, men också för det vackra och hoppingivande. Redan i en av de första texterna i boken Tji fick du blåser en hoppets och frihetens vind fram med kraft. Först skildrar Klingspor det betonghårda och alltmer privatiserade Stockholm: ”Så byts en befolkning ut i Stockholms innerstad mot en annan med högre inkomst.” Sedan dyker det ockuperade kvarteret Mullvaden upp, en fristad, en plats där den dogmatiska vänstern var bannlyst, där friheten för en kort tid var möjlig. ”Jag bor med hela huset”, säger en tjej som heter Gunilla. ”Vad händer härnäst? Bo med hela staden?” Och så kommer den, en slutkläm av Klingspors omisskännliga märke: ”Jag cyklar dit så fort jag kan. Luft!”

Tji fick du är försedd med genrebeteckningen ”Tidsbok”. I grunden är det en klippsamling, men det står snart klart att Klingspor skapat en ny enhet – genom omskrivningar, rensningar i ordrabatten och placeringen av artiklarna. Därmed tveklöst sagt: Detta är en bok i egen rätt.

Och det är en stark bok. En bok som gör intryck, som skapar tankar och bjuder in till avgörande reflektioner och ger perspektiv på vår trånga och alltmer trångsynta vardag. Klingspor rör sig över vida områden: de många och grymma krigen, fattigdomen, våldet mot kvinnor, övergreppen, förtryckande schabloner, porrindustrin, kvinnoförtryck i namn av religion, konst, Teheran, Tensta, privatkapitalismens groteska ansikte i vardagen, åldrande, hedersmord, fotoutställningar, EU:s demokratiunderskott.

”Ja, jag dansar hellre mitt språk än talar med murbruk i munnen”, skriver hon och jag tror henne.

Agneta Klingspors särpräglade och personliga stil, som kostat henne år av slit och svett och idog möda vid skrivbordet, får även mig att verkligen se vad hon skildrar. Det finns inte utrymme för slentrian eller slappa resonemang eller eskapistiskt trams.

Allvaret. Livet. Solidariteten. Rättvisan. Allt är på allvar. Tomma ord och meningslösa gester är bannlysta, varenda floskel är bortbränd som med en blåslampa på högsta tryck.

”Jag har under mitt författarskap sökt hitta språket för just jaget i världen och världen i jaget”, skriver Klingspor med anledning av Birgitta Trotzig. ”Jag ville få ihop det, orden var nålen och tråden, såret skulle sys ihop.”

Klingspor är politisk, alltid politisk. Hon är feminist, alltid feminist. Men aldrig att någon skulle lyckas med att få Klingspor att gå i parolledband eller plakatrakt eller lyda gällande doktriner eller stelbenta dogmer. Hon är en sann fritänkare – en tänkare som tänker själv och tänker fritt och skriver rakt vad hon tänkt. Hon är inte ängslig. Hon är inte rädd. Och är hon rädd så trycker hon undan känslan och skriver likt förbannat vad hon anser rätt och riktigt och sant. Den egna motståndsviljan ökar under läsningen.

Vreden växer och finner nya vägar, tänkbara möjligheter att omsättas i konkret handling.

Jag återvänder. Jag läser den på nytt. Många år har hunnit passera. Ändå är det samma bok. Men minnet kan ibland spela oss märkliga spratt. Jag minns den som en tunn bok. Jag läste den på en kväll, kanske en del av den natt som följde. Ögonen giriga i sänglampans sken. Själen hungrig. Vetgirigheten som en svulten varg. Jag sög i mig hennes erfarenheter, hennes reflektioner och tankar på ett sätt som enbart är möjligt under mycket speciella förhållanden, och de är rätt sällsynta. Man söker och försöker förstå och lyckas mitt under denna tid av famlande få fatt i exakt den bok som ger en vägledning, ledtrådar och insikter.

Jag läser boken med en känsla av vild hunger. Den skakar mig. Den drabbar. ”Den tjongar rakt in”, som jag slarvigt men korrekt uttryckte det till en vän då jag insåg hur starkt berörd jag var av boken. Agneta Klingspor förmedlar sina upplevelser med brännande intensitet.

Tiden nästan upphör. Då och nu blandas samman, blir svåra att hålla isär på ett distinkt och entydigt sätt. Jag går in och ut genom decennierna, rakt igenom mina egna åldrar. Ena stunden är jag återigen en frustrerad och förbannad tonåring med en flammande eld av vrede i bröstet och i nästa stund är jag här, en medelålders man med grånande hår och med avsevärt större livserfarenhet.

Ändå brinner orden inom mig.

Inte skära bara rispa var en avgörande bok. Inte bara för mig. Den var avgörande för många – och minst lika upprörande för många andra som inte delade synpunkten att Agneta Klingspor ägde rätten att uttrycka vad hon ville och på det sätt hon valt.

Jag minns idag inte om jag lånade den av Ella Johansson, som jag var tillsammans med i slutet av sjuttiotalet, eller om jag hittade den på biblioteket och senare fick henne att läsa den, men jag minns att vi diskuterade den – ivrigt, nästan hetsigt, givande och tagande. Så fort jag fick råd så köpte jag den. Jag har kvar den första utgåvan, men nu läser jag den senaste utgåvan, en pocket med flera av Agneta Klingspors böcker (Dagböckerna 1962–1992), för att inte fastna i eller grunna alltför mycket över mina understrykningar och anteckningar i marginalerna. Inte skära bara rispa förändrade något i grunden. Inte enbart vad gäller inställningen till sexualiteten, utan till oss som var i tonåren eller några år äldre. Vi växte. Vi fanns. Vi var mer vuxna än de mogna och ansvarstagande ville att vi skulle vara. Vi skulle vara barn – bara aningen större. Men vi var inga barn. Vi rusade in i vuxenvärlden med otrolig hastighet och beslutsamhet. Vi ville inte betraktas eller behandlas som mindre vetande eller som icke fullvärdiga människor. Vi visste vad vi ville. Vi visste vad vi längtande efter och drömde om. Vi visste exakt var vi stod och – oftast – vart vi var på väg. Klingspor klädde allt detta – och mer därtill – i ord.

Svart på vitt gav hon oss rätten till de liv som var våra. Rätten till vår sexualitet, våra känslor, vårt uppror mot allt förstenat, dött och bokstavligen livshotande – om man med liv menade att man faktiskt levde och inte enbart deltog i en pjäs som skulle föreställa ett liv på förljugna villkor och falska premisser.

Fortfarande är det en röst som talar direkt till mig. Agneta Klingspor nådde fram till mig med stor och omvälvande styrka.

Hon når mig fortfarande, rakt igenom alla decennier och drabbar mig med samma monumentala kraft. Till viss del gör det mig överraskad.

Jag känner mig överrumplad – liksom anfallen i ryggen. Men det skänker mig också en särskild sorts glädje. Jag har hittat en väg som tycks leda tillbaka till mig själv, till den jag då var.

Visst finns det skillnader. Idag lägger jag tonvikten vid andra sidor av boken än vad jag gjorde då. Och visst angick den mig på ett mer omedelbart sätt i tonåren än idag. Vad jag idag ser är dock andra sidor vilka Klingspor tar upp som jag nog febrigt och på jakt efter en egen sanning missade då eller skyndade förbi alltför brådstörtat.

Jag ser inte Klingspors bok som ett försök att gestalta den kaotiska tonårstiden och tjugoårsåldern. Jag ser en människa, en ung kvinna som vägrar backa eller vika undan. Hon söker. Hon letar. Hon vill bli hel; hon vill vara mer än de begränsningar som omvärlden försöker låsa in henne bakom. Den unga kvinnans fängelse är för trångt. Stängslen måste rivas. Rollen måste tuggas sönder, ord för ord, tanke för tanke. Hon vill inte förbli strypt och kvävd av en liten roll på den scen som andra ställt i ordning och dikterat reglerna för hur man ska uppföra sig på. Snäll flicka får andra leka. Hon har ett liv att leva. En väg att finna. Ett inre att kartlägga. Motståndet är oftast kompakt. Murarna reser sig runt henne. Fängelset är välbyggt och ser ungefär likadant ut för alla unga tjejer. Men hon ger inte vika. Smällarna blir hårda, mycket smärta och lidande kostar det val av väg hon gjort.

Hur ska en människa lyckas leva livet fullt ut? Hur gör man det? Hur överlever man ett massivt motstånd? Hur kommer man över alla svek och lögner och fega människors undfallenhet och alla som utnyttjar och försöker använda en likt en värdelös förbrukningsvara?

”Jag vill inte kvävas av samhällets lagar om ditt och datt. Jag vill vara fri att vara mig själv. Jag har börjat frigöra mig från denna småstad, göra det som jag själv tycker om. Ibland blir jag rädd för min kritiskhet”, skriver Klingspor.

Då, första gången jag läste boken, var inblicken i de kvinnliga pplevelserna av stor och avgörande betydelse. Känslan av äckel den unga Klingspor skildrar inför manliga kroppar. Hennes utsatthet.

Styrkan i känslorna som styrde henne, känslor som killar och män mer eller mindre medvetet, mer eller mindre hänsynslöst, utnyttjade. Känslor i utbyte mot kropp men där bytet aldrig fullbordades. Ensam blev hon kvar. Sviken, övergiven, kvarlämnad och på ett påtagligt sätt bedragen genom att hon gav men inget fick i gengäld.

Kanske låter det högtravande. Det är inte mindre sant för det.

En bidragande orsak till att jag försökte ta ett större ansvar för mina relationer – alla sorters relationer, inte bara i förhållanden – till tjejer och senare kvinnor berodde på vad Klingspor skrev och vad jag började förstå genom att läsa Inte skära bara rispa. Det var som att få se andra sidan av sina egna handlingars konsekvenser – att skåda sig själv på ryggen – och vad som kunde ske om jag inte försökte inse och på djupet begripa vad som hände i möten med tjejer och handla utifrån de kunskaperna och insikterna. Som kille äger man en särskild sorts makt. Den medför ansvar. Det kan handla om ett så till synes – för mig och andra killar och män, men inte för tjejer och kvinnor – trivialt faktum att killar är starkare än tjejer. Det är ett övertag. En reell maktfaktor i vardagen, ständigt närvarande, ständigt ett faktum som den svagare alltid måste vara medveten om och beredd på att det kan missbrukas.

Men med makt följer ansvar och krav på den egna hedern att hantera alla sorters övertag med förstånd och försiktighet och aldrig utnyttja eller dra fördel av andra människors blottor.

Självfallet var vägen lång att gå. Jag är inte framme än. Men genom att jag började iaktta dessa mönster – mönster som genomsyrade nästan allt och dök upp i de mest oväntade situationer när man väl börjat notera dem – var jag i alla fall medveten om ett stort och generellt problem. Och medvetenhet är alltid det första steget mot förändrade vanor och attityder, en grund för att börja bryta med de samhälligt styrda beteendena och konventionerna.

Första anteckningen i Inte skära bara rispa är införd i ”Januari” månad. Året är 1962. ”Jag blir nästan rädd. Jag är redan sexton år.” Där inleder Klingspor sin resa genom sin egen bakgrund, den historia som skapat henne. Där är språngbrädan in till ett liv, hennes liv.

Familjen är ett helvete. Hon är mest av allt en fånge i familjens intrikata och utstuderade stridigheter och fientliga angrepp. Föräldrarna, vars kärlek dött av brist på näring eller kanske ens aldrig funnits, använder hämningslöst sina barn som ammunition i sina ständiga bataljer. Stämningarna av oro, av missförhållande och hat och smågnat mellan föräldrarna fräter på Klingspors nerver, nöter ner hennes psykiska motståndskraft och detta blottar henne även gentemot andra människor. Hennes nerver ligger snart ytligt, ibland totalt blottade. Fadern är renons på varje ansats till inlevelseförmåga. I hemmet existerar enbart han och hans behov.

Inget annat bryr han sig om. De ska lyssna till honom, ta hänsyn till honom. Och de ska framför allt förstå honom. Hemmets tyrann ska behandlas med vänlighet och omtanke, ja ömsint och med silkesvantar. Den hatade kräver förståelse, ja rentav kärlek och beundran. Han som aldrig visar kärlek till eller respekt för någon annan i familjen. Egenkärleken och egenrättfärdigheten är desto större och dominerande i hans självbild.

”Jag är trött på alla smussliga människor”, skriver Klingspor när hon är nitton år apropå sin mor. Klingspor har just skrikit till sin mamma att hon ligger med Lennart och sedan länge äter p-piller. ”Jag vill leva i sanning, öppenhet och ärlighet. Jag kvävs.”

Och några rader längre ner: ”Pappa? Hos honom finns ingen kärlek för oss. Har aldrig visat oss det … Han är evigt stängd. Han sitter stilla. Han dödar allt i sin väg. Jag kan hata honom för att han inte tål sanningen.” ”Pappa med hög röst. Jag, jag. jag. Han tror att han är fängslande … Han sitter annars som en mumie och mumlar ibland om hänsyn.”

”Jag strävade efter att bli deras motsats. Mamma iskall, jag vilt trotsigt älskande. Mamma: det finns inget värre än pappa. Pappa: det finns inget värre än mamma. Mitt i striden stod Gun (systern, min anmärkning) och jag. Hon grät och jag tröstade. Vilken roll skulle jag annars spela? Fanns det någon annan kvar?

Vi är en spegel av samhället. Samhället är en spegel av oss. Dialektik.”

Hon kastar sig ut i livet. Erotiken blir ett uppvaknande, men också en fara. Erotiken kan öppna fällor som snabbt och hårt slår igen och beskär hennes frihet, och som försöker omforma henne som person. Killarna och männen riskerar att förbruka henne.

Förminska henne. Urholka kärnan.

Dragen av destruktivitet dyker upp och hotar att ta henne i besittning. Självmordstankar, även några mer konkreta försök att beröva sig livet – jag vet inte hur allvarliga de var. Hon balanserar ibland vid kanten av ett stup, en klippkant som lever i hennes själ.

Det är ofta en balansgång mellan längtan efter liv och en dröm om tystnad, stillhet – att få slippa brottas med det bångstyriga och ofria livet var eviga dag. Men destruktiviteten är inte enbart en del av Klingspor. Den är en del av hela samhället. Hon svarar mot ett yttre tryck. I kampen att ändå lyckas finna sig själv, att hitta en lösning på de egna livsproblemen och se var hon passar in och vem hon innerst inne är eller väljer att vara, blir omgivningen till ett aktivt hot. Friheten står under attack. Omgivningen vill klavbinda henne, och med tvång och lockrop stoppa in henne i ett fack

och för alltid stänga lådan om henne. Hon svarar med att vända de yttre angreppen mot sig själv. Hon blir på så sätt även sitt eget offer och riskerar på ett skrämmande sätt att bli sin egen bödel.

Jury, domare och bödel. I ett. I en och samma person: Agneta Klingspor. Och på den anklagades bänk, där har hon satt sig själv med brister, fel och en längtan som aldrig går att stilla så länge hon inte får utrymme och syre till sin själ. Samtidigt, och avsevärt mer väsentligt, är Inte skära bara rispa en bok om befrielse och frigörelse – och frihetens svindlande höga pris.

Frispråkigheten, den svidande ärligheten, är en djup befrielse att få tal del av även idag. Då, i ungdomsåren, var den nästan som en berusning, en kraftig drog som påverkade mig starkt. Den drog iväg. Den blåste bort damm som redan hunnits samlas i tankar och på värderingar som jag då knappt ens var medveten om. Den gjorde på ett märkligt sätt rent hus. Det gick att börja om; starta tankeverksamheten på nytt, full av inryck och stärkt i tron på den egna förmågan att våga vara sig själv. Längtan efter det äkta och fullvärdiga livet, fritt från förställning, blev åter starkare.

Agneta Klingspor – och självfallet flera andra författare jag läste – gav mig rätten att känna vad jag kände. De svarta tankarna var inte tabu. Hatet var inte förbjudet. Alla består av en mångfald känslor, ibland motstridiga och frånstötande. Även det inre kaoset är periodvis en del av vardagslivet. Att förneka det eller krampaktigt försöka bortse ifrån det är att bli styrd och kontrollerad, man blir ett rov för känslorna i stället för att bemästra dem och förstå vad de representerar. Känslor kommer oftast utifrån.De föds inuti, men av yttre inryck och händelser. Det är en skillnad som kan vara svår att tydligt se i tonåren. Känslolivet har under ett antal år en tydlig tendens att snurra och virvla och spinna runt ohejdbart, tumultuariskt och med en vildsinthet som är lika omskakande som förvirrande. Blicken grumlas. Synkretsen minskas. Man måste då ha något att sätta emot. Man måste hitta vägen till en plats – en människa, en vilopunkt av något slag – där distans blir möjlig. Där svalkan sänker sig över de överhettade känslorna som sjuder, bubblar och kokar inombords. Det viktigaste är att tala, att finna en person eller några människor med vilka man kan tala öppet, helst oreserverat och utan hänsynens inskränkningar. Då kan härvan i bästa fall redas ut. Att få syn på de verkliga, bakomliggande orsakerna till det inre tumultet är av vikt och kan vara av avgörande betydelse för hur livet kommer att gestalta sig.

När jag idag lägger mitt liv bredvid det liv som Klingspor skildrar tror jag att jag utan att förhäva mig vågar säga att jag hade avsevärt större tur än vad hon hade. Dessutom är jag man. En kille klarar sig bättre, har lättare att undvika de värsta inre skadorna.

Klingspor äger en själ som blir ett levande och oavbrutet blödande sår. Det är just den utvecklingen och de händelserna som gör så plågsamt ont att ta del av.

”Nu förstår jag att jag bara kan älska en sorts människor. Hjälplöshet och ensamhet innanför skalet.” Det antecknar Klingspor när hon är sjutton år. Hon borde hållit fast vid den insikten, tänker jag idag. Så mycket smärta hon hade sluppit. Men å andra sidan, utan de erfarenheter hon erövrar – vem hade hon varit? Vem hade hon blivit?

Att närmast handlöst kasta sig ut i ovissheten är ett drag hos Klingspor som får sin näring från en djupt liggande källåder inom henne. Som jag tror befinner sig nära hennes innersta jag och speglar hennes inställning till livet i stort. Det skulle aldrig falla mig in att reducerande eller med en knivsudds förakt kalla det för äventyrslusta. Då har man inte förstått mycket. Vad hon gör – om och om igen – genom livet är att bjuda vanan och det ingrodda, ledan och tristessen aktivt motstånd. Det är krigshandlingar från hennes sida. Ett krig hon för mot normalitetens räddhågsenhet, mot de ängsliga arméernas kompakta motstånd och konformism och stelnade konventioner – det hon slåss emot är en kraft som oavbrutet strävar efter att mota in oss alla tillbaka i ekorrhjulet och sedan få oss att vanka oss vansinniga i lägenheternas burar, bakom villornas välputsade galler. Normaliteten kan lätt kväva även de tåligaste.

Kampen hon skildrar inger mod, trots alla motgångar och dess höga och plågsamma pris. Även idag känner jag hur Klingspors vägran att böja sig eller ge upp smittar. En stark och befriande vind drar genom hennes böcker, och blåser vidare genom den som tar del av hennes tankar.

Men nu är det i november månad. Året är 1974. Klingspor är tjugoåtta år. Hon är politiskt aktiv och engagerad i kampen mot USA:s krig i Vietnam även om hon har svårt för mångas dogmatism och bottenlösa känslokyla. Förhållandet hon lever i har just slutat med en krasch. Hon skriver:

”Jag grät och dunkade huvudet i väggen. Jag blir lämnad ensam med min vilja till utveckling med honom. Åter en känslokrympling till man. Dessa känsloförlamade, känsloförtryckta män! … Min direkthet blev skarpare ju mer sluten han blev.” Några rader längre fram fortsätter Klingspor: ”Jag vill inte förlora tron på livsmöjligheter med en man, inte förlora tron på en öppen och mogen relation. Jag vill inte bli en bitter kvinna med begynnande elefanthud.”

Mot cynism och bitterhet, mot enslingens förlamning och uppgivenhet och den kvävande resignationen slåss hon med alla till buds stående medel. Att inte bli bekväm. Att inte hamna i bedövande rutiner. Att inte nöja sig med det som på ytan tycks fungera friktionsfritt och trivsamt, men enbart betyder att otillfredsställelsen jäser och pyr och brinner inombords. Mot allt detta kämpar hon. Hon vägrar visa vit flagg. Kapitulation är inte ens en möjlighet.

”Är jag bara till för männens åtrå?” frågar sig tonåringen Klingspor.

Klingspor piskar upp en sandstorm inom mig. Varje korn i detta virvlande kaos är en händelse, ett minne, något smärtsamt eller njutbart, ångerfulla ögonblick varvade med njutning och nöje, handlingar jag ångrar och är stolt över, pinsamheter och lustiga episoder, men även stunder av stor lycka och jublande glädje. Åren som flytt kommer ständigt närmare, allt närmare. Tätt, nästan alltför tätt. Minnet öppnar sig på vid gavel. Jag kan knappt hålla emot. Det yr och virvlar. Stormen är nära nu. Den viner inom mig.

Vill jag möta den person jag då var? Vill jag berätta? Till vem ska jag då vända mig?

Avståndet är kort. Dörren som leder till andra sidan är aldrig stängd. Oftast lyckas vi förneka att den finns, ockuperade av vardagens bestyr och den eviga raddan av småhändelser där minsta motgång kan anta absurda proportioner. Andra gånger, kanske när mörkret är ogenomträngligt i vargtimmen och lakanet har vridit sig runt kroppen som en omfamning av de ondaste av tankar, drar det kallt från den där dörren; dörren som leder till den död som väntar oss alla. Vinddraget får nackhåren att resa borst som taggarna på ett piggsvin.

Fingrarna trevar sig omedvetet fram och finner en knöl. Det är så det börjar. Trivialt, vardagligt som morgonkaffet, likt en händelse i förbigående, egentligen inte värd att minnas. Den banala episoden skulle aldrig ha hittat in till minnet om den inte längre fram, när medvetandet hunnit ifatt och blivit till en skräckinjagande insikt, i grunden förändrar allt.

Knölen i det högra bröstet, som den trevande handen hittade en morgon, får efter en tid ett namn. Ett ord som fyller de flesta med fasa och förnekelse. Knölens namn är Cancer.

I Stängt pga hälsosjäl rör Agneta Klingspor sig kring vad som tilldrar sig i hennes liv, och framför allt vad som förändras hos henne själv, när hon av läkaren får det lakoniskt framförda beskedet:  ”Det lutar åt cancer.”

Det är en reseskildring i ett inre landskap, även om Agneta Klingspor aldrig förlorar bäringen i verkligheten. Ändå är allt såsom förskjutet, förvandlat.

Tanken på döden leder till en form av förnekelse – nej, det är fel ord. Hon försöker, i den evighetslånga väntan på Beskedet, att fördriva döden från sina tankar. Hon slutar att läsa dödsannonserna i morgontidningen, hon plockar undan böcker som handlar om döden. Susan Sontags bok Sjukdomen som metafor får respass då den är alltför intellektualiserande, och därför smakar som fadd vadd i munnen. Inte heller Imre Kertész vittnesbörd från Auschwitz Inferno vill hon packa ner. Döden ska rensas bort; liemannen ska fördrivas ur det levande livet. I hela sitt författarskap har Agneta Klingspor fortsatt att föra en oförtruten kamp mot varje form av förnekelse; hon kämpar bångstyrigt mot förställning och falskhet, mot hyckleriet och alla lögner som människor så gärna tillgriper för att – som de inbillar sig – underlätta sina liv. Raka besked, ord utan biavsikter, aldrig blunda eller slå undan blicken inför vad det än vara månde – det är en av Agneta Klingspors utmärkande egenskaper som författare och skribent.

Nu ställs hon inför en mängd valsituationer, sprungna ur själva djupet av existensen, som pressar fram ställningstaganden hon egentligen inte vill acceptera. De tvingar henne motvilligt till att reducera sig, skärma av och göra inskränkningar.

”Varje morgon vaknar hon fem och är ensam med cancern”, skriver hon.

Inför döden är människan ensam. Det går inte att förneka. Det går inte att undkomma. Alla andra föreställningar är schabloner födda vid mardrömsfabrikerna i Hollywood. Där i sjukhussängen, eller under de långa nervladdade nätterna, reduceras människan från en social varelse till sitt existentiella grundtillstånd – till kropp.

Där är vi ensamma, vi är utelämnade, och inneslutna av tankarna på dödens slutgiltighet. Dödens närhet skapar en kokong som ingen annan kan ta sig igenom.

”Nu går jag mot slagfältet”, skriver Sven Delblanc i sin bok Slutord då han var hårt drabbad av skelettcancer. ”Ensam och utan packning … Jag blir stående ensam i landet Ingenting.”

Klingspors erfarenhet är likartad. Hon står ensam med sin cancersvulst; ensam med den rivande oron, de svarta tankarna som är svåra att mota bort. Det är inte vänner som sviker. Det är den utsatta situationen i sig som skapar kokongen. ”Knölen driver henne bort från de friska. Hon blir främling, utböling. Hon fingrar på knölen, utbölingen. Den sitter fast i henne, smittar med sitt utböleri.”

Oron och den krypande förskräckelsen smittar. Hon tar sig igenom skyddsvallarna. Inte minst med sitt exakta språk, blandat med effektivt halsbrytande vändningar för att på så sätt riva sönder vaneseendets förblindning. När sedan boken avslutas med ett stort antal fotografier, som Agneta Klingspor tagit med sin mobilkamera, så har hon nått ända fram – till det inre mörkret hos sin läsare. Hon skildrar detta tillfälliga – önskar jag innerligt! – besök i dödens väntrum på ett konkret, osentimentalt och brutalt uppriktigt sätt.

”Döden är till för de friska, tänker hon. Bara de friska kan spekulera, filosofera, meditera över döden. De riktigt sjuka vill förtränga döden, ta bort döden. De håller upp sitt liv och sticker en stav i hans dödshjärta.”

Trots cancern, trots att döden passerar på hudnära avstånd, trots oron och den plågsamma väntan och väntan på de läkarbesked som ständigt riskerar att ta sig uttryck som domslut, bevarar Agneta Klingspor kraften, sitt motstånd, sin förmåga att protestera mot den skändliga, oavsett vilken gestalt den än uppenbarar sig.

 

 

 

Crister Enander

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen