Mauritz Tistelös okända trilogi - Tidningen Kulturen




Mauritz Tistelö. Foto Giovanni Solaris

Litteraturens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Skräckpolska, Skrattgropar och Fantasifoster: Tre små volymer med poesi av Göteborgsbaserade poeten Mauritz Tistelö. Tillsammans utgör de Den okända trilogin. När jag läste den sista delen som utkom i slutet av 2015 ville jag kalla dem ”den mänskliga trilogin” för i böckerna gestaltas ur många aspekter vad det är att vara människa, var gränsen går mellan det mänskliga och utommänskliga och hur det mänskliga får plats eller inte plats i vår värld. Såväl titeln som dikterna gav mig också associationer till Dante Alighieris Den gudomliga komedin.

 


Mauritz Tistelös egenartade lyriska/absurdistiska stil är mer uttalad i denna bok där dikterna blir små lekfulla episoder i ett större absurdistiskt drama. Med de absurda bilderna utmanas och överträds verklighetens och normalitetens gränser men skapar i gengäld det fantastiska universum där vad som helst kan hända.
Tistelö läser ofta dikter med ansiktet täckt för att ta bort föreställningen om sitt eget utseende

Tistelö läser ofta dikter med ansiktet täckt för att ta bort föreställningen om sitt eget utseende

Annons:



Mauritz Tistelö är utbildad inom både bildkonst och skrivande. Främst ser han sig dock främst som en bildkonstnär som ser allt i bilder men väljer ofta poesin som uttryckssätt och kompletterar med performances eller andra visuella uttryck. Han "tycker om att leta efter dikter" och menar att "poesin finns överallt". Mest tilltalar honom den berättande, absurdistiska poesin.

Mauritz Tistelö berättar att han faktiskt stod vid något slags vägskäl när han började med den. Efter att ha skrivit över tjugo diktsamlingar och fått många av dem refuserade men själv publicerat tolv av dem i bokform ville han hitta ett nytt sätt att använda poesin.

Skräck

Han bestämde sig för att utforska de genrer han inte kände sig hemma i, marker som var okända för honom. Han började med skräcken.
– Under ett år levde jag med skräck. Jag läste skräck, såg skräckfilmer och tänkte på skräck för att se vad det gjorde med mig, säger han.

Han funderade på vilka maktstrukturer som finns i de gängse skräckskildringarna och tyckte det var väldigt befriande och spännande att vända på perspektiven. Ofta ska vi vara rädda för ett "ont barn" eller kvinnor som förlorar kontrollen men vad händer om en själv är det där barnet?
Samtidigt fick han ett anonymt brev där någon skrev uppskattande om hans arbete. Som ett slags ritualer började han skriva egna som sedan åtföljer alla dikter i samlingen, som något beständigt men också mystiskt:

"Jag såg dej i affären. du tittade på mej.
En stund trodde jag att du förstod
vem jag var. Sen såg jag att du
inte alls förstod."

Varje dikt är en polska – dansen som för tankarna till något glatt och uppsluppet som en kontrast till skräcken, men också till något galet skräckfyllt: att dansa tills sans och vett försvinner.
I många av dikterna i Skräckpolska är älven, skogen och havet men också mörkret eller natten dikternas yttre miljö och blir en fond mot vilken det okända och skräckfyllda kan utmanas. Som i dikten DRÖMPOLSKA/Efter att inte velat leva/ längre och ångrat mig" där "Havet/alldeles mjukt/speglade/ himlen ..."

Naturen står för trygghet och tillgänglighet men där kan finnas personer, karaktärer som gör tillvaron mer komplicerad och utmanande: "Du kom förbi min trädgård/med några frön röd mangold/ [––– ]stannade upp/planterade en nyponros i mitt skelett"
En annan person som ställer invanda tankemönster på ända är Skelettflickan:

Hon håller en fågel i handen Fågeln
skakar när skelettflickan
stryker med sina benflisor över fågelns rygg
Då kurar fågeln ihop sig och somnar

Var finns då skräcken? Den död som nästan alltid är ett hot i skräcklitteratur eller skräckfilmer? Nja. Den "naturliga döden", är kanske upprörande och sorglig, eller ett givande samtal med en farmor "på andra sidan" men tillhör också det mänskliga, det som består genom tiden, som alla som suttit i bastun i sjuttio år och nu är döda men "som kittlar oss i nacken".
Snarare finns en tydlig bild av den sanna skräcken som något vi måste inordna oss i, strukturer och normer som vill bestämma över oss och ta våra liv ifrån oss. Detta något mot vilka jaget-människan alltid gör uppror och "Går i krig med en gul trumpet/ som enda vapen".

En av de mest skrämmande dikterna i samlingen heter "POLSKA/efter att ha begravt solen" och börjar:
Har du inget jobb ska du inte äta
Vi kan erbjuda dej ett jobb
Du ska gräva ner solen
Du ska inte fråga varför
Du ska bara göra det
[---]

Dante

Likt Dante som går genom helvetets olika skikt konfronterar poetjaget såväl alkoholism, förluster och zombies som kärleken och inre smärta. Det som kvarstår är ändå inte att världen eller livet är så skrämmande trots smärta och svårigheter. Mauritz Tistelö förmedlar tvärtom en kraft som ligger i att vara sårbar, omfamna sig själv och inte minst varandra, oavsett skräcken. "Den okända" som skriver alla breven förenas till sist med jaget: "Du tittade upp. Du såg på mej./Du slog igen boken./Vi började att gå. Vi gick bort" .

I andra delen, Skrattgropar, finns ett samtal, som åtföljer varje dikt på samma sätt som de anonyma breven i första boken.

– För ett år sedan kände vi inte varandra
– Nu bor vi ihop
– Jag skulle vilja ha ett grönt golv

Jaget har blivit ett vi och vad som än sker, är det vi:et som är aktivt eller som upplever, som för att befästa: "Att det är ensamheten som gör människor trötta/gemenskap skapar styrka" som två aktivister säger i en av dikterna.
Ibland smälter "vi" ihop till en enhet mot den omgivande världen, mot dem som inte förstår, eller som behöver följas med hem för att få kärlek, som här i en dikt där "vi" tycks befinna sig på en fotbollsmatch.

kände en hand över vårat skrev
det här får ingen se
förde handen över hans skrev
följde med honom hem

kysste sönder blommorna i fönstret

Om Skräckpolska undersökte skräcken, är upprinnelsen till Skrattgropar skämtet och det komiska. Mauritz Tistelö säger att han har humor, men ser sig som en allvarlig person och gillar inte komedier.
– Också detta var en resa in i det okända men det var ett större steg att närma mig humorn än skräcken, säger han.

Vad är egentligen roligt? Och varför? Ofta skrattar vi åt "de andra", de avvikande eller åt misslyckanden, som när någon ramlar eller gör bort sig. Humor kan vara ett sätt bearbeta svårigheter men kan också vara exkluderande. Kanske det är därför som dikterna i Skrattpolska handlar så mycket om samspel människor emellan. Och om möten mellan människan och det omgivande (samhället) där dikterna tycks fråga vad eller vilka som får finnas, vad som får plats. Det långsamma? Det sinnliga? Fantasin? Hur mycket mänsklighet klarar ett samhälle?

Vi stod och beundrade ådrorna i ett blomblad
[–––]

Några vinbärsbuskar gav himlen färg
Vi klädde av oss och simmade nakna längs med älven
med strömmen
Vi orkade inte ta oss tillbaka

Vi mötte bilar och människor
I ett festivaltält blev vi gripna och bortkörda
av vakter
[–––]

Clownen

Mauritz Tistelös egenartade lyriska/absurdistiska stil är mer uttalad i denna bok där dikterna blir små lekfulla episoder i ett större absurdistiskt drama. Med de absurda bilderna utmanas och överträds verklighetens och normalitetens gränser men skapar i gengäld det fantastiska universum där vad som helst kan hända.

Här "badar vi med de döda i ett hav av vita magnolior", "våra trasiga skuggor traskar runt/med våra sönderslagna/ansikten/i två plåthinkar" och vi:et "hällde ut brännässelvatten över stadens klockor/ så att dom skulle växa förbi vår tid".
I kontrasten mellan det öververkliga och det konkreta uppstår en friktion som tvingar läsaren att tänka och ställa frågor.

Clownen, arketypen för det komiska, figurerar i några dikter men clownens roll är inte självklar här, utan vänder på perspektiven. I en dikt står i en affärskö vid lunchtid "arton clowner efter varandra/en lång rad röda näsor". I ett av samtalen utspelar sig följande:
­ – En clown kommer fram till dom två killarna, tar upp/ en pistol och skjuter sig i tinningen
– Ketchup rinner ner för kinderna
– Snyggt, säger killarna, snyggt
– En annan clown vandrar förbi släpar på en död svan.

Samtalet som "vi" för parallellt med dikterna fungerar som ett slags stöd för både diktviet och dikterna och kommunikationen i sig blir ett manifest för det genuint mänskliga: Den "mänskliga" fantasin är tillräcklig och vi behöver ingen som talar om för oss vad som är "roligt".

På vintern satt vi på en bänk bakom Stora teatern
nere vid kanalen och viskade till våra skuggor
"Alla vill bli älskade för det de inte äger"
sen eldade vi upp våra fingeravtryck
och skrek
"där alla murar växer neråt"

Sammanlagt ägnade Maurtiz Tistleö sex år åt trilogin. Men mellan den andra och tredje delen i trilogin, Fantasifoster, har det gått lite längre tid. Under tiden samarbetade han bland annat med Scenen Atalante i Göteborg för att utforska kroppen med hjälp av butoh och performaces. Arbetet utmynnade i boken Kroppen rör sig tillsammans med tecknaren Aida Ghardagian. (De båda har även tillsammans gjort boken Sista hållplatsen, i samarbete med Tusen serier.)
Att han just arbetat med performances och med kroppen blir tydligt i Fantasifoster där poesin smälter samman med andra uttrycksformer: bild, språk och performance. I flera av dikterna utsätts kroppen för olika mer eller mindre plågsamma uppdrag.

Boken har formen av ett slags arbetsanteckningar med titlar som "Anteckning", "Performance" och "Foto". Det som förebådades i de två första delarna genom foton och dialoger, har nu utkristalliserat sig till konkreta bilder eller aktiviteter.

"Performance"


Spänna upp en plåthink med olja
över en lyktstolpe
knyta fast hinken med bandage
och kasta andra änden av bandaget högt
över stolpen
så att bandaget varje gång det
sen viras runt armen
lyfter plåthinken lite högre och högre upp
tills hinken tippar över
och dränker ansiktet i en vacker grimas

Fantasifoster är resultatet av Mauritz Tistelös vandring i ytterligare en okänd värld och som han hade mycket fördomar emot: Science fiction, och fantasy-världen. Däremot är Tistelö inspirerad av absurdister som Beckett, Cesar Vallejo och Daniel Charms. Men absurdismen, till skillnad från fantastiken, förhåller sig alltid till den existerande tillvaron, och har sitt främsta uttryck i teater och dialog, vilket också avspeglar sig här.

Inte heller i denna bok finns ett tydligt svar på frågorna om den genre författaren utgått ifrån och vi får inte heller någon analys av vad fantasi/fantastik är eller inte. Istället är det personligt färgade upplevelser av verkligheten och overkligheten som gestaltas genom poetiskt absurdistiska bilder. I Tistelös absurdism är dikterna ofta bisarra att läsaren måste ifrågasätta sina egna sinnen, sin humor och sina normer.

"Farväl" handlar om en pappa som är död och jaget undrar hur han nu ska kunna leva utan deras samtal om livsviktiga ting. Dikten berättar också om den konstnär pappan levat med, som han också älskade

och ur vars sköte jag hade trängt fram
för att springa baklänges genom staden
med en visselpipa i munnen
klädd till begravning
över Tegbron
med en clownnäsa på snoppen
och tusen brinnande rosor fasttejpade
på ryggen
visslande
bella chao bella chao bella chao chao chao

Det finns också starka uttryck för solidaritet i Tistelös diktning. Solidaritet är alltid ett uppror mot det eskapistiska men innebär kanske att vi själv måste utstå smärta – och det är något annat än att titta på våld, rymdkrig eller människor som drattar på ändan. Solidaritet kan vara som i "Påminnelse" om en gammal myt från 1400-talet där man hängde grisar som man trodde hade förvandlat försvunna ynglingar till andra grisar:

"Jag gick omkring/på alla fyra/en hel dag/grymtade/i en hyllning till alla dessa grisar"

Ida Andersen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen