Hur fungerar berättelser? - Tidningen Kulturen




James Wood

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Kritikern James Wood har gått från recenserandet till en professur fast det brukar vara tvärtom. Med sin How fiction works som kom för nio år sedan skrev han in sig i en tradition av essäistiskt utformade kommentarer till berättandet, med berömda föregångare som E.M. Forsters Aspects of the Novel, Percy Lubbocks The Craft of Fiction (som Wood inte nämner) och Henry James många och utförliga efterord till de egna romanerna.


Genom den fria indirekta stilen ser vi världen med gestaltens blick och språk men också med författarens blick och språk. Vi befinner oss i det allvetande och det halvvetande på en och samma gång. En klyfta öppnar sig mellan författaren och gestalten, och bryggan mellan dem – som är den fria indirekta stilen – såväl sluter den klyftan som visar på den.

Annons:



. James Woods bok är stimulerande om än inte uppseendeväckande originell. Den hade lundaprofessorn Staffan Björck skrivit mycket bättre, om en engelsk version med internationella exempel av hans banbrytande och mycket spridda narratologiska studie Romanens formvärld hade följt på de många svenska upplagorna. Att den aldrig blev av var något han beklagade under senare år, fast med distans till det hela.

Engelsmannen James Wood som sedan ett drygt dussin år finns i USA, som professor i The Practice of Literary Criticism vid Harvard i Boston, är på många sätt den idealiske läsaren och därmed också bokanmälaren. Han var verksam först i The Guardian, senare i New York Times och nu i The New Yorker. Han är lyhörd för detaljer, uppmärksam på alla nyanser, en kritiker som kan offra en hel sida eller mer på sex ord hos Virginia Woolf eller göra långa utläggningar om sina favoriter, däribland Henry James, Joseph Conrad, Saul Bellow och Philip Roth, och han kan smälla John Updike på fingrarna för hans tekniska klumpigheter – en noggrann närläsning som han sysslat med i sin egenskap av dagskritiker.

Ett kort citat visar hans tillvägagångssätt:

“Thanks to free indirect style, we see things through the character’s eyes and language but also through the author’s eyes and language, too. We inhabit omniscience and partiality at once. A gap opens between author and character, and the bridge – which is free indirect style itself – between them simultaneously closes that gap and draws attention to its distance. This is merely another definition of dramatic irony: to see through a character’s eyes while being encouraged to see more than the character can see (an unreliability identical to the unreliable first-person narrator’s).”

När boken nu ges ut av Norstedts, Konsten att berätta ser man att den inte kan ha varit helt lätt att överflytta till svenska. Staffan Söderblom har åstadkommit en kompetent översättning som dock inte löper lika lätt som originalet, som man ser när man jämför passagen ovan med hans försvenskning (hans kursivering finns inte i originalet, inte heller styckeindelningen): 

”Genom den fria indirekta stilen ser vi världen med gestaltens blick och språk men också med författarens blick och språk. Vi befinner oss i det allvetande och det halvvetande på en och samma gång. En klyfta öppnar sig mellan författaren och gestalten, och bryggan mellan dem – som är den fria indirekta stilen – såväl sluter den klyftan som visar på den.

   Detta är bara ytterligare ett sätt att definiera den dramatiska ironin: att se med en fiktiv gestalts blick medan man uppmanas att se mer än vad gestalten kan (en opålitlighet identisk med den opålitlige förstapersonsberättarens).”

Som exempel på riktigt opålitliga förstapersonsberättare nämner James Wood den stollige huvudpersonen i Knut Hamsuns väl delvis självbiografiska Sult. Hans iakttagelse är skarp om än inte särskilt originell, och både Staffan Björck och hans yngre kollega Bertil Romberg formulerade det mera precist, den senare i sin doktorsavhandling från 1962, Studies in the narrative technique of the first-person novel. Det är hursomhelst roligare att läsa kritikern James Wood när han teoretiserar, än de flesta av hans kolleger som sitter instängda i akademiska elfenbenstorn utan att anstränga sig att nå ut med läsbara texter för en långt mindre specialiserad läsekrets än den de själva tillhör. Sådana akademiska skribenter finns det många av, regeln publish or perish har funnits länge, en lång rad publikationer på ens CV leder till tenure, en fast tjänst. Saknas de så är det kört. Och så kommer lavinen av hart när oläsbara och inkrökta specialstudier. Så inte med James Wood vars självbiografiska essäsamling Så nära livet man kan kommaNorstedts gav ut i fjol.

Konsten att berätta har han haft stor nytta av sin breda läsning av äldre romaner men också av sitt recenserande av nyare. Han sätter gränsen ungefär vid Diderot vars korta roman Rameaus brorson han hyser stor beundran för (och han nämner med uppskattning Thomas Bernhards Wittgensteins brorson), liksom för Flauberts berättande. Han har mycket att säga om både Shakespeares dramer och om den klassiska engelska 1800-talsromanen med Dickens och Jane Austen som oftast nämnda namn. Han för fram sitt resonemang till sina egna samtidsförfattare som Muriel Spark, Thomas Pynchon, David Foster Wallace (vars tilltrasslade stil han har ett kritiskt öga för), José Saramago, Roberto Bolano, Marilynne Robinson, Ian McEwan och Kazuo Ishiguro, med många fler.

Han citerar inledningsvis W. G. Sebald, den tyske författaren som under större delen av sitt liv var verksam vid The University of East Anglia i Norwich tills hans liv och stora författarskap stäcktes i förtid i en biloycka. Wood citerar vad Sebald en gång sagt honom: ”Jag menar att ett litterärt skrivande som inte erkänner berättarens osäkerhet är ett svindleri som jag finner mycket, mycket svårt att gå med på. Varje form av litterärt skrivande där berättaren samtidigt antar rollerna som scenarbetare och regissör och domare och bödel i en text uppfattar jag som i grunden oacceptabel. Jag orkar inte läsa den sortens böcker.” Men den mindre dogmatiske James Wood mildrar den utsagan: ”För Sebald och för många författare som han är den gängse allvetande tredjepersonsberättelsen ett slags föråldrat bedrägeri. Men positionerna på båda sidorna om den skiljelinjen låter sig karikeras” (originalet är lite annorlunda, där står "have been caricatured".)

James Wood är den idealiske läsaren, kan tyckas, även om brittiska kritiker fann många fel med boken när den kom, både sakfel men också fel i hans attityd: man ska inte vara så översvallande entusiastisk! Sådan dvärgalåt kan man bortse från. Hans bok är mycket läsvärd, klok och medryckande. - Norstedts kan också gärna få ge Staffan Söderblom i uppdrag att försvenska Rónán McDonalds Death of the Critic som kom året före John Woods. I den sätts yttergränserna för en kritisk storhetstid i England och Amerika till 1948 och 1968, det vill säga å ena sidan nykritikerna med bas framför allt i amerikanska södern, Robert Penn Warren, John Crowe Ransom och andra, och å den andra studentupprorens år som ändrade så mycket, och så mycket av det till det sämre.

Självfallet kan gränsen tänjas bakåt till tjugotalet så att åtminstone T.S. Eliot och Virginia Woolf kommer med, liksom Ezra Pound och den D.H. Lawrence som skrev en lika egensinnig som stimulerande essäsamling om amerikansk litteratur, Studies in classic American literature. - När jag som ny student kom till Lund för lite mer än femtio år sedan och läste vad som då ännu hette Litteraturhistoria med poetik ingick Johan Fjord Jensens korta sammandrag av nykritikens teser som obligatorisk läsning, det var stimulerande: texten i fokus, renad från historiskt staffage och biografiskt bråte. Jag vet inte om den fortfarande är kurant, men jag hoppas att universitetslektorer och professorer inte bara i Lund ser till att dagens studenter läser förutom Staffan Björck och Bertil Romberg också Rónán McDonald och James Wood.

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen