Dansaren och döden - Tidningen Kulturen




Jean Borlin

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Sorgligast av historier” heter Ann-Mari Windes svenska version av Ford Madox Fords ”The Good Soldier”, efter romanens inledningsord ”This is the saddest story I have ever heard”. Det är kanske att ta i om man använder samma ord om Anne Edelstams ”Den dansande dandyn” (Bokförlaget Norlén & Slottner), men den har betydande täckning.




 

 

Början till slutet kom med uppsättningen av ”Rélache” (dvs ”Paus”, en olycksbådande titel), med delvis rörliga bilder av Francis Picabia, musik av Erik Satie och koreografi av Börlin. Det blev ett dundrande fiasko, eller i varje fall ett avsevärt débacle. Sedan hankade sig Svenska baletten fram ytterligare en tid, delvis omorganiserad, och så upplöstes den liksom Börlins förbindelse med de Maré. Jean Börlin fortsatte på egen hand bland annat i USA där Svenska baletten under en tidigare turné varit framgångsrik, men det gick snabbt utför. Han var i usel fysisk form, en mångårig vana att ta till kokain när nervpressen blev stor spelade också in, och så fick han gulsot. Han dog i New York första veckan i juni 1930. Askan fördes över Atlanten och han jordades enligt egen önskan på Père Lachaise i Paris, i en ståtlig grav bekostad av de Maré.
Jean Borlin och Fernand Léger

Jean Borlin och Fernand Léger

Annons:



Att titeln påminner om Nils Dardels mest berömda målning, ”Den döende dandyn”, är ingen tillfällighet. De var goda vänner i tjugotalets Paris, i kretsen kring Svenska baletten där Börlin länge var den klarast lysande stjärnan i truppen av legendariska dansare dit också Carina Ari och Jenny Hasselquist hörde.

Om Svenska baletten – Les Ballets suédois – har ganska mycket skrivits, framför allt i en stor vacker bok av dansmuseets Erik Näslund som också monograferat Dardel, Carina Ari och Rolf de Maré. Men om premiärdansören Börlin (1893-1930) har inget omfattande skrivits förrän nu, i Anne Edelstams fiktionaliserade porträtt av sin mormors kusin. Det har blivit en medryckande krönika, byggd på brev, tidningsklipp, telegram och andra böcker, som tar sin början i Härnösand just före förra sekelskiftet när den sexårige Jean blir övergiven av mamma (pappa är sjökapten och sällan hemma) och hamnar hos omtänksamma fosterföräldrar. Men sveket från modern blir ett livslångt trauma.

När hon många år senare tar kontakt är hon i behov av pengar, och han stadd vid kassa. Det påminner om vad som hände Harry Martinson vars mor drog till USA med några av hans syskon men lämnade honom och andra att ackorderas ut i socknen till den bonde som begärde minst för att städsla unga slavarbetare – en skrämmande praxis. Först när han fått Nobelpriset vädrade den amerikanska delen av hans familj morgonluft och hörde av sig. - Den veke lille Jean är bra på en sak, att dansa, och så fort hans talang upptäcks sätts han i balettskola i Stockholm. Ryska balettens Michael Fokin får öga på honom 1913, och sedan går det snabbt, särskilt efter att han träffat Rolf de Maré.

Han var dotterson till den stenrika Bettina von Hallwyl vars samlarvurm man får en aning om i det vackra palatset på Hamngatan i Stockholm, mitt emot Berzelii park, som hon uppdrog åt Isak Gustaf Clason att rita. Hon pytsade tålmodigt in pengar i dottersonens älsklingsprojekt Svenska baletten son var ett i längden förlustbringande företag, men i ett efterhandsperspektiv en utomordentlig kulturgärning av en givmild mecenat. Det var ett lysande spektakel så länge det varade, framför allt genom de bildkonstnärer, författare och kompositörer som Rolf de Maré knöt till sig: Dardel, Legér, de Chirico, Hugo Alfvén, Milhaud, Cocteau och många andra, i ett tvärsnitt av alla tjugotalets begåvningar. Och i centrum av allt detta alltså dansören Jean Börlin som tidvis levde samman med de Maré. Det gick länge mycket bra.

Början till slutet kom med uppsättningen av ”Rélache” (dvs ”Paus”, en olycksbådande titel), med delvis rörliga bilder av Francis Picabia, musik av Erik Satie och koreografi av Börlin. Det blev ett dundrande fiasko, eller i varje fall ett avsevärt débacle. Sedan hankade sig Svenska baletten fram ytterligare en tid, delvis omorganiserad, och så upplöstes den liksom Börlins förbindelse med de Maré. Jean Börlin fortsatte på egen hand bland annat i USA där Svenska baletten under en tidigare turné varit framgångsrik, men det gick snabbt utför. Han var i usel fysisk form, en mångårig vana att ta till kokain när nervpressen blev stor spelade också in, och så fick han gulsot. Han dog i New York första veckan i juni 1930. Askan fördes över Atlanten och han jordades enligt egen önskan på Père Lachaise i Paris, i en ståtlig grav bekostad av de Maré.

Om allt detta berättar Anne Edelstam detaljrikt och med stor inlevelse. Möjligen kan man invända att hennes förkärlek för föraningar (man kunde kallade dem cliffhangers) blir lite väl många: ”Detta skulle dock leda till oförutsedda problem inom en snar framtid”, ”Han visste inte då vilket högt pris han skulle komma att få betala…” osv. Men det är ett intressant levnadslopp som nu för första gången berättas i sin helhet, från en olycklig barndom till ett olyckligt slut, och däremellan en blandning av framgång och bitterhet. Jean Börlins krönika är kanske inte den allra sorgligaste av historier, men bra nära. – Rubriken ovan är förstås en parafras på Carl Fehrmans magistrala genomgång av dödsmotivet i västerländsk diktning, ”Diktaren och döden”.

 

Fakta:

Anne Edelstam
Den dansante dandyn. Jean Borlin
Norlén & Slotter

 

 

 

 

 

 

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen