De kvinnliga författarna går i täten - Tidningen Kulturen




Amanda Svensson foto Khashayar Naderehvandi

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström 2000. Men det bästa jag läst sedan dess har skrivits av kvinnliga författare, och det har ju sagts förut: det svenska kulturlivet bärs på många sätt upp av kvinnor. Kvinnor som läser böcker och går på teater, kvinnor som går på konserter, kvinnor som går på konstutställningar. Numera också kvinnor som skriver, och skriver mer och bättre än männen.




Tre nya kvinnliga författare jag skulle vilja nämna är Amanda Svensson (”Allt vad jag sa dig då är sant”, 2014), Therese Bohman (”Den andra kvinnan”, 2014, ”Aftonland”, 2016) och Augustpristagaren Lina Wolff (”De polyglotta älskarna” 2016). Här finns inga manliga svenska motsvarigheter (av större vikt) vad jag kan se, då får man gå till Norge och Karl Ove Knausgård (som behövde sex böcker för att berätta vad många kvinnliga författare kan säga i en), eller Geir Gulliksen.
Joyce Carol Oates Foto Ulla Montan

Joyce Carol Oates Foto Ulla Montan

Annons:



När jag läste litteraturvetenskap på 1970-talet imponerades jag, som så många andra, mycket av Ulf Lundells språkliga symfoni Jack. Men sen dess har jag tappat intresset för Lundell som bara återupprepat sig i bok efter bok. Kvinnliga kritiker gick till storms mot de manliga författarna på 1980-talet, och kallade deras verk (ibland lite orättvist) för stilistiska tårtor utan innehåll. ”Se på mig hur bra jag kan skriva, vilka långa och komplicerade meningar.”

I den gruppen klumpades lite orättvist ihop Klas Östergren, Ernst Brunner, Ulf Lundell, och en typisk representant som Björn Ranelid. En särling som stod utanför stiltårtornas gäng var Stig Larsson, vars betydelse säkert var stor på 1980-talet, men sedan dess minskat radikalt. Även Jonas Gardell bör nämnas, inte minst läst bland queer-teoretikerna.

Sedan skedde en vindkantring på 1990-talet tror jag. Plötsligt överglänser de kvinnliga författarna sina manliga kollegor, utom några maskulina furor som fortfarande vajar stolt i snålblåsten, som Norén, Tunström, Lars Gustafsson, Tranströmer, Torgny Lindgren, Klas Östergren och Per Olof Enquist, eller en debutant som Per Hagman. Men den kvinnliga anstormningen är stor, från gamlingar som Sara Lidman, Inger Alfvén och Kerstin Ekman, till poeter som Ann Jäderlund, Katarina Frostensson, Birgitta Lillpers, Kristina Lugn och Eva Ström, och prosaister som Aino Trosell, Inger Edelfeldt, Mare Kandre, Lotta Lotass, Anna-Karin Palm, Susanna Alakoski, Elsie Johansson, eller en barn- och ungdomsförfattare som Maria Gripe. Många andra borde nämnas, men det får räcka med exempel.

På 1990-talet går de kvinnliga författarna definitivt upp i bredd med de manliga i antal, på 2000-talet tror jag de passar dem.

Och bland de bästa, som motsäger mitt första, lite provokativa uttalandet, är Carina Rydberg, och det oroar mig mycket att hon inte gett ut någon ny roman sedan 2006 (”Den som vässar vargens tänder”). Den nya romanen ”Främlingarna” har annonserats av förlaget i många år, och ska nu enligt uppgift komma ut 2017.

Tre nya kvinnliga författare jag skulle vilja nämna är Amanda Svensson (”Allt vad jag sa dig då är sant”, 2014), Therese Bohman (”Den andra kvinnan”, 2014, ”Aftonland”, 2016) och Augustpristagaren Lina Wolff (”De polyglotta älskarna” 2016). Här finns inga manliga svenska motsvarigheter (av större vikt) vad jag kan se, då får man gå till Norge och Karl Ove Knausgård (som behövde sex böcker för att berätta vad många kvinnliga författare kan säga i en), eller Geir Gulliksen.

Nu är det hela inte så konstigt som det låter. På 2000-talet har allt för många undersökningar visat att pojkar läser mindre än flickor, presterar sämre i skolan, inte skriver dagbok eller brev, utan istället ägnar alldeles för mycket tid åt dator- och TV-spel. Det är inte alltför djärvt att spå att i en snar framtid kommer säkert sjuttiofem procent av allt skönlitterärt publicerande att komma från kvinnor.

I början kommer förlagen att försöka pusha sina manliga författare, men eftersom den stora läsargruppen är kvinnor som vill läsa om vad andra kvinnor tycker (och säkert också om mäns funderingar), så kommer även förlagen till slut att acceptera att de goda manliga författarna inte längre växer på träd i några större klasar.

Ett annat konstaterande är att skönlitteraturen blivit allt mer genreuppdelad: deckare, romance, thriller, skräck, gothic och så vidare. Även här är kvinnliga författare framstående och väl representerade, en mästare som Stephen King börjar komma till åren, och en kvinnlig mästare i många genrer, Joyce Carol Oates, får uppenbarligen vänta på sitt väl värda nobelpris. ”Manliga” genrer som i min ungdom var stora, som krig-, western- eller idrottsböcker som Max Lundgrens klassiker om Åshöjdens BK, har mer eller mindre försvunnit. Det var genrer som hade stora läsare bland pojkar.

De stora upptäcktsresorna är redan gjorda och skildrade i litteraturen (ett nutida exempel är Bea Uusma som skrivit den prisbelönta boken Expeditionen om Andrées polarexpedition); idag görs de stora nya upptäckterna inom människan själv och även här verkar kvinnliga författare ha ett försprång. Therese Bohman skriver lite ironiskt (i Aftonland) att män är så oerhört enkla att läsa av, medan kvinnor däremot framstår som så oerhört mer komplicerade. Sant eller falskt, det är ändå ett påstående att fundera över. Kvinnor skriver betydligt bättre om erotik också, mina föräldrars tummade exemplar av Henry Millers Sexus har fått många år på nacken, och ingen direkt manlig efterföljare som jag känner till (skulle vara Geir Gulliksen då).

Nej, 2000-talet blir nog på flera sätt kvinnornas sekel inom skönlitteraturen, åtminstone i Norden. Men vi får också en helt ny grupp författare med andra etniska rötter än svenska: Jonas Hassen Khemiri, Eija Hetekivi Olsson, Johannes Anyuru, Hassan Loo Sattarvandi, och många fler. Ofta anlägger dessa författare ett fruktbart socialt underifrån-perspektiv, det gäller både arbetarförfattare, kvinnliga författare, och så kallade (med en gammaldags bibliotekarieterm) ”invandrarförfattare”.

Med den gamla manliga litteraturens regression börjar marken skaka under kulturens fötter: litteraturkritiken, som vi känt den i tidningar och antologier, försvinner allt mer. Nya medier tar över, där man snarare uttrycker sig i bloggar och tweets än med litterär essäistik. Den läsande, bildade medelklassen, som alltid ansetts vara en förutsättning för spridning av ”högtstående” skönlitteratur, är idag varken särskilt bildad eller läser särskilt mycket.

Värst är dock kanske samhällets (stat och kommuners) så påtagliga ointresse för böcker och litteratur. För en bibliotekarie, som i hela sitt liv kämpat för att få människor att läsa, och inte minst pojkar, är detta ett bittert konstaterande. Vi behöver bara gå till vårt grannland Finland för att se ett land där skola och bibliotek anses ”fint”, man bygger nya stora bibliotek, och bokläsandet minskar inte i omfång. Invandrartäta Malmö är en av få städer där bibliotekslånen ökar, för övrigt.

Med detta resonemang borde Svenska akademien snart bestå av bara kvinnor? Att det inte är särskilt positivt att samhället delas upp i en läsande och skrivande halva, som främst består av kvinnor, och en som sysslar med helt andra, och betydligt mer materiella och destruktiva saker, är som alla förstår inte bra. Att kvinnliga författare för mig framstår som så mycket mer intressanta än manliga är ju bara att gratulera. Men att pojkar och män läser allt mindre skönlitteratur, det är en samhällsfråga av allvarligaste slag.

Skribenten är bibliotekarie, kulturskribent och litteratursociolog

Mats Myrstener

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen