Ester Blenda Nordström – världens första wallraffare? - Tidningen Kulturen




Ester Blenda Nordström

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
En tredjedel in i Fatima Bremmers mycket läsvärda biografi om journalisten Ester Blenda Nordström, "Ett jävla solsken" (Forum) förklaras titeln med ett brevcitat: ”Familjen är orolig (…) De har alltid skämtsamt beskrivit sin ”Essan” som ”ett jävla solsken”. Men den senaste tiden har det varit som om det ljusa, lätta, varma har fördunklats av något.” Ju längre man läser i denna levnadsteckning om en mycket orolig själ, desto mera förstår man att ”ett djefla solsken” (som det nog skrevs) var ett omdöme som rymde omsorg men efter hand också sorg. Biografin försöker också ge svar på vad som kan tänkas ha legat bakom ”något”.


Män flockades kring henne. Evert Taube skymtar förbi liksom Albert Engström och Gustav Hellström, men mera ihärdigt gruvmagnaten Hjalmar Lundbohm som uppskattade hennes sakkunniga skildringar från Lappland (hennes sympatiserande blick på samerna var inte kolonial) och som nog gärna hade velat gifta sig med henne, trots stor åldersskillnad. En annan som också svärmade kring henne var kritikern John Landquist som gav ett varmt porträtt av henne i en av sina minnesböcker, som Fatima Bremmer citerar intressanta stycken ur.

Annons:



Ester Blenda Nordström blev inte särskilt gammal. Hon var femtiosju år när hon dog 1948, och de sista åren efter en hjärnblödning tolv år tidigare blev allt dystrare, med ensamhet, sjukdomar och alkoholism.

Man kommer att tänka på inledningsraden i Ford Madox Fords ”The Good Soldier”: ”This is the saddest story I have ever heard”. Den sorgligaste av historier – men det hade börjat bra. Journalistfröet Ester Blenda Nordström med en välbärgad borgerlig bakgrund rapporterade om Bondetåget 1914 och svarade den sommaren på en annons som sökte en piga, och så städslades hon hos en bonde, förstås utan att röja sig själv eller det verkliga skälet: att företa ett undersökande reportage om slitet på landet för pigor och drängar och rapportera om det i Svenska Dagbladet (hon hade börjat på Dagens Nyheter). Det blev en rappt skriven serie artiklar som väckte stor uppmärksamhet när de kom i tidningen och som sedan samlades i boken ”En piga bland pigor” som trycktes i många upplagor – det senaste nytrycket kom för tre år sedan på lundaförlaget Bakhåll, med ett läsvärt efterord av Ylva Floreman (också hennes övriga rapportböcker finns nu på det förlaget).

Hon går hårt åt bonden på gården i Sörmland som mest super och slöar på soffan. Han kom sedan med en spökskriven motskrift som också den uppmärksammades och sålde bra: ”Ett pennskaft som piga, svar av Bonn i Taninge”. Hennes arbetskamrater bland tjänstefolket på gården tog inte oväntat illa vid sig och tyckte att hon svikit deras förtroende, något som kanske hände också med de förklädda Jack London i East End, och Günter Wallraff långt senare, medan Göran Palm uppträdde som sig själv när han skrev sina båda böcker från löpande bandet på LM. I ett av kapitlen i ”Tio reportage som förändrade världen” (1982) skriver Otto von Friesen om henne – den boktiteln är täckande: under signaturen Bonsai förändrade och förnyade den unga Ester Blenda Nordström journalistiken i Sverige för gott.

Så kom i raskt takt ytterligare två serier reportage, samlade i böckerna ”Kåtornas folk. Lapparne och deras land” (1916) och ”Amerikanskt, Som emigrant till Amerika” (1923), och sju år senare ”Byn i vulkanens skugga”, om livet i en mycket avlägsen håla i bortre Sibirien sedan hon i hast konvenansgift sig med en av ledarna för en expedition dit. 1919 gav hon ut barn- eller ungdomsboken ”En rackarunge” som blev mycket läst och som följdes av fler. Det verkar troligt att hennes rackarunge inspirerade Astrid Lindgren till Pippi Långstrump. Hon var nog också i släkt med de kavata flickorna hos danskan Karin Michaëlis, som Eva Wahlström hävdade för sex år sedan i sin doktorsavhandling ”Fria flickor före Pippi – Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis: Astrid Lindgrens föregångare”.

Män flockades kring henne. Evert Taube skymtar förbi liksom Albert Engström och Gustav Hellström, men mera ihärdigt gruvmagnaten Hjalmar Lundbohm som uppskattade hennes sakkunniga skildringar från Lappland (hennes sympatiserande blick på samerna var inte kolonial) och som nog gärna hade velat gifta sig med henne, trots stor åldersskillnad. En annan som också svärmade kring henne var kritikern John Landquist som gav ett varmt porträtt av henne i en av sina minnesböcker, som Fatima Bremmer citerar intressanta stycken ur. Fast det var hans hustru Elin Wägner som blev hennes förtrogna och som efter en mångårig paus på nytt väckte liv i vänskapen. Men ”Ett jävla solsken” handlar framför allt om hennes förhållande till (och med) Carin Waern Frisell som en tid var gift med Gustav Hellström - bokens bärande tes är att de hade ett livslångt lesbiskt förhållande. 

Så var det nog, fast de flesta breven dem emellan som skulle kunna visa det svart på vitt är borta. Men vissa foton finns kvar, bland annat när de flängde runt tillsammans på motorcykel. Det är ju inte heller särskilt sensationellt, så här långt efteråt. - Margareta Ståls avhandling "Signaturen Bansai. Ester Blenda Nordström - pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet" lades fram vid institutionen för journalistik och masskommunikation i Göteborg 2002. En koncentrerad sammanfattning finns i Boel Westins artikel om henne i Svenskt biografiskt lexikon som man kan läsa på nätet. Där talas det om hennes ”vitala skrivsätt, där inlevelseförmåga kombineras med klarögd observation” – samma ord kan användas om Fatima Bremmers grundliga och utmärkt läsvärda biografi som är full av medkänsla och klok människokunskap.

 

 

När en ny bok om Karin Michaëlis kom för sex år sedan skrev jag detta:

https://www.dixikon.se/karin-michaelis/

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts