Litteraturdebatt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Litteraturdebatt

Lars Widding 1968 Foto WikipediaKulturhuvudstaden Umeå har valt att sätta Lars Widding i fokus genom att utnämna hans Pigan och härligheten till 2014 års bok. Widding blev år 1988 Umeås förste hedersmedborgare, sedermera följd av Gunnar Nordahl, Anita Gradin och Stieg Larsson. Den ordblinde umesonen som var underkänd i svenska i gymnasiets näst sista ring blev en mycket folkkär författare, journalist och TV personlighet. Rollen som programledare i det populära Halv sju ansåg han själv, med rätta, var till skada för hans anseende som författare.

Widding, född 1924, växte upp i en dysfunktionell, borgerlig familj i Umeå. Pappan hade en juridisk byrå men även en misslyckad akademisk karriär bakom sig, mamman av hög börd hade svåra missbruksproblem, initierade av morfinmissbruk efter en operation med åtföljande överdosering av bland annat hostmedicinen Dubbla bröstdroppar. Fadern var ibland fysiskt våldsam mot sina barn, något som modern valde att inte se. Temat använde sig Widding av i böcker, dock inte i den nuvarande, självömkande omfattning som författare idag ofta torgför.

Revanschlust och önskan att bli någon tändes tidigt: Du måste vara bättre än den du är. Widding var mycket duktig i idrott, sprinterdistanser och längdhopp var grenar han var framträdande i; den bäste i klassiska IFK Umeå. Men detta räckte inte. Han ville mer, han ville bli känd även för annat. En möjlig väg var journalistens och författarens. På grund av underkänt betyg i svenska, vilket kändes extra tungt, eftersom han skrev artiklar för den lilla, högerinriktade tidningen Umebladet, måste han gå om en klass på gymnasiet; hans uppsatser hade alldeles för många stavfel, subjekt och predikat saknades ofta, en dödssynd då, valet av ämnen var för lättviktigt; fria ämnen stod inte högt i kurs. En avlägsen släkting, Fritz Thorén, lärare och författare, löste den gordiska knuten: Lägg till och ljug, som Strindberg gjorde.

Läs mer...

Finnegans WakeFilosofiprofessorn Philip Kilcher är författare till ”Joyce’s Kaleidoscope. An invitation to Finnegans Wake”. Kilchers sätt att ta sig an Finnegans Wake och ge tips om hur den ska läsas är i och för sig intressant även om det rymmer en hel del ”kanske” och en sorts brasklappar, då han understryker ”som jag tolkar detta parti”. Hans förslag att man ska läsa texten ”bakifrån” är inte så tokigt med tanke på att dess sista rad går rakt in i romanens första rad.

Finnegans Wake är helt enkelt en text som går runt i all evighet. Man kan i princip börja läsa den var som helst. Just detta att Finnegans Wake är som en orm som ”biter sig själv i svansen” är en av de saker som Joyce-forskarna är överens om. Joyce baserade sin text på Giambattista Vicos teori om att historien är cyklisk, genomgår fyra åldrar och sedan börjar om från början igen.

Men bokens intressantaste del är ändå Kilchers företal, där han berättar hur han efter åratals brottning med denna text äntligen lyckades läsa berättelsen rakt igenom. Det finns andra författare med texter som anses svåra att läsa. Men jämförd med Finnegans Wake ter sig Virginia Woolfs Mot fyren som lättläst och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt kan förefalla jobbig men den är inte obegriplig.

Läs mer...

Hjalmar Bergman. NE via Wikipedia

Jag ser på Svenska Dagbladets hemsida att en marskalk på Nobelmiddagen i Blå Hallen tänker uppträda i frack (och när detta läses har gjort det). Cosi fan tutte – så göra de alla, och så har de alltid gjort, fast bara de som är män. Nyhetsvärdet i notisen den här gången är att det är en kvinna som gör det. Man kan kanske tycka att det är en något nattstånden aktualitet som var betydligt mycket mer uppseendeväckande och upphetsande för åttiosju år sedan. Då kom Hjalmar Bergmans korta och lättsamt underhållande roman Flickan i frack, om flickan som i ett obevakat ögonblick lånar sin brors frack. Boken börjar med en för den tiden upprörd fråga:

 ”Hur kan en ung flicka uppträda i frack? Det är mycket enkelt, förutsatt att hon har en något pojkaktigfigur; hon bör åtminstone vara tämligen smal kring höfterna (---) Frågar man åter, hur en ung flickakan vilja och våga uppträda i frack, så måste svaret bli mera komplicerat.” 

 För flickan på dagens Nobelfestligheter är frågan säkert mindre komplicerad, hon uttalar sig kort om lika rättigheter män och kvinnor emellan också vad gäller val av klädsel. Dock tror hon kanske inte att en man klädd i festblåsa skulle göra sig – nej, där går nog gränsen för de ansvarigas tolerans. Att låta marskalkarna förvandlas till drag queens kan gå an i australiska öknen (Priscilla, Queen of the Desert) men knappast i Stockholms stadshus. Där finns fortfarande gränser man inte överskrider även när hen (det är besvärligt att låta bli att läsa det ordet på engelska) tar över mark från hon och han. 

Läs mer...

Arthur Dove Kritikern 1925Kritik är ett centralt ord i en modern tradition. Kritik blommade ut i upplysningsprojektet i former som kritiskt tänkande och kritisk prövning. Föreställningar som hade motiverats med tro och tradition skulle nu prövas mot underbyggda tvivel. Går en tankemodell ihop på ett konsistent sätt? Talar empirin till dess fördel eller nackdel? Kritik i denna bemärkelse var inte bara negativ, gnällig eller fundamentalistiskt avfärdande, utan problemorienterad och undersökte olika modellers förklaringskapacitet. Det lättvindiga förkastandet var lika främmande som det lättvändiga instämmandet. Detta kritiska prövande kan ses som ett ideal och många gånger lyckas inte det öppna ifrågasättandet skapa distans till sin förförståelse. Allt kan inte ifrågasättas på en gång, men den kritiska attityden öppnar för stegvisa framsteg. Premisser, värderingar och slutsatser bör alla granskas.

Den här artikeln hävdar att kritik nu sällan förknippas med denna upplysningstradition, en kritisk prövning genom förnuftet, utan allt oftare med endast en negativ positionering. Argumentationen betonar vad den är emot, inte vad den är för, och lägger beslag på termen “kritisk”. Inte minst i filosofiska kretsar anses det finare att tvivla än att tro, och på i stort sätt alla områden är anfall bästa försvar. Men vad man är för är mer oklart. Det finns dock en förväntan på marknadsmässig effektivitet; lyssnarna repelleras mer av de åsikter man är emot, än attraheras av de man är för.

Dessvärre är en antiåsikt knappast generellt intellektuellt mer genomtänkt, utan tvärtom primitivare; anti är som mest en halv åsikt. En större uppgift är att utforma positiva lösningar – förslag, förklaringar och teorier – som preciserar vad man är för; att finna vad som är rätt är större än att finna något vara fel. Att upptäcka brister är dock en början och kan vara ett viktigt första steg, men det är ett kort steg. Jag vill belysa denna glidning av begreppet och förespråka den tidigare konnotationen; förnuftets öppna och probleminriktade prövning vars främsta syfte är att finna en positiv lösning (Comte 1844). Jag kommer att använda termen “skeptisk” för betydelsen kritiskt tänkande och kritisk prövning (Kurtz1992) för att förtydliga skillnaden till termen kritik vars betydelse alltmer utvecklas till en negativ attityd.

Kritik har dessvärre inte endast hemfallit åt en negativism, utan också ofta åt en kritik som är en standardiserad position som utgör en gängse konvention. Det finns många medskyldiga till denna utveckling. Jag kommer i första hand ta upp några inflytelserika teorier som ger stöd åt kritik i denna begränsade betydelse.

Läs mer...

Poetisk Performance. Poesikväll i Holma, MalmöDen 11 maj fattar Sveriges Författarförbund beslut på stämman vad kampanjen ska heta som ska upplysa allmänheten och andra berörda parter om författares och översättares urusla ekonomiska villkor. Den namnlösa kampanjen har innan den ens påbörjats försatt mig i en litterär kris och symtomatiskt nog ska kampanjdopet ske när halva året har gått. Nu pågår även en debatt i Svenska Dagbladet om hur alarmerande illa det litterära tillståndet är i Sverige. Den avgående ordföranden för Författarfonden, Bengt Westerberg, passar på att ta bladet ur munnen och skickar en vädjan till sittande litteraturutredning om att förhindra ytterligare urholkning av stödet till oss som skapar litteratur.

1 september kommer den domen och kanske borde Sveriges Författarförbunds kampanj invänta direktiven och besluten från litteraturutredningen innan det är dags att slå på grytorna? Vem vet kanske tillsätts inga nya pengar, kanske får litteraturen ytterligare några tomma fraser? Kanske rent av att Sveriges författare, poeter och översättare borde uppmanas att gå ut i strejk? Steget från ord till handling? som kan vara ack så problematiskt för ett skrå med så skilda verkligheter och siffor till Skatteverket när årets bokföring ska summeras.

Namnlösa kampanjer, utredningar och debatter om det litterära Sverige som inte mår bra och detta kommer givetvis inte som en nyhet för oss som skriver och arbetar med litteratur. För ett tag sedan åt jag lunch med poeten Tuija Nieminen Kristofersson och vi mindes båda med stor glädje våra publiceringar i tidskriften Vår Lösen och de personliga och uppmuntrande brev som redaktören Ann-Marie Thunberg hade skrivit till oss, Vi fick dessutom hyggligt betalt och nu är tidskriften sedan länge nedlagd och en föredömlig redaktör död. I ett litteraturhistoriskt perspektiv har det alltså funnits en tid då poeter fick betalt för sina publiceringar, redaktörer skrev långa och personliga brev. En varm känsla kunde spridas i den sköra skrivande själen, istället för iskalla stålbad om en alltför hård och cynisk litteraturverklighet, som meddelas på tre rader på förformulerade e-post brev.

1995 var jag en människa med tilltro till mitt eget skrivande och med en frejdigt naiv (helt nödvändig?) syn på litteratursociologin. 2012 är jag en person som förlorat tilltron till vitsen med mitt eget skrivande och har en insyn och kunskap om litteratursociologin som gör mig beklämd och dyster. Tisdagen den 6 mars cyklade jag runt i Lund och satte upp affischer för den nystartade litterastur-och poesiscenen Viva som jag ansvarar för. Jag passade då på att fråga den vänliga kvinnan på Akademibokhandeln varför antologin med den syriske poeten Muhammed al-Maghut, Trampa på mitt hjärta, inte står på den undanskymda lyrikhyllan? Den vänliga kvinnan svarade mig då att den enskilda bokhandeln inte längre ansvarar för sina bokinköp, men hon beställde genast boken och nu hoppas vi båda på det bästa. Den nystartade litteratur och poesiscenen som litteraturförmedlaren Anna Alsmark, på Författarcentrum inte vet hur hon ska förmedla eftersom det inte är ett enskilt arrangemang utan har program hela våren (en konsekvens av rationaliseringen av Författarcentrums arbetsmetoder när förmedlingen av litteratur ska förbättras).

Läs mer...

Tomas TranströmerJan Guillou tycker att Tomas Tranströmer inte skulle få Nobelpriset i litteratur. Han motiverar inte detta med att Tranströmer är en dålig poet utan med det faktum att Tranströmer är svensk. Guillou förstår sig nämligen inte på lyrik, som han anser är obegriplig.

Tranströmer är förvisso varken någon Stagnelius, Lindegren eller Paul Andersson, men han kan i modernistisk anda formulera tjusiga metaforer. Jag minns när jag läste honom första gången. Jag tror att det var i BLM och raden ”Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp …” fastnade direkt i skallen på mig, fast jag omedelbart associerade till en klocka, en uppdragen klocka, vilket knappast var Tranströmers avsikt. Minnesbilden av detta är mycket tydlig så här cirka 55 år efteråt.

Prismotivationer är en genre, som det är lätt att håna. Svenska akademiens motivation för att ge Tranströmer priset lyder ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till verkligheten.” Man behöver inte vara analytiskt begåvad eller ens obegåvad för att ställa frågan vad detta betyder. På vad vis är metaforerna genomlysta? Och vari består den nya tillgång till verkligheten som de tillhandahåller?

Läs mer...

göran palmÅret är 1978. Det är en annan tid, präglad av en annan anda. Själv är jag en sökande tonåring. Platsen är ett bokkafé som drivs av en flitig vänstergrupp som ännu inte lagt benen på ryggen för att vårda sina karriärer. Kvällens ämne är ”Kulturen och folket”. En gäst är inbjuden. Han ska hålla ett föredrag som ska följas av allmän diskussion.

Mitt under sin inledning säger gästen, författare och radikal skribent, en sak som sedan sitter fast som en ispigg i mitt minne. Han säger att allt är kultur. Jag tror mig minnas att han till och med sade: ”allt är egentligen kultur”. Han utvecklar sitt resonemang genom att tala om ordet ”kulturs” etymologiska bakgrund, att dess ursprung kommer från odling. Han drar sig inte för att sedan, i ett allt annat än klart och redigt resonemang, ge uttryck för en falsk och romantiserad bild av ”det gamla bondesamhället”.

Sedan kommer den vassa ispiggen. Utan att visa minsta ansats till tvekan säger han att läsa en bok är fullt utbytbart – och av samma vikt och betydelse – som att meta abborre. Att läsa Dostojevskij och att sitta i en träbåt och fiska är likvärdigt, det är ”två kulturella sysselsättningar av samma värde”. Det är hans åsikt. Den vrede jag känner välla upp som lava genom kroppen är svår att förklara om situationen, det nu rätt rökiga bokkaféet, föreläsaren och de övriga åhörarna – inte sätts in i ett större sammanhang.

Läs mer...

 

När sista boken är ute, lämnar jag aldrig mer ett ord i litterärt sammanhangJag har fått nog.
Jag ger upp.
Börjar avträda bokbranschen och avsluta författarskapet.
Har närmast i tio år oavbrutet stött på patrull och varit motarbetad på alla håll, ofta genuint, ofta även på nära håll. Och det har bara blivit värre med åren, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om heller. Branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inga jävla stipendier, inga tidskrifter, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inga kanaler utomlands till ävensättning, inget någonstans, inga sidoeffekter, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, och det som finns något undantag blir bara närmast mindre och mindre.

Läs mer...

altDen åttonde juni 2011 var inte vilken dag som helst. Den dagen hade jag att göra med fem språk: finska, svenska, engelska, ryska och turkiska. På finska skötte jag göromål hemmavid, på svenska pratade jag om sommar med grannen i tvättstuga, på engelska läste jag om alltets beskaffenhet ur en alltför svår bok, på ryska och detta var på CD gick jag förbi portvakten Nikita in i sjuksal n:o 6 i Tjekhovs sällskap. Men vad gjorde jag med turkiska? Jag hade ju redan gjort vad jag skulle: levat, läst... Just det. Jag hade inte skrivit. Det bör man göra om man ska vara en sann poet.

"Leva-läsa-skriva". Det var Serdar Ünvers gyllene regel. Han satte sig i Poesihörnan på Göteborgs stadsbibliotek. En poet från Turkiet. Den söta Gülüzar Tuna tolkade. Vem är poet? "Den som hamnar i fängelse." Jo, ibland. "Den som förtrollad läser rader hon har skrivit och tror inte på vad hon ser: Är dessa mina ord?"Jo, fast orden är inte hennes, de tillhör språket. Vem är då poet? Vi alla är poeter. Och i Turkiet finns 73 722 988 poeter, och de pratar turkiska.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen