Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen - Tidningen Kulturen




Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Essäer om litteratur & böcker
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) har hon visat prov på dramaturgisk nerv och expressivt bildspråk. Men hon har också sedan dess visat att hon kan skriva inom olika genrer: från debutens tillbakablickande och mer personliga tilltal till Norma (utkommer i Sverige i september 2016), som i det närmaste kan betecknas som kriminalgåta med inslag av fantasy. Det är en genreutveckling mot ett nutida ideal, där avslöjanden om kriminella ligor som utnyttjar kvinnor och barn har blivit det gängse inslaget.

 


 

Det känns av att någon har druckit dagen innan och ätit någonting asiatiskt med ingefära, kanel och äpplen inblandade, samt multivitamintabletter. Håret blir en symbol av offret, näsan blir spårhunden som avslöjar och avtäcker. Norma upptäcker även större förgreningar av "salongens" verksamhet, den sträcker sig till handel med surrogatmödrar och babyfarmer, allt större utnyttjande av kvinnor.

Annons:



Hon har sedan debuten också lärt sig en hel del om dramaturgi på Teaterhögskolan i Helsingfors, och den stora succén Utrensning gjordes först som en pjäs.

Redan i debuten finns hennes två stora teman nedlagda: utnyttjande av kvinnokroppen och det politiska förtrycket. Den feministiska agendan är stark, som Ebba Witt-Brattström visar i sin essäbok "Kulturmannen" (2016), där hon talar om upprättelse av kvinnokroppen. Jag håller med Witt-Brattström i långa stycken men skulle vilja lyfta fram en annan sida, som handlar om bilden av Estland. Sofi Oksanens mor är estnisk, men hon har själv vuxit upp i Finland och skriver på finska. Enligt Witt-Brattström har hennes böcker "lyft in Estland i världslitteraturen".

Det estniska mottagandet av dem är inte lika översvallande som utlandets. Man anser ofta där att det Estlandsansikte hon visar är för grällt, hon skriver fram en melodram med starka effekter, och hon saknar de erfarenheter som de egna författarna har. Här tangerar man ett problem som har dykt upp i andra sammanhang: kan någon som inte direkt har upplevt en ockupation, en förintelse, rasproblem eller liknande skriva om det, får man skriva om det?

Jag anser att man får skriva om vad som helst, men det kan diskuteras hur man utnyttjar stoffet, vad man använder det till och vilken bild man förmedlar. Det ansikte som Oksanen ger åt det ockuperade Estland är förrädarens, angivarens och kappvändarens. Aliide i Utrensning är visserligen skändad som kvinna, våldtagen i "kommunhusets källare" av tjecker, men det är hennes syster också, ändå väljer Aliide att förråda henne, varvid hon sänds till Sibirien och Aliide kan gömma hennes man i ett lönnrum, så att hon kan ha honom för sig själv.

För att lämnas i fred gifter hon sig med en av de röda kommissarierna. Huvudpersonen i När duvorna försvann (2012) är en mångfaldig förrädare, en kappvändare som på osannolika vägar lyckas förvandla sig från frihetskämpe till medlem i sovjetestniska folkkommissariatet, så tysk medlöpare, och till sist sovjetisk "författare" med uppgift att avslöja estniska "fascister". Men inte heller kvinnan i dramat kommer undan: i sin kärlekssvält förälskar hon sig i en SS-officer, men förlorar förstås honom då tyskarna besegras av ryssarna, och slutar själv som alkoholist och inspärrad på dårhus.

Det är inte det att jag eller författarna i Estland kräver positiva hjältar och förebilder, men jag förstår om man där uppfattar dessa representanter som ett utslag av de utanförståendes förakt för dem som "blev kvar" att tampas med den sovjetiska övermakten och dess utrensningar, att hanka sig fram och navigera genom systemet, att klara vardagen. Jag måste nog erkänna att jag, som vuxit upp i exilen, har upplevt en viss misstro också från exilesternas sida mot dem som fick stanna och bli "hjärntvättade".

Samtidigt har det inom landet florerat en kulturell motståndskamp mot allt sovjetiskt, inte minst bland författare: man har skrivit mellan raderna, som t.ex. Jaan Kross, som först fick skriva om Kejsaren och tsartiden, när alla visste att han menade Stalin, Ene Mihkelson som i åtskilliga böcker bearbetat sitt eget trauma om "skogsbröderna", då hennes föräldrar lämnade henne och drog till skogs som motståndskämpar, Viivi Luik som antyder samma förtigna hemligheter i uppväxten och skriver om det kodade språk man måste använda när man talade i telefon, och Maimu Berg som efter frigörelsen skrivit om förhållandet till ryssarna som De Andra, om skolflickan vars far "försvann i Ryssland" och som därför blir kär i en vuxen ryss. Poeten och essäförfattaren Jaan Kaplinski som på 60-talet kopierade förbjudna dikter av exilförfattare har senare skrivit om detta årtionde inifrån, för att inte tala om Jaan Kross alla senare utgrävningar i den estniska historien. Och alla yngre författare som fortsätter att bearbeta Estlands tragiska historia, numera ofta på ett humoristiskt sätt, utan att deras böcker har nått Sverige eller fått något världsomspännande genomslag.

Man kan således förstå de estniska författarnas skepsis mot Oksanens världssuccé och framför allt den bild av esterna som förmedlas i hennes böcker. Men i den första, Stalins kossor, väver hon på ett intrikat och drabbande sätt också ihop jag-personens finska uppväxt, där hon får förneka och dölja sitt halvt estniska påbrå med resulterande ätstörningar och bulimi och hennes resor till den estniska mormodern och det som hon uppfattar som autentiskt. Det är också detta autentiska drag som jag tycker ger romanen dess styrka; den initierade skildringen av bulimikerns vardag och alla detaljer från de estniska resorna under sovjettiden, liksom den senare självständighetens alltför snabba kapitalisering.

Utrensning bär redan drag av konstruktion, där osannolika sammanträffanden görs sannolika, en rysk maffia håller i trådarna och trafficking är den ena ingrediensen, medan den andra består av estniskt förräderi och förtigande. På traditionellt melodramatiskt vis vävs dessa ihop till släktskap. Det är inte bara förrädarens mask som bär upp den estniska historien, utan man skulle också kunna se Estland som en skändad kvinnokropp, full av skam.

hamosen

Kvinnokroppslinjen från debutromanen blommar ut i Baby Jane från 2005, i ett lesbiskt punkpar som hänger sig åt självmedicinering mot ångest, sprit och droger, försäljning av telefonsex och sexfetischer, och med dödlig utgång. Årets bok, Norma, kan sägas vara en utlöpare av den tråden. Den är en regelrätt pusseldeckare, med en oskyldig huvudperson, som visserligen bär på en hemlighet själv och också mixtrar med alla slags mediciner, men försöker spåra samband och finna ut vad det var som orsakade att hennes mor hamnade under ett tunnelbanetåg. Modern har haft anställning på hårfrisörsalongen Hår magi i Helsingfors med hårextension som specialitet. Samtidigt som Norma försöker lösa gåtan med hennes dödsfall, (självmord eller mord?) är de mafioso salongsägarna på jakt efter moderns kontakter, hennes leverantörer av människohår till alla dessa kunder som vill förlänga och byta ut sitt hår på olika sätt. Modern är också upptagen av historiska kvinnor med osedvanligt långt hår, skam- och offersituationer förbundna med hår.

Norma själv tar fram en sax och klipper bort den skuldkänsla som har satt sig i håret och bär helst turban.

Alltså handlar intrigen ganska mycket om hår: handel, skumma affärer, ligor, "hårmoguler" i fattiga länder, kvinnor och barn som utnyttjas och en marknad som tycks växa allt mer. Kunder från de nordiska länderna, Storbritannien, USA, Australien och Japan. Normas eget hår har magiska krafter, det kan känna av andra personer och deras avsikter, det kan "gilla" eller avvisa, det kan gråta. Och Normas näsa verkar ha ett sådant övernaturligt spårsinne som överträffar den skarpaste vinexpert: Den kan känna igen en hårpomada som TIGI Rockalcholic Punk Out, rakvattnet som Burberry, med bland annat malört och ceder i.

Det känns av att någon har druckit dagen innan och ätit någonting asiatiskt med ingefära, kanel och äpplen inblandade, samt multivitamintabletter. Håret blir en symbol av offret, näsan blir spårhunden som avslöjar och avtäcker. Norma upptäcker även större förgreningar av "salongens" verksamhet, den sträcker sig till handel med surrogatmödrar och babyfarmer, allt större utnyttjande av kvinnor.

Man kan påminna om att håret, som i delar av världen ses som kvinnans största och farligaste förförelsemedel, här får bli en bild för hela den skamfyllda kvinnokroppen; det som i Oksanens debutroman tog sig uttryck i bulimi får här sin utformning i extrem hårmagi. Det kan också nämnas att moderns partner mot slutet drömmer om att öppna en egen salong med namnet "Thelma & Louise". Av det blir dock intet.

Det kan verka som en logisk utveckling av ett författarskap, som startar med minnesfragment av ett land som framstår som skändat, och en koppling av denna skändning till smakfullhet med kroppsliga uttryck, till att blomma ut i extrem och magisk "extension" av det kvinnliga. Att betrakta ett land som förrått, kanske framför allt av inhemska krafter, kan mynna ut i hopplöshet, en hopplöshet som bortser från den kamp som har bedrivits i det dolda inifrån, de "multivitaminer" som funnits i form av odlandet av det egna språket och den egna kulturen, och i hemlighet, som dolt under en huvudduk, det egna tänkandet. Skändade kvinnor kan resa sig, liksom våldtagna länder. Traumatiserade offer behöver inte vända sig mot sig själva och bli förrädare.

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen