Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund - Tidningen Kulturen

Hermann Hesse

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong i Dagens Nyheter, gick Hesses roman det också i tidskriften Neue Rundschau 1929-30, innan den kom som bok.


Vad Narziss gör är att sticka hål på Goldmunds livsfientliga pansar, så att bilden av hans mor uppenbarar sig. Det är som att han stiger ur sin religiösa militäruniform, och en språklig fantasi får dynamik och kroppslig längtan kan göra intåg i hans liv. Han måste helt enkelt finna henne: Urmodern; livets ursprung han tidigare förnekat, men fått upptäckt genom Narziss.

Annons:



Östergrens parafras där generation efter generation går under kastanjen, väcker Narziss och Goldmund till liv, främst för att kastanjen levandegörs som någon vars ålderdom fått kvisthål till ögon där vishet vilar genom årsringarnas erfarenhet och långsamma växande i världen.
Nedanför kastanjekronan är samtiden i en ständig förändring; inget år är något annat likt; världen befinner sig i ett konstant flöde, utan att bli gjuten i en för evigt bestående form.

 

Vackrare kanske inte den buddistiska filosofin kan uttryckas, även om Narziss och Goldmund utspelas under tysk medeltid då den feodala ordningen hade ett järngrepp om landet.

I inledningen kommer Goldmund med sin far ridande till klostret Mariebonn där de träffar Abboten och Narziss som är en ung lärare i religion och filosofi och anammat Aristoteles Logik. Goldmund är bestämd att bli präst och tillbringa resten av sitt liv i kloster. Det låter fadern meddela innan han lämnar honom tillsammans med hästen Bless.
Hästnamnet vetter inte bara symboliskt åt en saliggjörande vildhet som stängs in i en spilta och känner sig ensam om nätterna och bara har stjärnorna som sällskap. Hästen ger också information om Goldmunds tillstånd: hans vilda och otyglade ungdom har blivit infångad och innestängd.

Så kan undervisningen börja, och böneritualerna, även om Goldmund då och då smiter bort, och besöker en krog i grannskapet, där han blir kysst av en ung kvinna.
Det går lätt att associera kyssen till Ulf Lundells roman med samma titel från 80-talet. Där får också en liknande händelse en ung mans vildaste drifter att vakna till liv.

Även fast Narziss och Goldmund är varandras motsatser, knyts det starka vänskapsbandet av att Goldmund berättar om sin mors förvisning från hemmet – när han ännu var ett barn - efter att hon varit otrogen. Det har fått fadern att hårdna i sitt bittra avståndstagande till det kvinnliga könet, något han fört vidare till sin son. Det är därför han blivit satt i kloster och skall viga sin kärlek åt gud, istället för den sinnliga världen.

Vad Narziss gör är att sticka hål på Goldmunds livsfientliga pansar, så att bilden av hans mor uppenbarar sig. Det är som att han stiger ur sin religiösa militäruniform, och en språklig fantasi får dynamik och kroppslig längtan kan göra intåg i hans liv. Han måste helt enkelt finna henne: Urmodern; livets ursprung han tidigare förnekat, men fått upptäckt genom Narziss.

Jag minns när jag läste boken i senare tonåren, och hur mina vänner i en litteraturklubb diskuterade vilken väg i dualismen som var bäst för oss. Det fanns ingen tvekan om att Goldmund gjorde det rätta som flydde kloster och instängdhet. Som hängav sig som vandrare åt skamlös njutning, i ett ständigt sökande efter den mor han saknade, och ville lära känna.

Det var väl ingen tillfällighet att Hesse nådde en sådan popularitet under 70-talet då Summer of love hölls i Monterey och Janis Joplin ännu kunde stå på benen och göra upp med den amerikanska materialismens lögner och konventioner från McCarty tiden. För att inte tala om de protester Vietnamkrigets bombmassakrer gav upphov till, och de vansinnesdåd som utspelade sig när den militära macho-disciplinen brast för de unga, amerikanska soldaterna som sänts till ett meningslöst krig med spökande fiender, uppdykande från underjordiska tunnlar.
Det fanns en hel generation ”utanförskapare” i Europa och USA, som blev fränder till Stäppvargen, till med ett rockband som döpte sig till Steppenwolfs.

Så fanns förstås de fega – de som lydde föräldrar och lärare, men de läste väl knappast Allen Ginsburgs Howl.
Vad är det som gör en roman till en klassiker? Att den behandlar en ung människas eviga dilemma – slitningen mellan askes och hängivelse; mellan gott betyg i uppförande och ordning och destruktivitet mot konventioner.
Jag tror också att en bok blir en klassiker med hjälp av den tid den skildrar. Även om Goldmund möter Digerdöden under sin vandring, och utvecklas till skulptör, finns en scen med judinnan Rebecka vars släktingar bränts på bål eftersom de med sin orenhet ansågs orsaka Digerdöden.

Den primitiviteten kan sägas göra sig gällande även idag. Det är inget att förvåna sig över heller att Herman Hesse kunde förutse ett andra världskrigs ”Digerdöd” efter ölkällarkuppen i Munchen 1923. Narziss och Goldmund var inte påbörjad då.

Hitler ansågs lika galen då som Donald Trumph idag. Bara ett fåtal tog honom på allvar innan Tyskland spårade ur. Kanske Herman Hesse tillhörde en av dem?
Ändå finns det något problematiskt i dualismen mellan Narziss och Goldmund. Även om Goldmund söker sin mor inom sig - vilket man har svårt att tänka sig att en kommendant i Auswitch gjorde eller en Donald trumph idag - så är det ändå det vilda och kroppsliga han lever ut under sina vandringar. Är det ett inkorrekt beteende, i den meningen att Goldmund har släktskap med nazism och fascism?

Nej, med stor sannolikhet, men kanske det ibland går att förväxla en Goldmund med en Trumph – de har samma framåtanda, verkar båda populistiska, men av helt olika orsaker: Goldmund var som en John Lennon som under sina äventyrligheter sökte efter sin mor. Som bekant förlorade Lennon henne också under tidiga år. Sakna henne förefaller inte Trumph göra med sina eldiga vredestal mot Nordkorea.
Vad Kastanjen ser i Hermann Hesses roman vid klostret Mariebonn kanske är att tiden ständigt förändras, i den meningen att den ofta kommer iförd nya skepnader.


Ulf Nygren

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Cron Job Starts