Kungen av Kalifornien - Tidningen Kulturen




Goethe Farbkreis

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt.


Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.
Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Annons:



Jag vill minnas att hela debatten började med ett högljutt rop på Riktiga Romaner, såna som man gjorde förr. I ett intressant inlägg framträdde Sigge Eklund som representant för landets cirka 350 000 nätskribenter och påtalade det bakåtsträvande i att fixera sig vid en förlegad estetisk formel, en flera hundra år gammal genredefinition, och utlysa kristillstånd, när prosan i själva verket lever och har hälsan, bara någon annanstans (på nätet) och under annat namn (blogg).

Naturligtvis har han rätt: romanens historia är kantad med böcker som inte levt upp till sin tids norm för Riktiga Romaner, böcker som gjort sig lite svårare att känna igen och namnge.

Det är i själva verket romankonstens lösen: "Om det finns något som man inte får berätta, så förstår du väl att det ofrånkomligen är just detta som man både kan och bör berätta", konstaterar den franske författaren Emmanuel Carrère (tillgänglig på svenska med romanerna Mustaschen, Vinterskola och Doktor Romand) i sin senaste bok Un roman russe (En rysk roman).

Lägg märke till titeln. Genretillhörigheten är uppenbarligen viktig för Carrère, som genomgående använder verkliga namn och retat upp halva Frankrike genom att lämna ut sin mor, Franska akademiens ständiga sekreterare Hélène Carrère d'Encausse, och mot hennes uttryckliga begäran offentliggjort den solkiga historien om morfadern, exilgeorgiern Georges Zourabichvili - kvinnokarl, kverulant och kollaboratör, som förmodligen likviderades av motståndsrörelsen efter befrielsen. "Jag tycker om när litteraturen är effektiv", säger Carrère i sin roman: "jag vill helst att den är performativ." Performativ, alltså en text som samtidigt är en handling.

Som en trollformel eller ett dop. Som ett namn. Det här är ett genuint underminerande av romanens traditionella roll (traditionellt så ses vi ju förvisso i min nästa roman, men då är du vederbörligen försedd med ett - låt vara genomskinligt - täcknamn så att det blir du som lämnar ut dig själv om du klagar) och det har pågått ett tag. I Frankrike har strategin rentav ett namn - autofiction - och en drottning - Christine Angot, som i romaner som L'inceste och Rendez-vous gått så långt i självutlämnande att hon med tiden skapat en egen, självgenererande värld där varje bok blir en konsekvensutredning av den förra. Och att det verkligen är fråga om ett litterärt grepp, ytterligare ett sätt att lura in läsaren i fiktionens spegelkabinett, förstår man av att Emmanuel Carrère, som alltid bygger om sina romaner till försåtliga fällor för läsarens förväntningar, använder sig av dem.

Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.

Vilket bevisas av fallet Romain Gary, som med hjälp av pseudonymen Émile Ajar (vilket var en pseudonym för en pseudonym: egentligen hette han Romain Kacew) dels lyckades vinna Goncourtpriset en andra gång, dels lycka­des förvandla sina sista år till en enda virvel av anklagelser och motanklagelser i allt bisarrare böcker (Pseudo, den roman där Gary mer eller mindre anklagar sin egen pseudonym för mordförsök, är skrämmande läsning) som mycket snart försåg sig själva med bränsle: självtillräckligheten är utmärkande för autofictionen.

Till slut behöver författaren ingen annan verklighet än sig själv. Vilket kan tyckas paradoxalt, eftersom driften att nämna saker och ting vid deras rätta namn ser ut som ett uttryck för verklighetstörst, förhöjd realism. Men, som sagt: att nämna något vid dess rätta namn är från början en magisk handling.

Verkar det obehagligt? Det är nog bara att vänja sig. För det är här det bränner till för romankonsten just nu. Det är också hit alla andra konstformer försökt dra sin pub­lik de senaste åren. Nya hybridbegrepp som dokusåpa och mockumentary räcker väl för att alla ska förstå dragningskraften hos det utsagornas gränsland där varje påstående flackar mellan fiktion och fakta, mellan dikt och verklighet, mellan lögn och dokumentär, snabbare än någon hinner säga "Borat".
 

Romanen är arg, romanen ger igen. Romanen vill ha upprättelse, hämnas oförrätter; romanen är ute efter rättvisa. Men får den mothugg är romanen samtidigt blixtsnabb att växla ner sin (förment) objektiva sanning i en (lika förment) subjektiv. Omedelbart söker romanen asyl genom att hävda sin egen status som konstverk, hävda att den bara ger en av alla möjliga sanningar, hävda sin inneboende ansvarslöshet. På så sätt påminner den moderna romanens situation om det till oigenkännlighet förvandlade mumintrollet i Trollkarlens hatt, som kallar sig Kungen av Kalifornien och kör med vännerna ända tills han förstår att de tar honom på allvar. Då kräver han genast att bli igenkänd och omtyckt som det gamla vanliga mumintrollet - något som ingen annan än hans mamma mäktar med. Det är ett legitimt krav. Inför den konstnärliga förvandlingens fruktansvärda kraft vill vi alla få reagera som små skrämda troll. Men var håller den svenska romanens muminmamma hus?
 

I Sverige dök autofictionen upp med Carina Rydbergs Den högsta kasten och Agneta Klingspors Nyckelroman. Alexander Ahndorils Regissören blev förra årets mest omskrivna roman genom den enkla handlingen att inte döpa om Ingmar Bergman till Ingvar Berglund.
Och i höst kan vi se fram mot Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek och Maja Lundgrens Myggor och tigrar, den senare en inhemsk Christine Angot genom att författaren skildrar konsekvenserna av en tidigare bokutgivning, nämligen genombrottsromanen Pompeji.
Hos nästan alla dessa författare ekar Carrères fråga: "Vilket brott har jag begått?" 
(Carrères franske kollega Marc Weitzmann gick så långt i självförebråelse att han i Mariage mixte utnämnde sig själv till "Nationella Frontens Flaubert".)

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt.
 

Blir Svarta fanor bättre eller sämre, mer eller mindre "roman", mer eller mindre "äkta", för att Strindberg döpt romanens Ellen Key till det genomsläppliga Hanna Paj? Är inte hela frågan lika fånig som pseudonymen?
 

Kanske inte om man råkar heta Ellen Key. Men då får man tänka på vad David Grossman säger i kortromanen Her Body Knows: "Att berätta en hemlighet för en författare är lika dumt som att omfamna en ficktjuv."
Hur dumt måste det då inte vara att omfamna en författare?
 

Själv förekommer undertecknad med namns nämnande i två av höstens romaner. Inte direkt något jag jublar över, men knappast något som håller mig vaken om natten heller. Är det något man lär sig av att syssla länge med att grubbla över romaner och deras författare, så är det att det namn som står i passet bara är den första - kanske inte ens den slitstarkaste - i en lång rad av pseudonymer, så varför fästa särskilt avseen­de vid vad som händer med den?
 

Handen på hjärtat, vem bryr sig om vad mumintrollet kan ha hetat som mänsklig förlaga? De enda namn vi kan ha ansvar för är dem vi väljer själva. Därför är det enda viktiga med mumintrollets namn vad han inte heter, nämligen Kungen av Kalifornien:
"Muminmamman tittade noga. Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt:
Jo, du är mumintrollet."

 

 

Kristoffer Leandoer

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts