”Histoire de la violence” – en historia om våld och våldtäkt - Tidningen Kulturen




Édouard Louis

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Elisabeth Tegelberg om den franske författaren Édouard Louis.




 

 

Édouard Louis utkom 2016 med sin andra roman, Histoire de la violence, också den med självbiografisk bakgrund. Detta verk kommer att föreligga i svensk översättning (Wahlström & Widstrand) sommaren 2017, med titeln Våldets historia och översatt av Marianne Tufvesson. Boken handlar om en våldtäkt som begås mot huvudpersonen Édouard när han sent på julaftonens kväll, efter ett lugnt firande med vännerna Didier och Geoffroy (Geoffroy Lagasnerie har för övrigt fått sig boken tillägnad, liksom Didier Eribon tillägnades den förra boken), är på väg till sin bostad vid Place de la République i centrala Paris. Innan han når sin port, blir han uppraggad av en algerisk man från Kabylien, Reda, vars närmanden han inledningsvis avvisar. Trots att Édouard, som finner Reda attraktiv, kämpar mot sin impuls att låta honom följa med till lägenheten, ger han efter.

Annons:



År 2014 blev den då 22-årige franske skönlitteräre debutanten Édouard Louis samstämmigt lovordad för sin nyutkomna självbiografiska roman En finir avec Eddy Bellegueule (Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, i svensk översättning 2015 av Marianne Tufvesson). Boken uppmärksammades stort i både franska och utländska media och blev omgående översatt till ett stort antal språk. Édouard Louis gästade bland annat Sverige där han intervjuades i olika media, till exempel i TV-programmet Babel. Den svenska översättningen finns numera också i pocket, som ljudbok och e-bok, vilket vittnar om de svenska framgångarna.

Författaren skildrar i denna sin första roman sin utsatta uppväxt i en by i norra Frankrike, där den påvra miljön omfattar såväl de materiella som de kulturella förhållandena, och de trakasserier han som homosexuell fick utstå både från familj och omgivning. Boken representerade något nytt i den franska litteraturen med sina osminkade skildringar av en i litteraturen sällan beskriven miljö, en miljö som också existerar i dagens Frankrike. Romanens huvudperson, Eddy, fick möjlighet att lämna den trångsynta och fördomsfulla miljön bakom sig och att fortsätta sina studier. Detta gäller också Eddys alter ego, författaren Édouard Louis, som efter studentexamen blev antagen till en av Frankrikes mest prestigefyllda högskolor och tack vare sin begåvning på mycket kort tid skaffade sig en position inom den intellektuella eliten i Paris – en bragd, inte minst med tanke på hans ungdom, och en remarkabel klassresa.

Édouard Louis utkom 2016 med sin andra roman, Histoire de la violence, också den med självbiografisk bakgrund. Detta verk kommer att föreligga i svensk översättning (Wahlström & Widstrand) sommaren 2017, med titeln Våldets historia och översatt av Marianne Tufvesson. Boken handlar om en våldtäkt som begås mot huvudpersonen Édouard när han sent på julaftonens kväll, efter ett lugnt firande med vännerna Didier och Geoffroy (Geoffroy Lagasnerie har för övrigt fått sig boken tillägnad, liksom Didier Eribon tillägnades den förra boken), är på väg till sin bostad vid Place de la République i centrala Paris.

Innan han når sin port, blir han uppraggad av en algerisk man från Kabylien, Reda, vars närmanden han inledningsvis avvisar. Trots att Édouard, som finner Reda attraktiv, kämpar mot sin impuls att låta honom följa med till lägenheten, ger han efter. Det börjar bra, kan man säga, med ett givande sexuellt utbyte, men samvaron urartar efter ett tag då Édouard upptäcker att Reda har stulit hans iPad och hans mobiltelefon. Reda reagerar med våld: han försöker strypa Édouard med sin halsduk, våldtar honom och hotar honom med den pistol han hade dold i sina kläder. Den skräckslagne Édouard lyckas slutligen få Reda att lämna lägenheten och i romanen får vi följa huvudpersonens tankar och handlingar såväl under som efter våldtäkten och ta del av hans reflektioner och agerande i de kontakter med sjukhus och polis som våldtäkten och dödshotet resulterar i.

Romanens struktur, som bygger på två olika ”röster”, ger perspektivväxlingar, men det uppstår inga tolkningsproblem trots att det inte alltid anges vem som för ordet. De röster som omväxlande kommer till tals är dels Édouards, dels hans syster Claras, som båda redogör för och kommenterar händelseförloppet. Clara berättar för sin man, i detalj och i monologform, vad som har hänt; i hennes fall är det alltså en återberättelse av det Édouard tidigare har berättat för henne, men hon gör också egna reflektioner och utvikningar i samband med sin berättelse. Samtidigt som vi tar del av Claras redogörelse, som äger rum i hennes hus, befinner sig Édouard bakom en dörr där han lyssnar till systerns version. Han gör i texten regelbundet kommentarer till hennes sätt att framlägga fakta, kommentarer som anges inom parentes och i kursiverad stil. Förutom de kommenterande inslagen får vi ta del av Édouards egen berättelse, som varvas med Claras boken igenom, och mot slutet tar författarens alter ego över i större utsträckning.

Redan i Göra sig kvitt Eddy Bellegueule laborerade Édouard Louis med två språkliga nivåer: huvudpersonens sobra, eleganta och neutrala språk å ena sidan, och familjens och omgivningens torftiga och onyanserade språkbruk, tryfferat med svordomar och grammatiska normavvikelser, å den andra. I denna bok använde sig författaren av kursiverad stil för att markera det vardagliga, ”ovårdade” språket, vilket framhävde språket som en viktig klassmarkör.

I Våldets historia ställs vi inför samma två språknivåer, men till skillnad från den förra boken förekommer inga kursiveringar för att markera talspråkliga element av mer eller mindre salongsfähigt slag. Här är det systern Claras språkbruk som avviker från standardnormen, framhävt i första hand med hjälp av vissa grammatiska normavvikelser och talspråkliga vardagsuttryck; bruket av slang och svordomar lyser däremot i stort sett med sin frånvaro i detta verk. Ett karakteristiskt inslag i Claras språkbruk är den stackatoartade meningsbyggnaden (ett fenomen som vi också ställdes inför i den första romanen) med korta fraser, avsaknad av konnektorer och inte sällan avbrutna meningar. Detta uttryckssätt skapar en speciell, uppbruten rytm i texten, som sätter sin prägel på miljöskildringen och också bidrar till personkarakteristiken.

Man kan kanske säga att den illusionslöshet som Clara ofta ger uttryck för i texten delvis förstärks av denna korthuggna och ”osentimentala” berättarteknik. Användandet av de olika språknivåerna är ett effektivt grepp för att tydliggöra språkets roll som social vattendelare och dess betydelse för att smälta in i ett givet socialt sammanhang.

Clara må ha ett socialt kodat språkbruk, men hon ger också uttryck för reflektioner av språklig art. Hon uppfattar Édouards språk som tillgjort och tillkrånglat och kommenterar vid ett tillfälle hans språk på följande sätt: ”[…] och Édouard sa till honom [Reda]: Man glömmer och man glömmer att man glömt, en sån mening, och jag jag tänkte Inte ens inför den andre kan han låta bli att komma med sina fraser, att prata sitt ministerspråk, han kan bara inte låta bli, det måste ha gjort den andre ännu argare”. Clara anser således att Édouards sätt att uttrycka sig hade alla förutsättningar att förvärra situationen genom att ytterligare irritera hans angripare.

Clara gör också en analys av metaspråklig art när hon redogör för Édouards upprepade fras ”Jag tror att du har tagit min telefon” för att bemöta Redas uppbragta fråga ”Va pratar du om? Va pratar du om?”. Hon raljerar rått över att Édouard reagerade som om det var fråga om en verklig fråga (och inte en retorisk sådan) genom att besvara den. Clara berättar att hon var tvungen att försöka hålla sig för skratt inför en sådan dumhet: ”Det hela va så himla dumt att jag kände att jag höll på att börja skratta och jag undra Men hur korkad kan man va och svara som om det va en fråga.”

Det är inte bara språket och tolkningen av vissa situationer i berättelsen som skiljer bror och syster åt, utan de har också olika bilder av den ”verklighet” som omgav dem i hemmet under deras uppväxt. Clara hävdar att det inte fanns några fördomar mot homosexuella i hemmiljön, att de alla var toleranta och förstående. Édouard hävdar lika bestämt motsatsen (”hon ljuger”, kommenterar han vid flera tillfällen), något som för övrigt hela hans första roman illustrerar med all önskvärd tydlighet. Clara uttrycker sig oförblommerat och har en jordnära attityd till Édouard och hans framgångar. Hon är inte en person som låter sig imponeras i första taget och har framhållit för sin bror, säger hon, att när människor säger till honom att det han gör i livet är intressant så ljuger de, alla tjatar om att det är intressant, visst, men de kommer aldrig med några följdfrågor. Alla sorters liv har samma värde, anser Clara, och understryker att Édouards ”lilla liv” inte intresserar mänskligheten mer än någon annans – ”man får inte önskedrömma”, summerar hon.

Vid ett annat tillfälle framhåller Clara att Édouard är mindre förändrad än han vill låta påskina och att hans hårda uppfostran har satt sina spår i personligheten. Hon påpekar irriterat: ”Det är som om han till varje pris vill visa oss att han inte längre är som oss, att han är annorlunda, att han har blivit annorlunda. Alltför bra för oss. När han kommer hem misstänker jag att han är ännu mer tillgjord än när han är med sina vänner, Didier och Geoffroy, i Paris.” Hon reagerar mot att han inte äter kött, att han tvättar sina händer varje gång han har klappat hennes hund och hon säger att alla dessa maner som stadsbor uppvisar går henne på nerverna. Dock mildrar hon något sina ord genom att framhålla att det efter några dagar hemma brukar bli bättre och att Édouard då och då också kan säga en och annan mening på picardiska (även om han samtidigt skrattar åt sig själv när han gör det). Clara funderar även över lögnen och dess funktion, som hon upplever som problematisk.

Édouard å sin sida ser lögnen, förnekelsen av verkligheten, som det förhållningssätt som har möjliggjort hans överlevnad i en värld där lögnen härskar, det enda vapen han för egen del kan lita på. Vi får också ta del av en längre utläggning om Claras syn på stöld, något som hon starkt fördömer, men Édouard kommenterar ironiskt att hennes ärlighetsetik är något uppluckrad när familjemedlemmar är involverade. Det är alltså inte så att Clara inte bidrar med egna reflektioner, tvärtom, men de framställs i romanen som relativt ytliga och med logiska luckor. Ett annat tema i boken är flykten och dess potential och Édouard ger uttryck för dess förlösande roll i hans liv och utveckling.

De aktuella samhällsproblemen, inte minst rasismen, spelar en viktig roll i romanen (det är inte för inte som Édouard Louis har studier i sociologi bakom sig och är starkt påverkad av Bourdieus tankar och skrifter). De sociala realiteterna ställs vi inför dels i polisperspektivet av händelserna, dels i Redas bakgrund, dels i Édouards tvehågsenhet när det gäller att anmäla Reda vars utsatta situation som fattig algerier med invandrarbakgrund han drar sig för att förvärra (även om det ändå slutar med en polisanmälan för våldtäkt och mordhot). De poliser Édouard träffar i samband med utredningen talar ”klartext” och använder sig av uttryck som ”type maghrébin” (”nordafrikanskt utseende”), vilket i polisernas mun, säger Édouard, inte är en indikation på ett geografiskt ursprung utan betyder pack, ligist, brottsling.

”Är det din grej, allt som har med araber att göra?” frågar en av poliserna och denna svepande formulering visar att polisen inte ens känner till skillnaden mellan arab och kabyl. Édouard har tagit del av Redas berättelse om hur dennes far blev behandlad när han som ung kom till Frankrike och det miserabla liv fadern tvingades leva på ett trångbott härbärge för invandrare, en plats där oväsendet var ett lika konstant som outhärdligt inslag: oväsendet är en av de få saker som det är nästan omöjligt att fly från och att värja sig mot, oväsendet tränger igenom hela organismen och all misär ryms i oväsendet. Skildringen av livet på härbärget är stark och engagerad och vittnar om ett socialt patos.

Även Édouard gör sig, som en efterreaktion på Redas våldshandlingar, skyldig till rasistiskt tänkande och undviker under en period män med arabiskt utseende på gatan. Vi får i romanen följa Édouards tvetydiga och växlande förhållningssätt till Reda och de olika reaktionsfaserna: attraktion, rädsla, lidande och alltså även rasistiska reflexer som en följd av den rädsla som han brottas med och försöker förhålla sig till på olika sätt efter händelserna.

När det gäller att berätta, tala (”parler”), om det som han har varit med om, reflekterar Édouard över den grundläggande skillnaden, för att inte säga motsättningen, som han uppfattar det, mellan att tala och att vara tvingad att tala, både i förhållande till vänner och representanter för samhällets institutioner. Ibland innebär det som kallas ”att tala” snarare att lida, att tiga, att kräkas, menar han. Denna problematik aktualiseras för huvudpersonen inför beslutet att anmäla eller inte anmäla Reda för polisen. Han vänder sig mot det argument som vännerna framför, nämligen att om han inte anmäler Reda kommer denne att upprepa sitt beteende mot andra och att det är fråga om elementär solidaritet att anmäla förövaren.

Varför, frågar sig Édouard, ålägger man historiens förlorare att ställa upp som vittnen, som om det inte räckte med att tillhöra förlorarna? Han anser sig inte ha ansvar för någon annan och hävdar att de som tillhör förlorarna borde vara de enda som har rätt att tiga, att det är alla andra som man borde anklaga för att inte ta till orda. En intressant ståndpunkt, som inte förefaller mig så vanligt förfäktad i liknande sammanhang.

Även Våldets historia har fått betydande uppmärksamhet i franska media, om än inte lika stor som den förra romanen, och har nyligen kommit ut i pocket i Frankrike. Kritiken tycks mig ha varit mer blandad denna gång, vilket kanske är naturligt då det litterära ”underbarnet” nu betraktas med mer distans och med mer kritiska ögon. Någon recensent har kritiserat författaren för att ta ”billiga poänger” med hjälp av de språkliga markörerna och att huvudpersonen genom sitt eleganta språkbruk framställs i positiv dager, medan återgivandet av systerns språk är falskt folkligt. Andra recensenter har haft synpunkter på den självbiografiska aspekten och de komplexa frågor som är förknippade med fakta och fiktion i litteraturen. Édouard Louis har själv sagt i en intervju att ”I denna bok finns inte en rad som är fiktion”, ett uttalande som man nog bör betrakta med viss skepsis. Att Våldets historia utgår från självupplevda händelser behöver vi dock inte betvivla eftersom författaren nu är inblandad i en rättsprocess med ”Reda”, som erkänner att han tillbringat den aktuella julaftonsnatten i Édouards lägenhet men däremot inte vidgår att det förekom våld av något slag och kräver ett stort skadestånd för att ha blivit förtalad i boken.

Édouard Louis ägnar sig åt den typ av litteraturskrivande som på franska kallas ”L’Écriture de soi”. Ett annat exempel på en fransk författare med detta litterära förhållningssätt är den mycket uppburna Annie Ernaux, som i ett antal böcker har ”dokumenterat” olika perioder i sitt liv och belönats med en rad priser. Hon säger sig praktisera ”L’Autosociobiographie”, där de sociala aspekterna intar en framträdande plats inom ramen för det självupplevda. Såväl Annie Ernaux som Édouard Louis kommer från fattiga och intellektuellt påvra miljöer (även om Ernauxs föräldrar och uppväxtmiljö skiljer sig väsentligt från hennes yngre kollegas) och vi har i Édouard Louis två romaner fått ta del av ingående skildringar av dem som lever i social och intellektuell misär. Ibland kan man tycka att det i recensioner och kommentarer läggs alltför stor vikt vid vad som är självbiografiskt eller inte i en roman och att det har blivit ett mål i sig att kartlägga vad som är sant respektive fiktivt.

Oavsett vad som är självbiografiskt är det angeläget att understryka att vi i Våldets historia ställs inför många viktiga frågor förknippade med våld och rasism och deras konsekvenser. Det sociologiska perspektivet bidrar till en fördjupad och mångfacetterad bild av de händelser som skildras i romanen och tesen att våld föder våld och att den som utsätts för våld tenderar att i sin tur utsätta andra för våld illustreras på ett tydligt och övertygande sätt i denna roman.

(Översättningarna av de franska citaten är gjorda av artikelförfattaren.)

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska vid Göteborgs universitet.

 

 

 

 

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen