Kärlek utan löftesland. - Tidningen Kulturen




2 sprites fixt av Hebriana Alainentalo

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi

Kärleken är i kris. Kärleksrelationen, som helst ska vara en trygg hamn bortom världens kaotiska oroligheter, har själv börjat vackla och erbjuder inte längre den trygghet som många säger sig söka. Det tycks som en paradox: Varför är kärleken svår i en orolig samtid?



Del 1


Emma Engdahl

Emma Engdahl

 

Fantasiernas institutionella förankring inom masskulturen bidrar dessutom till att känslor skapas innan känslorna skapas, och detta är det verkligt moderna (ibid, s. 283ff). Följden blir att längtan görs permanent. Framtiden koloniseras. Fantasikraften gör missnöjet kroniskt. Här häktar fantasierna kring kärleken samman med konsumtionskulturens antecipation av känslorna inför nya inköp. Känslolivet koloniseras, med andra ord, av den moderna tidens olika ”fantasiprodukter”. Det frånvarande blir närvarande, och det som kunde bli närvarande är ständigt frånvarande. Moderna kärlekssökare lever tudelade mellan fantasier och konkreta erfarenheter och riskerar att förvandlas till ständigt missnöjda konsumenter på jakt efter den verklighet som kan mätta begärets fantasi. På så vis tenderar kärleken att bli just ”omöjlig”.
Eva Illouz

Eva Illouz

Annons:



Kan man bara haka av en människa som en gammal regnjacka och fortsätta sitt liv utan den personen? Är det verkligen lagligt att bara kliva av?”

Martina Haag, i ”Det är något som inte stämmer”

 

 

När jag skriver

mina dikter nu

så tänker jag inte på kärlek

jag vet att jag förlorat den

att den är förlorad.”

Anna Axfors, i ”Veckan innan – från Åhléns till döden”

 

 

Eller att jag gett upp på kärleken, blivit för cynisk för att tro på den. Att jag nog är mer förälskad i omöjligheten än personerna som förkroppsligar den.”

Alice Hosa, i ”I'M A LOSER BABY, SO WHY DON'T YOU KILL ME?”

 

Life forever lost its innocence

never to see the light of day again.”

Dimmu Borgir, från albumet ”Death Cult Armageddon”

 

En sociologisk blick på kärleken

Eva Illouz (2014) har skrivit boken ”Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring”. Tanken ligger som en underström i boken att det är modernitetens fel att kärleken inte längre fungerar. Moderniteten, som bröt människan loss ur det traditionellas olika livsformer, lämnade samtidigt människan fritt svävande i en oändlig rymd av möjligheter. Kärleken frigjordes från konventioner och rutiner för uppvaktande som hade präglat tidigare samhällen. Människan ”friställdes” alltmera. Men det fanns också sådant som överlevde modernitetens inträde. Maktstrukturerna är sig tämligen lika; om allt är möjligt så är det samtidigt allt svårare att skyddas från ”den andres” frihet (för att inte tala om ”de många andras” frihet), att i slutändan söndra och överge. Ensamheten må vara skrämmande – övergivenheten är ännu värre.

Vårt västerländska samhälles kulturella ramverk, dess orimliga uppmaning till sina enskilda, är motsatsernas underbara och omöjliga förening: å ena sidan ska individerna vara just individer, fria och självständiga understödda av den moderna välfärdsstaten, å andra sidan ses det högst sociala fenomenet kärlek som ett viktigt värde och mål (viktigare än någonsin eftersom den berör vår självkänsla, enligt bl.a. Emma Engdahl [Engdahl, 2013]).

Men ingen kritik utan romantik! Ett blickande bakåt till i synnerhet ”Jane Austen-världen” kan skönjas både hos både Engdahl och Illouz. Det tilltalande med Jane Austen-världen är bland annat att mannen skärskådas som moralisk varelse (Engdahl, s. 113ff; Illouz, s. 38ff). Mannens avsikter kunde tack vare strikta informella regler kontrolleras och noga bevakas. Avregleringen av kärleken har däremot gett männen (och kvinnorna) frihet att bejaka en kärlek utan några självklara och gemensamma regler. Den avreglerade kärleken erbjuder även otaliga möjligheter till maktmissbruk – vilket allt för ofta blir en ”kärlek utan ansvar”, som mer korrekt borde kallas för ”kärlekslöshet”, eller varför inte ”relationskonsumtion”?

Frågan är om moderniseringens många ideologier och visionära aktörer inte borde ha kunnat förutse ankomsten av kärlekens kaos och kärleksavregleringens smärta? Resultatet manar åtminstone till en berättigad kritik. Nya frågor tycks relevanta i vår samtid: Vill vi verkligen att kärleken ska vara enkel? Frågan kan också formuleras: Vad blir svårare i och med det enkla?

Illouz skriver om att intuition blir svårare i och med att det mänskliga begäret struktureras av väljandet. Helhetsbedömningar försvåras av ”ontologiseringen av jaget”, som ”uppmuntrar oss att granska andra människors personlighet och plocka isär den i en rad enskilda egenskaper” (Illouz, s. 317). Kärleken har blivit ironisk. Det råder i vår kultur en allt för stor klyfta mellan realitet för förväntningar (ibid, s. 294ff), det är själva den historiska avlägsnande rörelsen, bort från alla hittills gjorda erfarenheter som banar väg för de nya förväntningarna, som markerar den nya tiden (ibid, s. 294ff). Kanske går det att formulera såhär: När allting är möjligt tycks det varaktiga bli omöjligt.

Om allting är möjligt tycks även bejakande av det konkreta bli omöjligt. Vi hamnar i den nutida kärleken i kärleksfantasier snarare än verklig kärlek till en verklig medmänniska. Vi når aldrig fram till målet, alltså kärleken till den radikalt annorlunda Andre.

 

Modernitetens omvandling av kärleken

Moderniteten står i centrum för otaliga dramatiska förändringar i socialt liv och det har sedan sociologins födelse teoretiserats ymnigt kring modernitetens skiftande verkningar. Det är svårt att omfatta denna modernitetens kraft, som tycks slita upp allt som tidigare på mer eller mindre självklara sätt varit ”rotat i jorden” och som hand i hand med den globala kapitalismen vandrar över jorden. Moderniteten präglas av ”förändringens normalitet”, skriver exempelvis Immanuel Wallerstein.

I samhällsförändringar ingår fantasier (ibland utopier) om det kommande bättre tillståndet. Fantasikraften blir därför accentuerad som en del av modernitetens livsform och drabbar kärlekslivet med full kraft. Fantasin föregriper vissa sidor av upplevelsen, inte andra. Två olika typer av medvetande – fantasi och erfarenhet – blir svåra eller omöjliga att förena. Kärleken passerar förbi vår dörr oanad, medan vi fortsätter längta. Människor och relationer förbrukas i väntan på den rätte som ska stå för något tidigare oanat.

I överförd betydelse kan man här se modernitetens brott mot det traditionellas livsformer som en inneboende konflikt i modernt kärleksliv. Uppbrottet, ”förändringens normalitet”, lämnar fältet ”fritt” i ordets verkliga betydelse, men då frihet inte är jämlikt fördelad, utan är ett fält där makten kommer i spel, så koloniseras kärleken av makten, och kan via egennyttiga ”egoismer” göras till obehagliga ”kärleks”-erfarenheter. Detta förklarar en del av den moderna kärleksolyckan som den här essän handlar om. Fri kärlek kan lätt förväxlas med, och förvandlas till, ”egoistisk kärlek” – men en sådan kärlek är inte en del av det kvardröjande idealet om kärlek som fortsätter att gäcka vårt begär och fantasier.

 

Teknologi, fantasi och kärlek

Det är lätt – kanske allt för lätt – att skylla allting som har gått snett på den mångtydiga ”moderniteten”. Men det är inte heller fel att göra det. Moderniteten har haft stor betydelse för tänkandet samt teknologin som omgärdar kärleken. Modernitetens rationalisering av tillvaron ger möjlighet till otaliga fantasier om kommande bättre tider. Vardagslivet blir förutsägbart. Kärlekens vardag blir ”tråkig”.

Illouz skriver att institutionaliseringen av intimitet och närhet leder till besvikelse. Vi ”koncentrerar oss på varandra och mindre på känslornas kulturella form” (Illouz, s. 304). Vardagslivet har en öppen kognitiv karaktär, som står i motsats till distansens mer tydliga och fasta kognitiva mönster. Distansen och avståndet gör det möjligt att ”idealisera”, det skapar intensivare känslor än den institutionaliserade närheten gör. Vi tycks med andra ord leva för nära varandra. Å ena sidan.

Å andra sidan möjliggör ny teknologi, som t.ex. internet och dejtingappar, att fantasibildernas makt över medvetandet blir ännu starkare. Idealiseringen är viktig, eftersom den stärker kärleksupplevelsen, men den har samtidigt blivit svårare bland annat eftersom ingen människa längre kan betraktas som ”unik”, då det hela tiden finns ett överflöd av potentiella partners (ibid, s. 317). Fantasierna blir självändamål, kanske eftersom de är så svåra att överföra på verkliga (”unika”) människor.

Fantasiernas institutionella förankring inom masskulturen bidrar dessutom till att känslor skapas innan känslorna skapas, och detta är det verkligt moderna (ibid, s. 283ff). Följden blir att längtan görs permanent. Framtiden koloniseras. Fantasikraften gör missnöjet kroniskt. Här häktar fantasierna kring kärleken samman med konsumtionskulturens antecipation av känslorna inför nya inköp. Känslolivet koloniseras, med andra ord, av den moderna tidens olika ”fantasiprodukter”. Det frånvarande blir närvarande, och det som kunde bli närvarande är ständigt frånvarande. Moderna kärlekssökare lever tudelade mellan fantasier och konkreta erfarenheter och riskerar att förvandlas till ständigt missnöjda konsumenter på jakt efter den verklighet som kan mätta begärets fantasi. På så vis tenderar kärleken att bli just ”omöjlig”.

 

Det krossade hjärtats hegemoni

En skolkurator beskrev en gång sina arbetsuppgifter för mig samt vilka klienter hon vanligtvis brukade träffa. Olycklig kärlek, krossat hjärta, hörde till de absoluta vanligheterna meddelande hon mig. En annan människovårdare, den här gången en psykolog, sa till mig med ett tonfall som fick mig att förstå att han betraktade det som normalt, att tonårsförälskelser spricker. Det var ingenting konstigt med det.

De två människovårdarnas utsagor, vars självklara tonfall inte går att redogöra för i text, gjorde mig omedelbart tankfull. Råder det en hegemoni kring den sårade kärleken? Anses det allmänt så att detta att ”få hjärtat krossat” i tidig ålder är sådant som vi ”måste gå igenom”? Är ett krossat hjärta sådant som vi förväntas acceptera medan vi ännu är barn? Varför är det så?

En hegemoni kan sägas beteckna ett ”invaderande våld vars våldsamma karaktär är upphävd”, som filosofen Slavoj Žižek träffande formulerar det (Žižek, 1996, s. 285). Dagens hegemoni ligger, enligt Žižek, inte inom ramen för en patriarkat familj, utan i ett par som ingått ett avtal (vilket också gör barnets position problematisk).

Om kärlekens flyktighet (eller obeständighet) i det moderna samhället har blivit hegemoni, då tycks vi samtidigt och kanske oavsiktligt ha byggt in en tolerans mot potentiellt omoraliska handlingar samt maktmissbruk. Den kritiska frågan blir: Varför ska allting vara tillåtet i kärlek? Är kärleken som vilket krig som helst?

Svaret står att finna i de upphöjda värdena ”frihet” och ”självständighet”. Vi föredrar relationer som är ”fria” och där självständigheten bevaras – något i stil med vad sociologen Anthony Giddens kallar för ”rena relationer”, dvs relationer för relationens skull som pågår så länge det finns samtycke. Men om dessa relationer så lätt förvandlas till icke-etiska och anti-mänskliga ”slit-och-släng”-förhållanden, där det krossade hjärtat och med det hela självkänslan kan behandlas hur som helst, så har vi att göra med någonting mer problematiskt än vi först anade.

 

Cynism eller depression – du väljer!

En tjugotreårig väninna till mig hamnade ofrivilligt i ett triangelförhållande, där mannen hade ett förhållande dels med henne och dels med hennes vän. Såhär skrev hon om händelsen då jag en tid efteråt chattade med henne:

Japp. Jag är rätt cynisk. Och det är sorgligt, för jag har alltid trott på det goda i människor, men det har fått mig att råka illa ut så många gånger att jag snart hamnar i andra diket. Nu tror jag snart att alla har onda avsikter och egentligen vill skada mig”

Jag:”gäller det alla områden i livet, eller typ bara kärlek?”

Hon:”jag vet inte, jag har nog svårt att lita på folk överlag nu”

Erfarenheten som den unga kvinnan har gjort belyser ett vanligt inslag i den avreglerade kärleken: det finns inget på förhand givet sätt att bedöma den andres avsikter. Var och en kan ha de mest oväntade avsikter. Om ”allt är tillåtet i kärlek” skapas grogrunden för en besviken cynism i andra ändan. Som en avgas från en förbränningsmaskin, lika oavhängig den moderna kärleken som idealet om fri kärlek självt, är cynismen.

Cynismen blir gissningsvis svårare ju mer vi har investerat eller litat på att kärleken ska ge oss den hamn av trygghet, godhet och värme som vi säger att vi söker i kärleksrelationen. Efter att ha insett riskerna i kärlek kräver känslolivet mer försiktighet och en ny attityd som framgent kan skydda jaget mot kärlekens potentiella obehag. Men cynismen skyddar oväntat nog även mot kärleken som sådan. ”Cynism” kan därför även ses som ett kontraproduktivt reaktionssätt eller ett mentalt skydd mot framtida besvikelser, som förutom att skydda oss mot nästa besvikelse, också riskerar att tära på och fräta sönder framtida relationer. Kärleken blir ”mindre möjlig”, eller ”omöjlig”, så länge cynismen dominerar hos kärlekssubjektet.

Det intressanta är besvikelsen, samt att förväntan på kärleken finns, men försvann. Hoppet om kärleken blir därför tudelat. Från att vara en ”primär relation med en stark emotionell bindning”, blir den en utbytbar teststation för flertalet experiment i jagets tjänst.

Logiken tycks se ut såhär: ”Kärlek är så pass viktigt så jag vill inte slösa den på fel person.” Alltså blir uppmaningen: ”Pröva dig fram! Gör ditt bästa val!” (Krossade hjärtan hör ju till ungdomen). Därmed föds den så ”ständigt undflyende” kärleken – det konstanta drömmandet, som också är en del av vad Emma Engdahl (2016) beskriver som ”depressiv kärlek”. Den depressiva kärleken står inte långt ifrån den cyniska blicken på kärleken. De tycks vara två möjliga livsformer efter det att ett kärlekssubjektet har gått bet på den avreglerade kärleksmarknaden.

Den tyske kulturfilosofen Peter Sloterdijk (1981) skriver i sin bok ”Kritik av det cyniska förnuftet” om cynismens funktionella och närmast oundgängliga del av vårt samtida samhälle och om hur cynismen har kommit att bli en del av ett modernt reflexivt medvetande. Föga förvånande har även kärleken och sexualiteten anfrätts av cynism. Sloterdijk skriver:

Det sexualliberala kringflackandet leder lätt till en cynism som är likgiltig för allt; eftersom allt är likadant. Ju längre spelet pågår, desto mer etsas intrycket fast att det som man egentligen söker inte finns i denna världen. (…)

Upplysning desillusionerar, och där desillusioneringen breder ut sig dör själverfarenheten i de extatiska och upplysta ögonblick då vi ser vad vi egentligen skulle kunna vara.” (Sloterdijk, s. 176)

För att återkoppla till Illouz igen, kan man här se hur avregleringen av kärleksrelationer och sexuella relationer inte bara förintar gränser mellan kärlek och sex, den omdefinierar även kärlekens betydelse – kanske blir kärleken mer ”ren”, men samtidigt omöjlig att ”nå”.

Kärleken är redan individualiserad, alltså öppen för två separata subjekts definitioner av relationens mening och gränser. Vad duförväntar dig av kärleksrelationen är kanske inte samma sak som vad jagförväntar mig, och vice versa – därmed blir etiken ett oumbärligt moment, för till vemslivsprojekt är jagettrogen i den individualiserade kärleken? Utan en gemensam definition av vad kärleken är blir behovet av hänsyn uppenbart – och samtidigt, då cynism eller depressiv kärlek är hegemoniskt planterat i manuskriptet till själva kärleksspelet, kan kärleken bli ett till synes öppet spel, som ändå är dömt att sluta i tragedi för en majoritet av ”kärleksfallen”. Idealister göre sig därför icke besvär! Cynismen anmäler sig alltid vid slutet.

Sloterdijk skriver om hur de upplysta genitalierna har fått ett olyckligt medvetande, en klyvning som gjort det nödvändigt för deras bärare att skilja på kärlekens konst och sexuella aktiviteter. Det älskande, eller kärlekstörstande, subjektet hålls i konstant ovisshet om kärlekens möjlighet. I den moderna eller postmoderna desillusionen kan de ständiga gäckande drömmerierna och fantasierna om en frälsning genom kärleken te sig som det enda alternativet till uttalad cynism, som den bedragna kvinnan i början av avsnittet däremot visade prov på. Cynism eller depression – du väljer!

 

En blick på skönlitteraturen

”Egenmäktigt förfarande” är en term inom juridiken som intuitivt tycks lämpligt att applicera på ett oansvarigt (”brottsligt”) förfarande med andra människors känsloliv (som då ses som besittning eller privat egendom). Problematiken återfinns hos Lena Andersson (2013), vars roman ska beröras nedan, men även hos exempelvis Martina Haag som jag citerade inledningsvis i den här essän. Förtvivlat tycks de sårade romangestalterna utbrista: Är det verkligen tillåtet att trampa på andras känslor? Den läsare som har kommit så här långt i texten förstår att ett anti-etiskt svar lyder: Ja, ty kärleksmarknaden regleras inte av någon bärande gemensam idé om begränsningar, du ansvarar själv för att avgöra innebörden och giltigheten av dina känslor.

Paradoxalt nog kan dumdristighet visa sig rationell i sin irrationalitet på en avreglerad kärleksmarknad. Lena Andersson gestaltar en sådan tidstypisk karaktär i sin roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”. Ester Nilsson, hjältinnan i boken, är en person som ständigt hoppas på kärleken till det ständigt undflyende objektet. Hon får aldrig mannen hon sucktar efter, vilket hon borde förstå, rationellt sett. Väninnekören samt händelsernas utveckling bekräftar det för henne gång på gång. Hon lever dock med ett konstant snärjande parasitiskt hopp om att ändå få sitt förkroppsligade kärleksobjekt. Hoppet som hon bär på har bundit henne:

Hoppet (…) tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen.” (Andersson, 2013, s. 206)


Det heter att ”hoppet är det sista som lämnar människan”. Frågan är dock om någon kan bli riktigt levande och älskande förrän den överger allt hopplöst hopp. Hoppet kan fungera som en ond tro som inte går att förstå som någonting grundat i det mänskliga förnuftsmedvetandet. Hoppet kan utgöra ett irrationellt skydd mot värre verkligheter och ”bättre vetande” – den liknar en disassociation som låter subjektet skära av sig från den oacceptabla verkligheten. Antagligen skyddar hoppet i Anderssons roman sin bärare effektivt mot den depressiva kärlekens, eller kärlekscynismens, totala herravälde som ”borde” drabba henne på ett tidigt stadium.

Det irrationella i Ester Nilssons beteende ter sig dock, paradoxalt nog, som en hjälpligt rationell strategi – men rationellt bara på känslans ”primitiva” nivå, för att känslans nivå är så till den grad negligerad, kränkt, i det kärleksspel som många moderna spelare på kärleksmarknaden idag sugs in i. Hoppet blir till ett falskt medvetande gentemot en falskspelande omvärld, där begär, fantasi och realitet aldrig har blivit urskiljt, så att själva kärleken får en tillfredsställande definition. Jag menar inte att kärleken är omöjlig bara på grund av förskjutningar i begreppen eller i definitionen av ”kärlek” – men den är antagligen omöjlig inuti en sammanblandning av det begreppen visar hän mot, för bara om relevant substans saknas kan begreppet kärlek förvändas och därmed missbrukas.

Det finns alltså en klart urskiljbar cynisk funktion hos hoppet, emedan det, precis som cynismen, möjliggör ett handlande ”mot bättre vetande”. En mer genuin upplysning skjuts på framtiden (eller hamnar i händerna på cynikerna som redan vet allt om ”fursteetik”). Det vi kan kalla för ett ”sämre vetande” skulle då motsvaras av fantasierna som inte blir verkliga – ett slags existentiell skuld uppblåst av hopplöst hopp. Upplysta medvetanden, som Sloterdijk skrev om i frågan om cynismens relation till högre verkligheter och bättre kärleksvillkor, får här sin paritet i kärlekens omöjlighet på en avreglerad och sexualupplyst kärleksmarknad, där ett skiljande av kärlek från sex klyver medvetandet på ett skrämmande sätt, och där subjektet trånande längtar efter föreningen (av) sann kärlek med sexuell förening. Då detta ideal är beroende av ett medvetande som inte befinner sig på samma reflexiva grund som den moderna eller postmoderna kärleken teoretiskt sett tycks leda till, så uppkommer ett i grunden olyckligt medvetande som längtar efter en tryggare och mer ”äkta kärlek” än vad tidens missförstånd medger. Ty kärleken är inte längre evig – bara kärlekslängtan är!

 

 © Jeremiah Karlsson 2017

 

Jeremiah Karlsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen