Den ironiska distansen - Tidningen Kulturen




Cecilia Persson. Foto: Øyvind Sviland

Litteraturens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Cecilia Persson är poet, historiker och skrivpedagog. Hon har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Cecilia har varit verksam som lärare på Centrum för Genusvetenskap och vid Växjö Universitet, Lunds universitet, Blekinge Högskola, i ämnet historia. Tidningen Kulturen träffade henne för en intervju om hennes senaste poesisamling Självmotsägelser som ges ut av Ord & Kultur förlag

 

En intervju med Cecilia Persson


 

En författare är beroende av sina läsare och jag tycker att texter alltid är en pågående dialog. Jag låter gärna mig själv som författare så att säga försvinna för att det är texterna som ska tala. Litteratur är fantastiskt på det viset att den är i en slags ständig dialogisk omläsning och tolkning. Jag har stor respekt till läsarnas förmåga.

Annons:



Jag skulle bli glad om du ville presentera dig för de läsare som ännu inte känner dig. Vem är Cecilia Persson?

-Jag blir alltid lite full i skratt av den frågan eftersom den är så svår att besvara. Ett enkelt svar är att jag en fyrtionioårig kvinna, mamma till två utflugna barn. Jag är bosatt i Lund men född i Karlstad. Jag lever ensam men har en handfull nära vänner som jag betraktar som min familj. Jag har varit doktorand och lärare i historia och Genusvetenskap vid Lunds universitet. Jag är även utbildad skrivpedagog och arbetade som skrivlärare under flera år och jag handleder och manusgranskar fortfarande ganska ofta.

Jag arbetar nu som socialpedagog med ensamkommande flyktingbarn jämte att jag skriver böcker och är verksam som kulturskribent, i olika tidningar och tidskrifter. Vad det beträffar mitt skrivande liv så "debuterade" jag vid 16-års ålder då jag vann en poesitävling som biblioteket anordnade tillsammans med lokaltidningen. Det har blivit en hel del skrivande sedan dess och nu är det dags för min sjätte bok och den åttonde, om jag inkluderar översättningarna tillsammans med Bo Holmberg.

Självmotsägelser som just ges ut av Ord & Kultur förlag är din nya poesisamling. Jag tycker mycket om den. Dina dikter är bebodda ett skrik av någonting, som om du försöker subtrahera kaoset. Liksom att du försöker bygga om en identitet som har gått i spillo.

- Vad glad jag blir att du tycker om boken. Varmt tack! Du ställer så svåra och intressanta frågor. Skrik? Förlust? Jag skulle vilja lägga till orden brist och återupprättelse. Jag har skrivit på Självmotsägelser under flera år och den både sammanfattar ett slags intellektuellt och existentiellt sökande samtidigt som den kretsar kring ett trauma eller snarare flera. Det är nog därför den har tagit så lång tid att skriva. Jag har raderat fler sidor än jag kan minnas och faktiskt kastat tre datorer rakt i soporna, bokstavligen alltså.

Frågorna kring identitet, sanning, livsmening och vad språk egentligen är, fascinerar och utmanar mig hela tiden och eftersom jag har forskarbakgrund så är boken på ett vis en "teoretisk uppgörelse", i dialog med en fiktiv manlig gestalt – två röster, två kön, två tolkningar av samma skeende. Jag tror att man kan säga att jag har varit en ganska ångestdriven författare som kastar mig handlöst ner i olika frågeställningar och skriver mig fram mot de svar som ska skapa en forn av ordning eller struktur i detta tillstånd av kaos.

Jag tänker ofta att jag förmodligen bär på en uppsättning av i grunden felställda frågor. Det leder lätt till dels en distanserad syn på tillvaron, dels skapar skillnaderna mellan mina felaktiga frågor och de sedvanliga och förväntade en form av vass ironi – inte sällan riktad mot mig själv. Den ironiska distansen är viktig för mig.

Är dikten språket förminskat av sin betydelse?

- Både ja och nej, vill jag svara. Poesin ser jag på det personliga planet som språkets frihetsakt. Poesi är den litterära genre som fullt ut tillåter att skriva fram den egna verkligheten – så är det i alla fall för mig. Jag skriver ju även prosa och där känner jag genrekonventionerna starkare och att då hitta rätt form, kan ibland hämma den kreativa lusten.

Frågan om "verklighet" och "erfarenhet" är grundläggande för mig, och vetenskapsteoretiskt och filosofiskt också en slags trop, i vårt västerländska kulturarv ända sedan Platon och Aristoteles. Vissa dagar ser jag det som en styrka att jag med min vetenskapliga skolning skriver poesi och andra dagar upplever jag det nästan som ett "straff", en tung och onödig börda. Jag tror att man kan säga att denna känslomässiga och intellektuella paradox genomsyrar mycket av det som jag skriver och viktigare är att den kan betraktas som såväl min poetik som estetik.

Sången, den lilla musiken som jag hör i dina dikter överraskar mig. Även om bilderna ibland är dystra, så är sången jag hör full av ljus.

-Rent biografiskt så kommer jag från en påfallande musikalisk släkt där flera av mina släktingar var musiker, inte minst min morfar som hade absolut gehör även om hans klassbakgrund förhindrade honom ifrån att bli den symfoniker som han nog måste sägas att var ämnad att bli. Det är en tragedi i min släkthistoria och var en personlig katastrof för min älskade morfar.

Jag valde faktiskt mellan musiken och skrivandet när jag var ung och mitt instrument var just sång, så jag blir uppriktigt glad att du hör sång och musik i poesin jag skriver. Jag är i grunden ljus och optimistisk människa som har fått uppleva svåra saker, inte minst min dysfunktionella barndom är ständigt närvarande. Men, jag tror att Självmotsägelser är en summering av en lång bearbetningsprocess och att jag inte är lika dominerad av barndomens sår och samtidigt har förlusterna och sveken format mig till den jag är.

Dubbelheten och paradoxerna, har kommit att bli lite av ett språkligt signum jämte att jag söker personlig förlåtelse, försoning och befrielse. Allt detta är även sammankopplat med min kristna tro. Jag är kväkare även om jag rent formellt inte längre får kalla mig för kväkare eftersom jag har valt att lämna "Vännernas samfund" men kväkaridentiteten är likväl, mitt andliga hem. Det är rätt svåra saker att prata om men ytligt skisserat är det nog en ganska sann bild av mitt " andliga inre liv".

Skriver du för att undanröja tystnaden och ångesten eller är dikten ett sätt att vittna om illusionen?

- Tystnaden är central för kväkare och att Gud språkligt varken låter sig fångas (reduceras) eller teologiskt formuleras mer än som tolkande berättelser. "Endast som vittne är människan till: Tag och skriv!", som Gunnar Ekelöf formulerade sin uppmaning. Vi vittnar om våra egna liv och ändå är frågan om "vittnesbörd" en av de mest sammansatta och svåraste frågor som finns. Vilka som talar och vilka röster som hörs är något som intresserar mig mycket.

Ångest är en känsla som både alstrar kreativitet och begränsning Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag periodvis har levt med svår ångest och i de tillstånden har jag aldrig kunnat skriva. Men, i efterskalven av ångest föds lustigt nog en äkta skriv- och livslust.

I delar av Självmotsägelser, indikeras hoppen omedelbart med häpnad, men de mentala energierna och de uppnådda målen är oräkneliga. Jag menar när allting kommer omkring autokorrigeras även en spridd uppfattning.

- Du formulerar det bättre än jag kan själv så jag låter din fråga bli mitt svar. Det enda tillägget är möjligen att vi skriver fram våra liv och därmed utsätter oss för "den andres blick". Vems sanning är sanning?

Jag har säkert fel men i Självmotsägelser framstår något som jag kan kalla realistiskt. Du skiftar mellan en mer abstrakt och låt mig kalla det andlig situation till något som tillhör dem som skriver realtiden. Är din poesi politisk?

- Ja, min dikt är politisk och jag skriver ju även i den arbetarlitterära genren. Jag har varit engagerad för mänskliga rättigheter, inte minst för flyktingar i över trettio år. Så, ja, jag definierar mig som en i allra högst grad politiskt medveten människa. Sedan är det lite på modet med politisk litteratur och det är jag djupt kluven inför. När det politiska blir gångbart på en konsumtionsmarknad kanske den politiska radikala samhälles – och kulturkritiken dräneras och annekteras av maktintressen?

Det som låter så bra, kanske i själva verket är dödsstöten för " det solidariskt politiska", om man inte är på sin vakt? Jag hoppas innerligen att Självmotsägelser kommer att läsas och tolkas som politisk dikt även om formen är annorlunda. Genrekonventionernas "förväntansdiktat" eller hur jag ska formulera det ─ ogillar jag å det grövsta.

Till sist låt mig säga så. Om läsaren förnimmer en möjlighet att ansluta sig till dina dikter, då är detta inte en ny tolkning utan någonting som berikar verket, det är en ny synvinkel, någonting extra. Läsaren fullständigar texten. Vad tycker du?

- Ja, absolut! En författare är beroende av sina läsare och jag tycker att texter alltid är en pågående dialog. Jag låter gärna mig själv som författare så att säga försvinna för att det är texterna som ska tala. Litteratur är fantastiskt på det viset att den är i en slags ständig dialogisk omläsning och tolkning. Jag har stor respekt till läsarnas förmåga.

Jag är nästan en "motståndare" till att jag som person riskerar att stå i vägen för det litterära, tentativt sökande och intellektuella kunskapsackumulerande samtalet. Dialoger är livets rikedom och möjlighet till mänskliga möten. Det tycker jag ger både livet och skrivandet mening. Så jag vill nå läsare och att läsare ska kunna nå mig. Då blir dialogen levande och meningsskapande..

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen