Pärlor på tråden trädda - Tidningen Kulturen




Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi

 

Kalilah är en sagobok ursprungligen berättad av indiern Bilpai, senare omarbetad i muslimsk anda. När Brahmanen som berättat sagorna för kung Dabshélim tar avsked av kungen, utber han sig en önskan: ”att konungen behagade , på samman-skrifnings-tråden träda upp de Vishets-sprungne, Visdoms-mängde Ord, Som jag, åt honom, hafver delat ut och talat. Att han behagade dem skåda an såsom sin guide”.


 

 


”Båtnaden af verk är större än den af tro, ty båtnaden av tro når blott den man som tror, men båtnaden af verk når vidare och längre. Den tränger fram, från verk-utföraren och daga-karlen, och hinner fram, så småningom, till andre. Och att, åt andre, låta komma båtnad fram och hugnad, är, af barmhertighet och huldrikhet, ett tecken. Ty ”bäst är den som gagnar mest sin nästa”. Och den som krafter har och magt att tjena andre, om han det icke gör, men sitter loj och lat, och tager mot välgerningar och vänna-tjenster utaf andra menniskor, må blygsel, gnaga honom, må han frätas utaf skam!”

Annons:



Kalilah I Första boken

Inledningen om fadern och hans tre söner finns inte med i sanskritversionen. Denna episod är realistisk, och ligger till grund för fortsättningens fabler och sagor.

                             Var icke lat!

 

”Jag verldens axel hafva lagt på orsaker och medel.”

Prima Causa, Gud, kan upphäva orsak-verkan, och utföra mirakler, men ting och händelser måste annars frambringas med orsaker och medel; en Regel som gäller för tillvaron.

En eremit som åsidosatt lagen om premisserna blir tillrättavisad av Herren genom en shaik:

”Jag verldens axel hafver lagt på orsaker och medel. Änskönt Min Magt, Som inga gränser har, kan föra ut en sak förutan medel och förutan orsaker, dock, likväl, har Min Visdom detta slagit fast och gjort af nöden, att ting, i allmänhet, med orsaker och medel måste bringas fram och föras ut. Förthy, på SÅ vis, stadfästes …den Lag, den Regel, att gengåfva är satt som gåfvas lön. För­denskull, om det står uti din magt att bli en orsak till välsignelse för andre är detta bättre för dig än att du, tack vare andres bistånd, undfår hjelp.

…(Och) sanna verklig tillförsigt till Gud är DEN, som med ett öfligt hänsynstagande till medel, bevarar foten fast på Guds-Tillitens berg.

Var icke lat för det du tror på Gud…

Om du, på Gud, har satt din lit, gör från dig ditt beting! Din uppgift lös! Slit ondt! Sätt, SEDAN, till Den All-Barmhertige och Ensam-Varande och Allom-Bjudande, din tillit!”

Men det må bli ”tydeligt och skönjbart, att makt-förvärf och makt-inhaf på intet vis beror på arbete och sträfvan, och att det bättre är att lita uppå Gud, än sätta tro till hedradt namn och ställning.”

                             Ej finns beting så skönt, som fullan lit på Gud;

                             Ej finns en skatt så rik, så kär som lit till Gud.

                             Fördenskull, tro på Gud! Låt hand och fot ej darra!

                             Mer älskar dig din Vän, än hvad dig sjelf du älskar.

                             Om, blott, du tålig är, till dig skall Lyckan komma;

                             Och, som en Älskling, sine armar slå omkring din hals.

 

”Båtnaden af verk är större än den af tro, ty båtnaden av tro når blott den man som tror, men båtnaden af verk når vidare och längre. Den tränger fram, från verk-utföraren och daga-karlen, och hinner fram, så småningom, till andre. Och att, åt andre, låta komma båtnad fram och hugnad, är, af barmhertighet och huldrikhet, ett tecken. Ty ”bäst är den som gagnar mest sin nästa”. Och den som krafter har och magt att tjena andre, om han det icke gör, men sitter loj och lat, och tager mot välgerningar och vänna-tjenster utaf andra menniskor, må blygsel, gnaga honom, må han frätas utaf skam!”

Öppna iakttagelsens och rönets forsknings-öga

”Han hade”, heter det i sagan om hägern, ”sitt hjertas ansigte vändt hän åt…” Ja, vi har alltså ett mått frihet i valet av vad vi vänder vårt ”hjertas ansigte” mot.

Qvad Damnah, sägande: ”All storhets källa är ett godt förstånd och gode seder. Och icke ädel börd. Ej heller gamla anor. Eho besitter snille och förstånd, skall höja sig utur en låg och oansenlig ställning, upp till en lysande, förnämlig rang. Eho är klent utrustad å förståndets vägnar, och slö i omdöme, och svag i själ, han skall sig sjelf, från hög en ställning, bringa neder, och hamna, sisteligt, på låg en grad.

                             Om själens öga icke öppnats har af ädel hug,

                             Kan det ej skåda glansen utaf menskans Höga Öde.”

(Hermelin instämmer i en not: ”Hans snille är hans ätt, Hans vett hans gamle aner.” Smed-sonen, Olof Hermelin den äldre, om smed-sonen, grefve Erik Lindschöld.)

 

I Sagan om de två ungdomarna Ghanim och Salim är Ghanim den djärve, eller om man så vill den dumdristige, som skall bestiga berget, till toppen. Salim är den försiktige, men han är också den som inte får erfarenhet. Han blir stående i sitt iakttagande avstånd. Ghanim är ärelysten, just så som Damnah är och som leder till hans fall.

     Men figurerna i Kalilah är inte som i barnsagor antingen goda eller onda. Det gäller Ghanim och Salim. Det gäller även de två schakalerna Kalilah och Damnah. Den grundliga vänskapen mellan, och deras förmåga att fatta och kritisera varandra, utgör själva väven i de två första böckerna, vilka slutar med Kalilahs död, av sorg över sin väns vrånga vägar, och därefter Damnahs. Flera av pärlorna är hämtade ur deras och andras dialoger.

 

 ”(Det är) af nöden, att du, noga, öfverväger det, och ser dig för. Dig, höfves öppna insigtens och skarpsynthetens öga… (Och) I nogsamt öfvervägande, hur draga, till sig, nytta, i nogsamt öfvervägande, hur skjuta, från sig, skada, i hvad beträffar tid, som, än, ej kommen är.”

Därtill fordras att man ”öppnar iakttagelsens och rönets forsknings-öga.”

 ”Den orsak, som, till hvarje orsak, är dess Orsak…har fastställt för hvar sjuklighet, en bot, och skickat, för hvart lidande, en salva.”

Sagan om hägern som med sitt fala snack försöker lura sina vänner inleds med: ”Gif akt! Var på din vakt! Låt fara denna plan! Att du dig ej fördefve, likt den häger, som sträfvade att ta en krabbas lif, och gaf sitt eget ljufva lif åt dödens vindar.”

                             Tre slags människor

 

 ”Och sagdt är vordet, att vi menniskor bestå av tvenne slag. Det ena slaget äro de försigtige, de varsamme. Det andra slaget äro de förvekligade och de svage…som, när en sak sig tilldrar, och när en händelse, af Ödets makter släppes lös, blir häpen och bestört, och icke vet, sig, från och till, men blir förvirrader och baxnar… Men äfven detta slag af menskor är af tvenne slag. Det första slaget äro de, som, innan faran träder in och ter sig, dess Qvale och beskaffenhet, i grund, ha forskat ut. Hvad andre se vid slutet af en händelse, se desse, med sitt genom-skådnings-öga, förr än händelsen begynt. Och desse dra försorg om anskaffning af bot och botemedel för en faras resultat och utgång, förr än den faran början och dess ingång har trädt in.

(Här gäller) tänka först, och handla sedan.

Och slik en man, förr’n han, i faran, faller, och, ned i fasans vatten-hvirfvel störtas ned, har noga genom-tänkt och väl begrundat, hur han, till räddnings-strandens klippa, skall sig taga fram. Och denne kalla de ”Den verkligt vise. Den verkligt insigts-fulle och försigtige.” Det andra slaget äro de, som, när en fara kommer, sitt sinnes jemnmod hålla lugnt och ostördt, och icke låta häpenhet och skräck och blek förfäran, till hjertats högborg finna smyg-stigar och väg. Förvisso och förvisso! För en sådan, skall rätta vägen och tillrådeliga kosan, ej länge, för hans öga, stanna dold. Och honom nämna de, fördenskull: ”Något varsam”. Och honom kalla de: ”Den något vise. Den något insigts-fulle och försigtige.”

Känn DEN som insigtsfull, känn DEN som vis, som lägger, på en fast och stadig grund, sitt arbets grundval.

                             Krig och fred

 

Kalilah till Damnah:

Nu är, emellertid, den fåvitskaste och erbarmligaste ibland menniskor, den menniska, som väcker split, som sofver sött, ur sömnen, upp. Som önskar åvägabringa medelst krig och grymhet hvad som åvägabringas kan med mildhet och med fred…

När allt kommer omkring, så borde du, dock, VETA, att sundhet i förstånd och doms-förmågans friskhet att föredraga äro framför dristighet och mod!

Godt omdöme är bättre än de båldes djerfhet.’

 

En verkligt vis man åstadkommer, med ett ORD,

Hvad hundra härars makt ej mäktar åstadkomma.

 

”Du hafver många fel. 1:o: Det första det är, att du tror dig vara utan fel. 2:o: Det andra det är, att ditt tal, öfver ditt verk, prepondererar. Och man har sagt, att ingenting, för konungen, är farligare och ohelsosammare än att ministerns tal hans gerning öfverträffar. Och denna verldens menskor delas in –hvad angår deras ord och deras gerningar – i fyra slag eller segregationer. 1:o: Det första slaget äro de, som tala, ICKE göra. DE hafva hycklare- och gnidare-naturen i sig. 2:o: det andra slaget äro de, som icke tala ALLS, men göra. De äro de, som hafva manlighets-naturen i sig , hjeltemods- och Gideonnaturen. 3:o: Det tredje slaget äro de, som tala, de, som göra. De äro de, som veta på hvad sida, utaf deras bröd, är struket smöret. 4:o: Det fjerde slaget äro de, som hvarken tala eller göra. De äro de, som slöe äro och försoffade. De äro män, förutan ambition. Och du – min broder! – hörer till det slag, som tala, men ej bepryda sine tal med gerningens juvel.’”

Om besinnande och förhastelse

 

”Han bet, med sjelf-anklagelsens och samvets-qvalens tand, förkrosselsens och hjerte-pinans finger. Han lade, på bestörningens och häpenhetens knä, förbråkelsens och ånger-ångstens hufvud…

Beständigt, oaflåtligt tänkte han:”Hvi lade jag, i denna sak, slik hast i dagen?!” Och städse, oafbrutet, sporde han sig sjelf: ”Hvi förde jag ej denna saken ut, med moget öfvervägande och lugn besinning?!

Jag släppte löse min personlighets och sjelfhets tyglar.

Jag lade dem uti min lustas hand.

Jag handlade i stick och stäf mot Visheten och Varsamheten. Jag var en dåre och begick en synd.

Att, NU, jag vet det, NU, det insett hafver, för ej, med sig, gagn; Hvad gagnar det att säga, tidt och tätt: ”Hvi gjorde jag det?”

 

Aforismen. ”Ty bundna tungor hafva, med ett enda märg-fullt ord, som vunnit hjertan och hugsvalat hjertan, förmått at lösa mången hård en knut.”

Kalilah försöker tala Damnah tillrätta.

 Kalilah: ”sundhet i förstånd och domsförmågans friskhet att föredraga äro framför dristighet och mod!...(Inte) låta dig bedragas af de tomma höghets-sinne-bilderna af denna verld…ett bländverk, och ett sken.

 Du hafver sjelf-belåtenhetens, inbilskhetens, egenviljans lyte vant dig vid.

 

                             Den kunskap, som, af verksamhet, ej lemnar spår,

                             Är som ett as, förutan lif och ande.

                             Hvar kunskap är ett träd. Hvar gerning är dess frukt.

                             Det är för fruktens skull, som trädet växer.

                             Den gren, som är förutan frukt, är o-täck;

                             Den är, för kökomästeren, ett bränsle till hans eld.

De store män, som gått, hos Gud, i skola (Jesajah 54:13), ha skrifvit, med välgörenhetens penna, på sidorna af sin erfarenhets register, att, ur sex ting, kan icke komma gagn. 1:o: Ur ord, förutan verk. 2:o: Ur guld, förutan vett. 3:o: Ur vänskap, icke pröfvad och bevisad. 4:o: Ur kunskap, utan redbarhet och kraft. 5:o: Ur almosor, förutan ädelt syfte. 6:o: Ur lif förutan hels, utan märg.”

Om vänskap

 

Kalilah: ”O Damnah! Huru skulle någon kunna hysa hopp om trofasthet och vänlighet från dig…Du, som, på grund af vakt-tjenstägöringen invid en tröskel, som är Höge Himlens like, har sjelf-berömmelsens och sjelf-förhärligandets fot satt ned på hjessan af den Norra Polens tvilling-stjernor!...

                             Bäst är att hugga vänskaps-bandet af med ögon-vänner.

                             Förthy, än närvaron av icke-själsvörvandter, bättre deras frånvaro.

                             En väg-kamrat, hvars ungänge ej gör ditt hjerta gladt,

                             Från slik en väg-kamrat är bäst på hundra parasangers afstånd…

 

THY, höfs det den, som är ett Hjertats barn, en Vishets-Jungfruns älskling, att knyta vänskaps-band med dem, som lärt af Gud; med dem, hvars sätt är dämpadt; med dem, som lefva täckt; med dem som tala Sanning; med dem af munter håg; med dem af rene seder. THY, är det Hjertats herres, Vishets-Jungfruns älsklings skyldighet och pligt att fly de falske sqvaller-hjeltarnes och buttre mennisko-förrädarenas sällskap.”

Violen, rosen äro båda här! Och dock! Hvad båta de, då

                              ingen rosens och violens älskare här finnes?!

 

                             Andra boken

 

                             Sömmerskan Fortuna

 

Damnah: ”Ehuru döden är en sömn, som ej är önskvärd, ehuru döden är en ro, som ej är åtrå-värd, den är, likväl, en ro, som komma MÅSTE, och månge karkse män ha fällts af dödens hand. Och månge stolte män ha vräkts af dödens hand. Och tvungits, mot sin vilje, att, i gräset, bita. Och lärt sig att, ur kretsgången af dödlighet och död, för ingen menska, finnes tillfälle till undflykt. Eho sin fot, i varats öken, sätter, han måste supa utaf dödens vin…

                             På ingen menskas växt syr sömmerskan Fortuna

                             En skjorta, som hon ej, på slutet, rifver AF.”

 

                             Avund

 

                             ”Den farsot, som ej tager bot emot, är afund.

                             Och afundsjukan väsens-fundamentet är, för vilde djur och djeflar.

Ett ord-språk säger: ”Fiende till menskligheten är den afundsamme,

I ty att han – om, noga, du ser efter – är sin egen fiende.

Det finns ej qval, mer qväljande än afund. Ty den, af afund, lidande blir oaflåteligt, vid andres glädje, sorgsen och betryckt. Och städs, vid andres fröjd, bekymmersam och tungsint.

 

                             Sak och sken

 

 (Qvad) Kalilah: ”O du, min obetänksamme och oaktsamme vän! Månn’ jag dig icke varnade och påminde om hvad de vise sagt i slikom styckjom: ’Belackaren’, de sagt, ’belackar’n och förtalaren och sqvallraren: han dör, förrän hans för-bestämde timme hafver slagit’. Och meningen med detta ord är följande: till skenet lefver han, i verkligheten, är han död. Han är ej afskuren från lifvet och dess nöjen. Men, inom honom, väller upp, beständgt ny, en evig sorg. En sorg, som görer lifvet dystert och förhatligt. En sorg, som görer döden, med hvart ögonblick, mer önskvärd och förförisk. Precis som, nu, med dig. Ja, bättre vara död än lefva lif som ditt.

                            

Med hjertat så fördpint, af sorg och qval, som ditt,

                             Är tusen gånger bättre: ICKE vara till, än VARA.

 

Qvad Damnah: ”O min broder! Du sade alltid sanningen till mig. Du fullgjorde din skyldighet att ge, mig, gode råd. Och, dock – personlighetens girighet och lystnad, och eftertraktandet af penningar och guld, och hungern efter värdighet och ära, och fikandet efter ett ansedt, aktadt, kändt, och hedradt hamn, försvagade min insigt och min omdömes-förmåga, och gjorde, i mitt hjerta, din förmaning makt-lös. Och fast jag visste, VÄL, att olycks-följden af min gerning var omätlig, och att den bar på faror utan gräns, och diger var med fasor utan ände, gaf jag mig likväl in derpå, med lif och lust. Liksom en sjuk person, som längtandet och åtrån efter mat har öfverväldigat. Ehuru han vet med sig frosseriets faror och dess följder, så ger han, ej förthy, derpå, ej akt. I stället handlar han i enlighet med sina lustar. Men den, som ej kan öfvergifva skattandet åt sina lustar, och jagandet efter personlighetens kraf, han måste underkasta sig de lidanden och förödmjukelser, som blifva följden, och bära på försmädelser och skymf. Och OM han anför klagomål och klander, han före klagomål och klander an emot sig sjelf.”

Kalilah svarade: ”Förståndig är den man, som, i begynnelsen af hvarje företag och verk, sitt öga kastar på det verkets och det företagets afslutning. Som, innan han ett träd planterar i sin jord, betänker frukterna, som, på det trädet, skola växa. På det han ej må blifva ångerfull för hvad han gjort. På det han ej må skamfull blir för hvad han sagt. Ty dylik ånger, dylik skam och blygsel uppväcka, endast, fiendernas skad-glädje, framkalla, endast trogna vänners sorg.”…

 

Damnah får i avslutningen ibland drag av Prometheus, Kalilah av Ahasverus.

Qvad Damnah: ”O min bror! Att vara utan fiender är kännetecknet på de nedrige och låge. Och lefva lifvet lugnt, i frid och ro, är kännemärket, på de fåvitske och kunskaps-löse.Hvarhelst der finns en man hvars hug är hög, hvars lif ger gagn, han skall, för sann, ej undgå lidanden och förödmjukelser.”…

Kalilah svarade: ”Den flyktiga och éphémèra äran, den vacklande, otillförlitetliga värdigheten är denna sorg och vedermöda, icke värd.

Förvänta dig ej Glädjens frukt från denna spök-verlds vilseledande, bedrägeliga        frukt-gård;

Den enda frukt, den bär, är omvälfning (Jes.4 40:4) och ruin.

Du hade icke bort ditt ögas stråle låta falla uppå denna verldens glans och härlighet och ära. Då hade du ej ramlat ned i nesans och föraktets grop. Du hade icke bort plantera hätskhetens och afundsjukans träd. Då hade du, i dag, ej nödgats plocka olyckans och lidandenas frukter.”

Qvad Damnah: ”Ja. Jag vet. Jag vet, att, sjelf, jag ut-sått dessa sorgers frö. Och hvad en menska sår, det skall hon, ock, uppskära.

                             Ur godt, du skådar godt. Ur ondt, du skådar ondt;

                             Ur bjugg, det växer bjugg. Ur hvete, växer hvete.

 SOM, nu, jag hafver sått en gift-beblandad plantas frö, kan jag ej vänta på och hoppas få att skåda, kommandes som skörd, en ros med rosen-doft, långt sötare och ljufvare än honung. Och, nu, vid detta laget, hafver saken glidit ur min hand. Och makt-lös är min hand, och kan den intet gripa.”

 

Tålamod.Spis ej sorg

 

Roz-Bih, Damnahs vän efter Kalilahs död:

”Så länge Himlen varit denna byggnads Architect,

Har, ännu, ingen funnit Glädjens Ros, i lifvets rosengård, FÖRUTAN TÖRNEN.

Åt lifvets rosen-gård, i tidens blomster-äng, har, ännu, ingen funnit

Nya Våren skänkt, FÖRUTAN HÖSTENS STORM, som kommer senare.

En dryck är detta som vi, alle, måste tömma. En last är detta, som vi, alle, måste bära. Det finns, förutom tålamod, för detta sår, ej salva. Det finns, för denna sot, blott härdighet, fördragsamhet, långmodighet som enda, oss, af ödet, pålagd, oss, med våld, påtvungen bot.

Oss, höfves tålamod. Oss, höf’s ett tåligt mod.

Ty, utom tålamod, har denna hjerte-sorg ej någon salva.”

 

Damnah:”Jag, måste, nu, från hoppets Berg, mig anse landsförvisad!

Jag måste, nu, sen hoppet flytt, se an förtviflan som min enda räddning!”

Roz-Bih till orda tog, och svarade, och sade: ”Om, ock, Kalilah fallit ned, från lifvets blomster-äng, till dödens och förgänglighetens törn-snår, är andres träd af vänskap och tillgifvenhet, alltjemt, af trofasthetens och uppriktighetens dagg, bevaradt grönskande och friskt och dagg-begjutet.

O! Spis ej sorg! Om , ock,i denna rosen-gård,

EN gren af rosor hafver fallit ned och vissnat!

Si! Vilda rosens friska, dagg-bestänkta kind!

Si! Hyacinthens glänsande och sol-begjutne lockar!

Qvad Damnah: ”Sannt du talat har. Ja, sannt och rigtigt! DIN tillvaro är, mig, en läke-dryck, för såradt hjerta. Ditt vara skänker hugnad i mitt qval. I dag, är du, för mig, hvad, fordom, var Kalilah. En vän och broder äst du vorden, mig, liksom Kalilah var.”

 

De vise säga, att, i döden, finnes ett slags glädje.

De tolka, kärleksfullt, till menniskornas fromma, detta djupa ord på sätt som följer:

De säga, att, af dem som dö, är hvar och en af ETT, och blott ETT slag af TVENNE:

Han, antingen, är ond. Han har sin fröjd i magt och våd.

Han hindrar mensko-barnen från att hoppa kring,

Och leka som små barn, och dansa.

Om icke, är han en af dem som hata våld, en men-lös oförarg’lig menniska.

En menniska, som denna verldens innebyggare ej kunna låta bli att älska. En menniska, åt hvilken de, i sine hjertan, ge ett rum.

Är han en af de senare, blir han, med döden fri, och sluppen ut ur lidandenas fängsel.

Är han en af de förre, skänker han, med döden, åt de arma menniskorna, frihet från sig sjelf.

 

Gunnar Lundin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen