Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter - Tidningen Kulturen




Alice Petrén

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet




 

 

Läsaren får en gedigen historisk bakgrund, ett nödvändigt och värdefullt inslag om man vill försöka förstå hur den rådande situationen har uppkommit, och en god orientering om dagsläget. Författaren förser även läsaren med en kortare bibliografi i slutet av boken, där det dock saknas en del av de titlar hon refererar till i texten och som gärna kunde ha fått vara med. Bokens bildmaterial tycks mig inte riktigt leva upp till textens engagerande innehåll, men det kanske snarast är en smaksak.

Annons:



I början av 2017 utkom boken Terroristen i Toulouse. Anteckningar om Frankrikes algeriska historia, skriven av den mångåriga Sydeuropakorrespondenten för Sveriges Radio Alice Petrén. Liksom i hennes tidigare bok Made in France (2015) står Frankrike i fokus för intresset. Denna gång är det Frankrikes mycket komplicerade och traumatiska förhållande till Algeriet och dess befolkning som är det huvudsakliga ämnet. Alice Petrén har bott och verkat i Frankrike under lång tid, känner väl det franska samhället och har ett brett franskt kontaktnät. I författarens förra bok fick vi ta del av många av de intervjuer hon gjort med både politiska makthavare och ”vanligt folk” i Frankrike, inte minst förortsbor, och även i den nyutkomna boken finner vi referat av intervjuer hon gjort, såväl i Frankrike som i Algeriet, även om intervjuerna här intar en mindre framträdande plats.

Terroristen i Toulouse. Anteckningar om Frankrikes algeriska historia är en mycket väldokumenterad bok och framställningen är klar och koncis, intresseväckande och lätt att ta till sig även för den som har begränsade kunskaper om de fransk-algeriska relationerna. Läsaren får en gedigen historisk bakgrund, ett nödvändigt och värdefullt inslag om man vill försöka förstå hur den rådande situationen har uppkommit, och en god orientering om dagsläget. Författaren förser även läsaren med en kortare bibliografi i slutet av boken, där det dock saknas en del av de titlar hon refererar till i texten och som gärna kunde ha fått vara med. Bokens bildmaterial tycks mig inte riktigt leva upp till textens engagerande innehåll, men det kanske snarast är en smaksak.

Bokens titel ger vid handen att boken är uppdelad i två delar och Alice Petrén påpekar själv i sin inledning att ”det finns beröringspunkter mellan de två delarna, men inte mer än så”. Det som är problematiskt i detta sammanhang är just titeln, där TERRORISTEN I TOULOUSE står med versaler och undertiteln Anteckningar om Frankrikes algeriska historia med små, och betydligt mindre, bokstäver. Detta ger intrycket att det är den första delen som är den viktigaste, medan det i realiteten är tvärtom. Visserligen inleds boken med två kapitel (”Terrorism 3.0” och ”Jihad på fransk mark”) som behandlar de senaste årens terroristattentat i Frankrike, bland annat det i Toulouse 2012, och de terrorister (med rötter i Algeriet) som var upphovsmän till dessa blodiga attacker, men det är de likaledes blodiga konflikterna mellan Frankrike och Algeriet, från 1830 och framåt, som författaren huvudsakligen ägnar sig åt i sin bok. Titeln är alltså delvis missvisande eftersom den inte riktigt motsvarar bokens innehåll och man undrar om det är för att denna titel bedömts som mer ”säljande” än undertiteln som den har valts.

Algerietkriget och den algeriska invandringen till Frankrike är ett nedtonat kapitel i Frankrikes historia, framhåller Alice Petrén, och det tog lång tid bara att acceptera termen ”krig” för de blodiga uppgörelser mellan 1954 och 1962 som slutade med Algeriets självständighet sistnämnda år. Allt som rör Algeriet är känsligt i Frankrike och det är många känslor och oläkta sår involverade. Oupplösliga band förenar de två länderna, men den ömsesidiga misstron består både hos politiker och den franska befolkningen, liksom hos de talrika algeriska invandrarna i Frankrike och deras ättlingar. Terrorismen löper som en röd tråd genom den gemensamma historien, såväl på fransk som på algerisk mark, och massakrerna på båda sidor har varit många och satt djupa spår. Algeriet genomled också ett förödande inbördeskrig på 1990-talet (”det svarta decenniet”), vilket, understryker Alice Petrén, fick till följd att den arabiska våren inte fick något fotfäste i Algeriet där man inte hämtat sig från de fasansfulla upplevelser och den terror som den islamistiska revolten i landet resulterade i. Idag är samarbetet mellan Frankrike och Algeriet i kampen mot terrorismen ett förenande band mellan de två länderna och utgör en stor politisk utmaning för båda parter.

Frankrikes relation till Algeriet har varit, och är, annorlunda än till övriga Maghrebländer, skriver författaren. Algeriet, i motsats till de före detta franska protektoraten Marocko och Tunisien, blev en del av Frankrike (1830) och räknades som en av många franska regioner. Algeriet var alltså ingen fransk koloni i vedertagen mening, även om det fanns många koloniala särdrag i Frankrikes styre av Algeriet. Algerierna, liksom många fransmän, betraktade dock det krig som, åtminstone i formell mening, avslutades 1962 som ett nationellt befrielsekrig mot en förtryckande kolonialmakt. Viktigt att understryka i detta sammanhang är att Frankrike sedan lång tid tillbaka har en stor algerisk invandring och att en betydande del av befolkningen i Frankrike idag har algeriska rötter, vilket har skapat olika typer av motsättningar.

I sin bok redogör Alice Petrén utförligt för Frankrikes och Algeriets gemensamma historia. En kort bakgrund kan här vara på sin plats. Strider om Algeriets självständighet pågick både i Frankrike och i Algeriet under 1950-talet. I Frankrike återfanns både de som förordade Algeriets självständighet och de som inte gjorde det. Den franska rörelsen OAS, med militären i spetsen, förordade starkt och stred för ett fortsatt franskt styre. Det var bland annat mot denna bakgrund som Charles de Gaulle (”den odödlige”, skriver Petrén) återvaldes till president 1958: han sågs som den som kunde ta itu med det algeriska upproret med hårdhandskarna och garantera status quo. Men tvärtemot förväntningarna agerade han för Algeriets självständighet, väl medveten om samhällsutvecklingen i ett längre perspektiv, och det var således hans linje som efter många och blodiga sammandrabbningar segrade. I Algeriet stred frihetsrörelsen FLN för ett fritt Algeriet, men i landet fanns också över en miljon franska invandrare som bosatt sig där från 1830 och framåt och som till varje pris ville att Algeriet skulle förbli under franskt styre.

Dessa franska invandrare blev efter 1962 tvungna att återvända till Frankrike, de kallas ”les pieds-noirs”, har aldrig ansett sig väl mottagna i sitt fosterland och reagerar än idag mot eventuella fördelar som kommer Frankrikes algeriska befolkning till del. I Algeriet levde fransmännen och algerierna i skilda världar där fransmännen utgjorde ett slags överklass, även om långt ifrån alla av dem levde i överflöd. Och i Frankrike finns bland algerierna en grupp (”les harkis”), och ättlingar till dem, som stred på Frankrikes sida i Algerietkriget och som är illa sedda av sina landsmän, såväl i Frankrike som i Algeriet, och de har heller inte åtnjutit någon respekt i det franska majoritetssamhället. Slutligen finns det idag stora motsättningar mellan Frankrikes algeriska befolkning och det franska samhället där algeriernas möjligheter till integration i mångt och mycket har lyst med sin frånvaro och där framtidsutsikterna är långt ifrån lysande. Frankrike är, skriver Alice Petrén, ett hierarkiskt samhälle och politikerna har länge negligerat missnöjet och lämnat de invandrartäta förorterna åt sitt öde, vilket de nu får betala priset för. När man tar del av den komplicerade fransk-algeriska historien och de olika grupperingarnas ståndpunkter, är det lätt att inse att det inte finns några enkla lösningar och att medborgarskap och upplevd identitet inte alltid sammanfaller.

Alice Petrén framhåller att de fransk-algeriska relationerna alltid är en viktig valfråga. Les pieds-noirs röstar höger och de i Frankrike bosatta algerierna röstar oftast vänster, konstaterar författaren. Hon frågar retoriskt vad le Front National skulle vara utan Algerietkriget – det är detta parti som i hög grad drar till sig röstande med en ”antialgerisk” agenda och som stöds av många ”pieds-noirs” och invandringsfientliga element. Partiets valaffisch ”Ici c’est la France !” och deras slogan ”On est chez nous !” och andra uttalanden av samma slag talar sitt tydliga språk – algerierna skall veta sin plats! Författaren hänvisar bland annat till en intervju hon gjorde med Marine Le Pen 2007 där denna säger: ”Fransmännen oroar sig över sin identitet, därför att de ser att politikerna är kraftlösa mot lagöverträdelser. Vi kan inte ha en lag mot polygami och samtidigt ge den typen av familjer förtur i bostadskön.” Det är knappast förvånande att sådana uttalanden kan tilltala de fransmän som känner sig förfördelade av det franska samhället och ser algerierna i landet som orättmätiga konkurrenter.

I kapitlet ”Den kulturella bron” tar författaren bland annat upp det franska språket som en förenande länk, en bro, mellan länderna och hon framhåller att franskan har förblivit förstaspråket för många i Algeriet och att det i internationella relationer och affärer ofta är franskan som är kommunikationsspråk. Emellertid är inte heller det franska språket okontroversiellt och i Algeriet förbjöds 1998 (under inbördeskrigets decennium) franskan som skriftspråk i byråkratin och i officiella tal och man håller viss distans till det franska språket. Men samtidigt, skriver Alice Petrén, har franska produkter hög status i Algeriet, de säljer sig själva, och, fortsätter hon, dagens algeriska ungdom är mindre påverkad av det koloniala arvet och har en mer positiv attityd. Den franska närvaron i Algeriet, i fråga om såväl språk som kultur, har numera fått konkurrens från Kina och det engelska språket spelar också en allt större roll för de internationella kontakterna; det är alltså inte självklart att Frankrike i längden kommer att kunna behålla den centrala position som landet hittills trots allt vant sig vid att ha.

I kapitlet ”De kan inte göra slut” understryker Alice Petrén att Algeriet är en oupplöslig del av Frankrikes historia sedan lång tid tillbaka, att länderna är ”inflätade” i varandra. Kampen mot terrorismen, det stora antalet algerier bosatta i Frankrike och de franska ekonomiska investeringarna i Algeriet är tre viktiga faktorer som påverkar det aktuella – och framtida – beroendeförhållandet, framhåller hon. Beroendet mellan länderna är ömsesidigt: Frankrike är angeläget om att ha en ledande ekonomisk ställning i landet och att få tillgång till dess naturtillgångar och man vill också försvara sitt kulturella inflytande (även om fransmännen inte har tillgång till samma ”gräddfil” som tidigare); Algeriet behöver sälja sin olja – de sänkta oljepriserna utgör ett problem för den prekära algeriska ekonomin – och få franska (och andra utländska) investeringar. En algerisk forskare som Alice Petrén har intervjuat säger att Algeriet är ett rikt land men med en fattig befolkning och att det krävs såväl politiska som ekonomiska och strukturella förändringar för att landet skall klara sig i framtiden; Algeriet ingår i en globaliserad värld men är inte anpassat för att fungera i en sådan.

Alice Petrén tar i sin bok upp ett stort antal viktiga aspekter i de fransk-algeriska relationerna. Jag har tagit fasta på det som förefaller mig mest väsentligt, men det finns naturligtvis andra faktorer och infallsvinklar än dem jag här har diskuterat. En aspekt som jag inte har ägnat något stort utrymme är franska politikers förhållande till Algeriet från 1962 och framåt, också väl värd att ta del av, bland annat det förhållandet att många av dessa politiker har en personlig historia förknippad med Algeriet, vilket inte sällan har påverkat deras ställningstaganden. Ur svensk synpunkt kan man också begrunda författarens påpekande att fransmäns och svenskars perspektiv kring samma fråga ofta skiljer sig åt. ”Våra levnadsvillkor, vår historia och vår kultur har inte så många gemensamma drag som många vill tro”, skriver hon, och relaterar detta bland annat till att Sverige, historiskt sett, ”varit ett betydligt mer homogent samhälle än kolonialmakten Frankrike”. När man läst Alice Petréns högst läsvärda och informationsrika bok har man fått en mycket god inblick inte bara i ”Frankrikes algeriska historia” utan också i hur skilda förutsättningar Frankrike och Sverige har på många områden, trots vår gemensamma europeiska bakgrund.

 

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska vid Göteborgs universitet.

 

 

 

 

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen