De skoningslösa slagens retorik. - Tidningen Kulturen




Göran Palm Foto Johan Ljungström

Litteraturdebatt
Verktyg
Typografi

Den första artikeln Crister Enander presenterar i den nya nättidskriften Opulens är ett rasande angrepp på Göran Palm. Enander önskar påvisa den kulturella relativism som vilade i Palms resonemang där Palm anförde suddiga ståndpunkter om vad som är kultur, att 'allt är kultur', att Palm jämställde stickning, svampplockning eller vad det nu kunde vara med kultur.



Enander, Palm och den kulturella relativismen


Om jag till Enander säger det svepande konstaterandet att många(alla?) inom den nutida 'kulturvänstern' och 'intellektuella eliten' inom media, litteratur, konst etc. är av 'ursprung' borgare(och/eller akademiker) Och om man nagelfar alla de 'klickare' som hyllar Enanders artikel om Palm så tror jag inte många är 'arbetare' utan troligen till övervägande del genuin medelklass, ursprungligen. Och man ställer sig frågan om denna 'klickmassa' till nutida vänstermedelklass har gjort ett endast grann av promille för 'kampen' om man jämför med vad Göran Palm åstadkom så tror jag svaret är givet att Palm är den segrande.

Att han på detta försåtliga sätt bäddade en djävulens åsiktsbädd i sina kulturrelativistiska resonemang för att lura arbetarklassen, sno dem på den kulturella konfekten och vad större är att Göran Palm snitslade banan och beredde gyllene farled för hela den nutida utvecklingen av det kulturella förytligande, de stora kultursidornas sorgliga förflackning, degenerering och kulturella förfall.

Det är ett gigantisk ansvar Enander lägger på Göran Palms axlar. Enander erbjuder visserligen en viss försonlighet i sitt våldsamma anslag. Han antyder att Palm kan ha varit i god tro, att han menat väl men inte riktig förstod vilket förgörande resonemang han torgförde och vilka voluminösa konsekvenser det kunde få, och enligt Enander i realiteten också fick. Göran Palm var elitistiskt blind för egna borgerliga blockeringar menar Enander men ställer ändå lite öppet om det var medvetet av Palm eller att han som den 'vänlige man' han var handlade i all välmening eller helt enkelt bara var medelklassigt dimmig och omedvetet elitistisk.

Lustigt nog blev hopplösa akademiker och fåniga uttryck för politisk elitism spörsmålet när jag mötte Göran Palm i en ordväxling på en releaseträff för Torbjörn Tännsjös bok 'Medan revolutionen dröjde', kring 2008 tror jag det var. Där höll Palm ett litet anförande med anledning av att Tännsjö i sin bok, gick till relativt hårda angrepp på just 'akademiska revolutionärer'. Göran Palm ordade om de akademiker som 'lekte revolution' under sjuttiotalet och han tog fram det sorglustiga inslaget med en handfull förvirrade sådana som vid ett tillfälle ämnade 'storma' Kungliga Slottet i tanken att ockupera Konungens hem. Palm menade att det var både komiskt och tragiskt att dessa revolutionära akademiker(läs här = borgare) gjorde sig till åtlöje på detta sätt. Jag höll naturligtvis med honom i sak men tyckte samtidigt att han for iväg lite yvigt i sina raljerande ord mot akademiker i allmänhet som 'medhjälpare' i 'kampen'. (per definition då 'borgare')

Jag tyckte vid det tillfället att han tog ut svängarna lite väl mycket och att han i sin ostyriga 'vänsterism',(just det!) anlade våldsamt hånfulla epitet på dessa. Jag begärde ordet och påpekade att han måste ha glömt bort sina egna 'vänsterfavoriter', Marx, Lenin, Che Guevara och Fidel Castro alla akademiker (och ursprungligen borgare) och jag menade att om det skulle bli nån ordning i diskussionen så måste det påpekas att man(arbetarklassen) inte borde väja för att ta hjälp av välvillig och ärliga akademiker(läs borgare) då de behövdes i 'kampen'.

Och Göran Palm var väl en sådan?

Med andra ord Göran Palm raljerade vid detta tillfälle om akademiker!

För att bara nämna detta...

Och det är ett ofta återkommande tema att de som vill vara skinande rena arbetarklasshjältar och/eller revolutionärer gärna 'skakar lösen ur fanan' och avskiljer sig brutalt som 'arbetarklasspojkar(-kvinnor)', 'klassmedvetna' sådana och att de redan via genetiken per automatik håller den röda fanan högt och fladdrande. Ofta görs detta genom att man börja peka ut 'borgare' och i kölvattnet förrädare, överlöpare och i detta fall 'dödgrävare', var helst man ser. Och akademiker med sina böcker ligger alltid i farans riktning för dessa angrepp.

Det finns en liten dogmatisk och identitetspolitisk fara i detta ständiga rödflaggande. Ju högre tonläge man skramlar med desto mer slår det lock för öronen.

Men det är en annan fråga.

 

Just i dessa dagar när vi hör stövlar marschera är varje bundsförvant viktig. Jag menar att det är inte dessa ultraviktande identitetsprocesser i debatterna vi behöver. Alla vänligt inställda måste ges möjlighet att vara med trots sin eventuellt 'vingliga identitetsstaus'. Bevakningen av 'klassmässiga snedsteg' kan utövas under resans gång, inte innan avmarschen av rent idiotiska identitetsorsaker.

Vad jag mest tar anstöt av är inte analysen av Göran Palms bitvis konturlösa kulturbegrepp utan det smörjmedel som Enander använder för att retoriskt sälja sin artikeln. Eller rättare sagt det retoriska vapenslag han beväpnar sin artikel med.

Det är skoningslösa slagens teknik(retorik). Det är ett gammalt kärt och välanvänt sjuttiotalsepitet på en teknik som man ofta beskyllde varandra för i debatterna när någon tog i ända nere från hålfotsinläggen i sin retoriska ansträngning att vinna skärpa och tyngd och få gehör.

Enander går fram med den absolut mest skändliga tekniken i personangreppens vassaste vapenarsenal för att riktigt köra ner Palm i det solkigaste skiktet av svek och jag undrar över hur unga människor i dag som aldrig upplevde Palms gärning i verkliga livet kommer att bevara honom i sitt minne efter följande brutala översköljning.

Enander skriver:

Kanske ångrar jag idag att han fick vara ifred, att jag lät ögonblicket passera. Jag vet att jag där, på det trista hotellrummet, i den märkligt självklara atmosfären som rådde mellan oss och våra nickar då vi sippade på tandbortsglasen med whisky, ständigt återkom till detta med kulturrelativismen i mina tankar.

Jag tänkte på hans svek, på den enorma skada hans idéer skapat. Men mina tankar och invändningar blev hängande i luften; de formulerades aldrig. Jag vet – ärligt talat – inte varför. Han var så vänlig och så avväpnande vanlig. Där på sängkanten i ett trist hotellrum satt en lätt åldrad man – till synes rätt resignerad, håret grått, ögonen trötta, ryggen lite krum – och ville ingenting annat än att få ett par timmars sällskap.

Han bar därtill på en distinkt lukt. Den gick inte att värja sig emot. Den trängde på som dygnsgammal ångestsvett. Göran Palm luktade ensamhet. Hans utstrålade en stor och nog så sorglig ödslighet kring honom.
Därför teg jag. Därför ställde jag honom inte till svars. Jag kan inte ens ärligt säga att jag idag ångrar mig. Jag tror inte hans svar på mina frågor egentligen skulle ha betytt något. I Göran Palms fall var det redan då för sent.””

Vad häktar då Enander vid Palms solkiga rockskört?

'trist hotellrum'
'tandborstglas med whisky'
'Avväpnande vanlig,'
'ville ingenting annat än att få ett par timmars sällskap',
'Göran Palm luktade ensamhet'

Denna hemska människa var dessutom kulturrelativist!
Fy vad tragiskt!
Han kan ju inte ha rätt, han som luktar så illa- och är så krokig av ålder och ensamhet...
 

Av denna retoriska kvalité förstår jag att jag med denna artikel gett mig ut på mycket farliga vatten. Min kroppsliga doft kan ligga mig i fatet. Eventuellt min ålderstiget krumma rygg, rangligt vingliga kroppshållning, mitt åldrande och om jag också ägde lite sorglig ensamhet (Gud förbjude!) skulle det ytterligare undergräva min texts substans och min allmänna trovärdighet.

Visserligen fyller jag sjuttio i år men jag har kärlek i min närhet och känner mig ganska pigg och rak i ryggen.
Så jag får ta det som det kommer.

Jag vet inte riktig hur man skall hantera Enander brist på retoriska proportioner. Varför räcker det inte med att nagelfara Palms dimmiga kulturbegrepp och mena att kanske var det välmening blandat med vanlig diffus medelklassröra som fick honom att tänka så? Under sjuttiotalet fanns det illröda aktivister som blev 'klassmässigt urförbannade' när arbetare åkte till sommarstugan istället för att gå på första majdemonstrationer. Dessa arbetare kallades klassförrädare. De hade fått det för bra. De var lurade av borgarna. Köpta sa en del i sin beskäftiga analys. De borde hålla sig medvetna och inte tappa bort sig i meningslösa trädgårdssysslor eller småborgerlig båtskrapning. Dess illröda aktvister var just vad Enander menar av 'ursprung' borgare som lekte revolution och sedan återvände till fadershus och det bortskämda livet.

Det blir alltid vanskligt när någon i identitetspolitikens saligaste ärende drar fram 'arbetarklasskortet' som ett självbärande argument. Ett slags trovärdighetsintyg i debatten.

Det är dessutom så tröttsamt att av de allra tröttsamma argumenten alltid få höra att alla 68-aktivister var borgare, denna osanna vandringshistoria så älskad av alla borgerliga ränksmidare. Det är helt enkelt inte sant. Jag vet. Jag var med! Och jag är av 'genuin' arbetarklass!

Om jag till Enander säger det svepande konstaterandet att många(alla?) inom den nutida 'kulturvänstern' och 'intellektuella eliten' inom media, litteratur, konst etc. är av 'ursprung' borgare(och/eller akademiker) Och om man nagelfar alla de 'klickare' som hyllar Enanders artikel om Palm så tror jag inte många är 'arbetare' utan troligen till övervägande del genuin medelklass, ursprungligen. Och man ställer sig frågan om denna 'klickmassa' till nutida vänstermedelklass har gjort ett endast grann av promille för 'kampen' om man jämför med vad Göran Palm åstadkom så tror jag svaret är givet att Palm är den segrande.

Nåväl.
Vad ska man säga.

Crister Enander drar det kära arbetarklasskortet och 'medelklassvänstern' hurrar. Och i vanlig ordning är alla '68-or' som utövande politiska aktiva alltid akademiker/borgarungar etc.

Här kan man tala om historisk relativism, politisk relativism, tankemässig relativism och klassmässig relativism.

Jag tror inte Crister Enanders angrepp på Palm är särskilt tjänligt vare sig för arbetarklassens kamp eller för att bevaka och öka tillgängligheten till kultur för arbetare. Snarare skjuter Enander en historisk förkämpe just för arbetarklassens och folket läsning och kulturella förkovran, i historisk sank.
Palm har gjort tusenfalt mer för 'kampen' än vad man kan 'belasta' de flesta som nu klickar och gillar Enanders utgjutelser kring Palm som 'kulturens dödgrävare'.
Göran Palms insats särskilt för att få vanligt folk att läsa och intressera sig för litteratur och 'avslöja' det borgerliga samhällets knep och knåp när det gäller att slå språkliga dunster i arbetarklassen är mycke hedervärd och i sin dignitet väl värd att hylla och minnas.

Att kulturelativism är ett problem är jag helt överens med Enander om. Men att svärta ned en sådan välmenande man som Palm med ett så skamligt personangrepp är inte tjänligt vare sig i 'kampen' eller om man önskar hyfsade proportioner i diskussionerna.

Enander är inte nöjd med den påpekade kulturrelativismen hos Palm.

Enander vill större och mer. Han vill sänka ner Palm socialt och till och med kroppsligen, in på bara svettiga livet. Han tar fram det gamla beprövade knepet som användes redan så tidigt som i den berömda Strindbergsfejden där någon av Strindbergs motståndare, jag tror det var Oscar Levertin som en dag passerade Blå Tornet och Strindbergs boning och såg upp mot de 'mörka','dystra' fönstren och anade 'en sorglig svärta' , 'ett dystert mörker' och 'en doft av ensamhet och död' och till och med med en doft av gravöppning (eller om det var gravschakt) däruppe i våningen där den stridbare Strindberg huserade. (jag minns inte de exakta uttrycken men det var på den nivån)

Här kan jämförelsevis läsas Enanders omdöme om Palm:

Han var så vänlig och så avväpnande vanlig. Där på sängkanten i ett trist hotellrum satt en lätt åldrad man – till synes rätt resignerad, håret grått, ögonen trötta, ryggen lite krum – och ville ingenting annat än att få ett par timmars sällskap.

Han bar därtill på en distinkt lukt. Den gick inte att värja sig emot. Den trängde på som dygnsgammal ångestsvett. Göran Palm luktade ensamhet. Hans utstrålade en stor och nog så sorglig ödslighet kring honom.”

Jag har förvånats över att dessa utgjutelser med sina sjaskiga valörer om och kring Göran Palms person och litterära gärning inne i artikeln inte riktigt balanserar med den betydelse Enander storligen tillskriver denne 'kulturens dödgrävare' som författare och politisk tänkare.

Att denne solkige, ack så vanlige och av ensamhet nedbrutne spritgubbe kunde generera så anmärkningsvärda historiska återverkningar?...

Märkligt...

Att på detta sätt, i kölvattnet på Göran Palms gärning och historiska bokslut så nära in på hans bortgång formligen pissa skyfall på hans grav är inte fint, inte hedervärt!

Kanske hade det varit mer hedersamt och smakfullt att sänka hans historiska insats när han var i livet och kunde försvara sig.

I och för sig bör ju historiskt betydelsefulla personer kunna angripas även om de lämnat denna jämmerdal annars hade historien aldrig kunnat revideras och vi inte kunna diskutera den, ta lärdom och eventuellt uppdatera våra ståndpunkter om det är angeläget i den enskilda frågan. Men i Palms ärende är det vad Enander gör med Palms namn och i vilket syfte som är de skändliga i angreppet, relaterat till hans viktade betydelse.

Göran Palm har även i mitt tycke ett något dimmigt resonemang i sin 'kulturrelativism' som väcker frågor, sår ut små irrationella tankar och till viss del fördunklar seendet.

Men det är inte sakfrågan i sig som jag direkt motsäger i Crister Enanders resonemang. Det är hans hans balansräkning, hans proportioner, hans oförmåga att se den underordnade sidan kontra huvudsidan.

Med det förghatliga sjuttiotalets 'flummiga vokabulär' skulle jag vilja kalla Enanders metod i sitt angrepp på Göran Palms kulturrelativism som ett angrepp som andas 'de skoningslösa slagens' karaktär och att Crister vill sälja sitt resonemang med dunder och brak för att knäsätta position vilket Göran Palm får betala genom att bli hans lätthanterliga och svarslösa slagträ.

Och för att slutföra mina sjuttiotalsmaostiska allergorier. ”Det gör inget om katten är svart eller vit bara den fångar råttor' deklarerat av renegaten och kapitalistfararen Deng-Xiaoping vilket skall tolkas att Enander säljer sitt resonemang med girlanger av vad sorts skändligt personangrepp som helst bara han kan 'få hem' analysen angående Göran Palms kulturrelativism.

Och Crister lyckas vad jag kan se. Alla som hedrat Palms insats i flera sammanhang och inte minst vid hans bortgång är tysta som graven.

Jag vill göra till huvudsak i mina invändningar att man måste vikta en person i hela dess historiska och politska längd och bredd för att kunna göra ett slugiltigt (historiskt) omdöme.

Min historiska summering av Göran Palms insats och värde för arbetarklassen och folkets kultur är att den i huvudsak är betydelsefull och till karaktären god.

Hur var det nu vi sade? ”Ett liv kan väga lätt som en fjäder eller tungt som en sten”

Jag anser att Palms insats i sin skrivargärning i huvudsak vägde tungt som en betydelsefull sten.

Men att han liksom vi alla andra bar sina skavanker. Men han var inte en Folkets fiende! Han var en folkets vän!

Jag anser också att om Crister Enanders deklaration av Göran Palms minne som en Kulturens dödgrävade skall stå oemotsagt i historien då undrar jag hur många som i analysen finner plats och bör grävas ned i den dödgrävargraven!

Själv skrev jag i Tidningen Kulturen en avskedstanke om Göran Palm när han efter ett mycket gott och gediget arbete avgick som ordörande för Liv i Sverige.

Han var dess initiativtagare och dess uthållige ande, banerförare och välgörare.

Är man intresserad av mera sanning i fallet Göran Palms livsgärning kan man ta reda på en hel del hos folk som sysslar med Liv i Sverige och arbetade ihop med honom och som vet vad han betydde och gjorde för vanlig folk i möjligheten till det litterära gestaltandet av deras liv och folks läsande.

Själv skrev jag så här i min betraktelse av Göran Palm:

”Han lärde ut till alla ordbråkare att försåtliga värderingar kunde vara nedlagda var som helst i stavelserna, att språkliga förtryckarfjärtar och förnedrande förledarfisar kunde vara inplanterade på det mest infernaliska vis i de lömska texterna, inte bara i skolböckerna utan också i sagor, maträtter, dagspress, i fröpåsars titlar eller i de skenbart tillförlitliga nyheterna eller i de politisk talen eller helt enkelt bara i de gamla vanliga vardagliga orden i det alldagliga språkbruket. Han lärde ut att språket alltid färdas i och färgas av attityder och maktförhållanden, att språket aldrig är neutralt eller ansiktslöst, att språket alltid är avsiktligt i någon eller någons mening och kan bära på diverse dolda agendor och skändliga betydelser och ligga väl inbakade i allsköns försåtminering även i de mest oskyldiga former och sammanhang.

Göran Palm har fått Frödingpriset. Han har fått Ivar Lo:s personliga pris. Han har erhållit  Aftonbladets litteraturpris, Aniarapriset, Stig Dagermanspriset och mycket annat. Han har skrivit den förunderliga sagan om Sverige. "En vintersaga". Han har skrivit mycket mer. Hela karln är en Skrivarsaga. Han har gjort mycket ofog med sin vassa penna. Men det finns en förnämlig huvudsak i Göran Palms skrivarliv, ett riktmärke som aldrig tycks svika honom, ett adelsmärke som är hans: Han har alltid försökt ta fram den vanliga människan och det vardagliga. ”

 

Läs mer här:

Min artikel om Göran Palm

http://tidningenkulturen.se/index.php/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/6541-utdrag-ur-en-skrivarsaga-goeran-palm-avgar-efter-28-ar

Crister Eanders artikel om Göran Palm och hans kulturelativism i Opulens:

http://www.opulens.se/opinion/kulturrelativismen-ar-ett-svek-mot-arbetarklassen/

 

 

Benny Holmberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts