Tre sorters ondska - Tidningen Kulturen




Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat paradis. Världens ursprungliga fientlighet stiger upp ur årtusendena och riktar sig mot oss.
(Camus, Myten om Sisyfos)




Thomas Ligotti

Thomas Ligotti

 

Denna essens är inte synlig, men hotar hela tiden att tränga fram och dra av skapelsens mask. I Tsalal lever denna essens i en pojke som är resultatet av en ohelig förening mellan en hjälplös kvinna och mörkrets makter. Pojken är det frö varur den mörka essensen skall komma att spira, precis som den undangömda behållaren i Mörkrets Furste är den fångade Satan som hotar att bryta sig fri.

Annons:



Thomas Ligotti och Mörkrets Furste

Världen är summan av dess delar. Den består av partiklar för små för att skönjas med blotta ögat, ändå utgör de allt vi går på, allt vi tar i, allt vi är. Vi går och lägger oss och vaknar upp förvissade om att denna helhet är precis vad den ser ut att vara, att detta yttre sken kommer att fortsätta skina så länger vi lever. Tänk om detta yttre sken visade sig bedra våra ögon och i själva verket var ett febrigt ljus från en mörkrets källa, liggandes djupt i det fördolda? Föreställ er för en stund att skönhetens former vittrar sönder, blottläggandes en styggelsens kärna vars uppenbarelse river världens illusoriska mening till trasor.

I John Carpenters Prince of Darkness, hädanefter hänvisad till med sitt svenska namn, Mörkrets Furste, upptäcker en präst (till synes utan namn) en mörk hemlighet. Denna religiöst betingade hemlighet är av enorma konsekvenser men kan endast bevisas av vetenskapen, varför Prästen uppsöker Professor Birack (en referens till den teoretiske fysikern Pal Dirac?). Hemligheten? Bortom människans kännedom har en behållare gömts undan i millenier av Sömnens Brödraskap, ett brödraskap svuret till tystnad, och med denna behållare, den hemliga sanningen bakom världen…

I Thomas Ligottis noveller tycks världen vara en förnimmelse av ett förlorat paradis liksom i Camus citat ovan. Någonting tycks hela tiden röra sig under ytan, det solida tycks inte ha någon soliditet och bakom det yttre skenet tycks en skugga dväljas som hotar att släcka ljusets källa.

Faktum är att många av Ligottis noveller har mycket gemensamt med Mörkrets Furste.

De tycks båda ha samma grundprincip: att den synliga världen är en mask dragen över ett ansikte som inte bör skådas. Syftet med denna essä är att jämföra dem båda med varandra, med den panteistiska världsåskådningen samt att jämföra dem båda med kabbalan.

Skuggan på världens botten

Vi anser att naturen är solid. Ta farväl av den klassiska verkligheten, för vår logik kollapsar på den subatomära nivån. Vi har sökt att påtvinga ordning på universum, men vi har upptäckt något mycket förvånande: medan ordning existerar, är den inte alls vad vi tänkte oss.

Professor Birack säger dessa ord under en lektion i filmens inledning och öppnar så upp hela filmen för dess handling: ett sammanflätande av teoretisk fysik och teologi.

Den ovan nämnda Prästen har strax innan kallats till en övergiven kyrka där den siste av Sömnens Brödraskap har dött utan att ha lärt upp en efterföljare som kan vårda den hemlighet de har ruvat på all denna tid. Det är i denna övergivna kyrka som behållaren och hemligheten har gömts. Nyckeln till det förborgade hamnar bokstavligt talat i Prästens händer, varpå han söker upp professor Birack, som är den främste inom sitt fält.

De beger sig till kyrkan och kommer till ett rum där krucifix på ett hysteriskt sätt är uppsatta på både väggar och golv. Endast levande ljus lyser upp denna desperationens inredning och Prästen informerar professor Birack om hemligheten: en förändring som började för en månad sedan, en förändring i jorden och i himlen.

Professor Birack tillkallar sina studenter och ett par övriga forskare inom olika fält för att spendera helgen i den övergivna kyrkan med syftet att ta reda på vad hemligheten som Sömnens Brödraskap så länge har dolt egentligen är och efter att ha tagit prover, översatt en uråldrig bok och utsatts för en mängd paranormala fenomen, upptäcker de vad hemligheten är:

Anta att det som din tro innebär har varit mer eller mindre rätt. Anta att det finns en universell vilja som kontrollerar allt, en gud som styr agerandet av varje subatomär partikel. Nå, varje partikel har en antipartikel, dess spegelbild, dess negativa sida. Kanske dväljs denna universella vilja i dess spegelbild istället för i vårt universum som vi vill tro? Kanske är denna universella vilja anti-Gud, bringandes mörker istället för ljus?

Orden är professor Biracks. Han meddelar sin upptäckt till Prästen då forskarlaget inser vikten av sina upptäckter: världen är varken skapad eller styrd av Gud, utan av Satan, vars boning är antipartiklarna, universums spegelbild, antiversum. En annan upptäckt de gör är att Satan i sin tur en gång hade en fader som blev förvisad ”till den andra sidan” där han ligger i väntan.

Ligottis noveller Nethescurial, Tsalal och Skuggan på världens botten har samma bakomliggande idé: att det finns någonting ondskefullt bakom tingens synliga gestaltning som hela tiden hotar att ”stiga upp ur årtusendena och rikta sig mot oss”.

I Nethescurial upptäcker en akademiker ett bortglömt manuskript vars text är skrivet med ett sorts mörkgrönaktigt, mögelfärgat bläck. Detta manuskript berättar om en gud som för länge sedan dyrkades av ett hemligt brödraskap. De dyrkade guden i form av en avgudabild som slogs i bitar, varpå gudens makt tycktes avta. Men när huvudpersonen väl har läst detta manuskript börjar denne drömma förbjudna drömmar, tingen börjar anta andra skepnader än förut och ur allting tycks en substans tränga ut, en substans med samma färg som manuskriptets bläck.

Hur kunde jag ens intaga minsta munsbit? Det var svårt nog att vidröra ett dörrhandtag eller ett par skor, även med handskar som skydd. Jag kunde känna hur det kröp i varenda fördömd sak, till och med i mitt eget kött. Och jag kunde också se vad det var som kröp under varje yta, för min blick genomborrade tingens sedvanliga rustning och urskilde samma sprudlande stoff inuti allt jag tittade på. Ur Nethescurial.

Precis som i Mörkrets Furste gestaltas i Netchescurial förändringen av det synliga med att insekter och maskar krälar i och under all substans då protagonisterna inser vad det är som ligger dolt under ytan. Hur kan huvudpersonen i Nethescurial återgå till sitt vanliga liv då allting han ser och rör vid tycks krypa och kräla av skadedjur, hur kan han höja blicken mot månen då denne ser en mörk form som inte är ett moln beslöja dess reflekterande yta? I Mörkrets Furste blir en av forskarnas kött helt ersatt av svarta skalbaggar och i Tsalal sägs det att ”ingen [har] någonsin levt förutom som en skugga av Tsalals svärta”. I citatet från Nethescurial ovan upptäcker protagonisten att t.o.m. hans eget kött krälar av någonting omnämnbart. Tingen, men även vi, är enbart detta sprudlande stoff som utgör världens panteistiska sanning.

Tsalal är hebreiska och betyder ungefär ”att mörkna”. I Edgar Allen Poes ”A narrative of A. Gordon Pym of Nantucket” är Tsalal ett antarktiskt land där allting ”består av en fulländad svärta”. I Ligottis novell däremot är Tsalal samma panteistiska sanning som upptäcks i Mörkrets Furste och är ”[det] som alltigenom är en mardröm av groteska metamorfoser bakom de jordiska drömmarnas skepnader, [det] som är hjärtat i så kallat väsen och så kallad essens”.

Denna essens är inte synlig, men hotar hela tiden att tränga fram och dra av skapelsens mask. I Tsalal lever denna essens i en pojke som är resultatet av en ohelig förening mellan en hjälplös kvinna och mörkrets makter. Pojken är det frö varur den mörka essensen skall komma att spira, precis som den undangömda behållaren i Mörkrets Furste är den fångade Satan som hotar att bryta sig fri.

Den sanning som forskarna i filmen upptäcker är ingen beredd att tro förrän det verkar vara för sent. I Ligottis noveller däremot har personerna lättare för att acceptera att allt inte är vad det verkar vara för ”varför skulle det inte finnas något begravt djupt inne i det skenbara, något som bär en mask för att gömma sig bakom naturens synbarhet?”. Detta citat kommer från Skuggan på världens botten, en novell där världens mörka essens bokstavligen tränger upp ur jorden för att förpesta en hel stad. Även i denna novell medför återgången till essensen paranormala förändringar.

Skuggan som flödar ur marken håller hösten som gisslan. Bladen på träden antar groteska färger och vägrar att falla från träden, vädret och marken är fortfarande varma trots att det borde vara vinter och den fågelskrämma som står på åkern där skuggan tränger upp tycks röra sig trots att det är fullständig stiltje

Pandemonium

Det verkar hos Ligotti finnas en viss sorts geomanti, vissa platser där skuggan på världens botten är extra stark, där verkligheten har slitits tunn och det sanna ansiktet bakom masken tittar fram. Dessa platser är inte platser av kraft, snarare platser där kraften är urlakad, där masken har slitits så tunn att anletet bakom den tittar fram.

Denna sorts plats har sin motsvarighet i Mörkrets Furste i den övergivna kyrka där Sömnens Brödraskap har verkat i det fördolda. Behållaren där Satan är inspärrad har börjat att påverka, att förändra sin omgivning. De slitna människorna som bor runtomkring kyrkan har förvandlats till slavar under dess vilja, medan protagonisterna i Ligottis noveller snarare ser dessa övergivna och öde platser som tempel åt skapelsen bakomliggande essens.

Föreställ er hela skapelsen som en simpel mask framför den vidrigaste ondskan, en absolut ondska vars verklighet bara döljs av vår blindhet inför den, en ondska i tingens innersta [.]

Denna insikt som protagonisten i Nethescurial når sammanfattar den ontologiska åskådning som råder inom de uppräknade novellerna samt Mörkrets Furste, även om det i Ligottis verk inte handlar om Satan utan om någonting annat onämnbart. Varför denna panteistiska urkraft väljer att framträda är inte alltid helt klart. I Mörkrets Furste ges ingen närmare förklaring till varför Satans makt tilltar vid den specifika tidpunkten. I Nethescurial och Tsalal väcks denna urkraft av människan genom ritualer och dyrkan medan den i Skuggan på världens botten verkar stiga upp helt av sig själv.

Det som dväljs bakom masken kan sägas ha både panteistiska och pandeistiska drag. Urmörkret är ibland medvetet, ibland omedvetet hos Ligotti, ibland personligt och ibland opersonligt. Om skuggan stiger upp av sig själv, som nämns ovan, på grund av ett medvetet val framkommer aldrig. Hela universum är synonymt med dess skapare, Nethescurial/Tsalal, och inget existerar utanför denna skapelse. Naturen, havet, himlen är denna skapare lika mycket som skaparen är sig själv, vilket är vad som möjliggör de förändringar som sker då Nethescurial/Tsalal vaknar till liv och är även varför tingen tycks ha en ”isande blekhet” i Ligottis värld. Där finns ingen försoning eller frälsning; mardrömsfabriker stiger upp ur marken, svart snö faller och människorna tycks vara marionettdockor med någonting okänt och dunkelt som rycker i trådarna.

Lika dyster är inte Mörkrets Furste, men den pandeistiska idén återfinns även där, speciellt i John Scottus Eriugenas, då han säger att ”skapelsen är en sorts gudomlig ansträngning av Gud för att förstå sig själv, att se sig själv i spegeln”. Minns, det är i spegelbilden, på den andra sidan som skaparen dväljs. Han är bara inte den som de i filmen tror. Enligt Prästen har Sömnens Brödraskap dolt sanningen med hjälp av en konspiration där ”ett beslut togs att karaktärisera ondska som en andlig kraft, även inom mörkret i människans hjärta”. Detta för att dölja sanningen: att skapelsen är ond, skapad av ondska. Dock är det mycket klart den upptäckta ontologiska sanningen representeras av en ondska som är både medveten och personlig, vilket gör den i viss mån både panteistisk och pandeistisk.

Det finns inom den judiska mysticismen, kabbalan, liknande tankar angående skapelsen och ondskan, även om det skiljer mycket mellan denna och Mörkrets Furste samt Ligottis produktion. I de två senare exemplen så dväljs ondskan i antipartiklarna/ ”på botten av världen”, medan ondskan inom kabbalan, beroende på vilken inriktning man riktar sin uppmärksamhet mot, är en del av Gud eller en andlig kraft skild från Gud. Världen är vad den är, skapad av Gud och ingen mask verkar dölja någonting bakomliggande.

Det finns dock en intressant paradox: enligt vissa kabbalister krävde skapandet av världen Guds destruktiva och särskiljande kraft, vilken återfinns i sefiroten Geburah. Denna sefirot anses av vissa kabbalister vara ondskans ursprung, eftersom ondska ofta definierades som separation/ särskiljning. Gud, som anses vara god, skapade alltså enligt denna teori världen med sin onda princip, eftersom denna princip krävdes vid skapandet av något utanför Gud själv.

Men om Gud ska skapa någonting utanför honom själv måste han dra en gräns för där han inte är. Denna gränsdragning av det gränslösa kallas av kabbalisterna för ”zimzum” och kunde enbart ske då Geburah, Guds särskiljande egenskaper, var aktiv. Med andra ord finns roten till all ondska inom skapelsen själv. Här haltar alltså jämförelsen mellan kabbala och Mörkrets Furste, eftersom Gud och världen är separata. Men det finns dock en likhet som är intressant.

I filmen dväljs Satan i skapelsens spegelsida och Satans fader är förvisad till ”den andra sidan”, med andra ord utanför skapelsen. Satan vaknar till slut till liv genom att ta en kvinna i besittning och med detta kärl försöker Satan att kalla tillbaka sin fader. Porten till den andra sidan är en spegel och på andra sidan väntar den ondska som har bedragit hela människosläktet.

Inom kabbala finns en tro på att Livets Träd representerar Guds och universums egenskaper. Men det finns även en antistruktur till detta Livets Träd, på hebreiska kallad Sitra Ahra eller Den andra sidan.

Enligt en teori uppstod Sitra Ahra då världen rensades från den ondska som bröt sig in då världen skapades. Denna ”andra sida”, eller Dödens Träd som den ibland kallas, är en negativ aspekt av Livets Träd. Livets träd består av tio stycken sefirot, medan dödens träd består av tio stycken kliffot. Det är alltså inte speciellt långsökt att tänka sig att det ”bortom” som utgör Satans faders exil i filmen skulle kunna vara den judiska mysticismens ”andra sida”, Sitra Ahra.

Hebreiskan till trots finns det inte mycket som kan jämföras mellan Ligottis litterära produktion och kabbala. Kanske är det för att Ligottis ondska antar en såpass abstrakt och odefinierbar icke-skepnad, att en jämförelse är svår att göra med någonting överhuvudtaget. Det är snarare så som det står i Tsalal att ondskan hos Ligotti är ”varat utan själ eller substans, utan mening eller nödvändighet – inte ett universum med ett system eller ordning[.] Det groteskas universum”. Detta citat torde visa mycket klart att skillnaderna är fler än likheterna. Hans ondska är inte de abrahamitiska religionernas ondska vilket den antinomiska principen i Mörkrets Furste är. Här är likheterna mellan Mörkrets Furste och kabbalan fler även om det finns en mycket viktig diskrepans: skaparens identitet och skapelsens natur.

De panteistiska dragen är närvarande i både novellerna och filmen men skiljer sig åt. Dock finns en panteism alltså inte att finna inom kabbalan, vilket får denna jämförelse halta. En annan tes som skiljer kabbalan från novellerna och filmen är den ontologiska idén att en mask döljer skapelsens sanna ansikte, en tes som inte jag har funnit inom kabbalan.

Enligt vissa strömningar av hinduismen finner den som kan se bortom Mayas slöja upplysning. Om man lyckas lyfta på denna slöja och skådar verklighetens essens, om man tycker sig se en krälande brist på ordning under ytan, om man börjar uppfatta tingens isande blekhet även i solens värme, om alla färger plötsligt tycks anta olika nyanser av röta och mögel, om himlen inte är mer än en fuktskadad fläck i ditt synfält, om man skådar det groteskas anlete under masken och i dess blick ser allting förutom sin egen återvändo, då befinner du dig i Ligottis värld och är bortom all räddning.

Om människan inte hade en evig medvetenhet, om det på botten av allt endast funnes en vild och sjudande makt som i de dunkla begärens malström frambragte allt […], vad vore då livet om inte förtvivlan?    Sören Kierkegaard

 

 

I Have A Special Plan For This World

http://www.youtube.com/watch?v=oxMjylgfkrw

 

Hugo Kuhlin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen