De androida drömmarna av Philip K. Dick - Tidningen Kulturen




Philip K Dick

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi

Året är 2021 och invånarna på jorden lever i svallvågorna efter det tredje världskriget. Som en följd av kriget och människans industriella utveckling i allmänhet har jorden gjorts mer eller mindre obeboelig: luften består av smittfyllda radioaktiva partiklar, vilka helt skymmer solen, och bryter stegvis ned alla som inandas den. Till följd av detta har merparten av människosläktet emigrerat till andra planeter, påhejade av den statliga televisionens uppmaning till alla jordens invånare: "Emigrate or de-generate!".




 

 

I denna verklighet lever de två huvudkaraktärerna i Philip K. Dicks roman Do androids dream electric sheep? (1968): Rick Deckard, kvarstannad på jorden av det skälet att hans jobb inte existerar på andra planeter, och John Isidore, som till följd av att hans gener genomgått sådana dramatiska förändringar av den hälsovådliga luften inte tillåts emigrera. När Dick skisserar fram anletsdragen av denna verklighet han föreställde sig som en vision av en möjlig framtida verklighet sätter han finger på och drar till sin spets vissa benägenheter han bevittnade i sin samtid, vilka i hög grad lever kvar och har utvecklats in i vår tid.

Annons:



Men det finns de som stannat kvar, vissa till följd av att de inte har råd att emigrera eller har möjlighet att finna lämpligt jobb på annan plats, andra till följd av att de brytits ned så av den smittfyllda luften att de inte längre lever upp till de hälsovillkor som krävs för att få tillstånd att leva tillsammans med andra emigrerade: de utgör en hälsorisk för människosläktet. De som emigrerat, och de som funderar på att göra det, lockas dit förutom av att leva i en obesmittad miljö, också av att det till varje emigrant utlovas en personlig humanoid robot till tjänare (eller slav skulle somliga mena), en android som inte till utseende och svårligen heller inte till intelligensnivå kan skiljas från människan – mottot från dessa tillverkare av androiderna är att produkten skall vara "more human than human".

I denna verklighet lever de två huvudkaraktärerna i Philip K. Dicks roman Do androids dream electric sheep? (1968): Rick Deckard, kvarstannad på jorden av det skälet att hans jobb inte existerar på andra planeter, och John Isidore, som till följd av att hans gener genomgått sådana dramatiska förändringar av den hälsovådliga luften inte tillåts emigrera. När Dick skisserar fram anletsdragen av denna verklighet han föreställde sig som en vision av en möjlig framtida verklighet sätter han finger på och drar till sin spets vissa benägenheter han bevittnade i sin samtid, vilka i hög grad lever kvar och har utvecklats in i vår tid.

Det första som händer i berättelsen är att Deckards fru Iran vaknar upp trött och bitter. Deckard förebrår henne för att hon satt sin Penfield, en apparat de kallar humörorgel med vilken en person kan ställa in vilka känslor och sinnesstämningar hon eller han skall uppleva, på för låg nivå. Skulle hustrun ställt in humörorgenln på rätt sätt skulle hon vaknat pigg och glad. Det framgår av deras samtal att denna typ av känslomanipulerande inte är någonting som blott sker som undantag. I stället har de hela sitt dygn kartlagt efter vilka känslor de skall känna under den och den timmen. De använder denna humörorgel som en annan använder telefonen. Deckard förebrår sin fru för att hon på senare tid alltför ofta ställer in sin humörorgel till att manipulera fram depressiva sinnesstämningar för henne: “My schedule for today lists a six-hour self-accusatory depression”, medger Iran utmanande.1Detta på en ytlig nivå tvivelaktiga förfarande (att medvetet sträva efter att må dåligt) är i Irans fall i själva verket en reaktion mot att, med hjälp av humörorgeln Penfield, ständigt enbart vara i glad sinnesstämning. Hon berättar att hon vid ett tillfälle bevittnade en sorgsen händelse men inte kunde ta in det sorgliga och känna med händelsen – humörorgelns känslomanipulation låg i vägen. Vi kan väl här se hur humörorgeln är ett sätt för Dick att till det yttersta dra det faktum att människor i hans samtid var alltmer benägna att äta till exempel antidepressiva tabletter (eller droger som påverkar ens humör i största allmänhet, obeaktat åt vilket känslohåll de drar människan till), ett drag som knappast trappats ned utan i stället stegrats i allt snabbare takt in i vår tid. Hur som helst är det i alla fall tydligt att denna humörorgel för karaktärerna i Do androids...möjliggör ett liv, ett känsloliv utan någon upplevelse av eller beröring med tunga känslor. Iran påpekar dock att hon villuppleva dessa tunga känslor.

Samtidigt är hennes sätt att råda bot på detta missförhållande att åter vända sig till sin humörorgel. Hon vänder sig till den och manipulerar i stället fram depressiva sinnesstämningar; hon slutar med andra ord inte att använda den för att invänta sitt känslolivs naturliga gensvar mot en händelse. Själva idén om naturigt känslomässigt gensvar har blivit främmande för henne (och dem). Jag läser det som att den nya tekniken har möjliggjort en livsform där subjektet i hög grad gör sig till objekt inför sig själv, en livsform vars yttersta förhållande är förhållandet mellan jagoch mig. Här kan man väl hävda att detta förhållande mellan personliga pronomina 'jag och mig' är och alltid har varit ett grundläggande invärtes förhållande för all mänsklig existens. (Som en parentes kan det påpekas att Foucault i bd II och III av Sexualitetens historia visar hur vanligt det var bland antika tänkare att söka utveckla ett livsmönster för självdaning, att utveckla tekniker för subjektet att “odla sig själv” – alltså ett förhållande mellan jag och mig.) Men i Do androids...har detta förhållande intensifierats när jaget inte blott i tanken postulerar sitt mig som objekt utan handgripligen med mot kroppen och psyket inriktad teknik kan manipulera dem som fysiska artefakter.

För Deckard tillintetgör det dock, det att kalla fram depressiva känslor, “the whole purpose of mood organ”. Här synliggörs att syftet med humörorgeln i någon mening är att komma till bukt med vad de uppfattar som människans brister. Det är en ansats att hos människan sudda ut det som hindrar ett fullödigare liv. Förr i världen, hävdar Iran, betraktades det som ett tecken på mentalsjukdom att inte ha förmåga att uppleva normala affekter. Den slutsats, som hon själv inte drar, är att det numera i stället är en del av människans överlevnadsförmåga att överleva en verklighet som blir allt obeboeligare för människan att leva i.

Sammanbundet med användandet av humörorgeln är det faktum att, i takt med att människans biologiska liv alltmer förändras och muteras i och med gifterna hon lever i, myndheterna blir allt strängare över vem som får kallas “människa”.

De alltför förgiftade markeras ut, kan sättas på en institution för omhändertagande, och har varken tillåtelse att fortplanta sig eller emigrera till någon av rymdens kolonier. Här framskymtar en kraftig normaliseringsprocess, där myndigheterna gör allt för att bevara “the pristine heredity of the race”.2Det “normala” för denna av statsideologi tar ett steg bort från det mänskliga: dystra känslor bör suddas ut, ribban blir såpass hög att genetiskt muterade “specials” och androiderna utestängs från det normalt mänskliga – Deckard, som arbetar för att undanröja upproriska androider, säger vid ett tillfälle att “I've never killed a human being”.3Här låter språket antyda de kategorier statsideologin försöker upprätthålla mellan mänskligt och artificiellt. Inom ramen för denna normaliserande utestängningsprocess framskymtar också en kraftmätning mellan människa och android. I takt med att androiderna, till följd av att de företag som sysslar med denna produktion skapar alltmer raffinerad artificiell intelligens, blir allt intelligentare har de också utvecklat ett frihetsmedvetande – “vi står lägre än djur” menar en android om hans förra tillvaro på en av kolonierna.

Staten vägrar dock tillerkänna androiderna någon form av mänsklighet, vilket skulle medföra att de skulle tillerkännas samma rättigheter som människan. I någon mening är det människans självmedvetande som sätts på spel i denna kraftmätning: Vad händer med människans självförståelse när hon i intelligens blir underlägsen sin skapelse? Här framhärdar den avancerade psykologin i att utveckla personlighetstest som tydligt skall kunna dra en gräns mellan mänskligt och artificiellt. Men de personlighetstest som utvecklas blir alltid utdaterade i takt med att det artificiella ständigt närmar sig det mänskliga alltmer. Frågan är här om, inom ramen för världen i Do androids..., inte viljan attskapa ett kriterium som för alltid skulle skilja människa och android åt föregårkriteriet själv. Det vill säga att detta åtskiljande kriterium blott blir ett medel för en vägran a prioriatt förena det mänskliga och artificiella. Med andra ord: statsideologins utgångspunkt är att gränsen mellan mänskligt och artificiellt måste vidhållas.

De omväxlande kriterium som upprättas för detta gränsens vidhållande är bara ett sätt för att bekräfta och befästa denna utgångspunkt, som i sig från statsideologins sida är orubblig. När den nya mänskligheten växer fram (som innefattar både det mänskliga och det artificiella) tar normaliseringsprocessen stafettpinnen för att hindra denna framväxt.

Berättaren vill själv inte tillerkänna en av androiderna, Rachel Rosen, någon mänsklighet. Återkommande beskriver berättaren, kanske ur Deckards synvinkel, henne som “it”. Den viktiga frågan är här kanske inte huruvida någon är en människa eller inte, utan ifall en varelse kan sägas utgöras av någon form av subjektivitet: “människa” är en biologisk art, subjektivitet är en erfarenhetsvärld, en medvetenhet om sig själv och en omvärld.

Rosi Braidotti är inne på någonting liknande när hon skriver att den teori om subjektivitet hon skriver fram, som utgår från att också icke-mänskliga agenter kan besitta subjektivitet, “implies that subjectivity is not the exclusive prerogative of anthropos”.4När androiderna utvecklar en subjektivitet som kommer människans nära blir i stället arten statsideologins viktigaste hållpunkt: endast de med ras, inte subjektivitet, kan klassificeras som människor. Deleuze och Guattari skriver på ett ställe att “det finns inget språk i sig själv eller några lingvistiska konstanter, bara dialekter, kreol, slang och fackspråk”.5Jag förstår det som att de hävdar att det inte finns någonting essenstiellt varande, någon ursprunglig princip eller ett centrum utifrån vilket en existens (vilken existens det än må handla om) utgår från. Denna tankegång tillämpad på statsideologin så skulle jag vilja hävda att statsideologins krampaktiga försök till åtskiljande mellan mänskligt och artificiellt inom ramen för Do androids... är ett försök att beskydda föreställningen om någonting essentiellt mänskligt, som inte kan överbryggas.

Ändå framhärdar produktionen av androider, trots alla de svårigheter som uppstår med deras frihetsträngtan. Den filosofiska aspekten av detta jag skulle vilja peka på (den drivande ekonomiska aspekten är att androiderna är oundgängliga slavarbetare i rymdens kolonier) är att produktionen av androider grundar sig i någonting imaginärt. Androiden är en bild av vad människan skulle kunna vara, en utkristallisering av alla hennes möjligheter, en verkställan av människan till fulländning.

Det biologiska i människan är det som hindrar henne själv till denna fulländning. Här låter hon i stället förverkliga sig själv, idealet om sig själv, genom sin skapelse. Androiden är människans gåtfulla spegelbild, en spegelbild som både lockar och skrämmer henne: människan vill själv närma sig hennes fulländning (genom utsuddandet av sina brister genom humörorgeln till exempel), men skräms också av en subjektivitet utan medkännande förmåga (därav Deckards förakt för den medkänslolösa androiden). Androiden är både människans dröm och mardröm; igenkänning och avsmak. Och liksom androiden är en spegelbild för människan, är människan i sin tur en spegelbild för androiden. Luba, en av androiderna, säger hjärtgripande så till Deckard efter att han gav henne en gåva köpt för egna pengar: “There's something very strange and touching about humans. An android would never have done that. [...]. I really don't like androids. Ever since I got here from Mars my life has consisted of imitating the human, doing what she would do, acting as if I had the thoughts and impulses a human would have. Imitating, as far as I'm concerned, a superior life-form”.6

Som avslutning vill jag säga att det är betecknande att solen har täckts av avgaser och förorenad luft och alltså slutat skänka jorden sina strålar. Solen är och har genom alla mänsklighetens tidsåldrar varit den starkaste symbolen för en livfull och livskraftig värld. Tack vare solen har människor och andra djur liksom jordens växtlighet kunnat frodas. Solen har gudomligförklarats och tillbets. Att jorden inte längre nås av solens strålar är inte bara ett faktum som berör en yttre värld, världen som materialitet. Det är lika mycket en förändring som griper in i människans symboliska universum: Deckard och Isidore lever i en fruktlös värld, en gudlös värld, en värld i vilken ingen nåd finns.

 

 

 

1Philip K. Dick, Do androids dream of electric sheep? (New York: Del Rey Books, 2007), s. 2.

2Dick, s. 14.

3Ibid, s. 2.

4Rosi Braidotti, The Posthuman, Polity Press (Cambridge, 2015), s. 82.

5Deleuze & Guattari, ”Introduktion: rhizom”, i Posthumanistiska nyckeltexter, red. Cecilia Åsberg, Martin Hultman & Francis Lee (Lund: Studentlitteratur AB, 2012), s. 96.

6Dick, s. 131.

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts