Några notiser om Mats Gellerfelt - Tidningen Kulturen




Mats Gellerfelt

Litteraturdebatt
Verktyg
Typografi

Några år in på 1980-talet hölls en konferens på Hanaholmen strax utanför Helsingfors, ägnad Den historiska romanen. Det blev en lyckad samnordisk tillställning kan jag utan falsk blygsamhet konstatera. Jag var inblandad i planeringen som utbildningschef på Nordiska språk- och informationscentret, inhyst i finska skolstyrelsens hus vid Hagnästorget och underställt Nordiska ministerrådet.

 


Nu finns inte LG längre i livet, och sedan siste juli inte heller MG som avled den dagen, vid knappt uppnådd pensionsålder, han var född 1952. Inte bara labradoren sörjer sin herre som mänskligt att döma fortfarande hade mycket oskrivet. Av det han skrev, nästan allt lika läsvärt, finns dessbättre mycket tillgängligt på nätet.

Att Mats Gellerfelt fanns i den fulltaliga publiken blev jag varse först efteråt då han rapporterade om begivenheten i Svenska Dagbladet. Han kom med vänliga ord om inledningsanförandet där jag citerade Thomas Manns bekanta första rader i fembandskrönikan om Josef och hans bröder: "Djup är det förgångnas brunn, borde vi inte kalla den oändlig?"

Jag var honom tacksam och fortsatte under åren som gick att läsa hans artiklar och recensioner så fort tillfälle gavs. I samband med en skandinavistkonferens i Oxford, Mississippi, passade jag på att ge mig ut till Rowan Oak, William Faulkners hus lite utanför staden, en lantlig sydstatsidyll. När jag sedan skrev om besöket letade jag reda på vilka svenska skribenter som varit där: främst översättaren och DN-kritikern Thorsten Jonsson men också Jöran Mjöberg med förflutet som svensk lektor vid Harvard, båda medan Faulkner ännu var i livet. Och så betydligt senare just Mats Gellerfelt som i en lång artikel i Allt om Böcker om Faulkner återgav vad en taxichaufför i denna småstad sagt nobelpristagaren: "Jo, Bill var nog OK men han skrev konstiga böcker".

En tredje beröringspunkt mellan mig och Gellerfelt (som jag aldrig träffat) kom i samband med en lite skev debatt som blåste upp när jag anklagade en yngre författare för plagiat. Denne bekände sedan frankt att hela hans debutroman var stulen från olika håll, inte ett enda ord var hans eget. Hans kreativitet begränsade sig till ett flinkt hanterande av sax och klister. Bland annat hade han lyft en längre passage ur en postum novell av Georges Perec och in i sin korta roman, utan ändringar och utan källhänvisning. Inte ens den skicklige översättaren C G Bjurström fick ett tack för sin möda när passagen stals. Många pigga yngre storstadskritiker blandade sig in i debatten som genast fick slagsida.

Jag fick finna mig i rollen som en dammig perukstock, en knarrig rättshaverist till professor som var för gammal för att förstå att all litteratur är commune bonum som kan lånas hursomhelst, oberoende av upphovsrätten. Gellerfelt kom med ett inlägg där han hävdade att lån hör till litteraturens allra äldsta grepp. Det hade han ju rätt i, men de jämförelser han kom med – Eliots "The Waste Land" och Ekelöfs "En Mölnaelegi" om jag minns rätt – haltade eftersom båda poeter hade hövligheten att erkänna lånen i fotnoter och efterskrifter. Mats Gellerfelt hade dock den goda smaken att i sitt inlägg ta in min slutkommentar – auditur et altera pars.

Historien om hur han blev kritiker är en välbekant berättelse om en sentida kollega till Artur Lundkvist, Eyvind Johnson och andra autodidakter. Han arbetade som typograf i Svenska Dagbladets sätteri (han såg säkert till att ha en bok till hands för pauserna i arbetet, hans beläsenhet blev efter hand stor). Ilsken över svensk inskränkthet i litteraturbedömningen stegade han frejdigt upp till tidningens chefredaktör, anmälde sitt intresse för bokanmälningar och blev genast en av de tongivande kritikerna. Han hade redan då en vidare utblick än de flesta. Då var han 28 år och blev raskt berömd och i de utsattas kretsar beryktad för sin attack på det han uppfattade som den svenska kritikerkårens samlade provinsialism.

När hans roman "I höstens sköra ljus" kom fick den inte oväntat en omild behandling, framför allt av skribenter som tog betalt för gammal ost, de vars insatser inte uppskattats av recensenten Gellerfelt. Jag har ett vagt minne av att romanen inte var alldeles lyckad, men det är mycket möjligt att den går att läsa på nytt. Vad som tål många omläsningar är hursomhelst hans artiklar i Svenska Dagbladet, däribland en hel del understreckare framför allt om latin- och sydamerikansk litteratur (många finns utlagda på nätet).

Där finns också hans sympatiska intervju med den formidabelt lärde Knut Ahnlund. Det märks av den att intressegemenskapen dem emellan var stor, med samma syn på världslitteraturens värde som en väg till vår fördjupade kunskap om våra medmänniskor.

Lars Gustafsson skrev för inte så länge sedan om hur han hade vägarna inom ett förlag eller kanske var det en tidningsredaktion. Där kom Mats Gellerfelts stora och översvallande hjärtliga labrador mot honom, lika vänlig som sin husse. Och så spånade texten vidare om sådan herre sådan hund.

Nu finns inte LG längre i livet, och sedan siste juli inte heller MG som avled den dagen, vid knappt uppnådd pensionsålder, han var född 1952. Inte bara labradoren sörjer sin herre som mänskligt att döma fortfarande hade mycket oskrivet. Av det han skrev, nästan allt lika läsvärt, finns dessbättre mycket tillgängligt på nätet.

Ivo Holmqvist

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen