Nu jagar ormarna min häl, nu äcklar mej öknens råtta - Tidningen Kulturen




Stig Dagerman

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

För några veckor sedan läste jag om en nyligen utkommen bok med titeln ”Skuggorna vi bär”. Min första reaktion var då: har man upptäckt ett nytt manuskript av Stig Dagerman?



Om Stig Dagerman och Skuggorna vi bär


Men de båda författarna till den aktuella boken upptas också av ett annat problem: hur förhåller det sig med persongestaltningens sanning i förhållande till de verkliga personerna Etta Federn och Stig Dagermans egen mor, som övergav sin son, när han var ett nyfött barn? Till detta fogar sig också ett etiskt dilemma: har en författare rätt att ge en bild av verkliga människor som onda?

Annons:



Titeln låter som en ovanligt välfunnen rubrik till någon av Dagermans romaner eller skådespel. Hans böjelse för det intensivt dramatiska i förening med de teman som kan förknippas med detta: skulden, sveket, ångesten, den svages eviga underläge i en värld där den starkes överläge är det enda som räknas, den grymma marginaliseringen av de förtryckta och förtrampade, allt detta skulle kunna rymmas under denna vidunderliga titel. Jag upptäckte naturligtvis snart, att det handlade om en bok av Stig Dagermans dotter, Lo Dagerman, som tillsammans med en amerikansk författarinna, Nancy Pick, som hon av en händelse lärt känna skrivit en högst läsvärd bok om bakgrunden till ett av Dagermans mest spelade dramer, Skuggan av Mart (1948). Detta drama är en av tragikens och ångestens allra bittraste manifestationer av en av efterkrigslitteraturens främsta författare.

Att de båda författarna beslutat forska kring bakgrunden av detta skådespel sammanhänger med att de funnit en verklighetsbakgrund, som innebär, att en släkting till Nancy Pick stått modell till den onda modersgestalt, Angelica, som är den kvinnliga huvudpersonen i dramat. Stig Dagerman skulle ha träffat denna kvinna i Paris under en resa, då han förväntades skriva ett reportage om Frankrike under efterkrigstiden liknande det klassiska reportage, Tysk höst, som han året innan skrev om det marterade efterkrigstida Tyskland. Kvinnan, en landsflyktig österrikisk judinna, Etta Federn, som via en tillvaro i 30-talets anarkosyndikalistiska Barcelona, tvingats fly undan först Franco och senare nazisterna och sedan hamnat i exil i Frankrike tillsammans med sina söner Jean och Michael, var tvingad att gömma sig undan tyskarna i Frankrike. Äldste sonen Jean anslöt sig aktivt till motståndsrörelsen och sköts av franska kollaboratörer i krigets absoluta slutskede. Den yngre sonen, Michael Kohlhaas-Federn var också medlem av motståndsrörelsen men inte lika aktiv. Efter kriget flyttar modern och den yngre sonen in i ett ruffigt hotell i Quartier Latin.

De tillhör de udda existenser, som lyckats överleva ockupation och förföljelse och har slagit sig ner i Paris. Stig Dagerman fick kontakt med Etta Federn genom sin första fru, som själv var anarkosyndikalist och flykting från Tyskland. Stig och Anne-Marie Dagerman besöker Etta Federn och hennes son under reportageresan. Etta, som är en femme de lettres och oerhört språkkunnig har sedan länge försörjt sig som översättare från ett antal språk, bl.a. jiddisch. Hon har dessutom börjat utöva kiromanti, konsten att utläsa människors öden i deras handflator. Detta var snarast ett utflöde av Etta Federns psykologiska intresse. Stig Dagerman blev storbelåten, då han fick höra, att han var en person som drog till sig olyckor, vilket bekräftade vad han alltid trott.

Stig Dagerman stöts bort av Ettas hårdhet och tydliga tendens att trakassera den yngste sonen, han som inte blev krigshjälte. Lo Dagerman och Nancy Pick anser, att Stig Dagerman låtit Etta Federn bli modell för den onda modern Angelica och yngste sonen Michael för dramats Gabriel, den ständigt hunsade sonen, som måste stå ut med jämförelser med krigshjälten Mart (verklighetens Jean). Detta är måhända Dagermans bittraste drama, i det att det sätter sökarljuset på gestalter, som författaren uppenbart sympatiserar med: den motståndsrörelse som Mart och även modern Angelica tillhört. Dagerman säger själv i en essä om motståndsmannen Jean, som också återges i dotterns och Nancy Picks bok: ”vår tids samvete är inte Remarques krigshjälte utan Sartres motståndsman”. ”Den Sartreska existentialismen, den sårade idealitetens filosofi, är ju bland annat ett heroiskt försök att in i efterkrigstidens upplösning rädda över något av den speciella form av självrannsakan och kompromisslös trohet mot valet som utmärkte de bästa motståndsepokens människor.”

Denna självrannsakan och kompromisslöshet kunde vara en karaktäristik av Dagermans eget verk. Men inte ens hans egen idealitet, på en gång, sårad och skoningslös, går fri från rannsakan. Dagerman skriver i ett programblad till premiären av skådespelet, att pjäsen är ett spel om en skugga, som är obarmhärtig. En levande människa är inte obarmhärtig men som död kan han bli det, eftersom han då transformeras till ett ideal. För pjäsens Gabriel är det omöjligt att bli som Mart, mor Angelicas ideal, närsynt, förläst, svag och räddhågad som han är. Men Gabriel har inget val: han måste envist hävda sitt existensberättigande hur avlägsen från idealet Mart han än är. På ett litterärt realistiskt plan kan han te sig övertygande som den evigt hunsade: en underdog, dömd till evigt underläge inom ramen för den politiskt korrekta mobbning, som kallas familjeliv på grundval av den medelklassuppfattning, som säger att släktingar får pina livet av varandra. Vantrivseln blir nästan fysiskt förnimbar, när mor Angelica söker para ihop Marts överlevande flickvän med en annan motståndsman, trots att hon vet att Gabriel är förälskad i flickan. Det ger också en bakgrund till dramats oväntade upplösning, när Gabriel i ett utbrott av hat dödar modern med Marts efterlämnade gevär.

Här viker realismen för en närmast mytisk gestaltning: Angelica, den onda modern ter sig närmast som större än livet i sin ofattbara grymhet mot sonen. Hon blir en mytisk gestalt av samma slag som kvinnogestalter i den grekiska tragedin, sådana som Medea, Elektra, Ifigenia m.fl.men även en sådan som modern i Strindbergs Pelikanen, vilket i en av Lo Dagermans intervjuer framhålls av Marit Gruson, efterlevande fru till Göran Gentele, som regisserat Dagerman. Att Dagerman har Strindbergsanknytning är mera än rimligt att påstå. Hos den senare Strindberg, den som skrev Ett drömspel och kammarspelen finns också en tydlig glidning mot det mytiska samtidigt som kravet på realism strängt upprätthålls. Detsamma kan skönjas hos Dagerman i t.ex. Skuggan av Mart eller Tusen år hos Gud. Litterärt står Dagerman nära Strindberg men tematiken är närmast besläktad med Camus, Sartre och Kafka.

Men de båda författarna till den aktuella boken upptas också av ett annat problem: hur förhåller det sig med persongestaltningens sanning i förhållande till de verkliga personerna Etta Federn och Stig Dagermans egen mor, som övergav sin son, när han var ett nyfött barn? Till detta fogar sig också ett etiskt dilemma: har en författare rätt att ge en bild av verkliga människor som onda?

Det är just vad gäller problemet Etta Federn som Nancy Pick kommer in i boken, i det att hon ger fascinerande inblickar i sin släktings liv. Hennes bidrag till denna bok formar sig till en Ehrenrettung av denna fascinerande människa, vars liv närmast ter sig som ett förkroppsligande av Europas öde under denna tid. Efter att ha flytt från den en gång så storslagna wienska judiska kulturen för att klara sig undan nazisternas horder, för att därefter hamna i det republikanska Spanien och den katalanska anarkosyndikalismen, för vilken hon med stor idealism kämpade och därefter tillsammans med sin äldste son kämpa mot Franco och sedan dyka upp i Frankrike, som ockuperades av tyskarna och där hon förlorade äldste sonen i motståndet mot nazismen kunde hon knappast ha blivit något annat än oerhört hård. Det minsta man kan säga är att hennes liv var utan ömhet. Detta bidrar nog till att förklara hennes hårdhet mot yngste sonen.

Vad gäller Stig Dagermans egen mor och hennes underlåtenhet att ta hand om honom, verkar det synnerligen troligt att det bidragit till en grundläggande bitterhet hos sonen. Detta trots att Stig Dagerman troligen fick ett bättre liv hos farföräldrarna än vad han annars kunnat hoppas på. Det går nog inte att bortse från betydelsen av tidig modersdeprivation för den unge Dagermans utveckling, vilket inte kan ha underlättats av att han också fick uppleva fadersdeprivation, eftersom fadern bara högst tillfälligt besökte sina föräldrar och sin son. I hur hög grad detta också bidrog till att Dagerman så småningom inte orkade leva är naturligtvis i viss utsträckning en psykiatrisk fråga. Klart är, att självmordet för Dagerman var en stor fråga, och han skriver i essän Diktaren och samvetet, att självmordet för den enskilde är den enda möjligheten att manifestera sin frihet, vilket kan låta som Kirillov i Dostojevskijs Onda andar. Hos Dagerman handlar det dock inte om Lesefrüchte utan om en verklig jakobsbrottning med det egna ödet.

Dagerman var verksam under en tid när litteraturen hade en långt större betydelse för allmänheten än vad den har i dag. De s.k. fyrtiotalisterna – inte att förväxla med den fåniga benämningen på en generation svenskar – tilldrog sig stor uppmärksamhet. Det var en litterär guldålder. Vem i denna författargeneration har stått sig bäst? Länge trodde man att Dagerman var för förknippad med tidens gastkramning för att kunna stå sig i en mer idyllisk efterkrigstid. Detta har dock visat sig vara djupt felaktigt. Han var visserligen i hög grad ett barn av sin tid. Men poängen är, att han var inte bara det. När han steg upp som en komet på litteraturens himmel berodde det att han med sin uppdrivna känslighet förmådde ge röst åt tiden. Hans texter utmärks framför allt av existentialitet, dvs. en grundläggande stark upplevdhet, som förmedlas genom en oerhörd närvarokänsla. I detta avseende är han besläktad med Strindberg.

Hans verk brottas med frågor som skuld, ansvar, svek, förräderi, fruktan. Med hänsyftning på Strindberg låter han någon av sina personer säga: min fruktan är den största i landet. Frågor av denna dignitet väcker numera inte så mycket anklang i det svenska kulturklimatet, där en till pragmatism urvattnad utilitarism dominerar. I Frankrike är däremot en av de absolut dominerande svenska författarna just Stig Dagerman, känd av flertalet av dem som intresserar sig för samtidslitteraturen.

Låt mig citera Diktaren och samvetet: ”Är dikt ett sällskapsnöje, då vill jag med svärtad fot gå ut i skymningen och göra mej till vän med ormarna och den lilla grå ökenråttan. Är dikt ett livsvillkor för någon, glöm inte sandalerna hemma, se upp för stenrösen! Nu jagar ormarna min häl, nu äcklar mej öknens råtta.”

 

 

Claes-Magnus Hugoh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen