Simone de Beauvoir och kvinnorna – en feministisk ikon i nytt ljus - Tidningen Kulturen




Bild: Anikó Bodoni Lind

Litteraturens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Elisabeth Tegelberg om Simone de Beauvoir, Sartre och några kvinnor i deras närhet.

 


Marie-Jo Bonnet Foto CC BY-SA 4.0

Marie-Jo Bonnet Foto CC BY-SA 4.0

Simone de Beauvoir var inte ute efter att förändra samhället utan var inriktad på att dekonstruera myten om kvinnligheten och vände sig mot att kvinnan är "den andra" medan mannen är alltings mått. Simone de Beauvoir, säger Bonnet, studerade feminismen med utgångspunkt från sin egen särställning och hennes livsföring skilde sig till yttermera visso väsentligt från vanliga kvinnors vardag.
Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir

Annons:



Marie-Jo Bonnet är en i Frankrike välkänd historiker och feminist. Hon har bland annat skrivit en avhandling om kärlek mellan kvinnor och varit verksam som en av frontfigurerna inom den franska feministiska rörelsen sedan 1970-talet. I sin nya bok Simone de Beauvoir et les femmes (Albin Michel 2015) ger hon sig i kast med Simone de Beauvoirs förhållande till kvinnor, både individuellt och kollektivt, både i levande livet och i böckerna. Bonnet är synnerligen väl insatt i såväl de Beauvoirs litterära produktion som i hennes liv och leverne och referenserna och bibliografin vittnar om stor beläsenhet när det gäller de skrifter som har ägnats de Beauvoir och hennes verk. Bonnet har till yttermera visso tillhört en grupp kvinnliga historiker som under en tid fanns med i kretsen kring de Beauvoir och har alltså träffat henne personligen och, skulle man kunna säga, i någon mån arbetat vid sidan av henne.

Simone de Beauvoir et les femmes

Men det är långt ifrån något idolporträtt vi här få ta del av, snarare "un portrait au vitriol" anser nog en och annan. Ikonen Simone de Beauvoir (1908-1986), som skaffade sig en ointaglig position i den feministiska litteraturen med sin bok Le deuxième sexe (1949) ("Det andra könet"), tas ned från den piedestal där hon vanligtvis placerats, och den bild hon i sina självbiografiska verk har velat ge av sig själv nedmonteras effektivt av Marie-Jo Bonnet.

Det var när de Beauvoirs brev till Jean-Paul Sartre, Lettres à Sartre, och hennes dagbok Journal de guerre postumt publicerades som man först fick inblick i hennes intriganta och manipulativa sidor, men Simone de Beauvoir et les femmes är den första omfattande och seriösa studien med inriktning på hennes ambivalenta förhållande till kvinnor både som individer och kollektiv och inte minst till hennes egen bisexualitet. Bonnet uppmärksammar, med hjälp av bestickande utdrag från de Beauvoirs skrifter, mindre tilltalande drag i hennes karaktär, ger exempel på hennes ofta nedlåtande behandling av och svek mot andra kvinnor, hennes svartsjuka, maktlystnad och brist på empati. Författaren visar på ett övertygande sätt hur de Beauvoirs "hemliga" liv stod i stark kontrast till det emancipatoriska budskapet i Det andra könet och problematiserar i hög grad den vedertagna bilden av de Beauvoir och Sartre som det "ideala paret". Bonnets bok har ett delvis psykoanalytiskt angreppssätt men är mer "praktisk" än "teoretisk" och eventuella psykoanalytiska skeptiker torde knappast bli avskräckta.

Simone de Beauvoir et les femmes är indelad i fyra delar. Jag kommer i denna essä att ta fasta på några teman i boken: de Beauvoirs förhållande till kvinnorna i sin omgivning, till feminismen, till lesbianismen, och till Sartre vars närvaro och inflytande inte går att bortse från i något sammanhang. de Beauvoirs ambivalens och hennes oförmåga, eller ovilja, att konsekvent stå för sina åsikter och handlingar löper som en röd tråd genom boken, och hennes duplicitet och "dolda agenda" kommer också här att stå i centrum. Bonnet inleder sin studie med en "Introduction", där hon bland annat tar upp det faktum att det var efter 1986 som man, tack vare ovan nämnda postuma publikationer, på allvar blev medveten om de Beauvoirs dubbelliv: det offentliga tillsammans med de berömda, intellektuella männen med Sartre i spetsen, hennes "familj", och det hemliga tillsammans med hennes "petites amies" (som Sartre kallade dem), en omskrivning för hennes mycket unga älskarinnor (som för övrigt också ofta blev Sartres). Bonnet vill visa på, säger hon, den djupa klyfta som återfinns på olika områden i de Beauvoirs liv och som bland annat manifesteras i hennes syn på förhållandet mellan maskulint och feminint, huvud och kropp, skapelse och reproduktion.

Att Simone de Beauvoir var bisexuell är idag ett känt faktum, även om hon i sina självbiografiska verk inte tar upp denna sin läggning. Inte heller gör hon det i det avsnitt i Det andra könet som behandlar lesbianism. Bonnet finner detta anmärkningsvärt, liksom att även Sartre, som kände väl till de Beauvoirs homosexuella sida, spelade med i hennes tvivelaktiga litterära iscensättning av sitt liv. Bonnet ironiserar vid ett tillfälle över de Beauvoir som memoarförfattare och karakteriserar henne snarare som "uppfinnare av en autofiktion som inbegriper att man underhåller vissa pinsamma sanningar om kärlekslivet". de Beauvoir hade ett försvarligt antal erotiska förhållanden med unga kvinnor, vissa av dem hennes elever vid de läroverk där hon undervisade i filosofi under delar av trettio- och fyrtiotalen. Hennes första kvinnliga vän – en vänskap som dock inte i första hand var erotiskt färgad – var barndomsvännen Élisabeth Lacoin, kallad Zaza i de Beauvoirs memoarer Mémoires d'une jeune fille rangée ("En familjeflickas memoarer"). Relationen med Zaza var emellertid inte alltigenom oproblematisk då dennas katolska tro inte fann något gensvar i de Beauvoirs livsåskådning och då hennes dominerande mamma väckte de Beauvoirs avsky – mamman blev en rival, liksom de Beauvoirs egen mamma var hennes rival om pappan. Vänskapen ändades med Zazas tragiska bortgång i unga år, men det förefaller som om samvaron och samtalen med den briljanta Zaza satte djupa spår hos de Beauvoir för lång tid framåt.

Simone de Beauvoir var bisexuell

Copertina di unedizione in lingua inglese de Il secondo sesso1

De tre mest uppmärksammade av de Beauvoirs unga "väninnor" var Olga Kosakiewicz, Bianca Bienenfeld och Nathalie Sorokine, samtliga elever till de Beauvoir och alla tre av slaviskt ursprung. Nathalie Sorokines mamma anmälde för övrigt de Beauvoir för "förförelse av ungdom", något som hon emellertid inte blev dömd för. 1943 avskedades dock de Beauvoir från det franska undervisningsväsendet efter att ha anmälts för "bristande moral", ett faktum som hon dock bara berör en passant i sina självbiografiska skrifter. Senare tillkommer nya vänner/väninnor, bland vilka man finner Violette Leduc, som hade egna litterära ambitioner, och Sylvie Le Bon, som så småningom adopterades av de Beauvoir och blev arvtagare till hennes litterära kvarlåtenskap. När det gäller kvinnliga kontakter, noterar Bonnet att de Beauvoir systematiskt undviker att nämna franska kvinnliga författarkollegor och franska feminister från den tid hon var verksam, trots att det knappast saknades betydelsefulla sådana i Frankrike, ett tecken på hennes vilja att eliminera rivaler om uppmärksamheten och på hennes bevakande av sin särställning bland kvinnliga författare och intellektuella.

Det i detta sammanhang mest intressanta "fallet" är Bianca Bienenfeld, mer känd under makens efternamn Lamblin. Bienenfeld hade en viktig plats i de Beauvoirs liv mellan 1938 och 1941 och figurerar i hennes skrifter under namnet "Védrine". Bienenfeld är själv författare till boken Mémoires d'une jeune fille dérangée (1991) ("En störd flickas memoarer"), där hon berättar öppenhjärtigt om sitt förhållande med de Beauvoir, det triangulära förhållandet med Sartre som tredje part och om sin besvikelse över den behandling hon fick utstå från de Beauvoir och över att bli utlämnad i dennas postumt publicerade brev till Sartre (trots de Beauvoirs uttryckliga löfte att låta henne få förbli anonym). Jag kommer här att gå in lite närmare på detta fall, vilket ger möjlighet att bilda sig en uppfattning om de Beauvoirs privata förhållningssätt och agerande. Bienenfeld var av polsk-judisk härkomst och tillhörde en välbärgad familj som etablerat sig i Frankrike. Hon var, som alla de Beauvoirs kvinnliga erotiska erövringar, både begåvad och vacker och var starkt påverkad av de Beauvoirs intelligens och utstrålning.

Hon var dessutom unik såtillvida att hon var den enda person som de Beauvoir erkände att hon hade gjort illa, men detta erkännande till trots var de Beauvoir inte redo att försöka gottgöra sitt offer och hon har heller inte tillägnat henne något av sina verk. Någon ånger på djupet torde det knappast ha varit fråga om och den hindrade henne inte heller från att gå vidare och göra andra kvinnor illa, påpekar Bonnet. Bienenfeld var älskarinna till såväl de Beauvoir som Sartre mellan 1938-1940 och, som så ofta var fallet vid dessa triangulära förhållanden, blev de Beauvoir svartsjuk på "rivalen" då Sartre blev mer engagerad än vad hon önskade. Hennes svartsjuka fick henne att försöka förmå Sartre att bryta med Bienenfeld 1940, vilket visar på en uttalad egoism med tanke på judarnas extremt utsatta situation i Frankrike under denna period.

Triangeln 

Bonnet hävdar att även om de Beauvoir, i motsats till Bienenfeld som var medveten om den prekära situationen, var politiskt oengagerad vid denna tid, är det ändå högst osannolikt att hon var omedveten om vad denna brytning skulle ha kunnat innebära för Bienenfelds säkerhet. Ingenting av det som är väsentligt i detta fall tas heller upp i de Beauvoirs memoarer, skriver Bonnet och understryker därmed ytterligare de Beauvoirs tillrättaläggande av verkligheten på ett för henne själv fördelaktigt sätt.

Simone de Beauvoir hade ett kluvet förhållande till Bienenfeld, framhåller Bonnet: hon uppskattade hennes kropp och intelligens men närde samtidigt ett djupt hat mot henne, hon utnyttjade henne för sina egna syften och skrev om henne till Sartre i föraktfulla, nedvärderande termer. de Beauvoirs erotiska ambivalens är här tydlig och hon förefaller ofta känna både lockelse och motvilja i fråga om sina kvinnliga partners, såväl Bienenfeld som andra. I ett av sina brev går hon så långt att hon yttrar sig i rent antisemitiska ordalag om Bienenfeld: "Men sådan som hon nu är, med sina osympatiska drag av judisk affärskvinna, så tycker jag om henne och tycker att hon är intressant". Slutligen lyckas de Beauvoir få Sartre att bryta med Bienenfeld och hon skriver, överlycklig men obegripligt okänslig, till honom: "Hon [Bianca] tvekar mellan koncentrationsläger och självmord men lutar åt självmord: hon kallar det att veta sitt öde. Jag har glatt mig åt er brytning för nu när jag är ensam känner jag mig mycket friare med henne".

gendersystems 5 638

Och de Beauvoir fortsätter de facto att träffa Bienenfeld samtidigt som hon låter henne tro att Sartre är den ende ansvarige för brytningen. När sedan de Beauvoir inleder en ny kärleksaffär, kallar Bienenfeld i sin memoarbok de båda brytningarna för "en dubbel avrättning [...], ett avsiktligt försök att tillintetgöra mig moraliskt". Som mycket ofta tycks vara fallet, är det de egna intressena och det egna välbefinnandet som styr de Beauvoirs tankar och handlingar och hennes kyliga kalkylerande och bristande inlevelseförmåga manifesterar sig gång på gång. När det gäller de Beauvoirs politiska omedvetenhet, pekar Bonnet på hennes förvånande brist på intresse för ockupationen och dess mörka sidor: "Man skulle tro att hon inte ser något, inte förstår något och inte kommer att tala om något förrän Sartre återkommer [från sin fångenskap] 1941" och "väcker" henne politiskt – de dagliga, dramatiska händelserna riskerar knappast att engagera henne, vare sig etiskt eller humanitärt, skriver Bonnet.

Jean-Paul Sartre är den utan konkurrens mest betydelsefulla personen i de Beauvoirs liv, från det att hon mötte honom 1929, då de båda var kurskamrater på universitetet, fram till hans död 1980. De förblev livet igenom ovärderliga samtalspartners och "intellektuella bollplank" för varandra. Parets "pakt" är välkänd: de skulle i allt vara totalt ärliga mot varandra samtidigt som de skulle vara fria att ha erotiska förbindelser med andra. Deras gemensamma sexuella samvaro tycks inte ha varit långvarig, men båda två hade talrika andra förhållanden vars förlopp de delgav varandra i detalj enligt den ärlighetsprincip de kommit överens om. Sartre hade god aptit på vackra unga kvinnor och han och de Beauvoir hade också gemensamma älskarinnor. Bonnet visar i sin bok hur Sartres engagemang i andra kvinnor ofta framkallade svartsjuka hos de Beauvoir och en rädsla att förlora förstaplatsen i rangordningen. Pakten med Sartre var således långt ifrån så idealisk och problemfri som den ofta har framställts och de Beauvoir fick inte sällan göra bruk av sina manipulativa talanger för att återställa ordningen. de Beauvoir hade inte bara kvinnliga partners utan också ett antal manliga sådana. Den mest kände av dessa var den amerikanske författaren Nelson Algren, som hon var djupt förälskad i och som var en allvarlig konkurrent till Sartre – dock valde hon till slut bort honom till förmån för Sartre. I detta sammanhang kan nämnas att Algren, i likhet med Bianca Bienenfeld, blev mycket besviken över att de Beauvoir lämnade ut deras förhållande i sina postumt publicerade skrifter.

Jean-Paul Sartre och det morganatiska paret

Ett längre förhållande hade de Beauvoir också senare i livet med den betydligt yngre journalisten och filmregissören Claude Lanzmann, som har skrivit om deras förhållande – och om Sartre som han hyste stor beundran för – i sina memoarer Haren från Patagonien (2013).

Den första kvinna som på allvar störde "det morganatiska parets" jämvikt var Olga Kosakiewicz , en kvinna som Sartre blev förälskad i – alltför förälskad, i de Beauvoirs ögon. Bonnet skriver att detta hos de Beauvoir utlöste ett destruktivt (verbalt) våld, samma sorts våld som hon senare skulle ge prov på i liknande situationer. Enligt Bonnet är det sannolikt att avsaknaden av sexuell relation mellan de Beauvoir och Sartre var förklaringen till hennes gnagande oro att förlora "förstaplatsen" hos honom, och, påpekar författaren, även om de Beauvoir bidrog till att Sartre blev förtjust i hennes unga älskarinnor – Olga hörde ju till dessa – kände hon faran i att ge dem alltför lösa tyglar. Bonnet drar den naturliga slutsatsen att detta triangelförhållande inte var autentiskt då de Beauvoir inte tillät den tredje parten, Olga, att placeras i första rummet hos Sartre, hon betraktades alltså som en rival som hotade parets soliditet. Idéernas trygga värld förenade paret, framhåller Bonnet, men denna värld fick en spricka genom att känslor kom in i bilden. de Beauvoir uppvisar i fråga om dessa förbindelser "vid sidan av" samma ambivalens som i många andra sammanhang, en ambivalens som är ett uttryck för den grundläggande kluvenheten i hennes personlighet. Hon vill inte se sin förstaplats i rangordningen hotad, hon vill vara Sartres "nödvändiga kärlek", men vill samtidigt åtnjuta total frihet när det gäller egna kärlekspartners. de Beauvoir skyr inga medel när det gäller att få Sartre att agera enligt hennes önskningar.

Sartre och Beauvoirs grave. Foto  Public Domanin Wikipedia

Sartre och Beauvoirs grave. Foto  Public Domanin Wikipedia

Detta visar sig bland annat i hennes skamlösa sätt att skriva om Bianca Bienenfeld i breven till Sartre, vilket Bonnet ger exempel på genom väl valda citat från dessa. Samtidigt upprätthåller de Beauvoir sin egen erotiska relation med objektet för hennes verbala våld, ett slags dubbelspel som förefaller vara något av en andra natur hos henne.

I kapitlet "Le deuxième sexe" behandlar Bonnet bakgrunden till detta feminismens standardverk från 1949 och de Beauvoirs förhållande till feminismen. Idén att skriva en bok om kvinnans generella villkor kom ursprungligen från Sartre, skriver Bonnet, som också understryker att de Beauvoir själv alltid vidhöll att hon aldrig hade känt några mindervärdeskomplex i förhållande till män och att hon aldrig hade lidit av att vara kvinna. de Beauvoir har själv skrivit att hon under arbetet med sin bok kom att betrakta kvinnor med nya ögon och att hon upptäckte en ny värld. Det handlar då i första hand om att hon blev medveten om att olikheterna mellan män och kvinnor är kulturella, inte naturgivna. Man kan här erinra sig ett av de mest välkända citaten från Le deuxième sexe: "Man föds inte till kvinna, man blir det", som är ett uttryck för denna insikt. Bonnet tar upp det paradoxala förhållandet att samtidigt som de Beauvoir ger sig ut i krig mot myten om kvinnligheten – det är denna myt som är huvudmålet för hennes kritik – genomlever hon en mycket traditionell och föga emanciperad kärleksrelation med den amerikanske författaren Nelson Algren, vilket man kan konstatera i hennes brev till denne (en korrespondens som Bonnet betecknar som "magnifik"). Vid samma tid (1946-1948) genomgår hennes förhållande med Sartre en allvarlig kris då hon fått en farlig konkurrent i Sartres nya förälskelse Dolorès Vanetti, vilket, enligt Bonnet, sannolikt inte är betydelselöst när det gäller hennes engagemang i Algren.

Istället för att vägra att acceptera "manliga modeller" borde de ta över de instrument som männen förfärdigat och använda sig av dessa i sitt eget intresse

Paradoxalt är också, skriver Bonnet, de Beauvoirs förhållande till feminismen och hon frågar sig hur det är möjligt att Le deuxième sexe har kommit att bli en hörnsten i den feministiska litteraturen med tanke på författarens bristfälliga feministiska agenda. de Beauvoir var till exempel inte det ringaste intresserad av att kämpa för kvinnlig rösträtt, något som hon själv förklarar med sitt eget ointresse för politik och politisk aktivism – själv tänkte hon inte rösta och sade sig därför oengagerad i frågan om kvinnlig rösträtt. Det är att märka att de Beauvoir ännu i fyrtioårsåldern var "apolitisk", trots att Frankrike nyss upplevt krig, ockupation och koncentrationsläger, och att det var Sartre som efter att han själv blivit politiskt medveten öppnade hennes ögon för politiska frågor. de Beauvoir var inte ute efter att förändra samhället utan var inriktad på att dekonstruera myten om kvinnligheten och vände sig mot att kvinnan är "den andra" medan mannen är alltings mått. de Beauvoir, säger Bonnet, studerade feminismen med utgångspunkt från sin egen särställning och hennes livsföring skilde sig till yttermera visso väsentligt från vanliga kvinnors vardag. Hon förenade enligt Sartres och sin egen utsago en kvinnas känslighet med en mans intellekt och umgicks, som vi vet, på jämställd fot med den manliga, franska intellektuella eliten och hade också varit extraordinärt framgångsrik i sina akademiska studier. de Beauvoir var en vacker kvinna men inte traditionellt "feminin", föga intresserad av kläder och utseende utom när hon var förälskad i Algren då man såg nya sidor framträda. Kärleken fick henne att genomgå en förvandling, hävdar Bonnet, som här presenterar en psykoanalytiskt färgad förklaringsmodell där hon försöker göra vissa av de självmotsägelser vi finner i de Beauvoirs liv och verk mer begripliga.

Bonnet tar upp frågan om varför de Beauvoir vägrade att officiellt stå för sin bisexualitet och påpekar att man i de biografier som skrivits om författaren gärna tar upp hennes "kvinnliga vänner" men utan att närma sig den sexuella dimensionen, vilken tycks ha varit ett tabubelagt område. Dock, framhåller Bonnet, var ju de Beauvoir knappast rädd att ge sig i kast med andra sexuellt tabubelagda områden som laglig abort och bortvalt moderskap, ytterligare en paradox att notera. Så sent som i en intervju 1984 förnekade de Beauvoir energiskt att hennes analyser av lesbianismen i Le deuxième sexe skulle vara grundade på egna erfarenheter, något som enligt Bonnet måste betraktas som en mycket märklig förnekelse från feminismens världsberömda teoretiker. Varför denna ambivalens? frågar sig Bonnet, som ger som förklaring att de Beauvoir i grunden hyste förakt för lesbiska kvinnor samtidigt som hon själv var uttalat bisexuell, således ännu ett exempel på hennes kluvenhet. Men, skriver Bonnet, för de Beauvoir utgjorde inte den sexuella normen det stora problemet, homosexualiteten var inte hennes slagfält och hon lovordade den inte, det var mot myten om kvinnligheten som hon utkämpade sin kamp.

De Beauvoir Sartre och Sylvie Le Bon

De Beauvoir Sartre och Sylvie Le Bon

De sista decennierna av sitt liv upplevde de Beauvoir det enligt henne själv starkaste och viktigaste kvinnliga vänskapsförhållandet i sitt liv, nämligen det med den många år yngre Sylvie Le Bon. Sin vana trogen erkände hon inte heller i detta fall att det var fråga om mer än vänskap. Relationen med Sylvie Le Bon blev extra viktig för de Beauvoir då hennes förhållande till Sartre blev mer distanserat efter att han förälskat sig i Arlette Elkaïm (som han senare adopterade). Elkaïm kom att inta förstaplatsen i Sartres liv, något som efter alla år av nära samarbete och gemenskap med Sartre var svåruthärdligt för de Beauvoir. Ett hårt slag blev också Sartres död 1980, en död som hon aldrig riktigt hämtade sig från.

Bonnet upphör inte att förvånas över att de Beauvoirs status som den franska feminismens förgrundsfigur och hävdar att det var först vid 62 års ålder som hon blev feminist "på riktigt". de Beauvoir, skriver Bonnet, stöddes av sitt maskulina nätverk och var en uttalad motståndare till speciell kvinnosolidaritet, hon strävade efter "assimilering" till männens värld och uppvisade i många sammanhang en klart negativ attityd till kvinnor som grupp. Kvinnor borde inte söka bekräftelse som kvinnor utan sträva efter att vara fullvärdiga människor.

Istället för att vägra att acceptera "manliga modeller" borde de ta över de instrument som männen förfärdigat och använda sig av dessa i sitt eget intresse, säger de Beauvoir i en av sina böcker. Hennes sent påkomna anslutning till kvinnorörelsen var heller inte oproblematisk och det nya feministiska "könskriget" med förkastande av manliga modeller, sprunget ur nya samhällsförhållanden, stämde på intet sätt överens med de idéer hon hade förfäktat i Le deuxième sexe. Men, avslutar Bonnet sin bok, unik var hon förvisso, dock utan att lyckas överbrygga den djupa klyftan mellan sitt kvinnliga hjärta och sin manliga hjärna.

Ger då Marie-Jo Bonnets bok en rättvisande bild av Simone de Beauvoir och hennes förhållande till de kvinnor som befolkade hennes liv och av hennes gärning som feminist? Bonnets stora förtjänst är att hon inte väjer för obehagliga sanningar om den feministiska ikonen, att hon utan att frånta de Beauvoir hennes obestridliga förtjänster som författare och kvinnlig föregångare fokuserar på aspekter av hennes liv och verksamhet som tidigare i stor utsträckning förtigits eller i varje fall försummats.

Bokens syfte är ju också att blottlägga en specifik del av de Beauvoirs liv och att jämföra den offentliga, vedertagna bilden av författaren med hennes livshållning och förhållningssätt till människor i sin omgivning. Enligt mitt förmenande bidrar Bonnet med sitt gediget underbyggda och faktadigra verk till en mer nyanserad, en mer komplett och en mer komplex bild av en av 1900-talets stora franska författare och filosofer.

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.)

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen