Litterära paradoxer - Tidningen Kulturen




Giovanni Verga

Litteraturdebatt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Fulvio Leone, om det italienska språkets komplexa historia, om Verismos (en italiensk variant av den franska naturalismen), fader författaren Giovanni Verga och hans mästerverk "Familjen Malavoglia".


Om Giovanni Vergas Familjen Malavoglia


Hur kunde man då missförstå språket i Vergas roman under så lång tid? Detta kan till stor del bero på filosofen Benedetto Croce, den främste representanten för italiensk idealism, som i början av 1900-talet förde fram åsikten att människospråket bara var en fråga om estetik och därmed förnekade möjligheten till språkvetenskapliga studier.

Annons:



Kan man påstå att italiensk kultur bjuder på förunderliga överraskningar? Jag ska i alla fall belysa flera paradoxer inom italiensk litteratur, som är intimt sammankopplade med Italiens komplexa språkhistoria. Det här landet skulle nämligen kunna beskrivas som ”Europas Indien”, även om man bortser från de nya invandrarspråken. Vissa italienska minoriteter har sedan länge haft ett annat språk än italienska som modersmål, t.ex. tyska, dessutom har italienarna talat cirka tusen lokaldialekter i många sekler. De största dialekterna berikas av en betydelsefull och omfattande litteratur, och har vissa drag av ett eget språk, så till vida bl.a. att de är svårbegripliga för utsocknes landsmän.

Språkfrågan blev väldigt livlig i Italien på 1800-talet, när man började förbereda landets enande, vilket till stor del skedde under året 1861. Då var italienskan ett litterärt språk som varit nästan oförändrat sedan det skapades i Toscana på 1300-talet, huvudsakligen av florentinaren Dante Alighieri, och bara en mycket liten del av folket, främst de välutbildade, kunde tala det. Men även dessa människor brukade använda sig av var sin dialekt till vardags. Myndigheterna i det nya landet, och den kulturella eliten före dem, strävade efter dåtidens romantiska ideal, vars motto var ”Ett folk, ett land, ett språk”. Alla italienare skulle lära sig att tala italienska och t.o.m. glömma sina egna dialekter för det egentliga modersmålet! Men detta var naturligtvis varken hänsynsfullt eller genomförbart.

Den mest framstående gestalten inom denna språknationalistiska rörelse var den store skalden Alessandro Manzoni från Milano. Han författade i romantisk anda den roman som enstämmigt anses vara den främsta inom italiensk litteratur, med titeln De trolovade i svensk översättning. Och häri ligger alltså den stora paradoxen – nämligen den att Manzoni skrev sin bok på ett språk som han inte behärskade. Dåtidens litterära språk var föråldrat och passade inte in i det historiska sammanhanget. Han valde då istället att skriva romanen på det språk som de välutbildade det prestigefulla Florens talade vid den här tiden. Då han själv inte behärskade denna språkvariant begav han sig till Florens, där han lät några vänner granska romantexten. Han fick också hjälp av en florentisk dam som var guvernant för hans barn. Den slutliga versionen av boken kom ut 1840, efter flera års språklig bearbetning – något som är välkänt av de som är insatta i sammanhanget.

Efter Italiens enande komponerade andra italienska författare betydelsefulla böcker utan att till fullo behärska det språk de använde sig av. Detta fortsatte långt in på 1900-talet, om än mindre iögonfallande. Det var nämligen nästan bara för toskanare det föll sig naturligt att skriva ledigt på det språk som de hade lärt sig av sina mödrar, något som den berömda sagan Pinocchios äventyr av Carlo Collodi (pseudonym för Lorenzini) är ett bra exempel på.

Detta var däremot inte fallet då sicilianaren Giovanni Verga författade flera romaner på det förnyade litterära och tämligen formella språket med många tonskanska drag i Florens. Efter det att han flyttade till Milano skapade Verga flera böcker, bland andra sitt mästerverk Familjen Malavoglia 1881 - seklets kanske mest revolutionerande experiment inom italiensk litteratur. Romanen, som av många anses vara hans näst främsta efter De trolovade, handlar om en fiskarfamilj på Siciliens östkust som hamnar på samhällets botten. Verga påstod att han använde sig av exakt samma språkbruk som hos de verkliga människor han berättar om i romanen. Men det är lätt att motbevisa detta påstående som en absolut omöjlighet, då 1800-talets fiskare i det samhälle han beskriver bara talade en lokal dialekt som var obegriplig t.o.m. för de flesta sicilianare (La lingua dei Malavoglia rivisitata, Carocci, Roma 2006). Den var dessutom en dialekt som Verga ansåg vara "semibarbaro" (halvt barbarisk), för han var motståndare till dialekter överhuvudtaget.

Ett foto av Verga. Arbetarparet

 

Man bör nog dock tolka detta paradoxala och motsägelsefulla påstående som en metafor, betingad av den naturalistiska andan i Vergas författarskap. Hans vågade och enastående balansgång kan även förklaras genom de kulturella och mänskliga omständigheterna kring hans författarskap. Det var avgörande att han var från Sicilien, en del av Italien som låg långt från de tongivande språkcentren, först Florens, sedan Rom i en kort tid, och numera Milano. Han önskade delta i det stora kulturlivet, och inte bli förvisad till sicilianska kulturella och språkliga förhållanden, som ansågs perifera och ibland föraktades, speciellt i Norditalien (så är inte fallet i dag). 

Hans lösning var att få försöka skapa något som på den tiden egentligen nästan inte existerade utanför Toscana, talspåket, väl att märka alltså ett pan-italienskt sådant. Denna låga stilnivå var väldigt olik lokaldialekten hos den lägsta sociala klassen, men ändå en aning mindre olik än det stela litterära språket. Liksom Manzoni och flera andra författare, var och en i sin bok och på sitt sätt, lyckades Verga inte fullständigt i denna svåra strävan.

Men det var inte detta det värsta. I dåtidens nationalromantiska och starkt idealiserande italienska kulturliv bemöttes och bedömdes detta avvikande språk som fruktansvärt. Bland dess talrika och obarmhärtiga belackare fanns poeten Giosué Carducci, företrädare för italiensk nyklassicism och nobelpritagare 1906. I ett brev till sin nära vän Luigi Capuana, också han en betydande författare, beskrev Giovanni Verga detta, som han uppenbart uppfattade som ett misslyckande, med orden ”fiasco, fiasco, fullständigt fiasco". Han upprepar alltså detta italienska ord som fortfarande är vanligt i många europeiska språk, med paradoxalt nog har nu blivit sällsynt i Italien.

Rehabiliteringen av Vergas mästerverk kom först tack vare litteraturkritikern Luigi Russo, också han från Sicilien, som framhävde romanens stora litterära värde. Men flera litteraturvetare menade, något som slentrianmässigt upprepades i flera decennier, att dess text var en ”pastisch”, ett mellanting mellan italienskan och en siciliansk dialekt. Den här åsikten bottnade delvis i en vid och ovetenskaplig tolkning av termen dialetto.

Men jag kunde bevisa i min bok La lingua dei Malavoglia (Malavoglias språk) att så inte är fallet - tvärtom innehåller Familjen Malavoglia paradoxalt nog fler norditalienska drag än De trolovade, som alltså är författad av en norditalienare. Verga deltog i litterära salonger i Milano, ledda av en förnäm dam, varvid han förmodligen anammade hur de norditalienska lärda talade. Verga tar avstånd från sitt dialektala substrat i romanen, genom att han genomgående försöker undvika de italienska synonymer som sammanfaller med sicilianska ord. Ett ovedersägligt bevis på detta är t.ex. sättet på vilket han i romanen uttrycker ekvivalenten till det svenska substantivet ”pappa”. Han väljer inte ”papà”, det ord som då, och än idag, är det gängse inte bara på Sicilien utan också i de allra flesta delar av Italien, samt återfinns t.o.m. på nästan alla romanska språk. Han skriver istället flera gånger det typiskt toskanska synonymen ”babbo”, trots att detta ord betyder ”dum, enfaldig” på Sicilien. Bortsett från detta har texten, till skillnad från hans ”florentiska romaner”, inte så många toskanska drag, vilket tyder på att han önskade skapa ett nytt informellt språk som skulle kunna gälla för alla italienare.

Hur kunde man då missförstå språket i Vergas roman under så lång tid? Detta kan till stor del bero på filosofen Benedetto Croce, den främste representanten för italiensk idealism, som i början av 1900-talet förde fram åsikten att människospråket var bara en fråga om estetik och därmed förnekade möjligheten till språkvetenskapliga studier. Hans tankar har länge präglat italiensk kultur, och lamslagit italiensk lingvistisk fram tills att denna disciplin fick nytt liv på 1960-talet, tack vare Tullio De Mauro, Italiens främste nu levande språkvetare. Dekadenta estetiker, idealistiska litteraturvetare, idealiserande grammatiker samt oförskyllt plikttrogna skollärare tillvällade sig helt enkelt den betänkliga uppgiften att bedöma, styra och förtrycka det italienska språket utan att besitta några riktiga lingvistiska verktyg.

Slutligen kan man glädjande nog konstatera att italiernarna de senaste trettio-fyrtio åren har börjat återfinna och återerövra sitt länge förtryckta talspråk, som idag i stort sett är gångbart i största delen av Italien, åtminstone hos de välutbildade. Efter 134 år är denna språkvariant självfallet inte densamma som i Vergas mästerverk, som dock utgör dess föregångare. Ett utmärkande grammatiskt drag som mycket ofta är förekommande i Familjen Malavoglia, och länge blivit förtryckt i italienska skolor, är den uttrycksfulla upprepningen av personalpronomen som dativobjekt; ett fenomen som är typiskt och helt accepterat i iberoromanska språk — exempelvis a me mi piace (a mi me gusta på spanska).  

Fulvio Leone

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen